28 mars 2016

#375. Annandag Påsk...

"Medan de ännu talade stod han plötsligt mitt ibland dem och hälsade dem: 'Frid över er!' De blev rädda, och i sin förskräckelse trodde de att det var en ande de såg. Då sade han: 'Varför blir ni skrämda, varför fylls ni av tvivel? Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har.' Och han visade dem sina händer och fötter. Då de av idel glädje och förvåning ännu inte kunde tro, frågade han dem: 'Finns det något att äta här?' De räckte honom en bit stekt fisk, och de såg hur han tog den och åt. Han sade till dem: 'Detta är vad jag sade till er när jag ännu var hos er, att allt måste uppfyllas som står skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna.' Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna. Och han sade till dem: 'Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta. Och jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.'" (Lukas 24:36-49)
Den uppståndne Jesus uppenbarade sig för två lärjungar som var på väg till Emmaus. De visste att han var död och begraven och de gick och talade med varandra om allt det bedrövliga som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem. De kände inte igen honom först. Men när han bröt brödet så förstod de vem han var. De förstod att det var Jesus. I samma ögonblick försvann han ur deras åsyn. De blev kvar med sina minnen av hjärtan som brann när han talade till dem. De två lärjungarna gav sig iväg och träffade de elva i Jerusalem. Där berättade de om vad som hade hänt, att Jesus hade uppenbarat sig för dem när de var på väg till Emmaus. Medan de ännu talade stod han plötsligt mitt ibland dem och hälsade dem: "Frid över er!"

Det är inte så konstigt att de blev rädda, att de trodde att de såg ett spöke. Men Jesus är varken ett spöke eller någon man behöver vara rädd för. "Varför blir ni skrämda, varför fylls ni av tvivel? Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har." Man blir rädd när det osannolika inträffar, när det oväntade händer. Men det betyder inte att man behöver vara rädd för det osannolika, att man behöver vara rädd när det oväntade händer. Man behöver inte vara rädd när Jesus uppenbarar sig. För att visa att han inte är någon eller något man behöver vara rädd för så äter Jesus en bit fisk. Det finns få, om ens någon, man behöver vara rädd för om man har delat måltidens gemenskap med varandra.

Dessutom, att äta tillsammans betyder i lärjungarnas tid att ett förbund bekräftas. Att en överenskommelse stadsfästs. Att Jesus äter tillsammans med de förvånade lärjungarna innebär dels att Jesus är densamme som han var innan han dog och dels att löftena som han gav infrias. Förbundet som det står skrivet om i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna bekräftas. Jesus är den Messias som förbundets löften har talat och talar om. Den Messias som skulle lida och uppstå från de döda på tredje dagen. Och nu står han där mitt ibland dem. Jesus som på den tredje dagen har uppstått från de döda efter att ha lidit svårt. I all enkelhet äter han en bit stekt fisk för att bekräfta att det är just så det är. Detta lilla och till synes enkla är början på det största och mest fantastiska som har hänt mänskligheten sedan medvetandets uppkomst. Början av den verklighet som är kyrkan själv.

Kyrkan, det är vi. Vi fick då och har sedan dess en klart definierad uppgift. Vår egentligen enda uppgift är att "syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk." Lärjungarna och vi fick och har uppgiften från Jesus själv. "Ni skall vittna om allt detta." Det är därför vi har vackra hus med spetsiga tak. Det är därför vi döper och begraver. Det är därför det har skrivits fantastisk musik av Mozart och Bach. Det är därför det finns präster och biskopar. Det är därför kyrkan finns som organisation och som gemenskap. Vår gemensamma uppgift som kyrka är att vittna om och förkunna syndernas förlåtelse genom omvändelse i Jesu namn för alla folk. Varken mer eller mindre.

För att det ska bli och vara möjligt behöver vi bli rustade med kraft från höjden. Här i kyrkans gudstjänst, i nattvardens bröd och vin, finns den kraft som rustar. Här sänder Gud Fadern det vi behöver för att kunna vittna och förkunna för alla folk. Här sänder Fadern Sonen till oss och vi får och har möjligheten att ta emot honom med våra liv. Det är samma Jesus som uppenbarade sig för lärjungarna där och då som uppenbarar sig i nattvardens bröd och vin här och nu. Här ska vi stanna och ta emot Guds gåvor för att bli rustade så att vi kan ge oss ut i världen och förkunna påskens mirakel för alla folk och alla människor. Jesus är uppstånden från de döda och lever alldeles på riktigt. Syndernas förlåtelse är en verklighet för alla folk, för alla människor och för hela mänskligheten genom omvändelse i Jesu namn. 

27 mars 2016

#374. Påskdagen…

”Efter sabbaten, i gryningen den första veckodagen, kom Maria från Magdala och den andra Maria för att se på graven. Då blev det ett kraftigt jordskalv, ty Herrens ängel steg ner från himlen och kom och rullade undan stenen och satte sig på den. Hans utseende var som blixten och hans kläder vita som snö. Vakterna skakade av skräck för honom och blev liggande som döda. Men ängeln sade till kvinnorna: ’Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: ”Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galileen. Där skall ni få se honom.” Nu har jag sagt er detta.’ De lämnade genast graven, och fyllda av bävan och glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar. Då kom Jesus emot dem och hälsade dem, och de gick fram, grep om hans fötter och hyllade honom. Men Jesus sade till dem: ’Var inte rädda. Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galileen. Där skall de få se mig.’ Medan de var på väg kom några ur vaktstyrkan in till staden och berättade för översteprästerna om allt som hade hänt. Dessa överlade med de äldste, och sedan gav de soldaterna en stor summa pengar och sade till dem: ’Säg att hans lärjungar kom under natten och rövade bort honom medan ni sov. Om ståthållaren får höra detta skall vi tala med honom så att ni inte behöver oroa er.’ Soldaterna tog pengarna och gjorde som de hade blivit tillsagda. Så vann detta rykte spridning bland judarna ända till denna dag. De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ’Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.’” (Matteus 28:1–20)
Maria och Maria gick till graven. För att se på den. För att sörja. För att minnas. Vi behöver någonstans att gå när vi sörjer. En plats som påminner om den vi saknar. Så de gick till graven. Det blev ingen stillsam stund i eftertanke. Det blev ett jordskalv som förändrade världen. Som om Gud väntade på att de skulle komma dit för att få två vittnen. Med dunder och brak uppenbarar sig en Guds ängel. Stenblocket rullades undan och ängeln satte sig där. Ängeln är en imponerande gestalt. Det lyser om honom. Som om det inte var nog började ängeln att tala.

”Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: ’Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galileen. Där skall ni få se honom.’” Det märkligaste, konstigaste, mest osannolika, mest otroliga, det omöjligaste, det mest fantastiska, det mest radikala och det mest verklighetsförändrande som har hänt på den här planeten sedan livet blev till i urhavet är ett faktum. Jesus har uppstått från döden. Jesus är uppstånden från de döda. Jesus lever trots att han var alldeles död. 

Maria och Maria undrade nog vad som hände. Vad som hänt. Vad som ska hända. Maria och Maria är uppståndelsens första vittnen. De är de första som får uppgiften att berätta för världen att det omöjliga är möjligt. Kyrkans vittnesbörd började där och då. Med Maria och Maria som sprang för att berätta för de andra om vad som hänt. Jesus vet att Maria och Maria undrar, bävar, tvekar och tvivlar när de springer för att ta sig till de andra. Så han visar sig för dem. Där stod han plötsligt. De gick till graven för att sörja och minnas. Och nu står han där alldeles livs levande. Glädjen, förundran, förvåningen som Maria och Maria kände är nog svår att föreställa sig. Var inte rädda. Gå till Galileen, där ska vi få möta varandra igen.

De gick till Galileen och de fick möta Jesus igen. Glädjen blev stor förstås. Tvivlet fanns där hos många. Vem av oss tvivlar inte åtminstone litegrann när vi hör det berättas om att Jesus som var död lever igen. Tvivel är trons fotspår. Jesus sade åt dem att gå till Galileen för att möta honom där. Galileen är någon annanstans, en annan plats. Galileen är platsen där Jesus kommer oss till mötes.

Var och en av oss har gett sig iväg till Galileen. Hit till kyrkan. Till gudstjänstens gemenskap. Till dopet och till nattvardens bröd och vin. Jesus är uppstånden från de döda. Jesus lever och har lovat att möta oss i Galileen. Den här lilla kyrkan är Galileen. Jesus lever och möter oss här. Alldeles på riktigt. I dopet och i nattvardens bröd och vin. Jesus är här här. Osedd men påtagligt närvarande. Det är ett märkligt, otroligt, radikalt och helt fantastiskt mirakel. Och det är alldeles sant.

24 mars 2016

#373. Stanley har ordet…

”There is no more powerful indication of religion’s superfluity in our culture than Christianity’s acceptance of itself as one ’religion’ among others. It reveals an assumption of the priority of so-called ’faith’ over particular convictions of the Christian faith, e.g., the nature of God, the significance of Jesus, the eschatological fate of the world. As a result, Christianity, both in practice and in its sophisticated theological expression, is reduced to an interpretation of humanity’s need for meaning or some other provocative anthropological claim. I do not mean to deny that every theology involves anthropological claims, yet theology today has become particularly adept at beginning and ending there. More than before we substantiate Feuerbach’s claim that religion is but the projection of mankind’s hopes written large. […]

The essential Christian witness is neither to personal experience, nor to what Christianity means to ’me,’ but to the truth that this world is the creation of a good God who is known through the people of Israel and the life, death, and resurrection of Jesus Christ.”

  • Hauerwas, Stanley, 1983: The Peaceable Kingdom: A Primer in Christian Ethics. Notre Dame: University of Notre Dame Press. S. 13, 15.

23 mars 2016

#372. Biskopen och Arius…

”Vi bekänner att han stod i en sådan speciell relation med Gud att vi använder son-begreppet, det vill säga han var Guds son. […] Min övertygelse är att Gud är Gud bortom alla religioner. Gud är inte religiös men vi är det och Gud är större än alla våra samlade religioner tillsammans och samtidigt förstår vi kristna Gud som treenig.” (biskop Åke Bonnier)
Biskop Åke Bonnier verkar med sin artikel i Dagen den 18/3 vilja återuppliva presbyter Arius teologi från 300-talet. Arius startade arianerstriden när han relativiserade vem Jesus var och faktiskt är på liknande sätt som biskop Bonnier gör i sin artikel – ”han stod i en sådan speciell relation med Gud att vi använder son-begreppet”. Resultatet blev och blir att teologin om Guds treeniga väsen kollapsar. Vilket i sin tur resulterar i en total relativisering av vem Gud egentligen är – ”Gud är Gud bortom alla religioner.” Det är inte svårt att känna igen det biskopen skriver i beskrivningar av Arius teologi.
”God the Father is uniquely transcendent. The Son is also god (lower case representing the absence of the definite article in Greek), a product of the Father’s will which he also fully shares. His derivation from the Father can be spoken of as a process of begetting or of creation […], but he is different from all other creatures since he is God’s agent in the creation of everything else, and thus himself the only direct creation of God. His existence is pre-temporal […] but being begotten he is not absolutely without beginning as the Father is. This insistence on the divine, but ontologically secondary, status of the Son was felt to be necessary not only for the upholding of monotheism but also to give truer expression to the divine character of the saving events of the gospel.” (Wiles)
”Enligt Areios var Logos, Guds son, en af Fadern efter tidens begynnelse och af intet skapad varelse, hvars uppgift var att tjäna som verktyg vid den öfriga skapelsens fullbordan. Det fanns sålunda en tid, då Sonen icke var. Han är till sitt väsen åtskild från och främmande för Fadern, och ehuru han är Faderns fullkomligaste verk, heter han Guds son endast i samma mening som människorna kallas Guds barn. Faderns andra skapelse efter Logos är den heliga Ande. Sann Gud är sålunda blott Fadern, och treenighetsbegreppet är uteslutet.” (Helander)
Men Kyrkan gör anspråk på att veta vem Gud faktiskt är. Kyrkan säger sig veta vem Gud är – Gud är Fadern och Sonen och den Helige Anden. Förståelsen av Guds treeniga väsen utkristalliserades under arianerstriden på tre- och fyrahundratalet. Det var en teologisk kamp där den teologiska position och uppfattning som biskop Bonnier uttrycker förklarades vara heretisk. Det vill säga – den inte talar sant om vem Gud är. Det var en teologi och uppfattning som var så allvarligt felaktig att den athanasianska trosbekännelsen formulerades som Kyrkans tydliga ställningstagande mot den, en trosbekännelse som Svenska kyrkan med Uppsala beslut år 1593 gjorde till sin. Med udden mot Arius påstående om Sonen som underordnad och inte likställd med Fadern skrevs inledningsvis:
”Men detta är den allmänneliga kristna tron, att vi dyrka en enda Gud i tre personer och tre personer i en enda gudom, i det att vi varken sammanblanda personerna eller söndra det gudomliga väsendet. En är nämligen Faderns person, an annan Sonens och åter en annan den Helige Andes. Men Faderns och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, lika i ära och lika i evigt majestät. Sådan Fadern är, sådan är Sonen och även den Helige Ande. Oskapad är Fadern, oskapad är Sonen och oskapad den Helige Ande. Omätlig är Fadern, omätlig Sonen och omätlig den Helige Ande. Evig är Fadern, evig Sonen och evig den Helige Ande, och likväl icke tre eviga utan en enda evig, såsom icke heller tre oskapade eller tre omätliga, utan en enda oskapad och en enda omätlig. Sammalunda är Fadern allsmäktig, Sonen allsmäktig och den Helige Ande allsmäktig, och likväl icke tre allsmäktiga utan en enda allsmäktig. Så är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud.” (ur den athanasianska trosbekännelsen, Svenska kyrkans bekännelseskrifter)
Såvitt jag vet gäller den bekännelsen fortfarande för och i vår Svenska kyrkan. Ändå uttrycker biskop Bonnier – i likhet med Arius – något helt annat både om vem Fadern är och om vem Sonen är. Det finns alltså goda skäl att påstå att biskop Bonnier i artikeln i Dagen inte talar sant om vem Gud är. Om man med Gud menar den Gud som den kristna Kyrkan vittnar om.

Men, kanske hade Arius mer rätt än vad den tidiga kyrkan förstod? Det är fullt möjligt att Gud har uppenbarat sig för biskopen på ett sådant sätt att Kyrkan behöver/måste/ska ompröva besluten att formulera sin tro som man gjorde med början i Nicea år 325. Guds frihet att uppenbara sig är alltid gränslös och Gud uppenbarar sig ständigt på nya och oväntade sätt. Det är alltså fullt möjligt att det är så. Men då behöver biskop Bonnier formulera omfattande argument för sin sak. Bara det att vår kyrka behöver börja med att riva upp Uppsala beslut från år 1593 kräver en gedigen argumentationskedja. Om kyrkans bekännelse och tro som den formuleras i den apostoliska, den niceanska och den athanasianska trosbekännelsen ska omprövas och omformuleras då behöver även samtliga doktrinära och dogmatiska beslut som kyrkan har fattat sedan de antogs omprövas och omformuleras. Ska trosbekännelserna som sådana ifrågasättas då behöver vi dessutom blanda in och ta med världens alla kristna kyrkor i processen eftersom allt som är Kyrkan i vår tid i så fall behöver och måste omprövas. Det skulle av förklarliga skäl få mycket stora konsekvenser.

Det är, som sagt, fullt möjligt att det är dags att ompröva Kyrkans bekännelse i ljuset av en ny uppenbarelse. Men då behöver vi få något mer autentiskt, något mer omfattande och något mer teologiskt förankrat att gå på än ”min övertygelse är.” Det är inte ett argument.

Tills trovärdiga, förankrade och övertygande argument för omprövning och omformulering av vår kyrkas trosbekännelser har lagts fram föreslår jag att vi lyssnar på, lär oss av och håller oss till de bekännelser som Kyrkan har formulerat och etablerat – och som vår kyrka har gjort till sina – istället för att ägna oss åt liberalteologiskt inspirerade bortförklaringar av den kristna Kyrkans tro och anspråk. En biskops uppgift är uttryckligen att försvara den kristna Kyrkans tro – därmed rimligen inte att bortförklara Kyrkans tro och anspråk med hänvisning till religionsdialog och integrationspolitiska frågor.


PS. OBS! Den här kritiken handlar om ord, tankar och idéer – INTE om person.

17 mars 2016

#371. Nittiosex lampor...

Ett gästinlägg, skrivet av Daniel Berg.

Recension av boken ”96 lampor. Om oss som brann och försvann.”
Författare: Jacob Langvik. Argument förlag, 2016.

Mitt första minne av författaren, som på den tiden hette Jacob Svensson, kommer från det glada 1980-talet. Jag var omkring nio år gammal och gick i söndagsskolan hemma i Värnamo. Den två år yngre Jacob sprang ofta runt i korridorerna på Missionskyrkans nedre plan samtidigt som jag själv, djupt koncentrerad, försökte memorera namnen på Jesu tolv lärjungar. Den energi och rastlöshet som utmärkte den mycket unge Jacob finns fortfarande kvar. Samtidigt är Jacob en person som inte bara springer runt, han brottas också. ”96 lampor. Om oss som brann och försvann” är full av frågor och självutlämnande funderingar. Boken kan beskrivas som en brottningskamp med uppväxten och det kyrkliga engagemanget, men framförallt är det en brottning med Gud. Redan i inledningen kommer också en bekännelse: problemet för Jacob handlar inte om Guds frånvaro. Det är Jacob som inte varit närvarande när Gud talat. Det kanske inte når upp till Augustinus nivå men den sortens bekännelser duger ändå gott för mig. Under läsningens gång följer mer av liknande slag och det blir sällan banalt eller alltför självupptaget, utan tvärtom angeläget och träffsäkert. Emellanåt även smärtsamt.

Den rastlöshet som kännetecknar författaren och de vänner han intervjuat handlar väl inte bara om dom utan om hela den rörelse de kommer från. Finns det inte ett drag av rastlöshet och dristighet över 1500-talets protestantiska reformation och dess många avknoppningar? Utan att generalisera för mycket och utan att vara någon expert kan man väl ändå påstå att själen i denna rörelse hör ihop med dess huvudperson. Tänk om Martin Luther istället inväntat ett nytt katolskt koncilium istället för att direkt spika upp sina teser den där höstdagen för snart 500 år sedan? Protestantismen banade också väg för en högre syn på individen, och tvivelsutan finns det mycket gott i det, men man kan också konstatera att myntet har en baksida. Vår tids intresse för terapi, självförverkligande, konsumtion, profilering av det egna varumärket, mindfullness och krav på perfektion är intressanta tecken som skvallrar om ett tomrum och en obehagligt stor dos ytlighet. Ju mer energi som riktas åt det egna jaget och det egna självförverkligandet, desto mindre blir det kvar åt Gud och medmänniskan. Den Romersk-katolska kyrkan skulle kunna beskrivas som en parallell värld till detta. Min erfarenhet, efter att de senaste fyra åren ha levt i den världen, är att det finns ett annorlunda sätt att tänka och tala om Gud än vad som brukar vara fallet i protestantiska miljöer. Det fungerar på ett tillnyktrande sätt på dem av oss som ibland blir lite väl egenkära, ytliga och köttsliga. En av de vanligast förekommande pålysningarna på katolskt håll handlar om att meddela församlingen om tidpunkter för bikt. Jag har hört detta minst 2740 gånger (om mitt minnesintryck är korrekt) och även om många katoliker inte biktar sig särskilt ofta fyller prästernas maningar en funktion: vi påminns om att Gud vill att vi ska stanna upp och börja tala med honom. Gud vill möta oss på olika sätt och allra mest närvarande är han i den heliga mässan. Problemet ligger hos oss: vi springer omkring, irrar runt och flyr.

En sak som slog mig under läsningen av ”96 lampor” var att flera av dem som lämnat det aktiva engagemanget i kyrkan vittnar om att detta val inte varit så medvetet. När de lämnade hemorten och klev ut i en större värld blev de lätta byten för sekulariseringen. I vuxen ålder resonerar de med författaren om oförrätter de utsatts för i kyrkan, om regler som verkade stränga och godtyckliga, om andras förväntningar och om krav på att läsa Bibeln på ett maximalt bokstavligt sätt. Men ingen av dem som kommer till tals pekar ut en tydlig händelse eller stötesten som gjorde att det blev helt omöjligt för dem att vara kvar. Jacob ställer också frågan om i vilken grad som dessa unga, frikyrkliga människor överhuvudtaget tillhört kyrkan. Jag tror att han är något intressant och viktigt på spåren när han konstaterar att många kanske inte ens formellt varit medlemmar och att det man lämnade mest handlade om ett kompisgäng – till exempel en ”skön scoutpatrull som bakat pizza.” Kanske är det därför ärligast att säga att det var frikyrkan som sekulariserade dessa ungdomar, genom att presentera en kristendom som bara berörde vissa aspekter av livet. Jag är medveten om Equmeniakyrkans slogan ”En kyrka för hela livet” men frågan är hur sann den beskrivningen är. Kanske blev detta med kyrkan, som författaren träffsäkert formulerar det, för många en slags plusmeny som lagts till ett i övrigt ganska lyckat medelklassliv?

Jag känner också igen mig i en slags andlig fattigdom som man kan känna i mötet med kristna från Mellanöstern. Tydligast blir väl detta under fastan och påsken. Utan att vara alltför gnällig eller kategorisk kan man väl ändå påpeka att rätt många inom svensk frikyrklighet drar iväg till sommarstugan eller segelbåten under påsken. Därmed går de miste om det mest centrala. Samma sak gäller under sommarmånaderna då några av de intressantaste och mest utmanande bibeltexterna läses i kyrkan (i den skara av församlingar som fortfarande använder kyrkoåret). Jämförelsen med hur påsken firas inom den katolska kyrkan blir slående. Om man tar fastan på allvar, och besöker kyrkan under de heliga dagarna, känns det i hela kroppen. Det blir så tydligt att kristendomen inte bara kan sitta i huvudet. För egen del upplever jag också en befrielse över att allting i kyrkan inte behöver utvärderas eller ”utvecklas” hela tiden. Ett exempel är Kristi lidandes liturgi som brukar äga rum i katolska kyrkor kl. 15.00 på Långfredagen. Det är verkligen ett heligt drama som utspelas. Jag brukar snegla som hastigast på de andra knäböjande och det jag ser är människor som ber och upplever ett möte med Guds nåd och helighet. Hur rastlösa och trasiga dessa människor kan vara i övrigt har de i alla fall förstått att det gäller att stanna upp, exempelvis under vissa heliga dagar.

Jag är övertygad om att olika kyrkor kan lära sig viktiga saker av varandra. När det gäller det personliga och varma förhållningssättet till Bibeln, liksom den väl utvecklade predikokonsten och kärleken till musiken, tror jag att det finns mycket att lära från frikyrkligheten. Om jag ska framhålla någon del av det katolska ”framgångsreceptet” så handlar nog det nog om heligheten och en vilja att låta Gud vara Gud. Jag tror också att detta är i linje med den ”nerv” som Jacob och andra i boken efterfrågar mer av i kyrkorna. 

Det vanliga sättet att beskriva kristendomen (och andra religioner) som en tro blir enligt min mening ofta lite platt. Ordet tro kan leda tankarna till att det främst skulle handla om ett antal åsikter om Gud eller att kristendomen bara är till för en viss människotyp – de troende. Men sann kristendom handlar om en hel verklighetsuppfattning. Det är ingenting man blir klar med. När jag läser om vissa som har starka åsikter om kyrkan och Gud tänker jag mig att de kanske först nu börjat reflektera över vem Gud är – men det finns mer att upptäcka. Jag upplever Jacob som en slags evangelist som söker upp sina vänner från förr och, om än varligt, ställer angelägna frågor om Gud till dem. Nästa steg skulle kunna vara att satsa några veckor tillsammans med kristna munkar eller nunnor och delta i deras böner. Poängen är att om Gud finns så borde det vara möjligt att lära känna honom på det sätt som kristna påstår att man kan lära känna honom – genom bön. 

En kommentar i boken, som lever sig kvar, är att kyrkornas ”scen” förstört en och annan. Om tron primärt är någonting som ska visas upp på en scen så förstår man att det kan gå snett. Nu besöker Jacob en kyrka som inte har någon ”scen” och det verkar göra honom gott. Förmodligen finns det fler präster och pastorer som skulle må bra av att slippa vara så förtvivlat kreativa i kyrkan och under en tid få lite paus från kravet på att leverera något nytt. Varför inte dra sig undan ett tag och läsa en bok om Gud? Det faktum att författaren stavat fel till en av 1900-talets största teologer, schweizaren Karl Barth, kanske också är en fingervisning om att det finns mer att upptäcka i kristendomens intellektuella mylla.

Mitt bästa råd till svensk frikyrklighet, om man vill få människor som Jacob att återvända, ligger dock på ett praktiskt plan. Sälj några av era älskade segelbåtar och sommarstugor och använd pengarna till att bygga biktstolar längst bak i kyrkorna. Enligt vad jag hört finns det gott om snickare på våra breddgrader, från det heliga landet Polen, som gärna tar sig an detta byggande.

9 mars 2016

#370. Miroslav har ordet…

"Those who profess Christian faith should feel no urge to abide in the asylum of minds stripped of all tradition. To be a Christian means to be attached to a community and be shaped by its beliefs and practices. To learn what justice is, a Christian theologian will not seek to join Descartes and spend ’the whole day shut up in a room heated by an enclosed stove' meditating on her ’own thoughts.’ […] Instead, the place where she will learn about justice is the community called the church. The object of her meditation will be the biblical traditions and the beliefs and practices of saints and sinners. Christian thought on justice is rooted in the fiery protests of the prophets and in the engaged reflection of apostles. It derives from the whole narrative of God’s dealing with humanity, a narrative which is particularly dense at the point where Jesus Christ enters that small country under Roman occupation, proclaims and enacts the coming reign of God, is crucified by the Romans, and resurrected by God."

  • Volf, Miroslav, 1996: Exclusion & Embrace. Nashville: Abingdon Press. S. 208.

8 mars 2016

#369. En Timbrorapport…

Vår Svenska kyrkan ifrågasätter sig själv med Timbrorapporten ”Omvägen om Gud. Svenska kyrkan och opinionsbildningen.” Frågorna som väckts är vår kyrkas kritiska frågor till sig själv. Timbrorapporten är en kyrkans kritiska granskning av sig själv.

Det är symptomatiskt att kyrkokansliet i Uppsala genast går i försvarsställning. Gunnar Sjöberg, kommunikationschef på kyrkokansliet i Uppsala, har skrivit ett långt och avfärdande ”uttalande med anledning av Timbros rapport ’Omvägen om Gud’” på svenskakyrkan.se och vår ärkebiskop Antje Jackelén twittrade ”Konspirativ rapport om @svenskakyrkan släppt av @timbro idag. Här är vårt svar:” med länk till Sjöbergs uttalande.

Ett avfärdande uttalande och tal om konspiration. Det säger något ganska sorgligt om hur vår kyrkas ledning ser på vår kyrkas inre samtal med sig själv. Framför allt säger det något ganska ledsamt om hur man ser på sig själva och relationen till oss andra som också är kyrkan. Dessutom, är det inte ganska allvarligt att vår kyrkas ärkebiskop helt utan vidare avfärdar en rapport som ställer kritiska frågor om vår kyrka som konspiratorisk?

Jag undrar även vilka de där ”vi” i Sjöbergs svar är? Vilka är ”ni” som har gett ert svar med Gunnar Sjöbergs ord? Tycker ”ni” nu att ”ni” har svarat ”oss” – vilka det nu kan tänkas vara – och att samtalet därmed är avslutat? Vilka är det som tar sig rätten att vara vår kyrkas ”vi” för att med det avfärda den kritik som är vår kyrkas ifrågasättande av sig själv?

Den avslutande meningen i Sjöbergs svar är talande: ”Därför välkomnar vi kritiska och självkritiska frågor, allra helst när de är väl underbyggda.” Var och en som har försökt följa med i vår kyrkas inre samtal och offentliga debatt vet att kyrkokansliets och vår kyrkas lednings generella inställning är precis tvärtom – man är oftast helt ointresserade av och avfärdar i stort sett alltid kritiska frågor, oavsett om de är väl underbyggda eller inte. Ungefär så som kommunikationschefen och ärkebiskopen gjorde idag.

6 mars 2016

#368. Midfastosöndagen…

”När folket nu upptäckte att Jesus inte var där och inte heller hans lärjungar steg de i båtarna och for över till Kafarnaum för att leta efter Jesus. De fann honom där på andra sidan sjön och frågade honom: ’Rabbi, när kom du hit?’ Jesus svarade: ’Sannerligen, jag säger er: ni söker inte efter mig därför att ni har fått se tecken utan därför att ni åt av bröden och blev mätta. Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv och som Människosonen skall ge er. Ty på honom har Fadern, Gud själv, satt sitt sigill.’ De frågade då: ’Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?’ Jesus svarade: ’Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt.’ De sade: ’Vilket tecken vill du göra, så att vi kan se det och tro på dig? Vad kan du utföra? Våra fäder åt mannat i öknen, så som det står skrivet: Han gav dem bröd från himlen att äta.’ Jesus svarade: ’Sannerligen, jag säger er: Mose gav er inte brödet från himlen, men min fader ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.’ De bad honom då: ’Herre, ge oss alltid det brödet.’ Jesus svarade: ’Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.’” (Johannes 6:24–35)
Mycket folk och många människor följde efter Jesus därför att de såg de tecken han gjorde genom att bota de sjuka. De följde efter honom upp på ett berg i närheten av Galileiska sjön. Med en pojkes fem kornbröd och två fiskar gav han mat åt dem alla så att det räckte och blev över. Han drog sig undan och när kvällen kom tog lärjungarna den enda båten och gav sig iväg till Kafarnaum på andra sidan sjön. Jesus kom ikapp dem mitt ute på sjön. När dagen grydde upptäckte folkmassan att Jesus och lärjungarna hade gett sig av. De samlades i båtar och gav sig iväg för att leta upp honom.

