#139. Karl har ordet...

"Of all disciplines theology is the fairest, the one that moves the head and heart most fully, the one that comes closest to human reality, the one that gives the clearest perspective on the truth which every discipline seeks. It is a landscape like those of Umbria and Tuscany with views which are distant and yet clear, a work of art which is as well planned and as bizzare as the cathedrals of Cologne or Milan… But of all disciplines theology is also the most difficult and the most dangerous, the one in which a man is most likely to end in despair, or – and this is almost worse – in arrogance. Theology can float off into thin air or turn to stone, and worst of all it can become a charicature of itself."

(Karl Barth, citerad av Busch, s. 244)

• Busch, Eberhard, 1976: Karl Barth, His life from letters and autobiographical texts. Eugene, Wipf and Stock Publishers. Utg. på tyska av Theologischer Verlag Zürich 1975.

#138. Utan gudstjänst ingen kyrka...

"The hope of the Church is directed towards the holiness of God, who dwelleth in light unapproachable, towards a holiness which is utterly transcendent and miraculous. And the holiness of God is, as we have seen (xi. 13–15), the hope of the Church, because in the Church suffering and guilty humanity is able to comprehend the question to which the holiness of God is the answer. In its vast and permanent unholiness the Church is sanctified by hope." (Barth, 1968 s. 408)

"If the Church believes what it says it believes, then it is the place where the victory of Jesus Christ is not the last word to be heard and passed on but the first. For this reason and in this sense it is the place of revelation, of mercy and of peace, the hill of Zion to which the heathen, wittingly and willingly or not, are on the way. The Church which is this place will have something to say to the world and will be taken seriously by the world."

(Barth, 2009 s. 153, KD s. 156)

Kyrkan är den plats och den gemenskap i vilken människan och mänskligheten konfronteras av Guds uppenbarelse i och med den uppståndne Jesus. Kyrkans primära pronomen är "vi", inte "jag". I kyrkans "vi" finns varje "jag". Men det är vi – som mänsklighet, som människor och som människan – som gemensamt bär på hoppet och frågan till vilken svaret är Guds helighet och Gud själv. Det är vi tillsammans och gemensamt som är den kyrka vars hörnsten är Jesus. Jo, var och en är viktig. Men var och en enskilt är inte viktigare eller viktigast.

Om och när vi som kyrka i första hand och faktiskt uttrycker det kyrkan tror och bärs av – Evangeliets glada budskap om att Jesus är uppstånden från de döda, och att döden därför inte innebär livets slut – och så pekar på Jesus, då banar kyrkan väg för Guds uppenbarelse i världen. Då blir och är kyrkan en förkunnare av nåd och verklig frid. När vi som kyrka tar kyrkans konstituerande uppgift på allvar då kommer kyrkan att ha något viktigt att säga och kyrkan kommer att bli tagen på allvar av och i världen. Men bara då.

Därför börjar och slutar kyrkan med kyrkans gudstjänst. I och med gudstjänsten berättar kyrkan för sig själv och för världen vad kyrkan är och varför. Gudstjänsten synliggör och tydliggör att kyrkan är ett "vi" som konfronteras av Guds uppenbarelse, barmhärtighet, nåd och gränslösa kärlek. Varken mer eller mindre. Därför behöver vi fira gudstjänst tillsammans, för att kyrkan är mer än bara jag själv, mina åsikter och ståndpunkter. Vi fastnar ofta i den egna upplevelsen, egocentriska som vi alla är. Men det är inte min upplevelse av gudstjänstens (heliga?) trevlighet som är det centrala, utan att Guds heliga treenighet möter och konfronterar inte bara mig själv utan hela mänskligheten.

I Bibelns berättelser drabbas enskilda individer av Guds uppenbarelse. Men gemensamt för alla Bibelns gestalter är att när det händer så relaterar det som sker till hela folket på ett eller annat sätt. Ofta resulterar Guds uppenbarelse i en uppgift eller ett uppdrag för den enskilde. Inte sällan innebär det möda och svårigheter. Men ingenstans är syftet eller avsikten bara den enskilde. Det är folket – bibelberättelsernas "vi" – som relaterar till Gud och som relateras till av Gud. Och "Guds folk" i vår Bibel, det är samma folk som är "vi" här och nu. Dessutom, det första Jesus gjorde var att samla människor till en gemenskap.

I början av sin Kyrkliga Dogmatik beskriver Karl Barth teologins tre ben. Det första benet är den exegetiska teologin. Alltså, vi behöver börja med att läsa Bibelns berättelser, därför att de berättar för oss vilka vi är. Den exegetiska teologin svarar på frågan "vilka är vi?" Det andra benet är den pastorala teologin, som svarar på frågan "vad ska vi göra då, utifrån att vi är de vi är?" Där finns kyrkans alla göranden och åtaganden. Det tredje benet är den dogmatiska teologin, som är kyrkans ständigt pågående kritik av sig själv. Den dogmatiska teologin är kyrkans eget korrektur, kyrkans ständiga inre dialog med sig själv. Den dogmatiska teologin försöker se och förstå hur det vi gör och säger hänger ihop med vilka vi är, givet de källor vi har. De tre behöver befinna sig i en konstant pågående dialog med varandra. Så att det vi gör och säger hänger ihop med det vi är ämnade att vara som kyrka.

De där tre benen behöver befinna sig i en pågående dialog även i relation till vår kyrkas gudstjänster. Det finns och pågår en olycklig rörelse i vår kyrka i vilken gudstjänster värderas utifrån kriterier hämtade från upplevelseindustrin. Antal deltagare och kvantitet är bara ett av de värderingsinstrument som hämtats därifrån. Men om kyrkan ska vara sann mot sig själv och sitt uppdrag så behöver den inomkyrkliga dialogen och kritiken om våra gudstjänster snarare utgå från just de där tre teologiska benen. Vi behöver läsa vår Bibel och förstå vilka vi är för att sedan kunna svara på vad vi ska göra och hur. Till sist behöver vi utvärdera hur sann kyrkans gudstjänst är utifrån dessa två. Om gudstjänsten inte är sann behöver den korrigeras. Därför att det är bara när kyrkan är sann som den kan och ska tas på allvar.

• Sofia Lilly Jönsson om vad en gudstjänst är.
• Krister Kappel om gudstjänststatistik och kyrksamhet.
• Elisabeth Öberg Hansén om att våga vägra statistik.
• Carolina Johansson om varför fira gudstjänst?
• Barth, Karl, 1968: The Epistle to the Romans. New York: Oxford University Press. (Utgiven på tyska 1921 och i engelsk översättning 1933.)
• Barth, Karl, 2009: Church Dogmatics I. New York: T&T Clark. (Utgiven på tyska av Theologischer Verlag Zürich, 1932-1938.)

#137. Ibsen och gudstjänst...

För några år sedan såg jag Ibsens pjäs "Hedda Gabler" på Stockholms Stadsteater. Det var en fantastisk uppsättning och fantastiska skådespelare. Förutom att pjäsen i sin helhet var tankeväckande så fanns en scen i inledningen skakade om mig ordentligt. Jag minns den ungefär så här...

En manlig gestalt befann sig ensam på scen. Scenografin var sparsam med bara en soffa och något bord. Han klev in på scenen och pysslade med oväsentliga saker. En telefon ringde. Telefonen som ringde var en sådan där grå med sprialsladd och ringskiva. Det fanns ingen sladd från telefonen kopplad till något uttag. Den ringde ändå och mannen svarade. "Nämen hej kära faster…" började han, med luren i den ena handen samtidigt som han lyfte upp själva telefonklumpen med den andra. Och så började han planlöst röra sig i rummet medan han talade med fastern i andra änden. 

Fast det fanns ju ingen "andra änden". Telefonen var ju bevisligen inte kopplad till något telefonnät, det fanns ju ingen sladd. Men det bekymrade inte Ibsens karaktär som pratade, skrattade och försäkrade fastern om att allt var i sin ordning. Han gestaltade den där fastern genom att prata med henne som om hon fanns. Men för mig som satt och tittade fanns det ingen tvekan om att det fanns en faster som pratade, skrattade och frågade i den där andra änden som inte fanns. Han skapade den där pratglada fastern för oss som såg på med sin gestaltning av henne. Och det fanns verkligen ingen som helst tveksamhet, hon fanns där på riktigt fast hon inte var verklig.

Det var då den omskakande tanken slog mig. Det är ju det där som är vår uppgift när vi firar gudstjänst! Att gestalta närvaron av den Gud som vi inte ser på ett sådant sätt att det inte råder några som helst tveksamheter om huruvida Gud är närvarande eller inte. Gud är ju den som finns i andra änden när vi samlas för att fira gudstjänst. Gud är ju den som lyssnar, pratar och ställer frågor till oss i gudstjänsten. Det finns kanske ingen sladd som syns men denna någon finns ju där i andra änden. Och det är vår uppgift och vårt ansvar att gestalta våra gudstjänster på ett sådant sätt att Gud blir till för oss. Jag menar inte att vi frammanar Gud. Men vi behöver sjunga om och till, bedja till och predika om Gud som om Gud faktiskt finns där. För att bereda plats för Gud att uppenbara sig.

Om en skådespelare med sin gestaltning lyckades ge liv åt en fiktiv person inför en fullsatt teatersalong med bara en telefon så kan också vår kyrkas gudstjänster gestalta en livgivande närvaro av den i allra högsta grad levande Guden som – om Gud själv vill – där och då uppenbarar sig och låter sig bli sedd och upplevd av oss. När vi firar gudstjänst med glädje, uppriktighet och ärlighet – då lever våra gudstjänster med det livgivande liv som bara Guds uppenbarelses Ande kan ge.

Och då förändras allt.

#136. Gudstjänstens funktion…

"På åttonde dagen kallade Mose till sig Aron och hans söner och Israels äldste. Han sade till Aron: 'Ta en tjurkalv till syndoffer och en bagge till brännoffer, båda felfria, och för fram dem inför Herren. Säg till israeliterna: Ta en bock till syndoffer och en kalv och ett lamm, båda årsgamla och felfria, till brännoffer. Ta också en tjur och en bagge till gemenskaps-offer, att offra inför Herren, och dessutom ett matoffer, smort med olja, ty i dag kommer Herren att visa sig för er.' Och de tog det som Mose hade sagt till om och förde fram det till uppenbarelsetältet. Hela församlingen trädde fram och ställde sig inför Herren. Mose sade: 'Detta är vad Herren har befallt, och Herrens härlighet skall visa sig inför er.'"

"Aron sträckte ut sina händer över folket och välsignade det. Sedan steg han ner efter att ha offrat syndoffret, brännoffret och gemenskapsoffret. Mose och Aron gick in i uppenbarelsetältet, och när de kom ut igen välsignade de folket. Då visade sig Herrens härlighet för hela folket. Eld gick ut från Herren, och den förtärde brännoffret och fettstyckena på altaret. Hela folket såg detta, och alla jublade och kastade sig till marken."

(3 Mos 9:1–6, 22-24)

Sofia Lilly Jönsson ställer en viktig och angelägen fråga i sitt inlägg i debatten om gudstjänstbesök i Kyrkans tidning: vad menar vi att gudstjänstbesök ska göra med oss? Den frågan är betydligt viktigare än den vanliga frågan om varför människor går (eller inte går) till kyrkan för att fira gudstjänst. Om vi söker svaret på Sofias fråga så kommer svaret på den vanliga frågan att ge sig själv.

Det finns bara en berättelse som beskriver en genomförd gudstjänst i vår Bibel. Det borde göra den berättelsen omistlig i samtalet om vad kyrkans gudstjänst är och ska vara. Dessutom svarar den berättelsen på frågan om varför vi ska fira gudstjänst över huvud taget. Det är berättelsen om när Aron genomför den första och av Gud genom Mose påbjudna offerkulten i 3 Mos 9. Där beskrivs en offerkultens gudstjänst med djuroffer och brinnande eldar. Trots att förstörelsen av det andra templet i Jerusalem avslutade offerkulten som gudstjänstform i relation till Jahve finns delar av det ritualet kvar i vår egen gudstjänst. Vi gör på ett annat sätt men funktionerna av det vi gör är detsamma som många av funktionerna av det som beskrivs i 3 Mos 9.

Folket då firade gudstjänst på uppmaning av Mose. Med den uppmaningen följde ett löfte: "Herrens härlighet ska visa sig inför er." Gud ska alltså låta sig bli sedd av folket när folket följer uppmaningen att fira gudstjänst enligt den ordning Mose lagt fram. Efter det löftets givande i 9:6 följer en ganska detaljerad beskrivning av offerkultens genomförande. Det som gör kultens delar relevanta och intressanta för oss är inte deras form (den rituella offerslakten) utan deras funktioner (vad offren åstadkommer). Syndoffret är vår syndabekännelse. Brännoffret är vår tillbedjan. Gemenskapsoffret och matoffret är vårt firande av nattvard. Säkert kan det nyanseras akademiskt men ungefär så.

När offerkulten är genomförd och avslutad sträcker Aron i 9:22 ut sina händer över folket och uttalar välsignelsens ord. Med välsignelsen lägger Aron Guds namn på folket. Välsignelsen och Gudsnamnets närvaro i folkets närhet betyder att Gud själv nu befinner sig folkets närhet. Det är då det händer. När Mose och Aron kommer ut ur tabernaklet igen och välsignar folket sker en paradigmatisk förändring av folkets verklighetsuppfattning. Ingenting har ju förändrats i sak, det är samma eld som brinner och samma offerdjur som bränns upp. Men i berättelsen ser folket att i det som sker är det Gud själv som förtär offret på altaret. Det hebreiska verbet säger att Gud äter offret. Folket upplever att de ser Gud själv äta det offer Aron har förrättat på altaret. Gud uppenbarar sig i det som sker. Och folket jublar.

Gudstjänsten som beskrivs i 3 Mos 9 går från en uppmaning och ett löfte, genom gudstjänstens skeende till löftets infriande. Gud lovar, genom Mose, att han ska uppenbara sig – låta sig bli sedd – när de firat gudstjänst enligt den ordning han ger dem. Löftet infrias och i ljuset av välsignelsen ser och förstår folket att Gud själv har gett sig till känna – uppenbarat sig – i det gudstjänstskeende som har hänt.

Så, vad menar vi att gudstjänstbesök ska göra med oss? I Bibelns enda gudstjänst sker något väldigt konkret med människorna som firar den. De upplever en konkret och paradigmatisk förändring av sin uppfattning om tillvaron. I det rituella skeendet ger sig Gud till känna genom att uppfylla löftet om att låta sig bli sedd i det som händer. Det är ett löfte som rimligen föregår varje gudstjänst fortfarande. Vi firar gudstjänst i ljuset av Guds löfte om att Gud ska låta sig bli sedd – det vill säga: i hopp om att Gud ska uppenbara sig för oss. Om och när Gud uppenbarar sig så sker en konkret och paradigmatisk förändring av verklighetsuppfattningen, efter vilken människan faktiskt ser och förstår att Gud inte bara är med i det som sker utan också är en aktiv partner i tillvarons skeenden.

Gudstjänstens funktion är då att uppenbara Guds närvaro i folkets närhet på ett sådant sätt att den levande Guden i enlighet med sitt löfte ger sig till känna för alla och var och en, efter vilket den enskildes och folkets verklighetsuppfattning förändras i grunden. Gudstjänsten vittnar på så sätt om att Gud är här och är nära var och en och alla – alldeles på riktigt. "Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem." (Matt 18:20)

• Sofia Lilly Jönsson om att vi inte behöver fler kyrkisar.

#135. Att fira gudstjänst...

"I am not speaking to you of God because I am a pastor. I am a pastor because I must speak to you of God, if I am to remain true to myself, my better self."

