”@KyrkligaTing bitvis bra, men det verkar som att evangeliet mest är icke-våld med tanke på tonvikten på det.” (@silverkors på Twitter 2015-04-04. Angående What's Love Got to do with It? The Politics of the Cross by Stanley Hauerwas)
Tack för återkoppling och för en intressant tanke. Jag gör inte anspråk på att helt kunna förklara Stanley Hauerwas teologi eller hans etik. Jag har läst för lite av honom. Här några tankar ur Hauerwas bok The Peaceable Kingdom med anledningen av din kommentar.
Artikeln på ABC är en liten tegelsten i Hauerwas stora teologiska bygge där etiken är central. Det vill säga, det är centralt för kyrkan att kyrkans teologi behöver få och har konsekvenser för hur vi som kristna bör, ska eller borde agera och vara mot andra och varandra. Kyrkans teologi är något som behöver tillämpas i den konkreta verkligheten vi lever i. Som ett kyrkans vittnesbörd. Men – och det är ett stort men – kyrkans etik bygger helt och hållet på att kyrkan är en gemenskap som konstitueras av den teologi som växer fram i och ur Bibelns berättelser. Den kristna kyrkans gemenskap är en gemenskap som vittnar för världen om en etik, ett sätt att vara, som till fullo har sin livskraft i och får sin livsluft från gemenskapen med och relationen till Kristus. Som en försmak av det vi ibland kallar Guds rike.
”The church is not the kingdom but the foretaste of the kingdom. For it is in the church that the narrative of God is lived in a way that makes the kingdom visible. The church must be the clear manifestation of a people who have learned to be at peace with themselves, one another, the stranger, and of course, most of all, God. There can be no sanctification of individuals without a sanctified people. We need examples and masters, and if we are without either, the church cannot exist as a people who are pledged to be different from the world. […]
It is from the church that Christian ethics draws its ethical substance and it is to the church that Christian ethical reflection is first adressed. Christian ethics is not written for everyone, but for those people who have been formed by the God of Abraham, Isaac, Jacob, and Jesus. Therefore Christian ethics can never be a minimalistic ethic for everyone, but must presuppose a sanctified people wanting to live more faithful to God’s story.” (Hauerwas s 97)
Kyrkans primära, egentligen enda, uppgift är att vara kyrka. I betydelsen att vara den gemenskap som vittnar om att verkligheten helt och hållet konstitueras av vad Gud har gjort i, med och genom Jesus Kristus. Kyrkans uppgift är inte primärt att förbättra världen. Vår uppgift är i första hand att vara en kristen gemenskap som vittnar för och i världen om att Gud har skapat en ny verklighet som säger emot världen när tillvaron är fylld av lögner, förtvivlan och rädsla. En ny verklighet som är fylld av sanning och hopp. Ett vittnesbörd om ett nytt rike som står i opposition mot världens galenskap, orättvisor och ondska.
”I am in fact challenging the very idea that Christian social ethics is primarily an attempt to make the world more peaceable or just. Put starkly, the first social ethical task of the church is to be the church – the servant community. Such a claim may well sound self-serving until we remember that what makes the church the church is its faithful manifestation of the peaceable kingdom in the world. As such the church does not have a social ethic; the church is a social ethic.
The church is where the stories of Israel and Jesus are told, enacted and heard, and it is our conviction that as a Christian people there is literally nothing more important we can do. But the telling of that story requires that we be a particular kind of people if we and the world are to hear the story truthfully. That means that the church must never cease from being a community of peace and truth in a world of mendacity and fear. The church does not let the world set its agenda about what constitutes a ’social ethic,’ but a church of peace and justice must set its own agenda. It does this first by having the patience amid the injustice and violence of this world to care for the widow, the poor, and the orphan. Such care, form the world’s perspective, may seem to contribute little to the cause of justice, yet it is our conviction that unless we take the time for such care neither we nor the world can know what justice looks like.” (Hauerwas s 99-100)
Här någonstans kommer icke-våldstanken in som central i Hauerwas teologiska etik. Våld är världens primära verktyg för att ordna mänskliga samhällen. Hotet om yttre och/eller inre våldsanvändning sätter ramar och gränser för människors beteenden och agerande i våra samhällen. Våld som tvingande medel kan ha olika intensitet och ha olika former. Men våld är det verktyg som formar våra samhällens sanktionsmedel som i sin tur reglerar människors beteenden. En framtvingad etik om man så vill. Hauerwas menar att kyrkan är en gemenskap som formas av ett helt annat sammanhållande kitt. Kyrkan som sådan vittnar om ett annat rike, om ett Guds rike, vars gemenskap bygger på helt andra premisser. Kyrkan vittnar om ett helt annat sätt bygga mänsklig gemenskap. En gemenskap som skapas av sanning och rättvisa, av icke-våld och fredlig samexistens. Icke-våldet blir och är en omisskännlig och avgörande funktion av den gemenskap som låter sig kallas samman av och som formas av evangeliet om Jesus Kristus – kyrkan.
”Our task as church is the demanding one of trying to understand rightly the world as world, to face realistically what the world is with its madness and irrationality. Therefore calling for the church to be the church is not a formula for a withdrawal ethic; nor is it a self-righteous attempt to flee from the world’s problems; rather it is a call for the church to be a community which tries to to develop the resources to stand within the world witnessing to the peaceable kingdom and thus rightly understanding the world. The gospel is a political gospel. Christians are engaged in politics, but it is a politics of the kingdom that reveals the insufficiency of all politics based on coercion and falsehood and finds the true source of power in servanthood rather than dominion.” (Hauerwas s 102)
Endast om kyrkan tjänar världen genom att vittna om ett annat rike – en annan stad, en annan polis – än det rike som världen skapar med olika former av eller hot om våld är kyrkan en politisk kraft i någon teologiskt relevant mening. Kyrkan står som sådan – om kyrkan är trogen sin kallelse och sitt uppdrag – i opposition mot alla världens olika politiker, alla andra sätt att ordna våra samhällen. Höger, vänster och allt där emellan. Kyrkan som ett kompromisslöst alternativ till världen i övrigt. I den betydelsen, och bara i den betydelsen, är kyrkan och evangeliet politiskt. Där har också icke-våldet sin kompromisslösa plats i kyrkans etik – i det sätt som vi kristna har att vara mot andra och varandra.
Så, ungefär. Kanske har jag med det här gjort saker mindre begripliga. Kanske väcker det nya tankar. Oavsett vilket så hoppas jag att det väcker intresse för att läsa mer av Stanley Hauerwas. Han är en teolog som är väl värd att läsa mycket av.
- Hauerwas, Stanley, 1983: The Peaceable Kingdom. Notre Dame: University of Notre Dame Press.
PS. Kyrkan som politisk kraft, som Hauerwas beskriver den, är förstås någonting helt annat än den partipolitiskt korrupta form av kyrklig styrning som vår Svenska kyrkan lider av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar