20 november 2012

#44. Att håna den som älskar...

"Gud e fascist, Gud e rasist, För Gud gillar inte fattiga, Och Gud gillar inte svartingar, Och inte fan gillar han dej, Han har glömt dig för länge sen, Häng Gud… Gud e egoist, Gud javisst, Med präster o påvar har han lurat miljoner, Med bibeln har han skapat traditioner, Har han några känslor för nån, Och förresten är det en han eller hon, Häng Gud, Häng han högt, Häng Gud…" (Ebba Grön, 1979)

Ebba Grön, Imperiet och Joakim Thåström var mina stora idoler när jag växte upp. Arga texter och ilskna gitarrer blåste in liv och luft i småstadsuppväxten. Imperiets konsert i Alingsåsparken 1987 var en upplevelse jag aldrig glömt. Öronbedövande och alldeles underbart. Trångt och svettigt längst fram. Med pubertalt brustna röster skreksjöng vi med Joakim: "är det veeerkligen freeed vi vill haaa!!! är vi aaalldeles säääkra på deeet!!!" "Bibel" från 1986 års "Synd" avslutade (om jag minns rätt). Musiken växte och växte. Joakim sjöng som bara Thåström kan. Och vi sjöng, sjöng och sjöng. Crescendot ekar fortfarande: "Baaabylon faller! Baaabylon faller!". Med en Thåström som ville säga något viktigt.

Det är en sak att med arga ord försöka säga något viktigt, det är något annat att håna och häckla. Gränsen är ibland hårfin men det finns en gräns. Att håna och häckla är att använda arga ord utan att försöka säga något viktigt. Utan onda avsikter förstås. Det är ju mest "på skoj". Och lite får man ju tåla. Eller? Ska man verkligen behöva tåla allt, det vill säga tålmodigt behöva acceptera och ta emot vilka dumheter och elakheter som helst? Bara för att de framförs under rubriken "skoj"? Eller som Leif GW Person uttrycker det: "Ska du verkligen få påstå allt möjligt inom ramen för något konstnärligt skapande, om levande eller döda personer? Och då är jag så gammaldags att jag tycker faktiskt inte det."

Så, man kan fundera på idén att "grilla Gud i kyrkan". Nej, jag är och blir inte kränkt. Mer lite fundersamt sorgsen. De bärande elementen i humor-genren "roasting" är att håna och häckla den som "grillas". Comedy Central ordnar och sänder en roast av någon kändis då och då. Tidvis kan det bli riktigt kul i all sin sunkighet. Men det är en sorts humor som kräver sitt sammanhang. Jo, jag fattar att det "bara är på skoj". Och det är väl just det som är grejen med att "grilla Gud i kyrkan". Det där med att "det bara är på skoj". För i samma stund som det sägs är det som om allt annat som är viktigt inte längre är viktigt.

Humor är förmågan att skratta tillsammans. All humor är olika. Humor kan vara sublim, intelligent och klurig. Humor kan vara befriande, upplyftande och förlösande. Den kan få oss att skratta med varandra. Humor kan också vara rå, häcklande och hånfull. Humor kan var fjättrande, klausrofobisk och elak. Den kan få oss att skratta åt varandra. Vilken sorts humor vi tycker är rolig är olika. Men all humor är inte rolig. Humor används ibland som en ursäkt för att inte ta ansvar. Som att säga elakheter som "bara är på skoj". Humor kan då bli något förrädiskt som med skrattet som verktyg förleder tanken bort från sympatisk och empatisk medvetenhet. Då är skojet inte skoj längre.

En kyrka är en plats som är något annat än en plats vilken som helst. Jag menar inte att rummet i sig är sakramentalt. Men det som sker i en kyrka – gudstjänstens lovsång och tillbedjan, dopens glädje och hopp, vigslars kärlek och gemenskap, begravningars avsked och sorg – är av ett sådant slag att rummet i sig behöver hanteras varsamt. Inte av omsorg om rummet som sådant men av omsorg om de människor som vänder sig till kyrkan i tider av tro, glädje, gemenskap och sorg. Olika rum och platser är avsedda för olika saker. En fotbollsplan är inte avsedd för ishockey och tvärtom. En kyrka är inte avsedd för att håna och häckla Gud, tvärtom. Det kan rimligen inte vara en prästs uppgift heller, eller?

Trist kille, tänker du kanske. För "det är ju bara på skoj". Men jag är nog så gammaldags att jag anser att det faktiskt spelar roll vad vi gör och inte gör i en kyrka, vad vi säger och hur. För det vi gör är inte oskydligt, det vi gör och säger i en kyrka säger mycket om hur vi relaterar till Gud. Vad säger det om oss att vi tycker oss ha rätten att "grilla Gud" i kyrkan? Vad säger det om vår tro och vår relation till Gud? Nej, jag tror inte att Gud blir kränkt. Men jag tror att Gud ofta känner sig ensam i vårt sällskap. Ofta är vi så upptagna av att prata om oss själva och med att forma en "gudsbild anpassad till 10-talet" att Kyrkans hela poäng går oss förlorad. Och vi lämnar Jesus ensam i Getsemane om och om igen.

Men vi sover inte sover som lärjungarna gjorde. Vi underhåller oss själva och varandra istället. Det gör mig lite sorgsen när vi som kyrka inte förmår mer än att spegla oss själva i oss själva. Och jag vet inte om undertiteln "Häng Gud" är så rolig på ett arrangemang i en kyrka. Även om jag förstår och delar tanken om att vi behöver pröva våra uppfattningar tillsammans. Men det går inte att separera uppfattningarna om någon från denna någon. Det är orimligt att hävda att det finns uppfattningar om Gud som är avskilda från Gud. Uppfattningar om en person är knutna till just den personen, på samma sätt är uppfattningar om Gud knutna till Gud som person. Och det spelar roll hur vi pratar om varandra.

Gud är i första hand inte våra uppfattningar om Gud. Gud är en någon som lever, rör sig och är till precis som vi. Det handlar inte om att formulera en "fanatisk" tro som inte får eller ska ifrågasättas. Tvärtom. En uppriktig tro är beroende av både egen och andras kritik. Men det handlar om att utgå från att Gud är en någon som faktiskt lever, upplever och känner. En någon som både känner med oss och känner av oss. Att våga ta Gud på allvar. Därför spelar det roll hur vi talar om och med Gud. Jo, Gud tål att skojas om. Men jag blir lite sorgsen när vi hånar och häcklar. För att vi då med våra ord hånar den som älskar. Det hjälps inte att "det är på skoj". Om vårt skoj gör någon annan illa är skojet inte skoj längre.

Men jag kanske är helt ute och cyklar. Det kanske blir en fantastiskt fin och bra kväll i Malmös St Johannes kyrka den 26 november. Mitt bland arga ord kanske något viktigt blir sagt. Jag hoppas att det blir det. En roast kan vara alldeles toppen, och en roast kan bli mest pinsam. Vi kan hoppas och tro att biskop Koskinen och de andra, med GWs uttryck, inte låter förbannelsen springa före omdömet.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar