7 maj 2015

#306. Storm över Gotland…

"Systems have enormous power to resist change and withstand even righteous assault. Here is one place where individual acts of heroism to challenge unjust systems and their bad barrel makers are best performed by soliciting others to join one’s cause." (Philip Zimbardo)
Svenska kyrkan är på många sätt en fantastisk kyrka. Fylld av hårt arbetande fantastiska människor som gör ett jättejobb i små och stora sammanhang. En kyrka fylld av goda och genuint välvilliga krafter. Diakoner, musiker, vaktmästare, ekonomer, kommunikatörer, pedagoger, präster och andra. Personal av olika slag som i oräkneliga sammanhang arbetar med och för barn, ungdomar, vuxna och gamla. Volontärer som ger av sin tid och sitt engagemang. Vi tröstar, hjälper, stöder, uppmuntrar, bistår, förkunnar och förvaltar. För det mesta gör vi så gott vi kan för att Guds kärlek till mänskligheten ska bli synlig i världen. Vi gör ofta ett fantastiskt jobb. När Svenska kyrkan är bra då är vi verkligen riktigt bra.

Men det händer att det inte blir bra. Det händer ibland att det blir dåligt. I sällsynta fall händer det att det blir så genomuselt att det är plågsamt. Där någonstans, i det plågsamt usla, hamnar de senaste månadernas turer i och omkring Visby domkyrkoförsamling.

Det verkar som att domprosten tillsammans med kyrkorådets vice ordförande under lång tid har kört ett eget race i Visby och kört över ganska många på vägen. Det tycks som att de två länge har misskött domkyrkoförsamlingens personal, förvaltning och verksamheter. När Visby stifts biskop skrev ett skarpt brev och kritiserade domprostens dåliga hantering av personal, förvaltning, verksamhet och ekumeniska samarbeten då kastades ett köttben till nätets och massmedias alla "nyttiga idioter." Det handlade om domkapitlets beslut några veckor tidigare. Domkapitlet gav då tillbaka rätten att utöva prästämbetet till en person som för ungefär sju år sedan visade prov på osedvanligt och klandervärt dåligt omdöme. Vid tiden för beslutet hade ingen varken någon åsikt eller avvikande uppfattning om det.

Men köttbenstipset innehöll både ”präst”, ”sex” och ”unga flickor” så det var ett lättsålt tips. Stor uppståndelse. De senaste månaderna har väl det mesta som skrivits om Svenska kyrkan i media handlat om ”präst”, ”sex” och ”unga flickor.” Det är ju en oslagbar kombo som hade räckt för att få bort uppmärksamheten från i stort sett vilken annan story som helst. Just den här gången tycks avsikten ha varit att få bort uppmärksamheten från biskopens kritik av domprostens katastrofala fögderi i Visby domkyrkoförsamling. Det lyckades ganska bra. En stor dimridå i form av ett högljutt mediadrev ledde uppmärksamheten åt ett helt annat håll.

Allting verkade lösa sig bra. Alla tittade åt ett annat håll. Ända tills journalisten Sofia Jönsson såg vad som hände bakom kulisserna och skrev om det i Dagen för en vecka sedan.

Ledningen för Visby domkyrkoförsamling framstår sedan dess som en sällsynt kombination av överflödande maktfullkomlighet, total hänsynslöshet och monumental inkompetens. En tvåhövdad ledning som inte verkar dra sig för att cyniskt utnyttja uppmärksamheten kring både förövare och offer för sexuella trakasserier för att säkra egna positioner. En ledning som med förbluffande hänsynslöshet medialt har skjutit sin egen församling, sin egen biskop och sitt eget stift i sank för att rädda egna privilegier. En ledning som tycks mena att förmågan att hyckla är en styrka.

När Hermansson och Harlevi konfronteras av fakta och berättelser som både stärker tesen om uppkomsten av drevet mot prästen som en skapad dimridå och samtidigt vittnar om att det finns goda grunder för biskopens kritik då låtsas de som ingenting. De gör som när hovet skadekontrollerar negativ medial uppmärksamhet – förnekar allt i tjugofyra timmar och lägger sedan locket på. När man, efter allt som har kommit fram, i P4 Gotland hör domprosten säga "Det ska vara kul att gå till jobbet. Det ska vara kul att jobba i Visby domkyrkoförsamling” då börjar man ju undra hur det står till med verklighetsförankringen.
"Den 12 januari påkragas prästen. Ingen reagerar. Den 9 februari mailar biskopen sitt brev. Dagen efter begär en journalist ut domkapitelprotokollet, sedan exploderar media. Jag säger inte att det är så, men här drar man ju som utomstående slutsatsen att ingen egentligen, inklusive Domprost Hermansson som ledamot i Domkapitlet, brydde sig om påkragningen och dess konsekvenser för de utsatta unga kvinnorna, det var ingen stor sak i sig, det blev en stor sak för att det blev en möjlighet att deflektera kritik, att vända den mot någon annan. Just det är riktigt osmakligt, närmast diaboliskt." (Carolina Johansson)
Skandalen på Gotland är inte att en person fick tillbaka rätten att utöva prästens ämbete. Det är en skandal att två omdömeslösa personer alltför länge har tillåtits härska och söndra i Visby domkyrkoförsamling. Men den skandalöst stora skandalen är att ledningen för Visby domkyrkoförsamling, av allt att döma, verkar ha bidragit till – och utnyttjat – medial uppmärksamhet kring offer för sexuella trakasserier som ett verktyg för att freda sig mot biskopens kritik. Domprostens pastorala omdöme verkar ha ersatts av en i det närmaste Machiavellisk maktlystnad.

 Varför skriva om det? Därför att alltihop är en stor och sorglig skandal som har skadat och som skadar inte bara Visby stift utan hela vår kyrka på så många olika sätt. Den rådande tystnaden och locket-på-mentaliteten skadar förtroendet för vår kyrka ytterligare. Varför denna tystnad? Var är öppenheten? Var är ärligheten? Och var är stödet för de anställda?

 Om vi tillsammans accepterar att det får gå till så som det har gått till i Visby i vår kyrka då kan vi fortsätta att vara tysta och låtsas som ingenting. Men om vi önskar och vill att vår kyrka ska hantera unga utsatta flickor, personal, verksamhet och förvaltning på ett annat – värdigt – sätt, då är det ganska många som behöver säga något om det. Ganska snart.

Edit 8/5
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)