27 juli 2016

#407. Ondskans hantlangare…

”Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen säga: ’Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt. De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden. Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.’” (Uppenbarelseboken 12:9–12)
Blodtörsten. Besinningslösheten. Barbariet. Våldet. Dödandet. Hänsynslösheten. Föraktet för livet. Död. Dödande. Förstörelse. Djävulska krafter som förför med illusionen om att förstörelse och dödande är makt. Allsmäktighet. Dödandets allsmäktighet. Djävulskt. Sataniskt. Ondskans hantlangare säljer sina själar till djävulen för en kort stund av att vara till i den skräckslagnes blick. Ondskans hantlangare lever av döden. Och dör därför.

Den enda kraft och verkliga makt som i sanning kan möta, hindra och bekämpa ondskans djävulska hantlangare är den frälsande kraften i det frälsningens rike som en gång för alla har etablerats i, med och genom Jesus Kristus. Frälsningens och det levande livets eviga rike som våra ögon ännu inte ser. Där de många vars levande här togs ifrån dem nu är. Där Jacques Hamel nu är. Det levande livets eviga rike som trotsar all ondska och död.

Inför livets Herre är ondskan, döden och dödens hantlangare maktlösa. Jesus har en gång för alla besegrat döden och all världens ondska med livets uppståndelse. Döden är inte livets slut. Tidens martyrer vittnar om tro, hopp och tillit burna av den uppståndne Jesus själv. En tro, ett  hopp och en tillit som vi behöver för att inte gå under av kampen mot ondskan. Vi får inte låta oss förföras. Vi får inte ge efter för hämndens begär. Då är allt förlorat.

När andens frukter verkar vara långt borta, det är då vi behöver dem som mest. Kärlek. Glädje. Frid. Tålamod. Vänlighet. Godhet. Trofasthet. Ödmjukhet. Självbehärskning. (Gal 5:22–23) Det är den väg vi behöver gå. Trots allt. Vi måste och vi ska försvara oss själva och varandra om eller när det behövs. Men vi får inte gå över gränsen och låta oss förföras. Vi får inte själva bli som ondskans hantlangare i vår och världens kamp mot den verkliga ondskan.

26 juli 2016

#406. Prayer for Jacques Hamel…

Almighty God, we remember before you today your faithful servant Jacques Hamel; and we pray that, having opened to him the gates of larger life, you will receive him more and more into your joyful service, that, with all who have faithfully served you in the past, he may share in the eternal victory of Jesus Christ our Lord; who lives and reigns with you, in the unity of the Holy Spirit, one God, for ever and ever. Amen.

17 juli 2016

#405. Barron om Rutledges "The Crucifixion"...

"Fleming Rutledge´s book 'The Crucifixion' is one of the best theology books I have read in the last ten years."


9 juli 2016

#404. ”Lugn”…?

”@KyrkligaTing Lugn. Har talat om förföljda kristna direkt i P1. Vår kyrka står bakom https://www.lutheranworld.org/sites/default/files/council_2016_-_resolution_on_supporting_arab_christians_in_the_middle_east.pdf (@BiskopAntje på Twitter 6/7)
Jag blev lite förvånad. ”Lugn” och en länk till en pdf som är irrelevant i relation till vad jag försökte få sagt. Funderade på om det där ”Lugn. Har talat om förföljda kristna direkt i P1” var riktat till mig? Eller riktat till den irakiske prästen Fr. Douglas Bazi vars berättelse jag återgav? Eller riktat till våra kristna syskon som har drabbats av förföljelse och folkmord i Mellanöstern de senaste åren? Själv blev jag inte särskilt lugn. Som sagt, olika världar.

