#544. Nyårsbön…

"Jag ser upp emot bergen: varifrån skall jag få hjälp?

Hjälpen kommer från Herren, som har gjort himmel och jord.

Han låter inte din fot slinta, han vakar ständigt över dina steg.

Han sover aldrig, han vakar ständigt, han som beskyddar Israel.

Herren bevarar dig, i hans skugga får du vandra, han går vid din sida.

Solen skall inte skada dig om dagen, inte månen om natten.

Herren bevarar dig från allt ont, från allt som hotar ditt liv.

Herren skall bevara dig i livets alla skiften, nu och för evigt."

(Psaltaren 121)

Årets sista dag. Varje dag är årets sista. Varje stund är den sista. Varje andetag är det sista. Tills vi får ett nytt andetag, en ny stund, en ny dag och ett nytt år. I varje passerande ögonblick blir livet till på nytt. Livet fyllt av möjligheter. Vi befinner oss i tillvarons epicentrum, mellan det som har varit och det som ska bli. Det levande livets absoluta nollpunkt.

Vi ser vi tillbaka på det som har varit och ser fragment av liv som har fastnat i minnets nät. Vi minns delar av sådant som har hänt, varit och blivit till. Det vi kallar vår historia. Vid slutet av en tid summerar vi ofta. Vi samlar ihop fragmenten och försöker skapa en sammanhållen bild av tiden som har varit. Stunder, människor och händelser som har fyllt våra liv med innehåll, betydelse och mening.

Samtidigt, när vi samlar minnets skärvor, blickar vi ängsligt upp mot bergen. Mot tomheten som är tidens blivande. Framtiden, det mest okända, är fördold bakom en barmhärtighetens slöja. Vi vet inte vad den blivande och kommande tiden bringar med sig. Glädje. Sorg. Hopp. Saknad. Längtan. Skratt. Gemenskap. Tårar. Ensamhet. Utsatthet. Trygghet. Allt finns som en möjlighet i den tid som ännu inte har blivit till. 

Det kan vara svårt att möta den kommande framtiden. För att den verkar vara tom. Men, tiden som ska bli till är inte tom. Den kommande tiden är ännu inte fylld av vårt innehåll. Den blivande tiden är fylld av det som är okänt för oss. Tiden som kommer oss till mötes i varje blivande ögonblick är fylld av Guds fullbordade framtid. Därifrån kommer hjälpen som bevarar oss från allt ont, i livets alla skiften, nu och för evigt.

Årets sista dag. Varje dag är årets sista. Varje stund och varje ögonblick är det sista. Varje andetag är vårt sista. Det vi har är ögonblicket som blir till i varje stund. Här och nu, livets absoluta nollpunkt. Och vi har hoppet om en framtid fylld av möjligheter. Det envisa hoppet som ropar ut i ett oändligt universum att Guds fullbordade löften är sanna. Hoppet om livets envisa levande i tron på den uppståndne Jesus Kristus från Nasaret.

#543. Söndagen efter Jul…

"Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: ’Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.’ Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem." (Markus 10:13–16)

Det var något med Jesus som fick människor att känna ett stort förtroende för honom. Ett förtroende så stort att de kom till honom med sina barn. Vad de förväntade sig av Jesus kan vi inte riktigt veta. Men om vi går till oss själva så vet väl de flesta av oss att barn överlämnar man inte till vem som helst hur som helst. Men föräldrarna kom med sina barn och ville att Jesus skulle röra vid dem. Det var något med Jesus som lyste igenom och som väckte förtroende och ett hopp om något. Föräldrarna ville uppenbarligen att Jesus skulle ge barnen detta något, vad det nu var han hade att ge.

Lärjungarna reagerade lite oväntat. De visade bort föräldrarna och barnen. Oklart varför. Kanske försökte de att skydda Jesus på något sätt. Kanske tyckte de att det där med att hålla på med barn, det var under Jesus värdighet. Kanske tyckte de att barnen och föräldrarna var för jobbiga att ha omkring sig. Vi kan ibland kan se det där fortfarande, att barn betraktas som ett besvär. Barn är liksom alltid lite i vägen när vi vuxna ska hålla på och göra de där sakerna som vi tycker är viktiga.

Jesus blev inte arg så ofta men när han såg hur lärjungarna behandlade barnen då blev han så arg att han sade till lärjungarna på skarpen. ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte.” Kanske spred det sig en förlägenhet bland lärjungarna. En sådan där förlägenhet som sprider sig när man känner sig lite bortgjord. De trodde förstås att de gjorde rätt när de visade bort barnen och deras föräldrar. Men Jesus hade ett radikalt annorlunda och ett alldeles nytt förhållningssätt till barnen. Något som lärjungarna inte väntade sig.

Jesus vände upp och ner på de rådande uppfattningarna när han sade att Guds rike tillhör barnen. Guds rike var förknippat med makt och världsliga makthavare gjorde gärna anspråk på att deras makt var förankrad i Guds rike. Barnen, å andra sidan, var i alla avseenden totalt maktlösa. När Jesus sade att Guds rike tillhör barnen då skakades tillvaron om i sina grundvalar. Det blev än mer svårsmält när Jesus sade att den som inte tar emot Guds rike som ett barn aldrig kommer dit in. Maktlöshet är den enda vägen till Guds rike.

För att driva hem poängen ordentligt så tog Jesus emot barnen, lade sina händer på dem och välsignade dem. Kanske är det svårt för oss att förstå riktigt hur provocerande det var att han gjorde så. Det var något som ett familjeöverhuvud kunde göra med de barn han hade ansvar för. För att bekräfta sin egen auktoritet och för att visa för andra att de barn han välsignade stod under hans beskydd. Att Jesus gjorde det med vilka barn som helst, och i den meningen med alla barn, utmanade den rådande ordningen och uppfattningarna om de rådande hierarkierna.

Det är maktlösheten som är poängen. Barnen är maktlösa. Den som inte är som ett barn i relation till Guds rike kommer aldrig dit in. Det vill säga, den som inte förstår att vi är helt maktlösa i relation till Guds rike förstår inte vad Guds rike är och kommer aldrig finna sin plats där. Så länge vi förlitar oss på vår egen förmåga så kommer det alltid att sluta med att vi hamnar någon annanstans än i Guds rike. Den som förstår att vi i allt väsentligt är maktlösa som barn i relation till Guds rike upptäcker att det är Guds makt allena som upprätthåller livet, skapelsen och hela tillvaron.

Om och när vi på riktigt förstår att vi inte har någon makt över livet i sig; när vi förstår att vi alla, i den djupaste grunden för hela vår existens, är helt och hållet beroende av Guds kärlek, nåd och barmhärtighet – då kan Guds rike uppenbara sig och ge sig till känna. Om vi lägger ifrån oss våra anspråk på att veta och kunna allt och vågar vara Guds maktlösa barn då finns det inga hinder. Då är Guds rike vårt. Då tar den uppståndne och levande Jesus Kristus emot var och en i sin barmhärtiga famn, han lägger sina händer på oss och välsignar oss alla.

#542. At a Basel University Christmas Service, 1957…

Dear Father through our Lord Jesus Christ! Put aright what we did wrong, including this imperfect worship service and the many other Christmas celebration to which we look forward with understanding of foolish hearts! You are able to make water flow from the rock, to change water into wine, and to beget children of Abraham from these stones. You do so in the unspeakable faithfulness which you have pledged to your people and evidenced again and again. Your loving kindness shines through the gospel, and we may abide in it in all adversities of life. For this we give you thanks, imploring you not to let us harden our hearts against it. Keep stirring us from the sleep of indifference and from the bad dreams of our pious and impious passions and greeds! Never cease to lead us back to your ways!

Restrain the folly of the cold war and the mutual threats whereby the community of men is exposed to mortal danger. Bestow upon the governments and upon those who mould public opinion new wisdom, patience and decisiveness that are so sorely needed for establishing and preserving the rights of all men on your good earth! Grant, we beseech you, that the work done in our city, in our churches, in our University and in our schools be not deprived of your light and your blessing, to the well-being of us all and to your glory.

Above all we pray today for the many whose Christmas joy is overshadowed: for the poor, known and unknown, for those ageing in loneliness, for the sick and the mentally ill, for the prisoners. May your light brighten their days! Lastly, we entrust to your care our loved ones near and afar, as well as ourselves, asking you mercifully to extend your hand over our life, and when the time comes, over our departing.

Lord, have mercy upon us! Your name be praised, now and forever more. Amen.

• Barth, Karl, 2001: Deliverance to the Captives. Eugene: Wipf and Stock Publishers. (Utg av Harper Collins 1959.) S 107-108.

#541. 24 December 1963…

Great and Holy God, in your dear son, our Lord Jesus Christ, you came into our midst as one of us, you have become ours, so that we might utterly become yours! So you have given us the permission, the command and the power to know you, to love and praise you.

To do this in common we have gathered this evening before the festival of your birth. We would like to thank you for the work of your almighty mercy. We must certainly confess at once that we, and our thoughts and our words and our life, again and again fall disgracefully short of what you are and what you do for us. And so we can only ask you not to remove your strong and kind hand from us, and still to be our father and brother, Saviour and Lord.

Grant us too at this time something of the incomprehensible and undeserved grace of your presence! Let us learn in the light of your word and in the power of your spirit to understand you and one another and ourselves a little better, and so let us gain new comfort, new courage, new patience, new hope! Let this take place today and tomorrow everywhere where men—whether they know it or not—wait for the mystery of Christmas to be revealed to them as their salvation and their life! Amen

• Barth, Karl, 1967: Call for God; New Sermons from Basel Prison. London: SCM Press Ltd. S 105.

#540. Antje och Akademien…

Man kan ha olika åsikter om det senaste årets turer omkring Svenska Akademien och man kan ha olika åsikter om ärkebiskop Antje Jackeléns beslut att inte närvara vid Akademiens sammankomst den 20 december. Jag har fått synpunkter och reaktioner på det jag skrev om saken och försöker här att respondera på tre av dem.

Kollegan Jenny Nordström ställde en fråga och menade att Antje uttryckte solidaritet med god etik och moral samt med de förorättade. Jag menar att det inte var ett symbolhandling som uttryckte solidaritet, hon sade själv att det handlade om att hon inte ville visa solidaritet.

Det är oklart på vilket sätt en icke-närvaro skulle vara en symbolhandling som uttrycker solidaritet med någon eller något. Man kan avstå från närvaro av olika anledningar. Men om en frånvaro i ett sammanhang skulle vara ett symboliskt uttryck för solidaritet med någon som inte heller är där då är begreppen solidaritet och symbolhandling mer eller mindre tömda på innehåll. Det blir ungefär som när Ulf Lundell sade att en inställd konsert är också en konsert. Dessutom uttryckte inte ärkebiskopen att det var solidaritet med de drabbade som var motivet. I TV4 sade Antje Jackelén (4:45) att hon har varit närvarande tidigare år för att uttrycka solidaritet med Akademiens ”värderingar" – som värnar språket och som har en symbolkraft som väcker lust till kultur och bildning och respekt för goda värderingar och en god ton – och att hon inte ville göra det i år. Hon ville inte visa solidaritet med Akademiens och dess ledamöter. Det handlade inte om att uttrycka solidaritet med de drabbade.

I relation till Jesus och syndarna så finns det ingenstans skrivet att Jesus villkorade sitt umgänge eller sin närvaro med att syndarna ”ville förlåtas.” Förlåtelsens möjlighet och insikten om behovet av förlåtelse blir till med Jesus närvaro, när han är där med dem och bland dem. Ingen förlåtelse vore möjligt om Jesus av någon villkorad anledning beslöt sig för att inte närvara. Dessutom förlåter han dem som ingen annan är beredd att förlåta.

Anders Göranzon ställde en fråga om det jag skrev om ärkebiskopens relation till syndarnas förlåtelse. Jag menar att ärkebiskopen frånvaro var en symbolhandling som säger något om vad som verkar vara Antje Jackeléns uppfattning om en del människors värdighet.

Ärkebiskopen är representant för den kristna kyrkan i Svenska kyrkan, det var som sådan hon var inbjuden till Akademien. Hon var inte inbjuden som privatpersonen Antje Jackelén. Med ärkebiskopen representeras den kristna kyrkans hela vittnesbörd, ärende och uppgift. Det är betydligt mycket mer än personen Antje Jackelén. En grundbult i den kristna kyrkans ärende är löftet om möjligheten till försoning. En konstituerande komponent i kyrkans präst- och biskopsämbete är vittnesbördet om och tillgången till Guds förlåtelse. När ärkebiskopen med sina dömande ord och med sin aktivt valda frånvaro vände sig bort från människorna som är Akademiens ledamöter, vad hände då?

Kyrkan själv, som förmedlar Guds förlåtelse i bikt och i gudstjänstens förlåtelse, vände sig i ärkebiskopens gestalt bort från människorna och undanhöll förlåtelsens och försoningens möjlighet med ärkebiskopens aktivt valda frånvaro. Antje Jackelén ville inte med sin närvaro legitimera eller uttrycka solidaritet med Akademiens ledamöter för att de inte uppfyllde odefinierade moraliska villkor som hon på eget bevåg hade satt upp. Vad är det – detta att ärkebiskopen vänder sig bort i frånvaro – om inte en symbolhandling med vilken Akademiens ledamöter döms som ovärdiga den förlåtelse och försoning som kyrkans närvaro gestaltar och som kyrkans ämbeten vittnar om? Jag skrev att det verkar som att Antje Jackelén betraktar en del människor – Akademiens ledamöter – som ovärdiga och menar att hennes handlingar vittnar därom. Jag påstod inte att hon har hävdat att det är så.

Maria Löfberg drog en parallell mellan Antje Jackeléns utsaga i TV4 och debaclet runt kyrkohandboken. Det går ju inte annat än att hålla med.

Det är verkligen sant. När Antje Jackelén beskrev sina skäl till att utebli från Akademiens sammankomst så kunde hon ha talat till sin egen spegelbild. Hennes dom över Akademien och dess tillkortakommande är ord som med fog kan användas mot henne själv och kyrkokansliet i relation till det havererade arbetet med den nya kyrkohandboken. Det finns än en gång anledning att påminna om Paulus ord till församlingen i Rom: ”Därför finns det inget försvar för dig som dömer, vem du än är. Ty med din dom över andra dömer du dig själv, eftersom du handlar likadant som den du dömer.” (Rom 2:1)

Den moralistiska plakataktivism som Antje Jackelén har visat prov på är i grund och botten banal, innehållslös och tämligen meningslös. Den förändrar ingenting och det hela får mest både ärkebiskopen och kyrkan att framstå som snarstuckna och småsinta. Vad kunde vår ärkebiskop ha gjort annorlunda? Här kommer ett förslag som kanske hade varit lite mer konstruktivt vad det gäller att uttrycka solidaritet med de utsatta, att vittna om försoningens möjlighet och att formulera möjligheter att komma vidare, fram till någon form av förlåtelse.