"God has come to me. That ends the delusion … that I have to speak of the way in which I have come to myself. God has come to me. That ends the delusion – and it is a delusion – that only God himself wills to speak of God's revelation. Since God has come to me … I can speak of his revelation and may do so, because I must."

(Karl Barth, citerad av Busch, s 61 och s 179)

När jag var student var jag kyrkvärd i min församling. Vid en kyrkvärdssamling i början av november ett år fördes ett samtal om den knappa procent medlemmar som lämnat kyrkan det året. Fyrtiofem tröttsamma minuter ägnades åt tandagnisslan och inte ringa mängder självömkan. Det ena var jobbigare än det andra och hu så hemskt allting var. Efter de där fyrtiofem minuterna undrade jag: "Men hörni, nu har vi ägnat fyrtiofem minuter åt att oja oss över den knappa procent som valt att inte vara medlemmar. Ska vi nu ägna fyrtiofem minuter åt de nittionio procenten som har valt att fortsätta att vara medlemmar? Vi kan till exempel prata om hur vi är kyrka tillsammans på ett sådant sätt att de vill fortsätta att vara medlemmar även nästa år." Det blev inget samtal om den saken.

När nu frågan om gudstjänstfirande tas upp i Kyrkans Tidning dyker den där tanken upp igen. Det är ofta ett väldigt stort fokus på dem som inte kommer för att fira gudstjänst, mindre tankemöda ägnas dem som faktiskt kommer och firar gudstjänst. Men är det inte där vi behöver börja? I den gudstjänstfirande församling som faktiskt finns? Om vi inte tror på den – om vi inte tror att det spelar roll att vi firar gudstjänst med den församling som faktiskt samlas – hur kan vi då förvänta oss att någon annan ska vilja komma och vara med? Hur kommer det sig att vi inte ser vad vi har utan istället bara vill ha mer? (Mer av vad kan man undra.) Kanske är det så att vi får det vi förtjänar? Kanske predikar, sjunger och ber vi ibland som om det egentligen inte spelar någon roll? Kanske finns det därför teologiska skäl till varför människor väljer att göra annat på söndag förmiddag?

Vid en samling för prästkandidater (när jag själv var en) frågade jag min biskop Caroline om det pågick någon teologisk reflektion på stiftet om varför människor väljer att lämna kyrkan. Hon svarade då att någon sådan inte förekom. Kanske kan det vara en del av problemet – att det inte förekommer något teologisk reflektion över sakernas tillstånd. Vi kanske behöver fråga oss vad Gud vill berätta för sin kyrka genom att kalla människor till andra aktiviteter än firande av gudstjänst på söndagarna? Precis som israeliterna satt i exilens Babylon och funderade över hur det kunde bli som det blivit trots att Gud lovat folket sin trofasthet. Hur kan det vara som det är, om det nu är sant att Gud i Jesu gestalt har lovat att vara med oss alla till tidens slut? Förutsatt att kyrkan fortfarande betraktar sig som Guds kyrka. Det borde rimligen finnas teologiskt begripliga skäl.

Men det är förstås en het potatis att ta tag i, av flera skäl. Det kräver att vi vågar ställa svåra och utmanande frågor till oss själva. Det kräver mycket tid, möda, reflektion, tålamod, läsande och skrivande om vi ska få tag på både frågorna och de begynnande svaren. Och det är ju jobbigt. Dessutom kanske det resulterar i att vi måste omvärdera oss själva och vår förståelse av både Gud, gudstjänst och kyrkan. Och det är ju också jobbigt. Men det var just det mödosamma arbetet som Guds folk behövde genomföra i exilens Babylon. Och det var jobbigt. Alternativet var att helt överge tanken på Gud som en trofast, sann och levande Gud. Men det alternativet var värre än mödan att ta tag i problemet.

Det är kanske där vi är i relation till gudstjänstens firande. Vi behöver ta tag i det teologiska problemet, fast det kanske blir jobbigt. För att alternativet är sämre.

Det kommer att kräva av oss att vi till en början inser att att det inte är varken min egen eller vår "upplevelse" som är gudstjänstens centrum. Det kommer att kräva att vi i gudstjänstens förkunnelse, psalmsång och bön vågar och vill försöka att vittna om Guds uppenbarelse i Jesus och inget annat. Det kommer att kräva att vi präster slutar snacka oväsentligt snömos när vi predikar och att vi istället börjar predika det evangelium som börjar och slutar med den uppståndne Jesus, på riktigt – som att det faktiskt spelar roll för oss själva, kyrkan och världen. Vi behöver tro och lita på Evangeliets egen och inneboende kraft och förmåga att väcka människors tro, hopp, lust och glädje. Vi behöver inse att vi som vill vara kyrka faktiskt behöver vittna för andra om Guds uppenbarelse i Jesus Kristus. Av den enkla anledningen att Gud har uppenbarat sig i, med och genom Jesus Kristus. 

Framför allt behöver vi påminna oss själva och varandra om att Evangeliet är ett stort och fantastisk glädjebud riktat från Gud till hela världen, till hela mänskligheten och till varje människa. Ett glädjens bud, ett bud man blir glad av att få höra  – alldeles på riktigt glad.

• Sofia Lilly Jönsson om att vi inte behöver fler kyrkisar.
• Elisabeth Arborelius om att det inte hjälper att uppmana.
• Agneta Lejdhamre om manlighet som ett gudstjänstens hinder.
• Fredrik Modéus om att Gudsprat inte kan ersätta liv.
• Busch, Eberhard, 1976: Karl Barth, His life from letters and autobiographical texts. Eugene, Wipf and Stock Publishers. Utg. på tyska av Theologischer Verlag Zürich 1975.

Edit 16/8: Läs kyrkoherde Krister Kappels intressanta kommentar nedan.

#134. Vänskap...

"We were said once to have spent a whole afternoon sitting opposite each other and smoking. After an hour I said, 'Perhaps', and after another hour of silence Thurneysen said, 'Or perhaps not!!!' That was said to be our conversation and the essence of our system."

"In Göttingen, too, I needed correspondence and an exchange of ideas with him more than my daily bread. This was just because I knew how my stories amused him and because I could confide to him as to no one else my constant cares and concerns, which seemed to increase rather than decrease … but also because it was always my deepest need to hear his judgement on what I had done. And though I had my star to follow, as he had his, I had to keep taking my bearings from him because I had to understand him and be understood by him in order to understand myself properly. Which one of us went ahead? And which one followed? We were as one, in a union which could never become boring because almost always we approached both things and people differently and saw them differently."

(Karl Barth om sin vän Eduard Thurneysen, citerad av Busch, s 118 och s 137)

Vi behöver varandra. Som människor, som kristna och som kyrka. Karl Barth beskriver sin förtrogne vän Eduard Thurneysen som en någon han behöver. Och som en någon han behöver bli behövd av. De behövde varandra, de delade glädjen och mödan. Både i det praktiska och i det teologiska tankearbetet. De skrev brev när de inte fanns i varandras närhet. Delade livet och tankar. Karl behövde Eduards förståelse för att förstå sig själv, för att kunna se sig själv i ett nytt ljus, för att kunna se sina egna tankar på ett nytt sätt. De navigerade genom livet och teologin tillsammans och med varandra, var och en med sin stjärna och kallelse att följa. Olikheterna berikade, fördjupade och belyste.

Så annorlunda det mesta hade varit om sådan förtrolig vänskap var rådande mellan oss som arbetar och verkar i kyrkan. Om vi insåg och kände att vi faktiskt behöver varandra – som människor, som kristna och som kyrka. Om vi uppriktigt sökte varandras förståelse för att förstå oss själva lite bättre. Om vi tillsammans och gemensamt faktiskt försökte läsa, prata och skriva om teologi med och för varandra. Alltså verklig, riktig och sann teologi som handlar om Gud, Jesus och den Heliga Anden. Istället för, som det oftast handlar om, till teologi förklädda urvattnade politiska ställningstaganden. (Jo, det finns faktiska skillnader mellan teologi och politik – i form, innehåll och ecklesiologisk relevans.)

Då vi inte känner varandra beror våra relationer på det ledarskap som utövas. Det är därför ett problem för vår kyrka att våra ledare, biskopar och andra, inte pratar om teologi i det offentliga. Det är teologin som förenar oss som kristna och som kyrka. Om våra ledare inte kan prata om det som förenar oss i offentligheten så faller gemenskapen sönder. Därför är det ett problem att vår biskop pratar om pingis och film istället för om teologi i det offentliga. Därför är det ett problem att vår ärkebiskop skriver en, om än välvillig, debattartikel i DN som saknar all teologisk relevans och förankring. Vi behöver prata med varandra om teologi och teologiska frågor och våra ledare behöver föregå med gott exempel.

När vi gör det – pratar om verkliga, riktiga och sant teologiska frågor med varandra – så kommer vänskaper att växa fram. Det är då vi ser att vi behöver varandra för att förstå mer, inte för att ha och få rätt utan för att förstå mer. Då kan vi se nyanser i oss själva och varandra som gör att olikheterna berikar mer än de hotar. Vi behöver verkligen varandra som vänner, som människor, som kristna och som kyrka. Därför måste vi börja prata om teologi och teologiska frågor med varandra. Både i det offentliga och i det förtrogna. Egentligen borde vi som kyrka inte ha något annat intresse än att tala om just teologi och teologiska frågor. Överallt och alltid. Och faktiskt, som kyrka har vi varken tid eller råd att låta bli.

• Busch, Eberhard, 1976: Karl Barth, His life from letters and autobiographical texts. Eugene, Wipf and Stock Publishers. Utg. på tyska av Theologischer Verlag Zürich 1975.

#133. Konfirmationsläger...

Det är en säregen upplevelse att vara på konfirmationsläger. Så säregen att det känns lite konstigt – hemma känns lite udda – när man kommer hem igen. Att befinna sig på en lägergård med trettio andra i två veckor blir lite som att kliva in i en kokong. När det dessutom saknas täckning för 3G och mobiltelefoner, ja då blir den lite isolerade tillvaron påtaglig. Det finns någonting gott i att helhjärtat ägna sig åt varandra "här och nu" och man blir påmind om att ens tankar till vardags ofta är någon annan stans än just "här och nu". Vardagens distraktioner blir tydliga och påtagliga när de försvinner. Man märker att båset är tomt, men utan att egentligen sakna kossan.

Att vara på konfirmationsläger är också att bli påmind om att det finns ett stort och glatt hopp för vår värld. Eller två. Det ena hoppet som blir påtagligt är hoppet och löftet om Jesu närvaro i våra liv. Det blir tydligt i gemenskapen, i morgon- och aftonböner, i glad psalmsång, i omtanken och omsorgen som väcks. Det andra hoppet som visar sig tydligt är hoppet om den framtid som finns i våra unga. Jag upphör aldrig att förundras över hur kloka, nyfikna, reflekterande, frågande och öppna våra unga är – både konfirmander och ungdomsledare. Svårt att sätta fingret på vad det är. Men det är något med våra unga som väcker ett stort hopp och en stor glädje inför den framtid som är vår.

Det händer mycket med konfirmander på kort tid när man är på läger tillsammans. De växer ganska påtagligt på något vis. Det händer förstås också något med en själv, trots att man är lite äldre. Det som hände mig på det här konfirmationslägret var att jag blev gladare och mer fylld av hopp och tillförsikt. De unga delade med sig av och gav bort hopp och glädje. Och för det känner jag stor tacksamhet. Sist men inte minst blev och är jag så oerhört tacksam för kloka, genomtänkta och fantastiska kollegor. Vår kyrka är en guldgruva på många sätt. Undrar man var en gedigen guldåder går så behöver man bara leta upp de som till vardags jobbar med barn och ungdomar. Där finns det många, stora och skimrande guldklimpar.

• Magnus Ehntorp om en sommar och två konfirmationsläger.