De var kanske lite konfunderade eftersom de visste att lärjungarna hade tagit den enda båten som fanns kvällen innan. Så det var rimligt att fråga när, och framföra allt hur, Jesus hade kommit fram. Jesus svarade genom att börja tala om helt andra saker. På det där lite irriterande sättet som Jesus ibland gör när han har något viktigare att säga än att svara på frågorna som ställs. Jesus såg och förstod människornas hunger. Bröden de åt dagen innan mättade på ett annorlunda sätt. Brödundret dagen innan var ett mirakel som vittnade om en ny verklighet. Guds fullbordade verklighet där hungern efter liv en gång för alla har blivit mättad. En verklighet där varje människa ska få vara fullkomnad och hel som den man är ämnad att vara. Det var bröd som var ett mirakel. En föda som består och som skänker evigt liv. En livets föda som är given åt varje människa i, med och genom Jesus Kristus – som Fadern, Gud själv, har satt sitt sigill på.

Folket var ivriga att få göra rätt. Som vi. Vi vill ju ofta göra något och göra det rätta. Gärna något som vi kan tro är Guds verk. Men Jesus svarade att Guds verk var inget de varken kunde eller skulle göra. Guds verk är av ett helt annat slag än handlingar av människors händer. ”Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt.” Tron i sig är Guds verk. Varken mer eller mindre. Folket blev inte mindre ivriga. Som vi. ”Vilket tecken vill du göra, så att vi kan se det och tro på dig? Vad kan du utföra?” Vi vill och önskar ofta att det ska hända något som övertygar oss om att trons verklighet är sann. Vi vill gärna att Jesus ska göra något för att övertyga oss. Gärna något som liknar det vi har läst om. Det är som om det behövs att Jesus går bredvid Djurgårdsfärjan till Slussen för att vi verkligen ska våga tro.

Men trons bröd handlar inte om spektakulära och uppseendeväckande händelser. ”Min fader ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.” Livet i sig själv vittnar om att miraklet är sant. Miraklets bröd som är födan som består är det levande livet som vi lever här och nu. Det är ett evigt liv. Det finns inget annat. Det här livet är det eviga livet. Redan nu och ännu inte. I varje ögonblick skänks en smula av det levande livets evigt livgivande bröd åt var och en och alla.

”Ge oss alltid det brödet” sade de då och vi nu. Livets längtan efter sig själv. Jesus svar är lika sant nu som det var då och som det alltid har varit: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.” Att leva, att vara vid liv, är att ta emot livets bröd i varje stund. Att leva i och med en kristen tro är att förstå, att hoppas, att tro och att lita på att Jesus skänker ett liv som aldrig slutar att leva. Jesus Kristus bär Gud Faderns sigill och skänker liv i överflöd. Den som i tro kommer till Jesus ska aldrig behöva hungra eller törsta efter liv. Den som i tro lever med Jesus lever i Guds fullbordade framtid. All hunger och all törst efter livet som inte upphör att leva är redan mättad. Här och nu. Alldeles på riktigt.

5 mars 2016

#367. Hej Gunnar…

”@KyrkligaTing Skilj på syfte och konsekvens, det är grejen. Och läs på bättre om det där med Svenska kyrkans kommunikationschef”  
Tack för respons. Förklara gärna hur "grejen" är tänkt att hänga ihop om du menar att jag har missuppfattat det hela. Angående att läsa på bättre om det där med Svenska kyrkans kommunikationschef… I presentationen om dig själv på din blogg Min syn på saken skriver du: ”Jag heter Gunnar Sjöberg och arbetar som kommunikationschef på kyrkokansliet” och ”Här på bloggen skriver jag i min roll som kommunikationschef…” På informationssidan om svenskakyrkan.se står det: ”Ansvarig utgivare för svenskakyrkan.se är Svenska kyrkans kommunikationschef Gunnar Sjöberg.” På informationssidan om Kyrkokansliet i Uppsala står det att du är "Chef för kommunikationsavdelningen." När jag söker i Svenska kyrkans interna kontaktregister står det: ”Befattning: Kommunikationschef, Avdelning: Kommunikation." Hur menar du att jag ska läsa på bättre? Är du inte kommunikationschef?

#366. Försåtsminering av tanken...

