30 april 2017

#480. On Bullshit…

Why is there so much bullshit? Of course it is impossible to be sure that there is relatively more of it nowadays than at other times. There is more communication of all kinds in our time than ever before, but the proportion that is bullshit may not have increased. Without assuming that the incidence of bullshit is actually greater now, I will mention a few considerations that help to account for the fact that it is currently so great.

Bullshit is unavoidable whenever circumstances require someone to talk without knowing what he is talking about. Thus the production of bullshit is stimulated whenever a person’s obligations or opportunities to speak about some topic exceed his knowledge of the facts that are relevant to that topic. This discrepancy is common in public life, where people are frequently impelled—whether by their own propensities or by the demands of others—to speak extensively about matters of which they are to some degree ignorant. […]

The contemporary proliferation of bullshit also has deeper sources, in various forms of scepticism which deny that we can have any reliable access to an objective reality, and which therefore reject the possibility of knowing how things truly are. These ”antirealist” doctrines undermine confidence in the value of disinterested efforts to determine what is true and what is false, and even in the intelligibility of the notion of objective inquiry.

One response to this loss of confidence has been a retreat from the discipline required by dedication of the ideal of correctness to a quite different sort of discipline, which is imposed by pursuit of an alternative ideal of sincerity. Rather than seeking primarily to arrive at accurate representations of a common world, the individual turns toward trying to provide honest representations of himself. Convinced that reality has no inherent nature, which he might hope to identify as the truth about things, he devotes himself to being true to his own nature. It is as though he decides that since it makes no sense to try to be true to the facts, he must therefore try to be true to himself.

But it is preposterous to imagine that we ourselves are determinate, and hence susceptible both to correct and incorrect descriptions, while supposing that the ascription of determinacy to anything else has been exposed as a mistake. As conscious beings, we exist only in response to other things, and we cannot know ourselves at all without knowing them. Moreover, there is nothing in theory, and certainly nothing in experience, to support the extraordinary judgement that it is the truth about himself that is the easiest for a person to know. Facts about ourselves are not peculiarly solid and resistant to skeptical dissolution. Our natures are, indeed, elusively insubstantial—notoriously less stable and less inherent than the natures of other things. And insofar as this is the case, sincerity itself is bullshit.

  • Frankfurt, Harry G., 2005: On Bullshit. Princeton: Princeton University Press. S62-67.

27 april 2017

#479. Mobbare…

Jag minns min skoltid. Särskilt mellan- och högstadiet. Jag minns mobbarna från den tiden. De var få men de förstörde för många. Med självupptagen hänsynslöshet. Brist på empati och sympati – oförmågan att känna med och för andra människor. De härjade i korridorerna och på skolgården. Tvingade på andra deras vilja. Tvingade till tystnad. De hånade och slog om någon sade ifrån. De skapade en rädsla som tystade många.

Jag minns de mobbade. Som hånades för färgen på jackan, som blev knuffade i korridorerna, som trycktes ner i sätet på skolbussen, som fick sina böcker kastade på den regnblöta marken. Jag minns ögon som slocknade. Skratt som tystnade. Tårar som hölls tillbaka. Maktlös frustration. Jag minns allt det där. Någon gång när jag växte upp lovade jag mig själv att aldrig acceptera att mobbare mobbar.

Mobbare ska konfronteras. De ska inte få hålla på. De skyller ifrån sig när någon säger emot. Slår ifrån sig. Slår för att trycka till och tysta ner. Mobbare kan inget annat. De har härjat sig fram genom livet. Tvingat på andra sin vilja. Tvingat andra till tystnad. Som vuxna agerar de likadant. De vet inget annat. Kan inget annat. Förstår inget annat. De tror att de har rätt att kräva andras lydnad och tystnad. Men så är det inte.

23 april 2017

#478. Andra söndagen i Påsktiden…

”En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ’Vi har sett Herren’, men han sade: ’Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.’ En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ’Frid åt er alla.’ Därefter sade han till Tomas: ’Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!’ Då svarade Tomas: ’Min Herre och min Gud.’ Jesus sade till honom: ’Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.’ Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.” (Johannes 20:24–31)
Idag lär vi oss tre saker om oss själva och tre saker om Jesus. Det vi får lära oss om oss själva lär vi oss av Tomas, Tvillingen som tvivlade. Han är som vi och vi är som han. 

