"Men nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd." (Johannes 16:5–11)
Jesus försöker förbereda lärjungarna för framtiden. En framtid där han inte längre finns kvar hos dem på samma sätt som han varit. Det är förstås ingen enkel uppgift. Det är intill omöjligt svårt att föreställa sig någon annans frånvaro. Att föreställa sig att någon som vi håller av inte längre finns kvar hos oss. Det var lika svårt för lärjungarna att föreställa sig som det är svårt för oss. När Jesus talar med lärjungarna om att han ska lämna dem så fylls deras hjärtan med sorg. Det är klart att hjärtat fylls med sorg när de tankarna dyker upp. Så lärjungarna lyssnar på Jesus med hjärtan fyllda av sorg. De frågar inte vart han ska ta vägen. Det är väl inte den första frågan som dyker upp när man talar om döden. När man talar med någon som ska dö frågar man ju inte ”vart går du?” Det verkar vara en onödig fråga.
Men Jesus pekar på en ny och en radikalt annorlunda verklighet. En verklighet där den frågan faktiskt är relevant. Jesus talar om sin egen död på ett sådant sätt att döden inte har inneburit livets slut. Jesus säger att han ska lämna dem. När han lämnar dem så ska han ta vägen någon annanstans. Han ska inte upphöra att existera. Därifrån, vart det nu är som Jesus ska ta vägen, ska han sända Hjälparen till lärjungarna. Han säger att han behöver lämna dem för att Hjälparen ska kunna komma till dem. Jesus förbereder lärjungarna för att han ska lämna dem. Jesus förbereder oss för framtidens möte med den Heliga Anden. Varken Gud eller den Heliga Anden är särskilt sentimental. Den verklighet som kommer att uppenbara sig kan verka och kan kanske upplevas som kärv. Så Jesus försöker förbereda lärjungarna och oss på vad som komma skall.
Hjälparen… Den Heliga Anden. Denna någon vars väsen trotsar allt vi kan, vet och förstår. Denna någon som är Gud själv. Lika mycket som Fadern är det. Lika mycket som Sonen är det. Denna någon ska ge sig till känna för lärjungarna. När Jesus lämnar lärjungarna ska den Heliga Anden sändas till dem, till oss och till hela mänskligheten. Den Heliga Anden ska visa sig vara lika lite sentimental som Gud och livet självt. För att mötet med den Heliga Anden ska vara lite mindre chockartat förbereder Jesus lärjungarna genom att berätta något om vad den Heliga Anden kommer att visa dem. Den Heliga Anden ska uppenbara tre saker när han ger sig till känna. Synd, rättfärdighet och dom. Det är tre ord som rymmer en verklighet som är allt annat än sentimental.
”Synd: de tror inte på mig.” Det är vad Jesus säger om synden som den Heliga Anden ska uppenbara för lärjungarna och för oss. Den synd som orsakar en avgrund mellan människan och Gud. Att inte tro på att Jesus är den han utger sig för att vara orsakar en avgrund och ett avstånd mellan människan och Gud som människan inte kan överbrygga. En uppfattning om Jesus som inte är tro ställer sig som en låst dörr mellan människan och Gud. Synden är en låst dörr som bara kan låsas upp från Guds sida. Det är ganska kärva ord och det är inte särskilt sentimentalt. Men det är något av vad den Heliga Anden kommer att uppenbara.
”Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre.” Den Heliga Anden ska uppenbara att Jesus är den som hos Fadern åstadkommer rättfärdigheten. När lärjungarna inte längre ser Jesus, när han har lämnat dem, är Jesus hos och med Gud Fadern. Däri finns människans rättfärdighet – människans färdighet att ställas inför rätten, färdighet att i rätten rannsakas. Jesus har med döden och genom uppståndelsen avtjänat det straff som rätten utmäter som straff för synden. Därmed är människan rättfärdig. Därmed är människan färdig att ställas inför rätta. Straffet är avtjänat. Den låsta dörren mellan människan och Gud är upplåst. Från Guds sida. Det är något av vad den Heliga Anden kommer att uppenbara.
”Dom: denna världens härskare är dömd." Denna världens härskare är döden själv. Allt och alla dör ju bevisligen och döden tycks härska över allt och alla. Ingen och ingenting verkar komma undan döden. Det talas ibland om att döden är straffet för synden. Men Jesus har med sin död och uppståndelse gjort människan rättfärdig. Domen för synden är redan utdömd och Jesus har avtjänat straffet en gång för alla. Jesus har så gjort varje människa rättfärdig inför Gud. Människans rättfärdighet inför Gud dömer döden till att dö. Döden ska inte finnas mer. Inte för någon alls. Döden är dömd till icke-existens. Det är något av vad den Heliga Anden kommer att uppenbara.
Jesus försöker rusta lärjungarna inför den okända framtiden. Han försöker ingjuta tro och hopp i dem. Vi gör gott i att låta oss fyllas av samma tro och samma hopp. Med hoppet som finns i relation till Jesus och i tron på att Jesus är den han utger sig för att vara kan frågan om livets begränsning faktiskt ställas: ”vart går du?” Med hoppet som finns i Jesu löften och med tron på Jesus kan vi svara: ”Dörren är upplåst. Vi ska inte dö. Vi följer Jesus och vi går till vår Herre.” Det är inte enkelt och det är inte sentimentalt. Men det är något av vad den Heliga Anden uppenbarar.
En predikan som angår mig ! Tack.
SvaraRadera"Den låsta dörren mellan människan och Gud är upplåst. Från Guds sida."
Detta är något eskatologiskt, tror jag. Det sker inte här och nu som vi så gärna önskar oss och försöker få oss att verkligen tro på för att sprida glädje. Bättre då att osentimentalt se vad som dagligen sker i våra egna och andras liv: en avgrund mellan oss och Gud. Många idag vill vara mer panteistiska på något vis som möjligt verkar. Men sanningen är där i våra handlingar, tankar, ord och underlåtelser. En avgrund. Maran atha !!