”Trots det fortgår polariseringen mellan kristna och muslimer här i Sverige, ofta påhejad av företrädare för kristen tro och kristna publikationer som Dagen. Svenska kyrkan fortsätter å andra sidan att anklagas för att vara för tyst om förföljelsen av kristna, trots flera uttalanden av bl a ärkebiskopen som tydligt markerat det fruktansvärda i det folkmord som nu pågår i världen. 
Det är möjligt att polariseringen har naiva syften, som nån slags känsla av att ’vi’, dvs de kristna, ska värna om vår egen familj medan ’dom’, dvs muslimerna, får ta hand om sig själva. Men den där elefanten i samtalsrummet som ärke-biskopen talat om, det islamkritiska tankekomplexet, fortsätter ställa till det. ’Vi’ blir lätt vi svenskar, eller européer, medan ’dom’ blir invandrare, flyktingar och utomeuropéer. Och plötsligt befinner vi oss i den dypöl ur vilken främlings-fientligheten hämtar sin näring. Särskilda asylboenden för kristna…tja, varför inte särskilda boenden för kristna överhuvudtaget. Eller svenskar. Eller västeuropéer. Kom låt oss bygga murar mellan folkslag…”
(Gunnar Sjöberg, kommunikationschef Svenska kyrkan)
Gunnar Sjöberg är kommunikationschef och en högt uppsatt tjänsteman i vår kyrka. Det han skriver på bloggen Min syn på saken skriver han enligt egen utsaga i sin ”roll som kommunikationschef.” Det ger en viss tyngd åt Sjöbergs ord. Det är rimligt att anta att det som skrivs där i någon mening kan betraktas som en del av Svenska kyrkans officiella röst. Hur ska man annars förstå det som en kyrkans kommunikationschef kommunicerar i sin uttryckta roll som kommunikationschef med understöd av vår kyrkas officiella twitterkonto? Här fem tankar om det som har skrivits.

Det första är att Sjöberg lägger fram en allvarlig anklagelse riktad mot tidningen Dagen och dess läsare. Han sveper med odefinierade ”företrädare för kristen tro” och menar att dessa medvetet verkar för en polarisering mellan kristna och muslimer. Förutom att det är en allvarlig anklagelse så är det försåtligt formulerat. De svepande och odefinierade uttrycken försåtsminerar den fria tankens mark – den som till äventyrs eventuellt möjligen skulle komma i närheten av tanken att hålla med tidningen Dagen om något i en fråga är per definition en sådan där kristen företrädare som hejar på polariseringen mellan kristna och muslimer. Allvarligt anklagat och försåtligt formulerat.

Det andra är uppgiften om att vår kyrkas ärkebiskop har uttalat sig tydligt om folkmordet på och utrotningen av kristna i Mellanöstern flera gånger. Den kritik som den senaste månaden har ventilerats av EU-parlamentariker, journalister, kyrkans medlemmar, kyrkans präster och andra om vår kyrkas nationella lednings otydlighet i frågan har alltså varit helt onödig. Ansvaret faller i så fall tungt på den som är ansvarig för kommunikationen av ärkebiskopens uttalanden – kommunikationschefen. För det är uppenbart att de där tydliga markeringarna från vår ärkebiskop och från vår kyrkas nationella ledning vad det gäller folkmordet på och utrotningen av kristna i Mellanöstern har gått de allra flesta förbi.

Det tredje är det återkommande pratet om ”islamofobi.” Med vår ärkebiskops inlägg i DN försöker man från centralt håll att formulera om det där och kallar det nu för ”det islamkritiska tankekomplexet." De två uttrycken avser samma sak och användningen av dem har samma funktion. Det handlar återigen om att försåtsminera den fria tankens mark. "Det islamkritiska tankekomplexet” fungerar som en varningsskylt vid ett minfält. Den som ger sig ut bland åsikterna riskerar att uttrycka en som är minerad och får då genast "islamofob" stämplat i pannan. Dessutom seriekopplas tanken på att som kristen stå upp för andra kristna med främlingsfientlighetens tanke-mina. Uttryck den första då smäller den andra.

Det fjärde gäller idén om särskilda asylboenden för kristna. Sjöberg verkar ha missuppfattat logiken bakom förslaget. Syftet med särskilda asylboenden för kristna är inte att öka polariseringen i samhället genom murbyggande mellan människor. Syftet är att försöka skapa trygga platser för kristna som har hotats och angripits av gärningsmän för att de är kristna. Anledningen till att förslaget växt fram är det faktum att krigets motsättningar och konflikter odlas av en del även när de har flytt undan kriget och kommit hit. Syftet är inte att skapa motsättningar. Skälet är att det är en nödvändig skyddsåtgärd.

Det femte handlar om ekumeniken. Eller kanske snarare om avsaknaden av ekumeniskt perspektiv. Det Sjöberg, i rollen som en Svenska kyrkans kommunikationschef, har skrivit och riktat mot Dagen och mot Dagens läsare kan utan svårighet uppfattas som något av ett mästrande av våra kristna syskon i andra samfund. Formatet för åsiktskommunikation som ibland används inåt i vår kyrka riktas utåt, mot tidningen Dagen och mot godtyckliga ”företrädare för kristen tro” – "vi tänker rätt, tänk rätt, tänk som vi." Ungefär. Det är inte så snyggt och det är inte särskilt smickrande för vår Svenska kyrkan.

PS. OBS! Den här kritiken handlar om ord, tankar och idéer – INTE om person.