Det första Tomas lär oss är att vi gärna vill ha synliga och konkreta bevis för att tro att Jesus är uppstånden. ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” Vi sätter gärna upp sådana villkor för tron. Om jag inte får se, höra eller uppleva det där som jag tycker att tron ska bekräfta, nej då kan jag inte tro. När vi gör så, då gör vi tron beroende av vår egen upplevelse samtidigt som vi gör tron till något som vi själva ska åstadkomma med hjälp av just den egna upplevelsen. Men kristen tro blir inte till av vad jag själv tycker eller upplever. Kristen tro kommer till oss utifrån. Kristen tro väcks i oss av Jesus när han på olika sätt uppenbarar sig för oss. När han plötsligt står mitt ibland oss och säger: "Frid åt er alla." Ibland på ett överväldigande sätt, ofta stillsamt.

Det andra Tomas lär oss hänger ihop med det första. Tillsammans med Tomas vill vi gärna försöka kontrollera hur Jesus ska ge sig till känna. Vi sätter upp villkor för uppenbarelsen. Vi försöker ibland bestämma över hur uppenbarelsen ska vara för att vi ska vilja betrakta den som sann. ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” Det är inget konstigt med att vilja få visshet om hur det ligger till med Jesus. Men vi gör ett misstag om vi med våra villkor sätter upp gränser för Guds uppenbarelse. Om vi försöker bestämma i förväg om när, var och hur Jesus ska uppenbara sig för att vi ska tro. Det är att försöka kontrollera Guds uppenbarelse. Det är en kontroll som vi helt enkelt inte har.

Det tredje Tomas lär oss är att vi gärna misstar kristen tro för att vara en bekräftelse på våra egna förväntningar. Jesus gick Tomas till mötes och gav sig till känna på det sätt som Tomas förväntade sig. Först då erkände Tomas Jesus och sade: ”Min Herre och min Gud.” Det är förstås begripligt att Tomas tvivlar och att han vill ha bevis för det andra har påstått om Jesus. Men om kristen tro bara väcks när de egna förväntningarna infrias då finns det inte mycket i kristen tro att tro på. Då finns det mycket annat man kan tro istället. Det är bara att välja och vraka i allt det tankegods som flyter omkring i världen. I stort sett varenda föreställning och förväntning man kan komma på kan få sin bekräftelse på något sätt. Men det mesta som bekräftas i och av världen har inte har med Guds uppenbarelse i Jesus att göra. Vi gör ett misstag om vi knyter vår kristna tro till bekräftelsen av våra föreställningar.

Alltså, Tomas lär oss att vi gärna sätter upp villkor för tron på Jesus. Att vi gärna vill kontrollera och bestämma över Jesus uppenbarelse. Att vi missförstår vår kristna tro om vi vill att den ska vara en bekräftelse av våra egna föreställningar.

Det första vi lär oss om den uppståndne och levande Jesus är att han är fullständigt fri att uppenbara sig – när, var och hur som helst. ”Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ’Frid åt er alla.’” Jesus låter sig inte begränsas varken av tid och rum eller av reglade dörrar. Han gav sig till känna för lärjungarna där och då utan att någon kunde ana eller föreställa sig det i förväg. Han uppenbarade sig en vecka efter att Tomas hade uttryckt sina tvivel. I ett sammanhang som inte hade med någonting annat att göra. Jesus uppenbarade sig för lärjungarna och Tomas där och då av den enkla anledningen att han själv valde att göra det. Jesus är absolut och fullständigt fri att uppenbara sig när, var och hur som helst.

Det andra vi lär oss om Jesus är att han är kroppsligt uppstånden från de döda. Han uppenbarar sig inte för lärjungarna i det låsta rummet som någon form av abstrakt idé eller känsla. ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida.” Samma Jesus som avrättades på korset, dog och begravdes, står där mitt ibland dem. Det är samma Jesus. De kroppsliga såren finns kvar finns kvar. De kan se, höra och beröra honom. Jesus uppenbarelse är kroppslig och konkret. Den uppståndne och uppenbarade Jesus är samma Jesus som föddes av Maria, som växte upp i Nasaret, som döptes av Johannes, som förkunnade och gjorde under, som med mirakel helade och botade, som korsfästes, dog och begravdes. Samma Jesus där och då som här och nu. Det finns bara en Jesus. 

Det tredje vi lär oss om Jesus är att uppenbarelsen inte alltid är så konkret och påtaglig som den var i det där rummet. Jesu uppenbarelse märks ofta inte för någon annan än den som drabbas. Uppenbarelsen syns inte alltid. ”Saliga de som inte har sett men ändå tror.” Jesus uppenbarar sig när, var och på det sätt som Jesus själv – i sin absoluta frihet – låter sig uppenbaras. Men när Jesus uppenbarar sig då råder det inga tvivel om att Jesus har uppenbarat sig. När Jesus uppenbarar sig och kristen tro väcks i oss och andra då lever vi tillsammans ett liv i hans namn. Det förändrar allt. Därför att Jesus är Messias, Guds son.

Alltså, vi lär oss om Jesus att han är fri att uppenbara sig när, var och hur som helst. Vi lär oss att Jesus är kroppsligt och konkret uppstånden från de döda. Vi lär oss att Jesus kan uppenbara sig fast att det inte syns. Vi lär oss också att den uppståndne och levande Jesus var, är och förblir Messias, Guds son. Lita på och tro att det är sant.

22 april 2017

#477. Konsekvenser…

Om det som har hänt och händer i Visby domkyrkoförsamling får fortgå obehindrat så kommer det att få stora konsekvenser för Svenska kyrkan. Det innebär i förlängningen att Svenska kyrkans episkopala ordning löses upp och att kyrkans biskopar slutar att ha någon egentlig betydelse. Svenska kyrkans biskopsämbete blir i praktiken både meningslöst och innehållslöst. Konsekvensen blir att Svenska kyrkan i allt väsentligt upphör att vara en episkopal kyrka och övergår till att vara en renodlat kongregationalistisk och politiskt styrd kyrka där varje församling är autonom och församlingarna står fria från all extern tillsyn.

I ljuset av att åtminstone två av Svenska kyrkans egna biskopar uttryckligen verkar stödja den utvecklingen så kan man kanske förmoda att det är åt det hållet Svenska kyrkan är på väg. Den stora frågan är ju om det är så vi vill ha det. Den som är av annan mening behöver göra sin röst hörd på de sätt man kan. Det som händer det händer nu och det är nu man behöver säga ifrån. Det finns inte tid att vänta. Det duger inte att i tystnad sitta och rulla tummarna och hänvisa till ett demokratiskt mycket tveksamt val vart fjärde år. Att vara tyst är att bidra till den utveckling som pågår.

21 april 2017

#476. Hermansson & Harlevi AB... (2/2)

Av protokollet från Visby domkyrkoförsamlings kyrkoråds sammanträde den 26 februari  i år framgår att kyrkorådet enhälligt står bakom arbetsutskottets skrivelse som den 1 februari avfärdade biskopens visitationsprotokoll. Med det avfärdade domkyrkoförsamlingen och domprosten den konstitutionella grunden för Svenska kyrkan som episkopal kyrka. Inger Harlevi skrev då på Facebook:
”Högmässa i domkyrkan och sedan kyrkoråd med mycket bra samtal kring den aktuella situationen. Mycket glädjande att det råder total samstämmighet i kyrkorådet kring förtroendet för domprosten och stöd för arbetsutskottets skrivelse som svar på biskopens visitationsprotokoll. Väl genomfört sammanträde, Lilian Edvards!” (Inger Harlevi på Facebook, 26/2)
Lilian Edvards är formellt kyrkorådets ordförande. Det inlägget har fått en virtuell tummen-upp av en varierande skara. Det intressanta döljer sig bakom gilla-tummarna. Två tummar är anmärkningsvärda. Biskop Caroline Krook och biskop Tuulikki Koivunen Bylund har uttryckt sitt gillande på Harlevis inlägg och med det legitimerat innehållet.

Alltså, två av Svenska kyrkans biskopar legitimerar att Visby domkyrkoförsamlings kyrkoråd och domprost avfärdar stiftets biskop och biskopens visitation och med det visar att domkyrkoförsamlingen inte erkänner den ordning som gör Svenska kyrkan till en episkopal kyrka. Läs den meningen en gång till. Fundera på hur det står till i Svenska kyrkan när två av kyrkans egna biskopar – vars ämbetes uppdrag är att värna kyrkans lära och ordning – tycker att det är tummen-upp att Visby domkyrkoförsamlings kyrkoråd och domprost är öppet ohörsamma mot stiftets biskop och med det avfärdar Svenska kyrkans episkopala ordning.

Man kan undra varför biskop Caroline Krook gillade en text som avfärdar grunden för biskopens ämbete i Svenska kyrkan. Caroline Krook och Inger Harlevi sitter i styrelsen för Sigtunastiftelsen tillsammans. Antingen så gillade Caroline Krook på riktigt att biskopens visitationsprotokoll avfärdades tillsammans med grunden för det episkopala ämbetet. Eller så var det ett aningslös gillande av vad kompisen från Sigtunastiftelsens styrelse skrev. Oavsett vilket så legitimerade biskop Caroline Krook – med det sociala kapitalet i sin virtuella tumme-upp – Visby domkyrkoförsamlings avfärdande av Svenska kyrkans episkopala struktur.

Det är minst sagt bekymmersamt. Jag skulle hoppas på något annat och bättre från min egen prästvigningsbiskop. Men det illustrerar betydelsen av socialt kapital i sociala medier.

Visby domkyrkoförsamling under Hermansson och Harlevi är ingen vanlig församling. Almedalsveckan har stor betydelse. Nätverken som strålar samman i Almedalen är stora och mäktiga. Många har mycket att vinna på att hålla sig väl med Hermansson och Harlevi. Värt att hålla i huvudet är att den som låter sitt namn användas, den som bidrar med sitt sociala kapital, den som dyker upp och bidrar till det som Hermansson och Harlevi AB producerar är med och legitimerar deras avfärdande av Svenska kyrkan som episkopal kyrka.

Ärkebiskop Antje Jackelén sade i tidningen Journalisten: ”Journalister ska behandlas med respekt. Vi ska underlätta deras arbete och i de medieutbild­ningar vi har betonar vi också vikten av att visa respekt för jour­nalistens roll och uppdrag.” När Antje Jackelén träffade påven i maj 2015 sade hon: ”Religions- och trosfrihet, social rättvisa, skydd för visselblåsare och för minoriteter – listan över utmaningarna för kyrkoledare är lång…”

Nu – i ljuset av debaclet i Visby domkyrkoförsamling – är det upp till bevis. Än så länge är ärkebiskopens ord bara tomma ord. Än så länge är det tyst från berörda parter och från nationell nivå. Var är det uttryckliga stödet till visselblåsare? Var är respekten för journalister som lyssnar på visselblåsare, som gräver, skriver och belyser problem i Svenska kyrkan?


PS. Man kan i sammanhanget fundera på betydelsen av att kyrkostyrelsens vice ordförande Wanja Lundby-Wedin, Socialdemokraternas tunga namn i kyrkopolitiken, markerar sitt stöd för Mats Hermansson med diskreta små kommentarer på inlägg han skriver på Facebook.

20 april 2017

#475. Hermansson & Harlevi AB… (1/2)

Domprosten Mats Hermansson har inte agerat ensam i Visby domkyrkoförsamling. En kyrkoherde agerar med stöd av kyrkorådets förtroendevalda. Särskilt viktig är relationen till kyrkorådets ordförande. Inger Harlevi var tidigare kyrkorådets ordförande och är nu vice ordförande. Tillsammans har de gjort Visby domkyrkoförsamling till något som ser ut som företaget Hermansson & Harlevi AB.

Visby domkyrkoförsamling verkar helt enkelt vara en affärsidé. Inger Harlevi bidrar med sitt omfattande nätverk och Mats Hermansson bidrar med någon form av påklistrad kyrklig legitimering. Domprosten tar ställning mot imaginära mörka krafter med regnbågsjesus, med ”kärlekskatedralen” – enligt vad som beskrivs i reportaget i Journalisten – och med måleri som är till salu. Almedalsveckan är årets höjdpunkt och Visby domkyrkoförsamling blir som en uppblåst version av det som Jesus drev ut ur templet.

Inger Harlevi sitter i kyrkorådet på mandat från POSK (Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan) och har länge varit det kyrkopolitiskt tunga namnet i Visby. Harlevi är en kommunpolitiker som har en bred maktbas. Redan 2009 skrev tidningen Fokus: "Inger Harlevi är mycket mäktigare än landshövdingen: förr moderat ordförande i kommunfullmäktige, nu ordförande i kultur- och fritidsnämnden, kyrkopolitiker, verksam i tio bolag, konsult åt Haparanda kommun i turistfrågor och engagerad i en rad kulturprojekt."

Inger Harlevi sitter i styrelser för organisationer som står nära Svenska kyrkan, till exempel Sigtunastiftelsen och Sensus. Studieförbundet Sensus nätverk når hela landet och i stort sett alla Svenska kyrkans församlingar. Värdet på och omfattningen av de sociala nätverken och det sociala kapitalet och som växer fram runt Harlevi och Visby domkyrkoförsamling under Almedalsveckan är stort.

Det har även tidigare förekommit tveksamheter och oegentligheter. Två exempel: År 2010 ägnade sig Harlevi – tillsammans med dåvarande biskopen i Visby stift, Lennart Koskinen – åt tveksamheter med en stiftelse. ”Men att stiftelsen Socialetiska institutet är offentlig, transparent och under länsstyrelsens kontroll visar sig vara felaktigt. Den är inte ens juridiskt godkänd eller registrerad som stiftelse.” (GT 13/3 2010) Under 2011 hanterades den kyrkoantikvariska ersättningen så illa att domkyrkoförsamlingen blev åtebetalningsskyldig”Domprosten Mats Hermansson och dåvarande kyrkorådsordförande Inger Harlevi intygade att arbetena var utförda och besiktigade. Men i själva verket var projektet nedlagt.” (KT 17/6 2011Inger Harlevi blev då tvungen att avgå som ordförande. Sedan dess är hon vice ordförande, men har ett fortsatt stort och avgörande inflytande över Visby domkyrkoförsamling.

Det handlar förstås om makt, inflytande och privilegier. Vilket till viss del förklarar varför Mats Hermansson och Inger Harlevi slåss med näbbar och klor för att hålla den episkopala och journalistiska granskningen ifrån sig. Frågan är om det som är i Visby domkyrkoförsamling är det som ska vara i Svenska kyrkans församlingar.

17 april 2017

#474. Tystnaden…

För en knapp vecka sedan, den 11 april, publicerade tidningen Journalisten en stort uppslagen artikel i tre delar om Svenska kyrkan. Johannes Nesser skrev om efterspelet till den artikel som Sofia Lilly Jönsson skrev om missförhållanden i Visby domkyrkoförsamling i tidningen Dagen i april 2015. Kyrkans tidning kom till tals och ärkebiskop Antje Jackelén var intervjuad. Samma dag skrev Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius om saken i SvD.

Journalistens artikel visade att det fanns tveksamheter i det som ledde fram till att Dagens artikel fälldes i Pressens Opinionsnämnd (PON). Johannes Nesser belyste det faktum att domprosten i Visby domkyrkoförsamling, Mats Hermansson, ljög i samband med att han och vice ordföranden i domkyrkoförsamlingens kyrkoråd, Inger Harlevi, anmälde Dagens artikel till Pressombudsmannen. Nesser och Irenius tog också upp att Hermansson och andra återkommande har använt fällningen i PON för att smutskasta och misskreditera Sofia Lilly Jönsson i sociala medier. Kyrkans Tidning kom också till tals och ärkebiskop Antje Jackelén var intervjuad. Artikeln belyste missförhållanden och problem i Svenska kyrkan så angelägna att ärkebiskopen intervjuades om dem.

Veckan innan Journalistens artikel, den 6 april, publicerade Kyrkans Tidning en debattartikel av biskop Caroline Krook, som skrev: ”En tystnadens kultur skapar en rädslans kultur!” Om någon undrar hur en sådan rädslans och tystnadens kultur kan se ut så är det bara att titta sig omkring. Rädslans och tystnadens kultur i vår kyrka ser ut precis som tystnaden efter Journalistens och SvDs artiklar om Visby domkyrkoförsamling. Inte en kommentar, inte en respons, inte en replik. Ingenting, förutom rädslans öronbedövade tystnad.

Finns det ingen i kyrkeriet som förmår att stå upp mot det som är orättfärdigt i vår egen kyrka? Finns det ingen som vågar göra sig obekväm med domprosten Mats Hermansson genom att utkräva ansvar? Är det nätverket runt omkring Hermansson som skrämmer till tystnad? Kyrkostyrelsens vice ordförande Wanja Lunby-Wedin, Socialdemokraternas ankare i kyrkopolitiken, är till exempel en tung kyrkopolitisk maktspelare som uttrycker sitt stöd för Hermansson genom att gilla det han skriver på Facebook tillsammans med biskopar och chefer i Kyrkans Hus i Uppsala. Dessutom, oräkneliga är de som är beroende av Visby domkyrkoförsamlings välvilja för att få synas och höras under Almedalsveckan. Är det sådant som väcker en rädsla för att faktiskt säga att det som har hänt och händer omkring Visby domkyrkoförsamling är både orättfärdigt och orimligt?

Martin Luther King konstaterade att den stora tragedin är de goda människornas tystnad. Det gäller fortfarande. Den stora tragedin är alltjämt pågående. Mitt i vår egen kyrka.


PS. Mathias Bred ringar in viktiga delar av problemet i sin artikel i GP.

12 april 2017

#473. Journalisten om journalisten…

"Journalisten har gått igenom den dokumentation som finns tillgänglig och kan konstatera att sakuppgifterna som dessa rör är korrekta, bland annat rörande arbetsmiljöproblemen och konflikten. Ändå skulle det dröja nästan två år innan sanningen kröp fram." (Johannes Nesser, Journalisten 11/4)
I april 2015 skrev Sofia Lilly Jönsson ett stort reportage om tillståndet i Visby domkyrkoförsamling i tidningen Dagen. Med ett gediget underlag i ryggen skrev hon fram ett antal allvarliga problem i Visby domkyrkoförsamling. Problem som vittnar om stora inre och strukturella problem i Svenska kyrkan. Domprosten i Visby domkyrkoförsamling, Mats Hermansson, anmälde tillsammans med kyrkorådets vice ordförande Inger Harlevi, som sitter för POSK, artikeln till Pressombudsmannen. Artikeln fälldes i Pressens Opinionsnämnd (PON) efter ett tveksamt förfarande. Till exempel, Inger Harlevi anmälde helt enkelt – helt utan underlag – att allt i artikeln bara var lögn. Sofia Lilly Jönsson själv fick inte vara med och formulera svaren på kritiken mot den artikel hon skrivit.