Vår ärkebiskop gjorde två framträdanden i P1 i veckan. (Jag har letat men inte hittat mer.) Den 5 juli: ”Ärkebiskopen samtalar med Morgan Johansson om flyktingsituationen, asyl och migration”. Den medverkan fanns angiven på svenskakyrkan.se under ”Här är ärkebiskop Antje Jackeléns Almedalsprogram i sin helhet”. Förföljelserna av kristna nämns inte såvitt jag hör. På svenskakyrkan.se stod inget om ärkebiskopens framträdande hos Cecilia Uddén i P1 den 4 juli. Då sades följande:
(25:40) Det talas inledningsvis om att biskop Antje ska åka till Egypten för att träffa den koptiska kyrkans ärkebiskop. 
(26:37) Cecilia Uddén: ”Svenska kyrkan och svenska medier får ibland kritik för att vi ägnar för lite tid åt förföljelser av kristna minoriteter i Mellanöstern. Vad säger du om det?” 
Ärkebiskopen: ”En del av den här kritiken är faktiskt ett sätt att instrumentalisera kristendomen för att odla främlingsfientlighet och islamofobi. Men så som situationen ser ut i Mellanöstern så är det ingen som kan säga att vi gör tillräckligt för de kristna minoriteterna i Mellanöstern. Det är en ytterst besvärlig, dramatisk situation. Det vi gör som Svenska kyrkan det är att vi odlar själva, och genom våra samarbetspartners, långsiktiga relationer till våra kristna bröder och systrar i Mellanöstern. Frågar hur tycker ni att vi bäst kan hjälpa och stödja. Och så arbetar vi naturligtvis med humanitär hjälp för att göra akutinsatser. 
Cecilia Uddén: ”Och många i den koptiska kyrkan utsätts ständigt, även under Abdul Fatah al-Sisi som nu är president i Egypten som lovade att det skulle bli bättre för de kristna i Egypten när Muslimska Brödraskapet föll. Men så sent som i förra veckan så dödades en koptisk präst i Sinai, en kristen kvinna tvingades springa gatlopp naken i en liten by efter att hennes son anklagades för att ha haft ett förhållande med en muslimsk kvinna. Hur ser du på dessa allvarliga incidenter? 
Ärkebiskopen: ”Det är förfärliga saker. Men, det är så lätt för oss att säga att det är så viktigt för oss att utifrån en kristen övertygelse att värna om människans värdighet. Och så är det dessa berättelser. Vi har bland annat ett projekt där vi arbetar just med den koptiska kyrkan som ska hjälpa unga ledare, både kristna och muslimer, att lära sig konflikthantering och interreligiös dialog. För det har vi talat om med biskopar också i den koptiska kyrkan. Det ser de som en viktig väg att gå.
Cecilia Uddén: ”Ärkebiskop Antje, får man vara avundsjuk om man är ärkebiskop?” 
Ärkebiskopen: ”Du sade ju igår till mig att du skulle prata om avundsjuka så jag har funderat lite över avundsjuka under tiden här och kommit fram till att det är nog inte för ingenting som det räknas bland de så kallade dödssynderna.” (29:06) 
Sedan talas det om avundsjuka och om ”helig avundsjuka” och biskop Antje berättar att hon är lite avundsjuk på kvinnan Lydia i Apostlagärningarna. (30:30)
Två och en halv minut som inte förändrar något i sak. Det är fortfarande ledsamt dåligt att vår Svenska kyrkan inte gjorde ens något litet för att lyfta upp den pågående utrotningen av kristna i Mellanöstern på agendan i Almedalen. Man borde ha avsatt minst en hel dag åt ämnet. Man skulle ha bjudit in Nuri Kino med A Demand for Action, Amnesty International, Lars Adaktusson och andra kunniga aktörer och försett dem med rikliga resurser för att förmedla så mycket kunskap som möjligt om vad har hänt och om vad som händer. 

Det enda arrangemang i Almedalen, såvitt jag kan se, som berörde folkmordet på kristna var ”Hur kan IS folkmord mot kristna i Syrien och Irak stoppas?” arrangerat av Dagen, Pingst och Frälsningsarmén genom ”(G) som i Gud”. Lars Adaktusson stod för innehållet.

Det här handlar om oss allihop. Vi i Svenska kyrkan är oerhört priviligierade kristna. Det är inget annat än vår absoluta skyldighet att göra allt som står i vår makt för att hjälpa och rädda våra kristna syskon undan den förföljelse och de plågor som har drabbat och som drabbar dem. Det är en stor skam att vi inte hörs mer, inte syns mer och inte gör mer för att hjälpa våra kristna syskon. Nästa år eller imorgon kan det vara för sent. Utrotningen pågår.


PS. Om jag har återgivit det som sades på ett felaktigt sätt, påpeka gärna det i så fall. Skicka gärna länkar om jag har missat något annat av betydelse.