Ärkebiskopen kunde ha ställt sig upp mitt under sammankomsten, tagit ordet och sagt:

Jag deltar här som ärkebiskop i Svenska kyrkan och tillsammans med hela den kristna kyrkan står jag på de utsattas sida. Jag låter mig inte tystas av formalia. Med mig i mina tankar och böner har jag alla de som har farit illa i Akademiens närhet genom åren. Året som har gått har visat att de är många. Jag uppmanar Akademiens ledamöter att skärskåda sig själva och att rannsaka sina samveten. Med hela tyngden i ärkebiskopens ämbete uppmanar jag kraftfullt Akademiens ledamöter att ta sitt ansvar och att skyndsamt verka för att de som har förorättats i Akademiens sammanhang får kompromisslös upprättelse. Jag uppmanar varje ledamot att aktivt ta sitt fulla ansvar och att snarast möjligt inleda processer med avsikt att nå fram till försoning i relation till alla inblandade. Det är önskvärt att i görligaste mån försöka nå fram till en förlåtelse som upprättar de som är faktiska offer i allt som har hänt. Jag uppmanar Akademien och Akademiens ledamöter att utan omsvep och i förtröstan på Guds nåd och barmhärtighet i Jesus Kristus bekänna det som behöver bekännas och be om förlåtelse för det som behöver förlåtas. De utsattas upprättelse genom försoning och förlåtelse är den enda vägen för Akademien och Akademiens ledamöter att återupprätta det förtroende för institutionen och den tillit till ledamöterna som har förlorats genom det senaste årets uppdagade oegentligheter. Det är dessutom det enda rättfärdiga i relation till de som på olika sätt har vållats skada i Akademiens närhet. Ta ert ansvar.

Hade hon gjort och sagt det eller något liknande då hade jag nog applåderat fortfarande. Istället blev det ett lite menlöst "nä, jag vill inte gå dit." Jag förväntar mig mer av vår kyrkas ärkebiskop. Vi alla borde förvänta oss mer av vår kyrkas ärkebiskop.

#539. Att skämma ut kyrkan…

Idag skämmer vår ärkebiskop ut sig själv, kyrkans ämbete och Svenska kyrkan när hon avstår från att delta när Svenska Akademien firar sin högtidsdag med motiveringen: ”Efter allt som varit och utifrån hur Akademien och några ledamöter har profilerat sig kan jag inte uttrycka min solidaritet genom att delta som tidigare år.” Ann Heberlein har formulerat vederhäftig kritik i relation till Antje Jackeléns uppenbara missuppfattning av vad kyrkans högsta ämbete och dess representation innebär. Man kan även fundera på de teologiska och pastorala perspektiven på ärkebiskopens beslut och uttalande.

De teologiska perspektiven berör den kristna kyrkans innersta kärna. Varje söndag uttalas förlåtelsens ord villkorlöst till den och de som ber om förlåtelse i kyrkans gudstjänster. Förlåtelsens och försoningens möjlighet är kanske den kristna kyrkans mest grundläggande teologiska ärende. Men istället för att vara ett vittne om Guds kärlek och om försoningens hemlighet (som hon två gånger har lovat att vara, en gång vid prästvigningen och en gång vid biskopsvigningen) så ägnar Antje Jackelén dagen åt någon form av moralistisk plakataktivism manifesterad i hennes frånvaro.

Nu, precis före jultiden – när kyrkan firar och högtidlighåller att Guds förlåtelses möjlighet bokstavligen föds in i världen i, med och genom Jesus Kristus – visar Antje Jackelén prov på en häpnadsväckande oförsonlighet. Dessutom i relation till händelser som egentligen inte har med Svenska kyrkan och ärkebiskopen att göra. Betyder den kristna kyrkans teologiska perspektiv på synd, skuld, förlåtelse och försoning ingenting för vår ärkebiskop?

De pastorala perspektiven berör kyrkans gemenskap och kyrkan som gemenskap. Givet att det finns personer i Akademien som är döpta så vänder sig vår ärkebiskop bort från sina egna och uttalar något som svårligen kan betraktas som något annat än en dom över dem. En sällsam illustration av uttrycket som biskop Johan Tyrberg myntade – ”elitistisk nonchalans.” Har inte Antje Jackelén läst Paulus brev till församlingen i Rom? Efter att ha utlagt syndakatalogen med vilken hedningarna kunde dömas skriver han:

”Därför finns det inget försvar för dig som dömer, vem du än är. Ty med din dom över andra dömer du dig själv, eftersom du handlar likadant som den du dömer. Vi vet att Guds dom över dem som lever så är väl grundad. Men du som dömer dem som lever så och ändå själv gör samma sak, inbillar du dig att just du skall undgå Guds dom? Bryr du dig inte om Guds oändliga godhet, fördragsamhet och tålamod? Förstår du inte att hans godhet vill föra dig till omvändelse? Med ditt hårda och obotfärdiga hjärta hopar du vrede över dig till vredens dag, då det blir uppenbart att Gud dömer rättvist." (Rom 2:1–5)

När ärkebiskopen dömer sina medmänniskor och straffar dem med sin frånvaro så säger det två besvärande saker. Dels verkar ärkebiskopen betrakta en del människor som förtappade syndare som genom hur de "har profilerat sig" inte är värdiga vare sig förlåtelse eller kyrkans närvaro. Dels verkar det som att Antje Jackelén på något sätt tycker sig stå över andra människor med någon form av moralisk överlägsenhet. Det är en dålig utgångspunkt för och representation av kyrkans pastorala ärende och uppgift. Man kan lägga till påminnelsen om att Jesus umgicks med tullindrivare och syndare av allehanda slag utan att döma dem och stillsamt undra om vår ärkebiskop tycker sig vara lite förmer än Jesus själv.

Det finns skäl att undra hur resonemanget i ärkebiskopens stab gick. Var det ingen som tänkte på att dagens sammankomst var ett tillfälle för vår ärkebiskop att lyfta upp den kristna kyrkans perspektiv på synd, skuld och förlåtelse? Fanns det ingen som funderade på att kyrkans teologiska tanketradition har en hel del att bidra med i relation till frågor om skuld, förlåtelse och försoning? Var det ingen som tänkte på att ärkebiskopens närvaro hos och med de dagsaktuella skandalernas syndare skulle ha kunnat vara till stöd och hjälp både för de inblandade personerna och för Akademien? Var det ingen runt ärkebiskopen som tänkte på de teologiska och pastorala perspektiven? Fanns det ingen som kunde tänka ett varv till?