Johannes Nesser skriver om det hela i tidningen Journalisten. SvDs kulturchef Lisa Irenius uppmärksammar Nessers artikel. Två saker klargörs av Johannes Nessers artikel. Det ena är att det som Sofia Lilly Jönssons beskrev i sin artikel i Dagen – alltihop om missförhållanden, problem och konflikter i Visby domkyrkoförsamling – var och är sant. Det andra är att Mats Hermansson ljög i samband med sin anmälan till PO. Nesser beslår honom med lögner. Fällningen av Dagen-artikeln i PON bygger alltså på Mats Hermanssons lögner och på att Inger Harlevi, utan underlag, hävdade att allt var lögn. Sedan dess har Hermansson, Harlevi och deras vänner återkommande använt fällningen i PON för att att misskreditera och smutskasta Sofia Lilly Jönsson i sociala medier.
"Däremot har han och andra inblandade personer på ett högst medvetet vis använt sig av PON:s fällning för att försöka diskreditera andra texter av Sofia Lilly Jönsson, även sådana som har publicerats i SvD. Det har talats om 'sensationsjournalistik' och skribenten har avfärdats som 'oetisk' och 'pinsam'. Även andra 'kulturskribenter' har omtalats i nedlåtande ordalag."
(Lisa Irenius, SvD 11/4)
Att vara domprost i Svenska kyrkan är att ha en tjänst som är precis under det att vara biskop. I Mats Hermansson har vi en domprost som återkommande ljuger, fabulerar och hittar på – ”fejkar en dag på jobbet.” En domprost som med uppenbart uppsåt smutskastar och misstänkliggör en enskild person och journalist i sociala medier på ett sådant sätt att det riskerar att påverka hennes trovärdighet negativt. Det är allvarlig, inte minst i beaktande av att trovärdighet är levebrödet för en journalist. Man kan i sammanhanget fråga sig var gränserna går. Var går gränserna för hur en domprost får bete sig? Var går gränsen för när en präst har agerat på ett sådant sätt att det har skadat det anseende en präst bör ha? Var går gränserna för hur en förtroendevald i Svenska kyrkan kan, bör och får agera? Det finns onekligen anledning att återkomma om saken och om allt som finns runt omkring.

11 april 2017

#472. Fleming om förlåtelse...

What we see and hear in Jesus’ death is not just solidarity with the victims of this world. It is that, but it is not only that. What we see and hear in the Cry of Dereliction is Jesus’ identification in his Cross not only with the victims of this world but also with their torturers. That scandalous insight is especially important to St. Paul, who knew it to be the reason that the Cross is so radical. What Jesus assumes on the Cross is not only the suffering of innocents but also the wickedness of those who inflict suffering, and here Luke is important because he incorporates the idea into a Word form the Cross: "Father, forgive them; for they know not what they do" (Luke 23:34). This means that Jesus, in his death, makes himself one, not only with my pain, but also with my sin — because I myself, and you yourselves, and all of us ourselves, are sometimes victims of others and sometimes torturers of others and sometimes both, and when we recognize this we are, as Jesus said to the scribe, "not far from the kingdom of God" (Mark 12:34).

The most striking form of Christian witness in the world — the one thing that the world even at its worst will occasionally recognize — is the forgiveness of a perpetrator by a victim. That was the power of the American Civil Rights movement. The leaders, who were mostly Christian, would not allow the marchers and demonstrators to act out of hatred toward white people. One of those leaders was Mrs. Fannie Lou Hamer. Beaten almost to a pulp in a Mississippi jail, ridiculed by upper-class blacks because she was an illiterate sharecropper, risking her life daily to train volunteers in the voter registration movement, yet living out of "a deep river of faith," she said, "It wouldn’t solve any problem for me to hate whites just because they hate me. Oh, there’s so much hate, only God has kept the Negro sane.… You have to love them [whites] for they know not what they do."

