#510. Söndagen efter Jul…

"När stjärntydarna hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: ’Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.’ Josef steg upp och tog om natten med sig barnet och hans mor och begav sig till Egypten, och där stannade han tills Herodes hade dött, för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Från Egypten har jag kallat min son. När Herodes märkte att han hade blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinnig, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna. Då uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer. När Herodes hade dött visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef i Egypten och sade: ’Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och bege dig till Israels land. De som ville ta barnets liv är döda.’ Josef steg upp och tog med sig barnet och hans mor och flyttade tillbaka till Israels land. Men när han hörde att Archelaos var kung i Judeen efter sin far Herodes vågade han inte återvända dit. I en dröm blev han tillsagd att dra sig undan till Galileen, och där bosatte han sig i en stad som heter Nasaret, för att det som sagts genom profeterna skulle uppfyllas: Han skall kallas nasaré." (Matteus 2:13–23)

Med hjälp av profeternas ord identifierades det specifika barn och den specifika Jesus som skulle visa sig vara Fadern själv inkarnerad. Det fanns många barn och det fanns förmodligen många pojkar som hette Jesus, eller någon variant på namnet. Därför var profeternas ord viktiga. De identifierade vilket av alla barn och vilken av alla små Jesus, Jeshua och Joshua som var just den lilla pojke med vars kropp och närvaro i världen Fadern låter sig inkarneras och uppenbaras.

Hoseas, Jeremias och Jesajas ord urskiljer och identifierar just den specifika pojke som bland alla andra barn är just precis den Jesus i vilken Fadern låter sig uppenbaras och förkroppsligas. I ljuset av allt som hände riktade profeternas ord uppmärksamheten mot den lilla pojke som Maria har fött och som Josef på Guds uppmaning har gett namnet Jesus. Det är just den individen som är Jesus som är Fadern själv inkarnerad, ingen annan.

Den världsliga härskaren Herodes hörde talas om att en kung hade fötts eller skulle födas. Han reagerade som maktfullkomliga människor alltid reagerar när det egna makten är hotad eller ifrågasatt. Han ville undanröja hotet. Men Herren lät sig inte hindras av en världslig maktmänniska. Fadern lät Josef förstå att Sonen Jesus måste räddas. Josef steg upp och tog om natten med sig barnet och Maria och begav sig till Egypten. Där blev de kvar tills hotet mot barnets liv var över.

Men det som hände när Josef och Maria hade flytt var, är och förblir förfärligt. Obegripligt hemskt. När Herodes märkte att han hade blivit lurad blev han ursinnig, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder. Jag kan inte förstå varför Herren lät barnamorden ske för att Jesus skulle kunna identifieras som den han var och som den han är. Varför berättade inte Josef för de andra föräldrarna vad som var på väg att hända? Varför behövde de andra barnen dö för Herodes hand?

Jeremias ord, som urskiljer pojken Jesus identitet från de andra barnen, är smärtsamma så att hjärtat brister: ”Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.” Det finns ingenting som är så förfärligt dött som ett mördat barn. Varför detta hemska behövde vara en del av det skeende med vilket Fadern lät sig inkarneras och uppenbaras i världen kommer jag nog aldrig att kunna förstå.

Herodes dog. Som alla världsliga maktmänniskor och härskare var han maktlös inför livets begränsning. Den makt som han höll så hårt i och som han tog andras liv för att få behålla visade sig vara tomhet, ett jagande efter vind. Herren kallade tillbaka Josef och Maria från deras tillflykt i Egypten. Josef steg tog med sig barnet och Maria och flyttade tillbaka till Israels land. Han hörde att Herodes son var den nya härskaren och Josef förstod att äpplet inte faller långt från trädet. Han tog det säkra före det osäkra och bosatte sig i Nasaret.

Där tog berättelsen om Jesus sin början. Han växte upp tillsammans med sin familj som en av alla andra. När han var ungefär trettio år gammal gav han sig till känna för världen som den han var och som den han är. Jesus från Nasaret, Guds son, världens frälsare, mänsklighetens och människans befriare. Han levde och han dog på korset där och då. Han uppstod mirakulöst från döden och lever fortfarande här och nu. Med oss, för oss och bland oss. Jesus Kristus, han som fortsätter att uppenbara sig för oss och för hela världen igen och igen i nattvardens bröd och vin. Det är samma Jesus här och nu som där och då.

#509. Robert W. Jenson (1930-2017)...

Årets näst sista dag. Det finns goda anledningar till att hedra minnet av Robert W. Jenson, som avled den femte september i år, innan året ersätts av ett nytt. Robert Jenson har varit en av vår tids mest inflytelserika Lutherska teologer i Nordamerika. Hans livsgärning som teolog har sedan 50-talet influerat generationer av präster och pastorer. Vidden och djupet i den teologi han skrev återstår att utforska. Att Robert Jenson och hans teologiska gärning har gått de flesta förbi här hos oss är ett ledsamt uttryck för det teologiska armod och den teologiska fattigdom som råder i vår Svenska kyrkan. Det behöver vi hjälpas åt för att råda bot på. En bra ingång är att börja läsa och lyssna till Jenson. Här nedan finns en serie föreläsningar från 2009 som kan vara en början. Vill man läsa den bok som föreläsningarna blev så kan man läsa Jensons Canon and Creed. Om man vill börja någon annanstans så är en varm rekommendation att börja med Jensons Systematic Theology i två band.

Lecture 1: Creed, Scripture, and their Modern Alienation

Lecture 2: The Tanakh as Christian Scripture

 Lecture 3: The New Testament and Regula Fidei

Lecture 4: The Apostles' Creed

Lecture 5: The Creed as Critical Theory of Scripture

Lecture 6: Genesis 1:1 and Luke 1:26-38

• Robert Jenson: The 2009 Burns Lectures at the University of Otago, New Zealand, on 'The Regula Fidei and Scripture.'
• Jenson, Robert W., 2010: Canon and Creed. Louisville: Westminster John Knox Press.

#508. Dyster höst…

Det har av olika anledningar varit en dyster höst.

Livet som präst i Svenska kyrkan är fyllt av församlingslivets glädjeämnen och mödor. Att få dela livet med kyrkans folk i en församling är fantastiskt på många sätt. Det är inte alltid lätt eller roligt. Men det är en stor nåd och gåva att få stå i kyrkans tjänst tillsammans med och för så många fantastiska människor. Jag upphör aldrig att förvånas över rikedomen som finns i kyrkans folk. Det är inte församlingstjänsten i vår kyrka som är anledning till dysterhet. Det står det övriga i kyrkeriet för.

Kyrkovalet var en dyster tillställning. De politiska partierna med Socialdemokraterna i spetsen tog ett ännu fastare grepp om Svenska kyrkans beslutande organ. Förändringen bort från partipolitisk styrning av kyrkan uteblev. Det blev tvärtom. Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna fick fortsatt stort inflytande. Mycket dystert.

Beslutet om den nya kyrkohandboken var dystert. Det är förbluffande hur en, i alla avseenden, så omvittnat undermålig produkt kunde antas som ett normerande dokument. Språk, teologi, musik, tillkomstprocess – alltihop har bedömts vara undermåligt eller direkt dåligt. Ändå fattades beslut om att den ska antas. Obegripligt och mycket dystert.

Den tilltagande och alltmer påtagliga centraliseringen och kanslifieringen av Svenska kyrkan fick dystra uttryck. Ett konkret exempel kom från avdelningschefen Nils Warmland på kyrkokansliet. Inför kyrkovalet lät Warmland via twitter meddela att valet till kyrkomötet var viktigast och att man kunde bortse från valen till församling och stift. Därefter sträckte sig Warmland långt över sitt mandat för att näpsa en ledamot i kyrkomötet. Förra året hade vi Gunnar Sjöberg, i år fick vi Nils Warmland. Att tjänstemän på kyrkokansliet tycker sig sitta högst upp på gödselstacken med rätt att diktera villkoren för alla andra i vår kyrka är ett dystert faktum som dystert nog förmodligen inte kommer att minska i omfattning.

Vår kyrkas ärkebiskop Antje Jackelén lyckades inför kyrkovalet dystert nog med att göra sig själv irrelevant som biskop för kyrkans folk. Veckan innan valet lånade hon sin röst till Aftonbladets ledarsida och tog med det tydlig politisk ställning för Socialdemokraterna inför kyrkovalet. Det enda rimliga sättet att efter det förstå Antje Jackeléns gärning som ärkebiskop är att betrakta henne som en kyrklig socialdemokratisk partifunktionär i en lila skjorta. Någon eckleisologiskt, teologiskt eller pastoralt relevant ärkebiskop är hon dystert nog inte längre.

Domprosten i Visby domkyrkoförsamling, Mats Hermansson, fälldes i Visby stifts domkapitel. Domkapitlet bedömde att Hermansson på två punkter har brutit mot sina vigningslöften och att han på en punkt i avsevärd mån har skadat det anseende en präst bör ha. Domkapitlet tilldelade Hermansson en skriftlig erinran. Det som är dystert i hela den historien är att Mats Hermansson har fått ljuga och härja i Visby alldeles för länge och att han på resans gång har skadat många. Det är också dystert att kyrkosystemet är så oförmöget att lyssna på och ta till sig kritik. Journalisten Sofia Lilly Jönsson har skrivit om moraset i Visby sedan 2015 och det har pågått ända sedan Hermansson blev domprost. Först nu och alldeles för sent agerar kyrkan själv. 

Domprosten i Västerås såg till att vi fick avsluta året riktigt dystert. Hela historien om att Svenska kyrkan i Västerås inför jul kallar Jesus för en ”hen” är ett dystert symptom på hur illa ställt det är med teologiskt ledarskap i vår kyrka. Domprostar, biskopar och ärkebiskopen envisas med att återkommande visa upp ett ledarskap som är helt befriat från rötter som drar näring ur den kristna kyrkans grundläggande teologi, praktik och tradition. Att vår kyrkas ledare uppvisar bristande teologisk förankring när de uttalar sig i det offentliga får hela vår kyrka att framstå som ogrundad och utan rötter. Våra ledares inkompetens drabbar oss som står i församlingars tjänst. Det är våra medlemmar som lämnar och det förtroendet för oss ute i församlingarna som drabbas negativt. Det är både dystert och förbannat tröttsamt.

Det har varit en dyster höst i kyrkeriet. Men på måndag börjar ett nytt år. Då tar vi nya tag i våra församlingar och kämpar vidare i glädjen som finns i gemenskapen med kyrkans folk.

#507. Tredje söndagen i Advent…

"I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det."

(Johannes 1:1-5)

En gång för mycket länge sedan fanns allt som skulle bli som omöjliga möjligheter i en oändligt liten punkt. Oändligt liten var punkten fylld av framtidens potentiella verkligheter.

Fadern talade Ordet. Ordet var den talande Fadern. Fadern var Ordet. Ordet är Fadern. Skapelsens händelse. Allt som skulle och kunde vara blev till. Rummet och tiden expanderade med ljusets hastighet på ett ögonblick. De omöjliga möjligheternas möjliga alternativ blev verklighet. Verkligheten blev till. Rummet och tiden och allt som är blev till.

I nattens himmel ser vi små fragment av ljus. Stjärnorna. Vi ser bara just den lilla stråle ljus som riktas mot det egna ögat. Ljus som har färdats genom rumtiden i hundratals, tusentals, miljontals år från den himlakropp som brann av Faderns skaparkraft. Som ett ögonvittne. ”Här har Fadern skapat.”

Vi ser tomrummet mellan stjärnorna som svart. Som om universum vore tomt och svart.

Men, rumtiden, universum, elementet i vilket vi lever, rör oss och är till, är inte tomt och svart. Skapelsens ljus växer från varje himlakropp som en ljusets bubbla. Som utvidgar sig med ljusets hastighet. Åt alla håll. Universum är inte tomt och svart. Universum, rumtiden och verkligheten är till bredden överfyllda av Faderns skapelses strålande ljus.

Fadern talade Ordet och Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Fadern är liv, och Fadern är människornas ljus. Faderns kärlek till livets levande skapar och upprätthåller livets villkor i varje blivande stund. Kärleken till livet väckte Faderns längtan att bli ett med livet självt. Ett folk valdes som vittnesbörd om Fadern. Faderns längtan tog kropp i Sonen.

Fadern lät sig födas här, som vi har fötts här. Lika naken. Lika utsatt. Lika dödlig som vi. Ordet blev kött. I Sonen lät Fadern livets skapelse flöda genom sig själv. Kompromisslöst. Utan förbehåll delade Fadern livet med sin skapelse i Sonen. Föddes här. Levde här. Dog här. Uppstod från de döda här.

I Sonen – i Jesus Kristus – gav Fadern sig till känna för människan och visade att livet är ett evigt ljus som lyser i mörkret. Och mörkret kan inte övervinna det eviga livets strålande ljus.

#506. Första söndagen i Advent…

"När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ’Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.’ Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ’Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!’” (Matteus 21:1–9)

Åsnan och och fölet trippar fram. Folk lägger tyg, kläder och kvistar på vägen som leder till Jersualem. Åsnans hovar klapprar. Tapp tapp tapp tapp tapp… Folket jublar och ropar. ”Hosianna Davids son!” Hjälp oss! Rädda oss! Davids son! Den romerska ockupationen vägde tungt på israeliternas axlar. De längtade efter en kung ur Davids släkt, en kung som skulle krossa oket och befria folket från romarna. ”Hosianna Davids son!” Hjälp oss! Rädda oss! Folket trodde, hoppades och förväntade sig att Jesus var denna någon som skulle befria dem från det romerska förtrycket.

Åsnan och fölet trippar fram mellan rader av ropande människor. Den lilla gråa och oansenliga åsnan vet inte att den bär folkets och hela världens hopp på sin rygg på vägen till Jerusalem. Där världens och människans frälsning ska fullbordas i, med och genom den Jesus som sitter på åsnans rygg. Folket jublar och åsnan trippar fram.

Lärjungarna hämtade åsnan som Jesus bad dem att göra. Utan att fråga varför gjorde de så som Jesus hade sagt åt dem och försåg honom med den åsna som skulle uppfylla profetens ord. ”Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl.” Jesus var verkligen den konung som folket med profetens ord väntade på. Han gav sig till känna för dem på det sätt som gjorde att de kände igen honom som den konung han var. Men han var inte en konung av det slag som de trodde att han skulle vara. Det skulle visa sig att Jesus visst är en konung som hjälper, räddar och befriar. Men hjälpen, räddningen och befrielsen är av ett annat slag än det jublande folket först trodde.

Det israelitiska folket befriades från romarna först några hundra år senare, när det romerska riket föll sönder. Templet i Jerusalem förstördes dessförinnan. Räddningen som folket hoppades på där och då – när åsnan trippade mot Jerusalem med fölet bredvid sig och med Jesus på ryggen – visade sig vara sann, men den var mycket större och mer omfattande än vad någon kunde föreställa sig.

Herren behövde åsnan vid intåget till Jerusalem och visar oss tre viktiga saker om sig själv när han kommer ridande. Det första är att det tar tid för Jesus att komma till Jerusalem. Åsnan rör sig långsamt. Det tar tid för Jesus att komma oss nära. Från det att vi får syn på honom långt där borta så tar det tid innan Jesus tar plats i våra liv. Det andra är att Jesus kommer till Jerusalem som en av folket. Åsnan var ett vanligt transportmedel. Han kommer inte som en okänd. Jesus kommer oss nära som en av oss, som en någon vi kan känna igen. Han kommer in i våra liv som en någon som är oss väl bekant. Det tredje är att Jesus möter Jerusalems folk där de är. Sittande på åsnan möter han folket i ögonhöjd. Han möter folket mitt i livets vardag. När Jesus ger sig till känna för oss i våra liv då möter han oss där var och en befinner sig.

”Hosianna Davids son!” Hjälp oss! Rädda oss! Ropade folket när Jesus var på väg till Jerusalem. Hans ankomst väckte ett hopp om förändring till det bättre. Så blev det. Fast en mycket större och mer omfattande förändring till det bättre än vad någon kunde tro. Kanske större och mer omfattande än någon kan tro. Faderns frälsning av världen och av varje människa påbörjades när Sonen Jesus red in till Jerusalem på den där gråa lilla åsnan. Frälsningen fullbordades en gång för alla den påskdag då Jesus uppstod från de döda och den Helige Anden omfamnade hela världen och varje människa med befrielse från döden. Den  stora, allomfattande och fantastiska frälsningen gäller och verkar fortfarande.

Advent, ankomstens tid. Den uppståndne och levande Jesus är här. Frälsningens tid är nu.

#505. Varde ljus…

"Och han sade till dem: ’Inte tas lampan fram för att ställas under sädesmåttet eller under bänken. Den sätts på hållaren. Det finns ingenting dolt som inte skall dras fram och ingenting undangömt som inte skall komma till synes. Hör, du som har öron att höra med.’” (Markus 4:21–23)

Angående #metoo och det som nu uppdagas i vår kyrka. Vi som inte har blivit utsatta ska nu vara tysta och lyssna på allt som dras fram och som behöver sägas. Inte prata, skriva och ta plats. Vara tysta och lyssna på våra systrar och bröder. Rannsakans tid kommer. Skyldiga behöver ställas till svars, straffas om det är påkallat. Nu är tid för tystnad och självrannsakan, för oss som inte har drabbats.

• #vardeljus i Svenska kyrkan

#504. Söndagen före Domsöndagen…

"Tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma svarade han: ’Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.’ Till lärjungarna sade han: ’Det skall komma en tid då ni längtar efter att få uppleva en enda av Människosonens dagar men inte får det. Man skall säga till er: Där är han, eller: Här är han. Spring inte dit de pekar, rusa inte efter dem. Ty liksom blixten flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont, så skall Människosonen visa sig på sin dag. Men först måste han lida mycket och förkastas av detta släkte. Som det var i Noas dagar, så skall det bli under Människosonens dagar. Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom över dem och gjorde slut på dem alla. Eller som på Lots tid: folk åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, men den dag då Lot lämnade Sodom regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla. Likadant blir det den dag då Människosonen uppenbaras.’” (Lukas 17:20–30)

Jesus var på väg till Jerusalem. Alldeles innan fariseerna ställde sin fråga passerade han en by där han mirakulöst botade tio spetälska. Jesu mirakel – när han helade, botade och och uppväckte – var handlingar som vittnade om det Guds rike som han förkunnade. Miraklen gav människorna en liten glimt av Guds rike, där de sjuka ska få vara friska, där de som varit döda ska få leva. Det var Jesu mirakel som föranledde fariseernas fråga om när detta Guds rike ska komma och bli till.

Jesu förkunnelse och mirakel vittnade om en framtidens förändring av sakernas tillstånd. En framtid som ska bli och vara annorlunda. Guds fullbordade framtid – Guds rike. Han förkunnade om något som skulle komma. Men när ska det som ännu inte är bli till?

Löftena om Guds rike och framtidens förändring till det bättre väckte ett hopp som sökte konkreta svar. Det är näst intill omöjligt att hoppas på något som inte är konkret. Det är inte svårt att föreställa sig fariseernas frustration när Jesus sade att Guds rike inte kommer på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Inte här och inte där. Nej, inom er. Guds rike som ska bli är redan här, inom oss. Redan nu men ännu inte.

Jesus vände sig till lärjungarna med svaret på frågan om vad Guds rike är. Guds rike är inte en abstrakt idé. Frågan om vad är en fråga om vem. Guds rike är knutet till Jesus själv. När Jesus talar om Människosonen som ska komma då talar han om sig själv. Han led mycket och förkastades men han visar sig på sin dag. Jesus som delade livet med lärjungarna där och då är samma Jesus som i den Heliga Anden ger sig till känna för oss här och nu. 

Vi längtar efter dagen då han ska ge sig till känna. Men spring inte dit någon annan pekar. Rusa inte efter den som ropar ”här är han!” eller ”där är han!” Om eller när Jesus uppenbarar sig då råder det inga tveksamheter om att Jesus har uppenbarat sig. Det är som en blixt från horisont till horisont. När den uppståndne och levande Jesus uppenbarar sig då skakas tillvarons grundvalar om och allt förändras. Råder det någon tveksamhet då har inte Jesus uppenbarat sig. Då har inte Guds rike trängt igenom.

Jesus svarade på en tredje fråga om Guds rike – hur ska det bli när det händer? Det ska bli som i Noas och Lots dagar. Med andra ord – när Jesus Kristus uppenbarar sig och Guds rike bryter in kommer det som en stor och förödande överraskning för alla som inte tror. För dem som inte lever i ljuset av den tro och det hopp som väcks av Jesu löften kommer livets begränsning som en stor förödande överraskning. En flodvåg, ett regn av eld och svavel som gör slut på allt. Så ter sig livets slut utan den kristna trons hopp och löften.

Den viktiga poängen med berättelserna om syndafloden och berättelserna om ett regn av eld och svavel över Sodom är inte förödelsen. Utan räddningen. I det som till synes var världens undergång fanns och finns en räddning. Noa och Lot räddades. Vår värld ska gå under. Vårt liv här ska avslutas. Allt ska förgås. Men det är räddningen undan förödelsen och undergången som är poängen. Frälsningen. Att Guds rike bryter fram med Människosonens uppenbarelse innebär världens, mänsklighetens och människans frälsning undan förödelsen.

Guds rike är redan här men ännu inte. Guds rike finns inom oss som en ännu inte förlöst möjlighet. Guds rike är inte ett något. Guds rike är en levande någon – den uppståndne och levande Jesus Kristus. Guds rike är världens, mänsklighetens och människans räddning och frälsning. Lita på den kristna trons hopp och löften. Lita på att Jesus Kristus är sann.

#503. Söndagen efter Alla helgons dag…

Jesus sade: ”Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.”

(Lukas 20:37–38)

Tanken på uppståndelse från döden är utmanande. Föreställningen om att döden inte är livets slut går på tvärs mot den mänskliga erfarenheten. Dödens obeveklighet är i mänskligt avseende plågsamt tydlig. På olika sätt påminns vi om de som faktiskt har avlidit och de finns inte längre finns kvar hos oss. De fattas oss. Sjömän som har förlist på haven, de som lade ut men inte kom tillbaka. Begravda på okända platser i havens djup. Människor som har funnits i vår närhet har tagits ifrån oss. Familj, släkt och vänner. De som har berört oss med sin närvaro i livet är nu påtagliga med sin frånvaro i döden. I människans erfarenhet finns det ingenting som tyder på att döden är något annat än frånvaro av liv.

Men Jesus talar om livet och döden ur ett annat perspektiv. Gud Fader själv definierar med Jesu ord det liv som han har skapat och skapar. Ända sedan Moses upplevde Guds uppenbarelse i den brinnande törnbusken står det klart att livet som Gud skapar är ett liv som inte slutar att leva. Gud Fader är en levande Gud som lever med livet och för de levande. Livet som Gud skapar förändras men livet upphör aldrig att leva. Inte ens döden rycker människan ur Guds skapande och livgivande hand. Inte ens döden kan rycka bort någon enda människa från det liv som Gud Fader själv skapar. Döden är en förändring av livet. Men döden innebär inte livets slut.

Sådant är hoppet och löftet som finns i Jesus Kristus. Det hoppet och det löftet lyser som levande ljus i tillvarons mörker. Ett levande livets ljus som inte låter sig kuvas av något. Ljuset som aldrig slocknar. Livets levande som trotsar och övervinner döden. Mot alla odds. Alldeles på riktigt. Lita på att det är sant.

#502. Stöd Sofia…

Igår skrev Sofia Lilly Jönsson en artikel som analyserade vår kyrkas tillstånd i Svenska Dagbladet. Återigen visade Sofia att hon är en av ytterst få journalister – om inte den enda – som har faktisk och fördjupad kunskap om, insikt i och intresse för den kristna kyrkan i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet. Gårdagens artikel av Sofia var den senaste i en lång rad av texter som hon har skrivit för att söka sanningen om och i vår kyrka.

I dessa tider av centralisering, partipolitisering och kanslifiering av Svenska kyrkan behövs Sofias röst mer än någonsin. Men allt det viktiga arbete hon gör, all tid hon lägger ner och alla texter hon skriver behöver finansieras. Sofia är frilansjournalist och är som sådan beroende av sina uppdragsgivare. Vi som på olika är aktiva i Svenska kyrkan, vi som håller med henne eller som säger emot henne, vi som ser det hon ser eller som inte håller med. Vi är tillsammans hennes uppdragsgivare. Och vi behöver hjälpas åt med att ge Sofia stöd.

Nu handlar det om konkret stöd. Inte likes, inte virtuella tummar eller uppmuntrande ord i någon diskussionstråd. Nu gäller det faktisk handling och konkret stöd i reda pengar. Så att Sofia kan fortsätta med sitt idoga och för oss alla i kyrkan viktiga arbete att gräva fram, analysera och skriva om det som händer i och omkring vår kyrka. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Så innan dagen är slut – gå till Patreon, läs på om hur det funkar och ge din del till det konkreta stöd Sofia behöver. När du har gjort det själv så hör du av dig till åtminstone tre andra och ber dem att göra detsamma.

Vi och vår kyrka har inte råd att vara utan Sofia Lilly Jönssons journalistik.

• Jesus är van att hånas – men inte av kristna, Sofia Lilly Jönsson, SvD 30/10
• Sofia Lilly Jönsson is creating kulturjournalistik.

#501. Nittonde söndagen efter Trefaldighet…

”Några dagar senare kom han tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro sade han till den lame: ’Mitt barn, dina synder är förlåtna.’ Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: ’Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?’ Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: ’Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig’ — och nu talade han till den lame — ’stig upp, ta din bädd och gå hem.’ Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: ’Aldrig har vi sett något sådant!’”

(Markus 2:1-12)

Många samlades när ryktet gick att Jesus var i närheten. I Kafarnaum blev de så många att det inte gick att ta sig in eller ut ur huset där han var. De fyra som kom dit med en lam man bröt upp taket och firade ner den lame för att han skulle komma i närheten av Jesus. ”När Jesus såg deras tro sade han till den lame: ’Mitt barn, dina synder är förlåtna.’” När han såg deras tro. Deras, de som bar dit honom. Inte den lames. Den lame kunde rent fysiskt inte ta sig dit själv. Han bars dit av de fyra. Men det var inte bara det fysiska bärandet som var viktigt. De fyra männen bar fram den lame till Jesus med sin tro. Det var deras tro som Jesus såg när han helade den lame.

När vi kan, orkar och förmår då ska vi bära fram varandra till Jesus med vår tro. När vi själva inte kan, orkar eller förmår då kan vi bäras fram till Jesus av andras tro. Miraklet sker när vi tror tillsammans och bär fram varandra till Jesus. Den lame kan vara du eller jag i våra svaga stunder. De fyra som bär fram oss till Jesus är den kristna kyrkan.

Det har alltid funnits, det finns och det kommer alltid att finnas dem som ser på den ärliga, uppriktiga och okomplicerade kristna tron med småsinthet. Skriftlärda då. Maktmänniskor av annat slag idag. De som ifrågasätter den kristna trons hopp och kyrkans anspråk på att bära en sanning om tillvaron. Jesus såg dem då och ser de nu. ”Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: ’Hur kan ni tänka så i era hjärtan?’” Jesus har inte så mycket till övers för dem som försöker att ta den kristna trons hopp ifrån andra.

Jesus konfronterade och konfronterar dem. ”’Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig’ — och nu talade han till den lame — ’stig upp, ta din bädd och gå hem.’” Jesu befriande frälsargärning är inte beroende av våra ord. Jesus befriar, hjälper och frälser utan att låta sig begränsas av att någon försöker att vränga orden. Jesu gärning föregår vår förståelse av den.

Vi får inte ta ifrån varandra den okomplicerade trons bräckliga hopp. Det var hoppet som fick de fyra att bryta upp taket och fira ner den lame till Jesus. Hoppet om att Jesus kan och vill hjälpa var och en och alla växer fram ur löftena som finns hos, med och i relation till den levande Jesus. Den kristna trons hopp får ingen ta ifrån någon annan.

Jesus är kompromisslös i sin vilja att hjälpa människor, människan och mänskligheten. Vi kan krångla till det och göra vårt bästa för att förklara eller bortförklara det Jesus har gjort och gör för människor. Men Jesus låter sig inte hindras eller begränsas av våra mer eller mindre lyckade försök att förstå. Gud Fadern har i, med och genom Jesus en gång för alla befriat och frälst varje människa, människan och hela mänskligheten. Det spelar ingen roll om eller hur vi förstår det hela. Det har redan hänt. Precis som det en gång för alla hände med den lame, som bars fram av sina vänners tro och blev botad av Jesus.

Berättelserna om Jesus spred sig snabbt redan när han levde här. Han ingav människorna hopp med det han sade och gjorde. Hopp har alltid varit en bristvara. När Jesus förkunnade och gjorde mirakel då spreds ett efterlängtat hopp bland människorna tillsammans med ryktet om honom. Han vandrade omkring levande där och då. Han finns kvar hos oss här och nu. Lika levande nu som då. Människans, människors och mänsklighetens livsnödvändiga och yttersta hopp var, är och förblir knutet till den uppståndne och levande Jesus Kristus från Nasaret. Samma Jesus nu som då.

#500. Tacksägelsedagen…

"Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ’Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.’ Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ’Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.’ Han svarade: ’Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.’” (Lukas 19:37–40)

När Jesus närmade sig Jerusalem började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett. Vilken fantastisk tanke! Stora skaror prisade Gud för de underverk de hade sett Jesus göra. Och de jublade när Jesus var på väg in i staden. ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.” Vilken fest av tacksägelse på gatorna!

Men vad var det de hade sett? Underverken, som var orsaken till glädjen, vad handlade de om? Egentligen? Han hade botat spetälska, drivit ut en demon, botat en pojke med fallandesjuka och mirakulöst utfodrat fem tusen människor med fem bröd och två fiskar. Han botade en kvinna som varit blödande i många år, han botade en romersk officers tjänare, uppväckte en änkas son från döden i Nain och helade en mans förtvinade hand. Samtidigt förkunnade och predikade Jesus om Gus rike. Han gav dem mängder av liknelser som, allihop, handlar om att Guds rike inte är långt borta. Guds rike – det är vad det handlar om.

Alla de underverk som Jesus gjorde – orsakerna till den ljudliga glädjen i hela skaran av lärjungar – vittnade konkret om Guds rike. I Guds rikes fullbordade framtid, där och när Guds rike är fullbordat ska det bli och vara på det sätt som Jesu underverk vittnar om. När Jesus utförde underverken var det som om han lättade på förlåten och lät människorna få en glimt av det som komma skall. I Guds rikes fullbordade framtid är spetälska botade, demonerna maktlösa, sjuka är friska, hungriga blir mättade och döda blir uppväckta till det levande livet. Underverken är som konkreta exempel på det Guds rike som Jesus förkunnar och predikar om. Hoppet som väcks och som finns däri är skälet till lärjungaskarans högljudda glädje.

Några fariseer sa åt Jesus att säga till lärjungarna att sluta vara glada. Fariseer har alltid funnits och finns fortfarande. De där som tror sig veta lite mer, lite bättre än de troendes skaror som blir uppriktigt glada av Guds löften. De där som tycker sig stå lite över de troendes frimodiga och oförställda glädje i relation till Jesus. De där som tycker sig veta lite bättre än Jesus själv. De drar sig inte ens för att säga åt Jesus att säga till oss att sluta vara glada. De vill och försöker ta den kristna trons glädje ifrån oss. Det har alltid funnits fariseer och de finns fortfarande. Men vi ska inte låta någon ta den evangeliska trons glädje ifrån oss.

Om vi tiger så kommer de livlösa stenarna att ropa. Det finns ingen gräns för hur Gud kan låta sig uppenbaras. Den gode Karl Barth skrev en gång att Gud mycket väl kan uppenbara sig i en vacker flöjtkonsert, i en blommande buske och till och i en död hund. Guds frihet att låta sin uppenbarelse ta gestalt är absolut. Gud kan till och med låta sig uppenbaras i livlösa stenars rop om det är nödvändigt. Stenarna kommer att börja ropa om vi som är troende kristna slutar att med uppriktig glädje förkunna, predika och sprida den evangeliska kristna trons gladaste budskap. Låt oss aldrig tystna om evangeliets glada budskap.

Jesus från Nasaret, som dog på det där korset, uppstod mirakulöst från döden och lever fortfarande. Han vittnade så om att Guds rikes fullbordade framtid en gång för alla har brutit in i världen, till människans och hela mänsklighetens frälsning och till människors befrielse från döden själv. Så stort, fantastiskt och omtumlande är den kristna trons evangelium och glada budskap. I ljuset av allt detta fantastiska så finns det alla anledningar i världen för var och en att med stark röst stämma in lärjungarnas lovprisande glädje: ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.”

Gör din röst hörd, och låt ingen ta den kristna trons glädje ifrån dig.

#499. En gräsrot…

Det finns för få självständiga röster som synar Svenska kyrkan i sömmarna. Få röster i det offentliga har blick, kunskap och insikt för att förstå vad som pågår bakom kulisserna i kyrkan. Det offentliga samtalet om vad som egentligen händer i och omkring Svenska kyrkan är i praktiken icke-existerande. Den kyrkliga maktens kvinnor och män ställs sällan eller aldrig till svars för det de har ansvar för. Samtalet om kyrkan har i det offentliga reducerats till orkestrerade kampanjer och en och annan biskop som twittrar ”söndagsord.”

Det duger förstås inte i en kyrka där den kristna kyrkans troende-gemenskaper kippar efter andan och håller på att kvävas till döds av ett obefintligt teologiskt ledarskap, politiska partier och klåfingriga partipolitiker.

Det behövs fler självständiga röster som i det offentliga ägnar sig åt initierad, konstruktiv och saklig kritik av det som händer och inte händer i vår kyrka. De få som finns behöver stöd. En sådan röst tillhör frilansskribenten Sofia Lilly Jönsson. Om du hänger med i det offentliga samtalet om Svenska kyrkan så vet du vem hon är. Då vet du också att hennes röst, tankar och texter behövs, för kyrkans skull. Därför – klicka på länken och bidra efter förmåga.

• Sofia Lilly Jönsson is creating kulturjournalistik.

#498. Warmlands tanke…

Nils Warmland twittrade på dagen för kyrkovalet. Nils Warmland är inte vem som helst. Warmland är administrativ chef för kyrkomötet på kyrkokansliets rättsavdelning. En chef och tjänsteman med viktiga uppgifter i relation till Svenska kyrkans demokratiska ordning.

En högt uppsatt tjänsteman med ansvar för den kyrkliga demokratins upprätthållande föreslår att kyrkans medlemmar ska avstå från att rösta i valet till lokala församlingars kyrkofullmäktige och till kyrkans stift "om man inte orkar." Menar Warmland att demokratin i kyrkans församlingar och stift är irrelevant och något som man inte behöver bry sig om?

Hur förhåller det sig till lagen om Svenska kyrkan och till kyrkoordningen? Vare sig lagen om Svenska kyrkan eller kyrkoordningen tar upp Svenska kyrkans nationella nivå som annat än underordnad församlingar och stift. ”Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift. Svenska kyrkan har också nationella organ.” (Lag (1998:1591) om Svenska kyrkan § 1 och Kyrkoordningen 10 kap. §1)

En chef på kyrkokansliet med ansvar för Svenska kyrkans demokratiska ordning menar att kyrkans nationella nivå är "viktigast" och underminerar demokratin i Svenska kyrkans primära enheter – församlingarna. ”Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling. Denna är den primära enheten inom kyrkan.” (Kyrkoordningen, inledning Andra avdelningen: Församlingarna)

Vad säger det om den ecklesiologi som råder i Kyrkans hus?

#497. Ökenvandringen fortsätter…

Det tar inte fyrtio år att gå från Egypten till Israel. Men Guds folk behövde fyrtio år på sig. Fyrtio år är en generation. Den institutionaliserade fångenskapens generation – de som knorrade och längtade tillbaka till fångenskapens välfyllda köttgrytor – behövde bokstavligen dö ut innan Guds folk var redo att bygga något nytt. Det behövde ta fyrtio år.

Svenska kyrkan är på ökenvandring. På väg från statskyrkosystemets institutionaliserade fångenskap till ett nytt land där en ny kyrka ska byggas. Det kommer att ta fyrtio år. Den politiska statskyrkans generation knorrar och längtar tillbaka till fångenskapens välfyllda köttgrytor. Statskyrkans partipolitiskt institutionaliserade generation behöver bokstavligen dö ut innan Svenska kyrkan kan bygga och bli en ny kyrka i ett nytt land. Det är tjugotre år kvar.

I ljuset av resultatet i kyrkovalet är det bara att packa ihop tabernaklet, ta nya tag och kämpa på. Vi som är övertygade om att Fadern och Sonen och Anden är den Gud som den kristna kyrkan vittnar om behöver hjälpas åt så att vi håller ögonen på eldslågan om natten och på molnstoden om dagen. Gud Fadern leder de sina rätt. Trots att politiska partier gör vad de kan för att vilseleda Guds folk tillbaka till statskyrkans politiskt institutionaliserade fångenskap.

Oavsett vad de vilseledda själva tror så hör politiska partier inte Kyrkans framtid till.

• #112. En kyrka på vandring…

#496. Inför kyrkovalet på söndag…

På söndag väljer Svenska kyrkans medlemmar vilka som ska vara med och styra kyrkan de närmaste fyra åren – på församlingsnivå, stiftsnivå och på nationell nivå. Det nuvarande valsystemet ger partipolitiska organisationer möjlighet att ta plats i kyrkans beslutande församlingar. Det har bland annat resulterat i att de politiska partierna Socialdemokraterna (S) och Sverigedemokraterna (SD) har gjort Svenska kyrkan till en arena för partipolitisk konflikt.

Inför kyrkovalet har S skapat ett falskt men medialt gångbart narrativ som utmålar kyrkovalet som ett val mellan S och SD. Det är ett påhittat partipolitiskt narrativ som SD bejakar och förstärker i sin kommunikation. Men skiljelinjen i Svenska kyrkan går inte där. Kyrkovalet 2017 står inte mellan S och SD.

Kyrkovalet verkliga val står mellan de som vill att Svenska kyrkan ska vara en partipolitiskt styrd organisation och de som vill att Svenska kyrkan ska vara en kristen kyrka styrd av sina engagerade medlemmar. Den som tar sitt medlemskap i kyrkan på allvar ser till att nyttja sin rösträtt i kyrkovalet på söndag. Den som vill Svenska kyrkan väl röstar inte på något av de politiska partierna utan röstar frimodigt på någon partipolitiskt obunden nomineringsgrupp. Alternativt personröstar med kryss på kloka personer som man har förtroende för oavsett vilken nomineringsgrupp de tillhör.

Gå och rösta i kyrkovalet på söndag och hjälp till att så långt det är möjligt begränsa de politiska partiernas inflytande. Politiska partier hör inte hemma i Svenska kyrkan.