#538. Tredje söndagen i Advent…

”Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld. Ty ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser. Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma. Hör, du som har öron. Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ‘Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.’ Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ‘Han är besatt.’ Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ‘Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.’ Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt.” (Matteus 11:12–19)

Johannes döparen gick före och berättade om Jesus som skulle komma efter honom. Jesus pekade på Johannes och sade att med honom så började himmelriket – Guds rike – att tränga fram. De tidigare profeterna – Jesaja, Jeremia, Hesekiel och de andra – hade talat med förutsägelser riktade till folket och till folkets ledare. Den gamla tidens profeter förmanade folket och varnade makthavarna för konsekvenserna om de inte tog Guds ord på allvar. Ofta vände sig profeternas ord till de religiösa och politiska makthavarna med förutsägande ord som sade ”vänd om och be vår Herre om förlåtelse annars kommer det att gå oss illa.” Johannes döparen var en profet som förmanade folket och varnade för konsekvenserna av att inte ta Guds ord i Jesus Kristus på allvar.

Vi missförstår ofta profeterna och det profetiska ordet. Vi använder ofta ordet profetisk som en ursäkt för att hålla på med sådant som vi själva tycker verkar vara viktigt, istället för att faktiskt lyssna på vad Guds ord uppmanar oss till. Till exempel – ibland talas det om kyrkans ”profetiska diakoni” i betydelsen att den profetiska rösten på något sätt går ut från kyrkan och riktar sig till de världsliga makthavarna med uppmaningar om socialt ansvarstagande. Men en sådan förståelse av det profetiska ordet är ett grundligt missförstånd av det profetiska tilltalet och av profeternas uppgift.

Den profetiska rösten är inte vare sig kyrkans diakonala arbete eller något annat vi gör. Den profetiska rösten är inte någon form av politisk tillämpning av kyrkliga "värderingar." Tilltalet är inte riktad utåt, från kyrkan. Det profetiska tilltalet är riktat inåt, mot och till kyrkan själv. Den profetiska rösten är den röst som driven av Guds heliga Ande ifrågasätter kyrkan själv. Profeternas röster uppmanar kyrkan att ta ut en ny riktning i sitt blivande. Den profetiska rösten vill korrigera kyrkans riktning, så att kyrkan och kyrkans folk riktar in sig mot Gud i första hand. Det var den korrigerande uppgiften som Johannes och den gamla tidens profeter hade. Någon annan form av profetisk röst och uppgift finns inte.

Guds profetiska tilltal till kyrkan är vår gemensamma angelägenhet. Den profetiska rösten är en röst i singular som behöver tas emot av röster i plural. Som i gamla tider tar kyrkan inte gärna emot den profetiska rösten med glädje. Därför att profetens röst utmanar kyrkan till självrannsakan och uppmanar kyrkan till förändring av riktningen i det som kyrkan ägnar sig åt. Det tas inte emot med glädje därför att vi så ofta är upptagna med mycket annat som vi tycker är viktigare än Gud Fadern och Jesus Kristus. Mycket av det vi ägnar oss åt riktar inte in oss mot Gud. Inte sällan präglas det vi gör av en antropocentrisk narcissism, människan själv och "det mänskliga" är både utgångspunkt och mål för det vi gör. En sådan kyrka har gått vilse i sig själv. Det är vi tillsammans som är den kyrkan.

Den profetiska rösten blir då provocerande, eftersom den rösten uppmanar oss till omvändelse. Den profetiska rösten uppmanar oss att vända vår uppmärksamhet bort från oss själva för att istället rikta blicken, tanken och hjärtat mot Gud Fadern. Det vill kyrkan gärna slippa. Det ger trygghet att vara fokuserad på sig själv och på sådant som vi "alltid" har gjort. Det skapar osäkerhet och otrygghet att vända sig mot den okända framtiden för att därifrån i öppenhet ta emot livet i den levande Jesus Kristus. Johannes Döparen pekade mot den okända framtiden när han pekade på Jesus med sina ord och med sina gärningar. Han mötte starkt motstånd då. Det är samma starka motstånd som möter samtidens profetiska röst. Därför att den sant profetiska rösten utmanar och uppmanar till omvändelse, precis som Johannes och profeterna före honom gjorde. Hör, du som har öron!

Jesus såg sin samtid och ser vår nutid. Nu som då kivas vi som barn. Vi ropar åt varandra: ”Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.” Vi bråkar om vem som ska göra vad och varför. Vi bråkar med varandra om våra olika uppfattningar om profeterna och om Jesus. Det är fel om någon tycker att man inte ska äta och dricka och det är fel om någon tycker att man ska äta och dricka. Hur man än vänder sig så har man arslet bak och säger man synål så är det någon enögd stackare som tar illa upp. Vi som tillsammans är den kristna kyrkan liknar ofta fortfarande barn som sitter på torget och ropar åt varandra och åt andra barn. Nu som då. Kanske är det så det alltid kommer att vara, i ljuset av all vår mänskliga bräcklighet.

Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt. Oavsett vad vi tycker, tänker eller tror om det hela så har den profetiska visheten fått rätt. Johannes döparen ropade med den gudomliga visheten i öknen och pekade ut Jesus. ”Där är Guds lamm som tar bort världens synder. Han är Guds utvalde.” I, med och genom Jesus Kristus förkroppsligas den gudomliga visheten i den här världen och verkligheten som vi lever i. Här finns han kvar. Livs levande. Alldeles på riktigt. Hos oss och med oss. Jesus lever och vill oss alla väl. Han älskar varje människa och hela mänskligheten med en gränslös kärlek, till bredden fylld av nåd och barmhärtighet. Han uppmanar oss alla till omvändelse. Vänd om från det som varit, vänd om och rikta in er mot Fadern. Vi behöver lyssna och ta Guds ord i den uppståndne och levande Jesus Kristus på allvar.

#537. Djurgårdskyrkan 190 år…

I söndags högtidlighölls att Djurgårdskyrkan invigdes på första advent för 190 år sedan. Inför gudstjänsten välkomnades församlingen med följande tanke.

Idag högtidlighåller vi att den här kyrkan har varit Guds hus i 190 år, nästan tio procent av den kristna kyrkans livstid. Här har kyrkans tro och traditioner förts vidare från människa till människa, från människor till människor, från generation till generation i 190 år. Kyrkans tradition lever när vi traderar vidare det vi har fått av dem som går före. Att tradera är att ha något att berätta för någon som lyssnar. Att föra vidare berättelser som vi har fått till andra.

Här i Djurgårdskyrkan traderas och lever den kristna kyrkan. Här samlas vi och firar gudstjänst. Här samlas vi för att sörja och för att ta avsked när de vi älskar lämnar det jordiska livet bakom sig. Här samlas vi i glädje och tacksamhet för att döpa nya, vackra och underbara barn som har fötts in i vår gemenskap. Här samlas vi för att fira kärlekens mirakel och gåva när två människor väljer livet tillsammans. Här samlas vi idag för fira gudstjänst och för att glädjas över den fina gemenskapen som vi har i vår församling och i vår lilla kyrka.

I 190 år har vi samlats här, i gemenskap med alla dem som har gått före oss i den världsvida kyrkan. Just det här är vår tid. En dag ska våra framtida kristna syskon samlas här. De ska sjunga psalmer och be tillsammans. De ska lyssna till Guds ord, dela livet och dela tron. De ska glädjas över gemenskapen som de har med varandra. Och de ska minnas oss med tacksamhet. Då är det vi som har gått före.

Men det här är vår tid. Det här är vår plats i den kristna kyrkans stora berättelse och levande tradition. Idag högtidlighåller vi att Djurgårdskyrkan har varit Guds utrymme här på den här platsen i 190 år. Tillsammans är vi en liten del av den kristna kyrkans långa och fantastiska berättelse. Det är vackert och det är stort.

#536. Första söndagen i Advent…

”När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ’Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.’ Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ’Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!’” (Matteus 21:1–9)

Den gråa lilla åsnan kommer trippande. Hovarna klapprar mot  grus och sten. Ni vet hur det låter – tapp tapp tapp… De lånade åsnan och profetens ord uppfylldes. Och nu kommer han till Jerusalem ridande på åsnan. Det rike som Jesus kom till Jerusalem för att vittna om var av ett helt annat slag än vad någon kunde tro, tänka eller förstå. Befrielsen som Jesus kom med omfattade och omfattar mycket mer och många fler än de som där och då förtrycktes av romarna. Han kom ridande till Jerusalem för att vittna om Guds rike.

Vi lär oss tre saker av att Jesus kommer till Jerusalem på den lilla åsnan. Det första är att det tar tid för Jesus att komma fram. Från det att han anas i fjärran till dess han kommer nära tar det tid. Han färdas i sin egen takt. Det andra är att Jesus kommer till människorna och möter dem där de befinner sig. Ingen behöver söka eller leta efter Jesus. Om han inte redan är här – i ditt, i mitt och i våra liv – så är han på väg. Den kan ta tid men han kommer och han möter var och en här, där vi står och går mitt i livet. Det tredje är att Jesus kommer till folket i ögonhöjd. När han sitter på åsnan så möter han människorna ansikte mot ansikte. Han sitter inte högt upp och tittar ner. Han möter dig, mig och alla andra som en vän, som en av oss.

Folket i Jerusalem reagerade när Jesus var på väg. De gick ut på gatorna och välkomnade honom. Vi lär oss två saker av vad de ropade när han kom ridande på åsnan.

”Hosianna, Davids son!” ”Hjälp oss! Rädda oss! Davids son!” Det första vi lär oss är att folket där och då hoppades och trodde att Jesus var en kung av Davids ätt. De hoppades att han kom med politisk makt och militär kraft. Att han var en kung som kunde ta strid mot romarna, som David hade krigat för folket en gång för länge sedan. Det var en förhoppning som blev en besvikelse. Jesus var inte en sådan kung. Han var inte en kung av denna världen. Någon politisk makt gjorde han inte anspråk på och någon militär kraft förfogande han inte över. Det skulle visa sig att det Guds rike som Jesus kom med var och är det levande livets eviga rike, inte ett världsligt och förgängligt kungarike.

”Välsignad är han som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden!” Det andra vi lär oss är att folket såg och förstod att Jesus var någon som hade med Gud Fadern att göra. Han kom i Herrens namn och Herrens namn är Jahve. De förstod att Jesus var förknippad med den Gud som en gång för länge sedan ingick ett förbund med Israels folk. Gud som en gång sade ”Jag ska vara er Gud och ni ska vara mitt folk.” Gud som ingick ett evigt förbund med sitt folk genom att ingå ett förbund med Abraham. Gud som visade sitt folk att de kunde lita på honom när han befriade dem ur fångenskapen i Egypten. Folket såg Jesus och förstod på något sätt att med och i honom så var det Gud Fadern själv som gav sig till känna.

Allt detta utspelade sig i utkanten av Jerusalem. Jerusalem är inte en plats vilken som helst. Jerusalem är den kristna kyrkans och den kristna trons epicentrum. Det är i Jerusalem det händer. Det finns tre olika Jerusalem och de lär oss tre saker om Guds rike.

Det första Jerusalem är det bibliska Jerusalem. Platsen för berättelsen om Jesus. Evangeliets Jerusalem. Det bibliska Jerusalem och allt som händer där är stengrunden som den kristna kyrkan vilar på. Hela kyrkan och allt som har med kristen tro att göra är helt och hållet grundat i det bibliska Jerusalem. Din, min och vår gemensamma kristna tro är fullständigt beroende av Bibelns Jerusalem. Allt, och då menar jag verkligen allt, som vi tror och som den kristna kyrkan håller för sant står med rötterna djupt förankrade i Bibelns Jerusalem. Guds rike står och faller med Bibelns Jerusalem.

Det andra Jerusalem är den faktiska och konkreta staden i dagens Israel. En geografisk plats som man kan åka till och gå omkring i på riktigt. Den platsen vittnar om Bibelns Jerusalem och om allt som berättas om vad som hände där och då. Den tyske kejsaren Fredrik den Store ska en gång ha begärt av kloka män i sin närhet att de skulle ge honom ett bevis för Guds existens. De funderade länge. En av dem svarade: ”Ers höghet, det judiska folket.” Det judiska folket, staten Israel och staden Jerusalem vittnar högst konkret om förbundet mellan Gud och Guds folk som Bibeln berättar om. Samma förbund här och nu som där och då. Guds rike existerar högst påtagligt här i världen som vi lever i.

Det tredje Jerusalem är det eskatologiska Jerusalem. Det himmelska Jerusalem, den verklighet som ska bli men som ännu inte är. Verkligheten som ska bli till vid tidens slut. När den här världen upphör. När våra jordiska liv avslutas. Där och då ska vår Herre skapa ett nytt Jerusalem där Guds rikes löften ska infrias till fullo. En ny tid och en ny verklighet där döden inte finns mer. Guds rike där var och en och alla ska få leva det liv som har befriats från all förgänglighet. Där, i det himmelska Jerusalem, ska vi möta vår Herre i Jesus Kristus, ansikte mot ansikte, och tillsammans med hela den himmelska härskaran sjunga…

Hosianna, Davids son!

Välsignad vare han,

välsignad Davids son,

som kommer i Herrens namn.

Hosianna i höjden,

hosianna, hosianna!

Välsignad Davids son,

som kommer i Herrens namn.

#535. Att mörda kristna…

Den kristne missionären John Allen Chau mördades av en ursprungsbefolkning på en ö i Indiska oceanen. Man kan ha olika åsikter om uppgiften han tog på sig, om hur han agerade och om vad som hände. Någon menar att han var en verklig missionär driven av en stark kallelse och av kärlek till Gud och till människorna. Någon annan menar att han var en naiv ung man som tog på sig en alltför stor uppgift som han inte kunde hantera. En tredje menar att han var en idiot som gick iland där han inte hörde hemma och fick skylla sig själv. Oavsett vad man tycker, tänker och tror om det hela så är mordet orättfärdigt.

Någonstans sitter en mamma och en pappa, syskon och vänner, och sörjer en älskad son, bror och kär vän.

Peter Kadhammar skrev om saken i Aftonbladet. Först tänkte jag att det mest var postkolonialt trams. Men ju mer jag har tänkt på det desto mer framstår hans text som inte bara fasansfull utan också farlig. Vad Peter Kadhammar faktiskt gör är att han legitimerar ett mord på en kristen med en idé om att vi, samtidens kristna, genom vår kristna tro på något sätt är kollektivt skyldiga till femhundra år gamla oförrätter och att det därför finns rationella skäl till att vi som är kristna får mördas. Det är en fasansfull tanke att mord på kristna legitimeras i en av våras största dagstidningar samtidigt som kristna människor runt om i världen förföljs, förtrycks, mördas och utrotas på riktigt. Att mord legitimeras alls…

Låt oss vända perspektiven med en påhittad och fiktiv händelse för att illustrera det fasansfulla. Vi låter Kadhammars ord beskriva det fiktiva som hänt.