9 april 2017

#471. Palmsöndagen…

”När de närmade sig Jerusalem och var vid Betfage och Betania vid Olivberget skickade han i väg två av sina lärjungar och sade till dem: ’Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den hittar ni genast en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er vad ni gör, så svara: Herren behöver den, och han skall strax skicka tillbaka den.’ De gav sig i väg och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port, och de tog den. Några av dem som stod där frågade: ’Vad gör ni? Tar ni åsnan?’ Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå. De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: ’Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!’ Så kom han in i Jerusalem och gick till templet. Och när han hade sett på allt vände han tillbaka till Betania med de tolv, eftersom det redan var sent." (Markus 11:1–11)
Det finns tre saker att lägga märke till när Jesus kommer till Jerusalem och när Jesus ger sig till känna för oss. Det första handlar om en åsna, det andra om hjälp, det tredje om makt.

När de närmade sig Jerusalem bad Jesus lärjungarna att hämta en ungåsna. De hittade en åsna och tog den på det sätt som Jesus hade bett om. Lärjungarna lade mantlar på åsnan och Jesus satt upp och gav sig iväg in till Jerusalem. Den där åsnan lär oss något om hur det fungerar när Jesus närmar sig de sina. Det tar tid för Jesus att komma till oss. Åsnan är långsam där den trippar fram över grus och stenar. Det tar tid från det att man anar Jesus i fjärran tills det att han kommer nära. Jesus på åsnan kommer till oss som en av oss. Han dundrar inte fram som en världslig härskare på en stor häst. Han kommer till oss som en någon vi kan känna igen som en av oss. Jesus på åsnan kommer till sitt folk i ögonhöjd. Han är inte upphöjd från mängden. Där och när Jesus närmar sig folket möter han var och en i ögonhöjd. På ett sätt som gör att vi kan känna igen honom som den han är.

När Jesus kommer till Jerusalem blir han emottagen som något av en hjälte. Eller i alla fall som en någon som folket förväntar sig hjältemod av. Folket jublar och ropar. ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!” Hosianna – hjälp oss, rädda oss! Folket ropar på hjälp för att de behöver hjälp. De lever under ockupation och de tror, tänker och vill att Jesus är den som kan och ska befria dem från den romerska ockupationen. Folket ropar på hjälp för att de tror att finns hjälp att få. De ropar på hjälp för att de tror att Jesus kan hjälpa. Med Jesus kom hjälpen och befrielsen. Men på ett annat sätt än folket förväntade sig och hoppades. Det visade sig att hjälpen och befrielsen som Jesus kom med till Jerusalem var större, mer omfattande och mer djupgående än vad någon kunde ana där och då. Det gällde inte bara Jerusalem. Jesus kom för att hjälpa, rädda och befria hela mänskligheten, människan som sådan och varje enskild människa från döden själv. Utan undantag.

Jesus kom till Jerusalem och han gick till templet. Där och då kunde han ha agerat med kraft och makt. Han hade kunnat sätta igång en samhällsomstörtande revolt mot ockupationsmakten där och då. Han hade folket med sig. Det hade varit en smal sak för honom att uppvigla folket till resning mot romarna. Han hade folkets stöd och han hade kunnat utmana både den politiska makten i romarna och den religiösa makten kring templet. Han kunde ha tagit makten med hjälp av folket. Men han lät bli. Det blev ingen politisk revolution. Inget uppror mot romarna. Det blev inget övertagande av tempelmakten. Ingen uppvigling, ingen politisk kamp på stadens gator. Jesus var ingen revolutionär. Det blev ingen maktkamp. Jesus behövde inte ta någon makt av den enkla anledningen att han redan där och då redan hade makten. Men det var och är en makt av ett annat slag än politisk och religiös makt. En grundvalsomskakade makt som genom Jesus korsfästelse, död och uppståndelse förändrar allt. En makt som håller all världens makter i sin hand. En makt som bokstavligen råder över liv och död. En makt som skapar liv ur död och ingenting.

Jesus kommer till Jerusalem och ger sig till känna för oss på en åsna. Som en av oss. Som en någon vi kan känna igen. Jesus är vår och alla människors hjälp och räddare. Han kan hjälpa, han vill hjälpa och han hjälper. Jesus hjälper och räddar med en makt som befriar mänskligheten och människan från självaste döden. En räddningens och befrielsens makt som omfattar hela mänskligheten. Som omfamnar varje människa. Som gäller allt och alla. Alltid.

8 april 2017

#470. Dagen efter…

Anhöriga sörjer idag.
Familjer, släktingar och vänner.
Anhöriga är på sjukhus.
Väntar på besked.
Sjukhusens vardagsänglar.
Vårdar, lindrar, tröstar.

Såg polisens män och kvinnor igår.
Snedställda polisbilar.
Allvarliga ansikten.
Skyddsänglar.
Ställde sig mellan oss och ondskan.
För att skydda och värna.