#495. Trettonde söndagen efter Trefaldighet…

Jesus sade: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” (Matteus 7:12)

Jesus predikade för folkskarorna på det där berget någonstans i Galileen. De som var där skulle senare minnas den stunden som hans bergspredikan. Han predikade om mycket som har med våra relationer till varandra att göra. Etik och moral skulle kanske någon kalla det. Han predikade om sådant som har med vår relation till Gud och Guds relation till oss att göra. Teologi kanske någon skulle kalla det. Han hade just predikat om att Gud aldrig sviker och om att Gud låter den som söker finna. För den som bultar på dörren ska dörren öppnas. Den som ber ska få det som behövs. Gud Fadern ska inte svika sitt folk.

Sedan sade han: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” De där orden känner vi alla igen. Ibland kallas de för ”den gyllene regeln.” Ganska ofta används de där orden som någon form av sammanfattning av religiösa uppfattningar i allmänhet och av kristen tro i synnerhet. För den som tror att det är så – att just de där orden från Jesus är någon form av gyllene söndagsord som på något sätt sammanfattar allt vad kristen tro handlar om vill jag berätta en kort men sann historia. Den handlar om Karl Barth.

Efter en gudstjänst i en församlingskyrka där Karl Barth hade predikat en söndag möttes han vid dörren av en man som hälsade honom med följande ord: ”Professor Barth, tack för din predikan. Jag är astronom, vet du, och såvitt jag förstår så kan hela kristendomen sammanfattas med orden ’gör mot andra såsom du önskar att andra ska göra mot dig.’” Barth svarade: ”Ja, jag är bara en ödmjuk teolog, och såvitt jag förstår så kan allt som har med astronomi att göra sammanfattas med orden ’Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar var du är.’” Innehållet i kristen tro kan förstås inte reduceras till banaliserad moral.

När Jesus säger ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” så finns det ingenting som är gyllene i det han säger. Att göra de orden till någon form av gyllene och sammanfattande regel som på något sätt ska vara den kristna trons kärna är att helt ha missförstått vad Jesus vill sagt. För ”det är vad lagen och profeterna säger.” Lagen är inte den kristna trons gyllene kärna. Profeterna förkunnade lagens dom över folket som inte förmådde att uppfylla lagens krav. Sanningen är ju den att den som gör orden ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” till ett gyllene rättesnöre för livet har ställt sig själv inför en omöjlig uppgift. Det är just vad lagen gör – ställer oss inför vår otillräcklighet och inför våra tillkortakommanden.

Det är ju bara att tänka efter ett kort ögonblick så förstår man hur omöjligt det är att följa en sådan lag. Var och en kan ju fundera själv på allt som man har önskat eller önskar att andra skulle ha gjort eller göra för en själv. Alla önskningar som man genom åren har velat att andra skulle ha uppfyllt. Alla tjänster man velat ha, all åtrå man har upplevt, all längtan och saknad, alla förhoppningar och drömmar. Alla brister som skulle ha lagats. Allt det där som man har burit inom sig genom åren och önskat att någon annan skulle ha tagit hand om. Sedan kan man börja fundera på hur mycket av allt det där man själv skulle ha varit beredd och villig att uppfylla och göra för någon annan. Den "gyllene regelns" omöjlighet bör framträda med all önskvärd tydlighet för den som ärligt rannsakar sig själv.

”Gå in genom den trånga porten” sade Jesus efter att han talat om lagens och profeternas "gyllene regel." "Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.” Den vida vägen är att reducera innehållet i kristen tro till den ”gyllene regelns” lag. Den breda vägen till fördärvet är uppfattningen att kristen tro på Jesus Kristus som världens frälsare kan kokas ner och reduceras till sådan banal moralism.

Den trånga porten är insikten om att lagen leder oss fram till vår egen förmågas omöjlighet. Den smala vägen som leder till livet är den kristna tro som förstår och lever på att den uppståndne och levande Jesus tar vid där vår egen förmåga tar slut. Det är bara Jesus som förmår att göra allt för oss och för alla andra. Ingen annan. Bara Jesus. Den kristna trons gyllene kärna är insikten om att Jesus är det enda vi har att verkligen lita på när det gäller livet. Den kristna trons evangelium är budskapet om att detta enda är allt vi behöver.

#494. Ärkebiskop Antje Jackelén (S)…

”Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.” 

En ledarsida är platsen där en tidning driver sin (parti)politiska linje. Ärkebiskop Antje Jackelén har låtit skriva en opinionsbildande text på Aftonbladets ledarsida genom en ”intervju” av ledarskribenten Anders Lindberg. Hur olämpligt det är passerar utanför alla skalor och gränser. Om intervjun hade publicerats på nyhetsplats, som text under kulturdelen eller om ärkebiskopen hade skrivit en debattartikel hade det varit en annan sak. Men ledarsidan är platsen för partipolitiska ställningstaganden. Aftonbladets partipolitiska linje är socialdemokratisk och vår kyrkas ärkebiskop har nu gjort sig till en del av den linjen. Det är djupt problematiskt.

Veckan innan kyrkovalet gör alltså ärkebiskopen ett otvetydigt partipolitiskt ställningstagande för Socialdemokraterna genom att låna sin röst till Aftonbladets ledarsida. Antje Jackelén bemödar sig inte ens med att försöka upprätthålla en illusion om att ärkebiskopens ämbete står fritt från partipolitiska lojaliteter. Antingen har det skett av aningslöshet eller så var det en medveten strategi. I det första fallet är vår ärkebiskop inkompetent, i det andra är hon olämplig som bärare av ärkebiskopens ämbete. Oavsett vilket så eroderas förtroendet för vår kyrkas ärkebiskop ännu lite till, om det nu fortfarande finns något förtroende kvar.

Det finns ingen tid som det är mer deprimerande att vara präst i Svenska kyrkan än månaden innan kyrkovalet. Det är tiden då det med förtvivlad tydlighet framgår att vår kyrka är partipolitiskt genomkorrumperad till ruttenhetens gräns. Hela vägen upp till kyrkans biskopar. Antje Jackelén och Eva Brunne är de tydligast lysande exemplen men inte de enda. Partipolitiker av alla kulörer på alla nivåer tävlar i floskel-SM för att få mandat att bestämma över vår kyrka. Sällan eller aldrig hörs något om att kyrkan är Kristi kropp eller om att Jesus är kyrkans Herre. Alltihop är djupt deprimerande för en vanlig församlingspräst.

Gå och rösta i kyrkovalet. Använd din röst för att så långt det är möjligt hjälpa till att begränsa politiska partiers inflytande i vår kyrka. Rösta frimodigt på partipolitiskt obundna nomineringsgrupper. Då bidrar du också till att nästa generation biskopar kanske kan få bli sådana som faktiskt verkar för den kristna kyrkans väl och ve i första hand.

#493. An open letter…

An open letter to Isaac Bachman, Ambassador of Israel.