En ung muslimsk man drivs av sin övertygelse och av sin kärlek till gud och människorna ut för att missionera. Han är i alla avseenden en vänlig, snäll och ärlig ung man utan baktankar eller dolda avsikter. Han vill verkligen väl med sin mission. Han åker till en mindre stad på den svenska landsbygden. När stadens invånare får klart för sig att en för dem okänd man är på väg samlar de ihop ett uppbåd och möter missionären i utkanten av den lilla staden. Där slår de ihjäl honom med nävar och tillhyggen. Den döda kroppen lämnas i diket. 

Några dagar senare skriver Peter Kadhammar i Aftonbladet:

Med nävar och tillhyggen dödade stadens invånare den unge missionären vars sista ord tycks ha varit:

– Allahu Akbar!

Tragiskt, men de handlade fullständigt rationellt. Om någon skulle få för sig att säga usch och fy är det bara att kasta en blick bakåt. Invånarna i den lilla staden gjorde det som invånarna i Norra Afrika, Mellanöstern och stora delar av Asien borde ha gjort så fort muslimerna visade sig och ropade:

– Allahu Akbar!

Visst, många försökte. Men pilbågar, spjut och stenslungor båtade föga mot islamistisk fanatism, lögner, sanslös grymhet, samvetslös hänsynslöshet, mutor, brutna fördrag, fördrivningar och halshuggningar.

Hela norra Afrika och Mellanöstern var kristna områden när muslimerna invaderade deras riken. De kristna fördrevs, kvar blev förtryckta spillror. Aya Sofia i Istanbul var den kristna kyrkans bultande hjärta i tusen år. Den är vacker och pittoresk. Turister begapar skönheten och historien: Den gjordes till moské 1453, här började det. En miljon människor mördades av muslimer i det Armeniska folkmordet i Turkiet under det Osmanska riket. In i våra dagar härjar islamister hänsynslöst med förtryck och förföljelse av kristna. Islamiska staten, Saudiarabien, Iran, Pakistan, Afganistan. Listan är lång och pågående.

Historien vimlar av utrotade kristna, de spökar inte ens. De är borta. Världen är full av folkspillror där de överlevande ättlingarna fortfarande har svårt att finna fotfäste. Norra Afrika, Centralafrika, Mellanöstern och Arabvärlden. Islam bygger på folkmord.

Hur den lilla stadens invånare betraktade den gudfruktige muslimske missionären vet vi inte men de handlade rationellt. Släpp in muslimerna och er värld är snart utplånad. Kristna brukar få leva i fred ända tills muslimerna vill ha deras mark, bostäder och egendomar. Den dagen kommer de inte att kunna försvara sig med nävar och tillhyggen.

Jag hoppas att var och en som läser det här hör och förstår hur vedervärdigt och hemskt det låter. Det låter i det närmaste som något en norsk massmördare skulle ha kunnat skriva innan han gav sig ut på mördarstråk. Det är förstås fullständigt orimligt och förkastligt att legitimera mord på det sättet. Ändå är det så Peter Kadhammar har skrivit i Aftonbladet om det som hände den kristne missionären John Allen Chau. Det verkar vara ok eftersom det bara var en kristen som mördades. I en tid när våra kristna syskon runt om i världen förföljs, förtrycks, mördas och utrotas alldeles på riktigt.

#534. Kön och sex…

Boel Hössjer Sundman har skrivit i Svensk kyrkotidning. Hössjer Sundman var tidigare verksam på kyrkokansliet i Uppsala och var under lång tid delaktig i arbetet med nya kyrkohandboken. Med det arbetet hade Boel inflytande över Svenska kyrkans gudstjänster och med det ett inflytande över kyrkans teologi. SKT-texten belyser vad som var centralt och vägledande för handboksarbetet – kön, sex och ”könsidentitet.”

Hössjer Sundman lägger på sedvanligt sätt skuld och skam på den som inte håller med, som härskarteknikerna brukar låta från kyrkfolket som befinner sig i kyrkokansliets närhet.

Och kompromissen från 2009 ter sig idag allt mer problematisk vad gäller människosynen som finns i bakgrunden, liksom den gudsbild som skymtar fram så fort det borras lite djupare, utifrån den avslöjande frågan om varför somliga präster inte vill viga samkönade par.

Vidare menar Hössjer Sundman att uppfattningar och åsikter om ”könsidentitet” behöver bli och ska vara någon form av överordnad princip som ska avgöra vem som kan anförtros Svenska kyrkans ämbeten.

Jag är övertygad om att Svenska kyrkan kommande år med kraft behöver skaffa sig mer kunskap om könsidentitet och fördjupa om människosyn och gudsbild. Att betona vad det innebär att inte göra skillnad på människor oavsett ålder, kön, hudfärg – eller vilken könsidentitet en person har. Den teologiska reflektionen behöver få konsekvenser för vem som kan bli biskop, präst och diakon i Svenska kyrkan.

Det är alltså Boel Hössjer Sundmans uppfattningar om andra människors kön och sexliv som ska ligga till grund för den kristna kyrkans ämbeten och dess innehavare. Att för stunden populära åsikter om människors kön och sexliv ska utgöra någon form av konstituerande grund för kyrkans ämbeten är förstås struntprat – dravel om man så vill. Den kyrkliga fixeringen vid kön, sex och ”könsidentitet” handlar inte om kyrkans teologiska reflektion. Åsikter om kön och sex är i sig inte teologisk fördjupning. Teologi handlar om vem Gud är, inte om vem som har sex med vem. Kön och sex är inte kyrkans ärende.

Svenska kyrkan har en grundläggande och teologiskt konstituerad uppgift – vittnesbördet om och förkunnelsen av Evangeliet om Jesus Kristus. Kyrkans ämbeten är knutna till den uppgiften och inte till opinionsbildning i för stunden populära frågor om människors sexliv. Den kristna kyrkan är ingen åsiktsgemenskap vad det gäller kön och sex. Det är helt orimligt att förutsättningarna för att bli anförtrodd kyrkans ämbeten ska knytas till eller göras beroende av uppfattningar eller åsikter om andra människors privat- och sexliv.

Det är inte den kristna kyrkans sak – det är heller inte en prästerlig uppgift – att ha åsikter om andra människors kön och sexliv. Vad kyrkan och präster kan och kanske bör göra är att uppmuntra människor, och om möjligt stödja människor, att leva i bestående, ömsesidiga och kärleksfulla relationer.

Kollegan Erik Dufva hade synpunkter på att jag hade synpunkter.

Erik sätter fingret på två problem som vi har i vår kyrka. Det ena problemet är oförmågan att definiera vad som är och vad som inte är teologi. Det kräver lite möda men det är fullt möjligt att definiera ämnets gränser. Allt är inte teologi och allt är inte den kristna kyrkans angelägenhet. Oförmågan att definiera vad som är teologi leder till oförmågan att formulera teologi. Den oförmågan orsakar att Svenska kyrkan återkommande gör sig själv irrelevant i sina många försök att vara relevant.