Gick i lämmeltåget hem.
Beslutsamma steg.
Tacksam för hjälpsamhet.
#openstockholm
”Du kan låna min telefon.”
Besked om nära och kära.

Idag sörjer anhöriga.
Väntar på besked.
Ge stöd, den som kan.
Idag kämpar poliser på.
Värnar, skyddar, utreder.
Visa tacksamhet, den som kan.

3 april 2017

#469. Dysfunktionell demokrati…

”Vi ska ta över, förklarade Jimmie Åkesson.” (Hallandsposten 1/4)

Man skulle önska att det var ett dåligt aprilskämt. Detta att en politisk partiledare kan stå och säga ”vi ska ta över” om Svenska kyrkan. Men det är inget aprilskämt. Han menade det han sade. Det sorgliga är att det nuvarande valsystemet i Svenska kyrkan gör det möjligt för honom och hans parti att faktiskt göra orden till handling. Det är både teoretiskt och praktiskt möjligt för det politiska partiet Sverigedemokraterna att ”ta över” – i betydelsen skaffa sig inflytande över och få majoriteter i Svenska kyrkans beslutande organ. På samma sätt som det politiska partiet Socialdemokraterna för närvarande har inflytande över och majoriteter i Svenska kyrkans beslutande organ. Lika korrumperande oavsett politiskt parti.

De två politiska partierna Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna har gjort och gör Svenska kyrkan till en arena för politisk maktkamp och partipolitisk konflikt. Båda partierna vill komma åt och använda sig av Svenska kyrkans resurser och stora nätverk. Inte för Evangeliets skull. För partiets skull. Den kristna Svenska kyrkans kärna, stjärna och centrum – den uppståndne och levande Jesus Kristus från Nasaret – betyder för partierna ingenting. Svenska kyrkan betraktas enbart som en stor plattform för politisk opinionsbildning. Av båda partierna. Det dysfunktionella systemet för Svenska kyrkans demokratiska ordning kan knappast bli tydligare. Politiska partier hör inte hemma i Svenska kyrkans organisation.

2 april 2017

#468. Karl har ordet…

Who is God? He is the heavenly Father! Indeed. But he is the heavenly Father on earth and on earth really the heavenly Father! The One who does not want to split life into ’this side’ and ’that side.’ The One who does not want to leave it up to death to set us free from sin and suffering. The One who wants to bless us with the powers of life not with the powers of the Church. The One who has let his Word become flesh in Christ. The One who let eternity break into time here and now and who truly let it break in to time [cf. Jn 1.14]—for what kind of eternity would it be if it first came ’afterwards?’ He is the One who does not have just any old idea in his head but who constructs a new world.

Who is God? He is the Son, the One who has become ’Mediator of my soul.’ Indeed. But more that that: He is the Mediator of the entire world, the redeeming Word which was in the beginning of all things and which everything anxiously awaits [cf. Jn 1.1; cf. Rom 8.19]. Therefore he is even the Redeemer of my brothers and sisters. He is even the Redeemer of confused humanity which is governed by evil spirits and powers. Thus he is even the Redeemer of that sighing creature within us [cf. Rom 8.22]. The entire Bible powerfully proclaims to us that God must become all in all [cf. 1 Cor. 15.28]. What happens in the Bible is already the glorious inception of the beginning of the new world!

Who is God? He is the Spirit in those who believe in him, the ’Spirit that is opened up to us from the Son and who flows, crystal clear, from the throne of God and the Lamb into silent hearts.’ Indeed, indeed! But God is also the One who as Spirit—and that means as love and good will—wants to and must break out of silent hearts into the external world so that God becomes evident, visible, and manifest. Look, there is God´s tent among humans! [Rev. 21.3] It is the Holy Spirit, the One who creates a new heaven and a new earth [Rev. 21.1], and along with them new people, new families, new relationships, new politics. The Holy Spirit is the One who has no respect for old habits simply because they are traditional. He is the One who has no respect for celebrations simply because they are celebratory; no respect for the old powers simply because they are powerful. The Holy Spirit is the One who respects nothing but the truth, nothing but itself! He is the One who sets up the righteousness of heaven in the midst of unrighteousness upon earth. He will not rest or repose until all those who are dead have become alive and a new world has entered into existence.

  • Barth, Karl, 2011: The New World in the Bible. I: The Word of God and Theology. New York: T&T Clark. S. 28-19. (Lecture held in Leutwil on 6/2 1917, published in German in Suchet Gott, so werdet ihr leben!, 1917 and in Die Wort Gottes und die Theologie, 1924. English translation by Amy Marga.)