Mr Ambassador,

I write this to you without having any official authority in the Church of Sweden. I am but an ordinary parish-priest without affiliation to any of the parties that make up our church´s ruling bodies. These words are my own and I do not claim to speak for anyone but myself.

Nevertheless, I am dismayed at the way that people with authority and influence in our church have behaved and spoken in relationship to Israel lately. The, by now, infamous proclamation by the socialdemocrat Anna-Karin Hammar – that the Israeli delegation´s participation in Stockholm Pride was a matter of ”pinkwashing” – was only the latest incident that have brought shame upon our church. The mentioned Anna-Karin Hammar has for a long time used her position in the church to agitate against Israel and to peddle the goods of the antisemitic BDS-movement. But, Anna-Karin Hammar´s anti-Israeli opinions and activism are not, by any means, legitimate representatives of our church.

Further injury has been caused by the fact that our bishops apparently neither can nor want to distance themselves from the BDS-movement. The response from bishop Fredrik Modéus to a question put by Annika Borg and Johanna Andersson in Kyrkans Tidning illustrates the problem. It isn’t ethically good enough by a bishop to only cling to documents and statements by non-clergy civil servants in our church when addressing questions of antisemitic activism. A clear statement against it is necessary. There seems to be good reasons to question the ethical and moral stature of our church´s leadership in relation to Israel.

Our leaders´ inability to distance themselves from the antisemitic sentiments of the BDS-movement and the fact that a prominent member of the upper echelons of our church has charged Israel with the clearly antisemitic ideas of ”pinkwashing” is nothing but a monumental disgrace and embarrassment to our church. As an ordinary parish-priest I would like to extend my sincere and deep apologies to you and to the people of Israel for our leaders´ lack of moral and ethical integrity regarding these questions.

I am, together with many here in Sweden, aware that there are numerous and complex problems that need to be solved in Israel´s part of the world. People of good will are dearly needed. Please know that there are people of good will here – in Sweden and in our church – that stand by the Jewish people and the State of Israel.

With regards and best wishes for Israel´s and your wellbeing when you now leave Sweden for other duties.

Sincerely

Patrik Pettersson

#492. Nej SD…

Aron Emilsson från Sverigedemokraternas (SD) skrev en debattartikel i tidningen Dagen där han argumenterar för SD inför kyrkovalet. Helt enligt den rådande diskursen positionerar han SD som alternativ och huvudmotståndare till Socialdemokraterna (S).

Jag har tidigare försökt formulera tre principiella argument mot att partiet SD ska ha inflytande i Svenska kyrkans beslutande organ – nationalismen, främlingsfientligheten och antisemitismen. SDs ideologiska bas är en osund form av nationalism. Idéer om att det har funnits och därför ska finnas ett Sverige och svenskar som är definierbara med oföränderliga etniska, kulturella och sociala koder. För att särskilja ”oss” från andra, för att sortera ut ”dem” från ”oss.” SD har vuxit fram ur främlingsfientliga och rasistiska rörelser. Fientligheten mot främlingar ligger som en röd tråd i partiets historia och i partiets politik. Antisemitismen verkar vara en integrerad del av SDs tankegods. Antisemitism – hur den än kommer till uttryck – är per definition absolut oförenligt med den kristna kyrkan och hör inte hemma i Svenska kyrkan över huvud taget.

Aron Emilssons debattartikel ger fler argument mot SD som en legitim del av Svenska kyrkans beslutande organ.

Emilsson skriver att SD inte har ”som mål att låta sekulära partipolitiska dogmer styra kyrkans verksamhet, eller kullkasta kyrkans lära.” Emilsson skjuter sin egen idé i sank i meningen efter där han menar att SD vill utgå från en ”socialkonservativ och teologisk grund” ”för att förvalta en i grunden god samhällsinstitution”. ”Socialkonservatism” är inget annat än ännu en uppsättning partipolitiska dogmer – som inte under några omständigheter kan ligga till grund för den kristna kyrkan. Dessutom, den kristna kyrkan som ”en i grunden god samhällsinstitution”? Förutom att den kristna kyrkan i grunden inte är en samhällsinstitution utan en teologiskt definierad storhet, vad menas med ”en i grunden god”? Finns det något i den nuvarande kristna kyrkan i Sverige som gör den annat än god, enligt Emilsson?

SD vill alltså bara byta ut det politiskt färgade innehållet i Svenska kyrkans styrsystem med ett innehåll som har en annan politisk färg. Man verkar dessutom helt ha missuppfattat Svenska kyrkan för att vara något annat än en kristen kyrka i Sverige.

I den andra delen av debattartikeln argumenterar Emilsson för att Svenska kyrkan ska vara en röst som talar om att det som en gång har varit i Sverige ska förbli. Som om oföränderlig samhällelig konservatism vore den kristna kyrkans väsen, ärende och uppgift. Men den kristna kyrkans uppgift är inte att legitimera ett statiskt och oföränderligt samhälle. Den kristna kyrkans traditioner och kunskap om det som har varit är grunden vi står på för att trygga leva med och i den tid som förändras. Kyrkans tro, lära och traditioner är inte konserveringsmedel, de är livsmedel på vår gemensamma resa genom det föränderliga livet. Den kristna kyrkans blick är inte riktad bakåt mot det som har varit. Blicken är riktad mot det som ska bli men ännu inte är, mot den ständigt förändrade framtiden. Så, nej SD. Svenska kyrkan är inte konserveringsmedlet i ett oföränderligt samhälle som drömmer om fornstora dagars återkomst.

Minst av allt är den kristna kyrkan i Sverige någon form av plattform för ”svenskhet”. Den kristna kyrkan är global och universell och Svenska kyrkan är en liten del av den världsvida kyrkan. Att som SD försöka frammana en bild av Svenska kyrkan som i första hand ”svensk” är en fundamental missuppfattning av vad Svenska kyrkan som kristen kyrka är för något. En missuppfattning som är så grundläggande att den ensam diskvalificerar SD från legitim delaktighet i Svenska kyrkans beslutande församlingar.

Det är för övrigt talande och belysande att Aron Emilsson inte nämner Jesus över huvud taget i sin debattartikel.

De politiska partierna SD och S förgiftar Svenska kyrkans inre liv genom att göra kyrkovalet till en arena för partipolitisk kamp. Den som vill Svenska kyrkan väl gör gott i att frimodigt rösta på partipolitisk obundna nomineringsgrupper, för att så långt som möjligt minimera partipolitiska organisationers inflytande. Partipolitik hör inte hemma i Svenska kyrkan.

• Inte längre (S)venska kyrkan, Aron Emilsson, Dagen 9/8.
• #427. SvK och partiet SD...
• #469. Dysfunktionell demokrati...
• #147. Sanningen om vägen...