Det andra problemet är uppfattningen om att någon tar på sig ”väldigt stor auktoritet” och på något sätt dömer andra bara för att man uttrycker en tydligt formulerad åsikt eller ståndpunkt. Det råder någon form av konsensuskulturens rädsla för avvikande och olika åsikter i vår kyrka. Istället för att bemöda sig med att formulera argument för en annan och alternativ ståndpunkt om någon skriver något som man inte håller med om så ska den som har uttryckt den där åsikten skam- och skuldbeläggas till tystnad. Jag har sett det där i kyrkeriet i tio år och accepterar inte att bli nedtystad på det sättet. Mina åsikter dömer ingen annans åsikter.

För övrigt, köns- och sexfrågorna är mycket enkla. Kön och sex är privatsaker. Den enda som har rätt att ha synpunkter på någon annans sexliv är den partner som vederbörande har sex med (inom ramen för gällande lagstiftning). Ingen annan har någon rätt att ha åsikter om eller synpunkter på den saken.

PS. Sonja, tack för din kommentar. Jag har försökt att svara på din kommentar. Men av någon obegriplig anledning kan jag inte kommentera själv. Så här kommer en tanke som ett svar till dig: Jag menar att människors sexliv är en privatsak som behöver och ska vara fredad. Som alla andra privatsaker väljer var och en själv vem man delar det med och alla andra behöver respektera att man inte oombedd har någon rätt att kliva in och ha några synpunkter. Jag har svårt att se att någon ska få ta sig rätten att kliva in i andra människors privatliv. Privatsaker har andra helt enkelt inte med att göra.

• Kyrkotopp går till attack… Samuel Teglund, Världen Idag (5/12).

#533. Kyrie…

Because we cannot be clever and honest
and are inventors of things more intricate
than the snowflake – Lord have mercy.

Because we are full of pride
in our humility, and because we believe
in our disbelief – Lord have mercy.

Because we will protect ourselves
from ourselves to the point
of destroying ourselves – Lord have mercy.

And because on the slope to perfection,
when we should be half-way up,
we are half-way down – Lord have mercy.

R.S. Thomas

• Thomas, R.S., 2004: Mass for hard times I: Collected later poems 1988-2000. Highgreen: Bloodaxe Books Ltd. S.135. (”Mass for hard times” utg. 1992)

#532. Söndagen efter Alla helgons dag…

”Jag säger till er som är mina vänner: låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer. Jag skall tala om för er vem ni skall frukta. Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Ja, jag säger er: honom skall ni frukta. Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.” (Lukas 20:37–38)

I allhelgonatid högtidlighåller vi minnet av dem som inte längre finns kvar här hos oss. Sjömän som har förlist på haven, de som lade ut men inte kom tillbaka. Nu begravda på okända platser i havens djup. Människor som har funnits i vår närhet har tagits ifrån oss. Familj, släkt och vänner. De som har berört oss med sin närvaro i livet är nu påtagliga med sin frånvaro i döden.

Döden skrämmer oss ofta. Av lätt förståeliga och förklarliga skäl. Döden är till synes livets avslut. Det verkar som om livet upphör vid dödens gräns. Vad som finns eller händer därefter är okänt och det finns ingenting som skrämmer oss mer än det okända. Därför kan det bli lite provocerande när Jesus säger att vi inte ska vara rädda för kroppens död.

I ljuset av människans och mänsklighetens samlade erfarenhet finns det ingenting som tyder på att döden är någonting annat än frånvaro av liv. Men ingen människa är glömd av Gud. Inte ens döden kan få någon att bli glömd av Gud. Kroppens död är inte livets slut.

Varje sjöman som har dragits ner i havens djup är räddad, befriad och buren av Guds nåd, kärlek och barmhärtighet. Ingen har gått förlorad. Varje mor, far, syster, bror, älskad vän och livskamrat som genom döden har tagits ifrån oss ska leva någon annanstans på något annat sätt. Gud känner oss alla vid namn och älskar oss alla gränslöst. Vår Herre älskar var och en så till den milda grad att hans och hennes hårstrån är räknade. Ingen är förlorad.

Gud Fader är en levande Gud som lever med livet och för de levande. Livet som Gud skapar förändras men livet upphör aldrig att leva. Inte ens döden rycker människan ur Guds skapande och livgivande hand. Inte ens döden kan rycka bort någon enda människa från det liv som Gud Fader själv skapar.

Döden är en förändring av livet. Men döden innebär inte livets slut.

Sådant är hoppet och löftet som finns i Jesus Kristus. Det hoppet och det löftet lyser som levande ljus i tillvarons mörker. Det levande livets ljus som inte låter sig kuvas av något. Ljuset som aldrig slocknar. Livets levande trotsar och övervinner döden. Mot alla odds. I havens djup. Här och nu. Alltid. Överallt. Alldeles på riktigt. Lita på att det är sant.

#531. Bloggardag…

Dag Sandahl har låtit meddela att han har slutat att skriva på Bloggardag. Jag kommer att sakna hans skrivande och hans texter. Det har varit uppfriskande och inspirerande att läsa Bloggardag. Han varit en röst som har talat sant. Jag har inte alltid hållit med Dag Sandahl om det han har skrivit även om jag ofta har tyckt att han har haft rätt i sin kritik. Men han har talat sant och det har varit viktigare för mig än samförstånd och gemensamma åsikter. Just förmågan och viljan att tala sant är en bristvara i allmänhet och i kyrkan i synnerhet. I det avseendet lämnar Dag Sandahl ett tomrum efter sig när han nu har slutat skriva på Bloggardag. Det finns inte så många som försöker tala ärligt och sant i vår kyrka.

När jag började skriva här då inspirerade Bloggardag till att våga försöka att skriva sant om det som är och händer i Svenska kyrkan. Det kan kosta på att säga och skriva vad man faktiskt tycker och tänker, att försöka att vara ärlig, uppriktig och sann. Därför att man då säger och skriver sådant som andra tycker och tänker olika om. Vi är dåliga på att hantera olikheter i vår kyrka. Inte sällan saknas förmågan att skilja mellan sak och person och åsiktskiljaktigheter tas som intäkt för synpunkter på och åsikter om någons person. När jag har upplevt det då har Bloggardag varit som en fyrbåk på ett mörkt och stormig hav – en navigeringspunkt som varit till hjälp för att försöka navigera med sanningen som riktmärke.

Även om Dag Sandahl kanske inte delar mina uppfattningar om Karl Barths teologi så delar Dag ett karaktärsdrag med Karl – viljan och beslutsamheten att vara ärlig och sann. När Barth var ny pastor i församlingen i Safenwil så var han öppet kritisk mot både människor och företeelser som det fanns anledning att vara kritisk mot. Han mötte motstånd och församlingsfolket hade synpunkter och åsikter om att han hade synpunkter och åsikter. Han bemötte sina belackare och kritiker bland annat genom att svara så här:

Oh yes, the pastor should speak the truth, but he should not say anything against the businessman or against the manufacturer or against the teacher or against the trade unions or against the sports club or above all against me! Dear friends, the truth is not against anyone. It is for everyone. Believe me, I love you all equally, just as God loves us all equally. But my calling is to speak and to speak clearly…If I wanted to be liked, I would keep quiet.

”Min kallelse är att tala och att tala klart och tydligt, om jag ville bli omtyckt då skulle jag vara tyst.” Jag kan någonstans tycka mig ana att Sandahl och Barth delar just den delen av kallelsen. Jag hoppas och önskar att Dag Sandahls röst fortsätter att roa, oroa och stöka omkring i kyrkeriet på andra sätt än på Bloggardag. Vår kyrka behöver röster som talar sant, även om sanningen ibland är lite jobbig. Eller kanske just därför.

• Busch, Eberhard, 1976: Karl Barth, His life from letters and autobiographical texts. Eugene, Wipf and Stock Publishers. Utg. på tyska av Theologischer Verlag Zürich 1975. S. 62-63.

#530. Veckans resa…

Ärkebiskop Antje Jackelén åker till Israel tillsammans med kyrkostyrelsen i veckan. Annika Borg har ställt kritiska frågor om resans ensidiga innehåll och Leif Thybell har skrivit en kritisk debattartikel om saken i Kyrkans Tidning.

I söndags avrättades två unga israeler och ytterligare en israel skadades av en ung palestinier. Ett fruktansvärt terrordåd som har gått obemärkt förbi i svenska medier tillsammans med det faktum att palestinier firade morden med att dela ut godsaker. Den palestinska terrorn mot den israeliska civilbefolkningen och mord på israeler sanktioneras av den palestinska myndigheten med belöningar i form av utbetalningar till gärningsmännens familjer. De palestinska ledarna har ett otvetydigt och stort ansvar för den hatfyllda antisemitism som unga palestinier indoktrineras med och som gör unga palestinska män till terrorister och mördare.

Det finns anledning att undra och fråga om det problemet är något som vår ärkebiskop har funderat på i relation till den kommande resan till Israel och i förhållande till de palestinska företrädare som man kommer att träffa. Inte minst i ljuset av söndagens hemska terrordåd. Antje Jackelén fick frågan på Twitter utan att ge något svar. 

Det kunde ha varit ganska enkelt. Ärkebiskopen kunde ha svarat: ”Det som hände i söndags var fruktansvärt. Allt borde göras för att det inte ska hända igen. Nej, jag kommer inte att säga något mer om det och jag kommer inte att kommentera palestiniernas ansvar för det som har hänt.” Det hade varit ett fullt legitimt svar. Istället visar vår ärkebiskop återigen prov på härskartekniker med förlöjligande och osynliggörande av den eller de som framför kritik eller ställer frågor.

Det hade varit välgörande om Antje Jackelén tog kritik, kritiker och frågor på allvar. Som det är nu verkar vår ärkebiskop sitta i ett elfenbenstorn omgiven av ja-sägare, ointresserad av att ta till sig andras perspektiv, oförmögen att bemöta kritik och ovillig att svara på frågor. Det är inte ett bra ledarskap.

Kyrkostyrelsens resa till Israel präglas av ensidighet i relation till konflikten mellan Israel och palestinierna i Gaza och på Västbanken. Det hade varit bra, och kanske hade det även varit belysande, om vår kyrkas ärkebiskop också ställde frågor om palestiniernas ansvar för konfliktens konsekvenser. Veckans resa hade varit ett bra tillfälle.

#529. Nittonde söndagen efter Trefaldighet…

”Han satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: ’Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.’” (Markus 12:41–44)

Jesus undervisade på tempelplatsen i Jerusalem. Han varnade för de skriftlärda som söker berömmelse och kändisskap – religiösa företrädare som förväntar sig socialt anseende och förmåner. Domen kommer att bli hård för de ögontjänare och hycklare som har gjort och som gör kyrkan till ett växthus där man bara odlar pompös självrättfärdighet och det egna egot. De som bara ger för att få tillbaka.

När den kristna trons värld och den kristna kyrkans gemenskap blir en plats för självupptagenhet och fåfänga då kommer domen att blir hård. För den som har levt ett liv fyllt av fåfängliga uppfattningar om sig själv, sitt anseende och sin förmåga kommer Guds dom och domens påföljd som ett hård överraskning. Domens utmätande av påföljden är inget mindre och inget annat än döden själv. Döden är en konkret, tydlig och ofrånkomlig slutpunkt för den mänskliga fåfängans aspirationer. 

Sedan satte sig Jesus vid tempelkistan. Tempelkistan var något av en gränspostering mellan, å ena sidan, människornas uppfattning om sin förmåga att kontrollera tillvaron och klara sig själva och, å andra sidan, påbudet och insikten om att vi faktiskt behöver varandra. Tempelkistan var något av ett etiskt imperativ där Gud sade ”ni behöver varandra, ta hand om varandra, hjälp varandra.” Viljan eller oviljan att dela med sig av det det som är ens eget till förmån för andra säger något om hur man ser på sig själv i relation till gemenskapen man ingår i. Vid tempelkistan var det mycket som blev tydligt. Vad som är mitt, ditt och vårt.

Jesus såg att många rika gav mycket av sitt överflöd. Det var gott. Ingen skugga faller på den som har mycket och som efter förmåga ger av det man har. De flesta av oss faller väl in i den kategorin. De flesta av oss här har det väl ganska bra. I jämförelse med många andra i vår värld är vi ganska rika. I alla fall vad det gäller vardagens pengar. Jag vet med mig att jag själv är en av dem. Det ska ingen behöva skämmas för. Ingen ska inte skämmas för de gåvor av trygghet som livet har skänkt.

Så kom den där fattiga änkan och lade ner sina sista två kopparslantar i tempelkistan. Någon skulle kunna säga att hon var ansvarslös som gav bort allt hon hade. Någon kanske skulle mena att hon var naiv. Kanske lite dum. Men hon var varken ansvarslös, naiv eller dum. En änka hade en särställning och det fanns tydliga påbud om att man skulle ta hand om, bistå och hjälpa den som var änka. Som änka hade hon ingen familj och därmed ingen försörjning. Gemenskapen runt templet – de troendes gemenskap – var allt hon hade att förlita sig på. När hon gav allt hon hade till andra då lade hon sitt liv i gemenskapens händer i förtröstan på Guds löften och i tillit till Guds påbud.

Änkan levde redan som Apostlagärningarnas första kristna. ”Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt. Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd. Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov.” (Apg 4:32–35)

Jesus såg den kristna kyrkans framtid i änkan. För sanningen är att vi alla är som änkan, mer eller mindre. Ingen av oss klarar sig helt ensam. Vi behöver varandra. Vi behöver ta hand om varandra. Vi behöver hjälpa varandra. Vi behöver hjälp av varandra. Guds löften och påbud finns nedlagda och inbäddade i den kristna kyrkans gemenskap. Det är här – hos oss, med oss och mitt ibland oss – som Guds löften i Kristus lever och är sanna. Det här är det enda vi har. Vi har bara varandra, Guds påbud och Guds löften i Jesus. Allt annat är förgängligt.

”När han gick ut från templet sade en av hans lärjungar: ’Mästare, se vilka stenar och vilka byggnader!’ Jesus svarade: ’Du ser dessa stora byggnadsverk. Här kommer inte att lämnas sten på sten, utan allt skall brytas ner.’” (Markus 13:1–2)

Allt ska brytas ner och allt ska förgås. Det enda vi har av verkligt värde är gemenskapen med varandra, våra små kopparslantar och vår ibland lite bräckliga tro på Guds löften i Jesus Kristus. Inte mer och inte mindre. Men det lilla räcker långt. Med RS Thomas ord: ”Jag tror att jag kanske kommer att vara litet säkrare på att vara litet närmare. Det är allt. Evigheten finns i insikten att detta lilla är mer än nog.”