5 juli 2016

#403. Olika världar…

”The war started in 2003. My church was a shelter for around one hundred people. The people just came to sleep at the church during the night, but during the day they would go to their homes. The problems with Islamist violence started after. It was in the beginning of 2004, 2005. Early in 2006, they blew up my church in front of me. I survived.”
Tisdag 5/7 Svenska kyrkan i Almedalen: ENDAST EN SEKULÄR STAT KAN FÖRSVARA GUD Om religion och utveckling i en tid där förståelsen av religionens roll i samhället är begränsad och förenklade resonemang om religiösa utövare ökar. Om risk för polarisering och fragmentering. Föreställningar om sekularisering, religion och global utveckling utmanas.
”When we arrived where they held their captives, they told me, ’We are giving you a blindfold and you have to tie it on your eyes. If you open your eyes, we will shoot you. We will put a bullet in your head.’ One of them had hit me with his knee, in my face. When I woke, I realized that it was blood on my face. They took me inside the house and they were going, ’Think you got him? Did you bring him? The infidel?’ They brought chains. They tied my hands. I spent nine days in this situation. Tied. Blind.”
Onsdag 6/7 Svenska kyrkan i Almedalen: DEN KRACKELERADE VÄLFÄRDSSTATEN? Många upplever utsatthet, ensamhet, tomhet och meningslöshet. Hur kan meningsfullhet vara politiskt? Samhällsutmaningar utifrån ett existensperspektiv. Hur ser välfärdskontraktet ut idag ur ett samhälls- och existensperspektiv? […] Vad innebär det för ett samhälle att inte ha någon relation till grannarna i trapphuset?
”One day, they used a hammer. They brought me to the clean room, the bathroom. They turned on the Islamic channel named al-Quran. That one was just for Quran, twenty-four-seven. They turned up the volume, for two reasons. If I’m going to shout, no one will hear my voice. Also to show the neighbors how spiritual, what believers they are, because they are set to Quran, twenty-four-seven. Of course they stopped that because I never shouted. They used cigars, bad words, beatings. One of them said, ’Bring the hammer.’ Suddenly I felt something hit me in my face, my mouth. They found one of my teeth inside. I spat a lot of blood. One of them said, ’Don’t worry. You have a lot of teeth and we have all the night.’”
Onsdag 6/7 Ärkebiskopen i Almedalen: När tar robotarna över politik och media? AI blir allt intelligentare. Redan idag skapar AI underlag till rapporter, debattartiklar och nyhetsinslag snabbare och mer exakt än vad någon människa klarar av. Vad händer när olika robotar och program genererar en ny sorts insikter? Hur påverkas våra värderingar, vår etik? Och hur påverkas samhällsdebatten?
”One important thing to understand is the life there in Iraq. For Christians, we know what it is to live among others. This is not the first time. We grow up with persecution. So if you look to our history, I’m not talking about a couple hundred years ago, I’m talking even today, just yesterday. For priests, when they ordain us, we know that we are not going to die normally. We know that we are going to be killed. Usually in Baghdad, we keep our last wills with each other. I gave mine to this priest, he kept my last will. Because we have no idea what is going to happen. It is normal to us. This has changed me positively. We have to prove ourselves. We cannot just live with giving the excuse that, okay, it’s a terrible time. No. We are unique, we have to be unique.”
Onsdag 6/7 Ärkebiskopen i Almedalen: Hur långt sträcker sig människans ansvar? Vi beter oss idag som om vi ägde jorden. Som att naturen är en resurs vi fritt kan nyttja för vårt eget välstånd. Men är det så? Hur långt sträcker sig vårt ansvar, som privatperson, som nation? Vad bör vi ta ansvar för idag och för hur många generationer framåt? Detta är ett samtal om klimatfrågan utifrån en moralisk, filosofisk och existentiell utgångspunkt.
”They were among 125,000 people fleeing Mosul, but the other 50,000, they went to another city. I’m talking about four dioceses disappearing in Mosul in one day. Four dioceses. Our diocese—we are doing everything. Humanitarian aid, shelter, medicine, food. One of the good things I find with our people is that no one actually blames God for what has happened. No one is saying, ’It is because of God.’ What happened to them is by men, not by God. Day by day they realize, they’re always saying, ’God, we lost our home. God, we lost, but thank you. You saved us. Thank you for saving us.’”
Torsdag 7/7 Svenska kyrkan i Almedalen: VART ÄR VÄRLDENS "MODERNASTE" LAND PÅ VÄG? Om förändringar och värderingar. Om hur vi påverkas av mötet med varandra. Sverige är format av arvet från reformationen. Vår syn på staten, jämlikhet och att alla är myndiga medborgare och viljan att ifrågasätta, allt har rötter tillbaka till 1500-talet. Vilka värderingar styr idag? Vart vill vi?
”When I talk with a Christian, I’m always saying, ’Look, I’m not here begging for help. Because this is your duty. We are the same body. If one part of the body gets hurt, the whole body gets hurt. We belong to each other.’ My people, we need hope, we need a future. I put this in three words: Pray for us, help us, and save us. My people, we are full of dignity. When you offer help, we look to your face. Because it's important to us to say, ’When I was in need, you helped me, so I don’t want to forget your face.’ We never forget who stood with us. We are going to forget and forgive who persecuted us, who abandoned us. Those we are going to forget, but we are not going to forget who stands with us.”
Förföljelsen och förintelsen av Mellanösterns kristna pågår fortfarande. Inte ett seminarium, inte ett ord om saken från Svenska kyrkan eller ärkebiskopen i Almedalen. Ingenting. Samma kristna kyrka. Olika världar. Där – en värld av verkligt, konkret och fysiskt lidande. En kyrka som lider, plågas och dödas. Här – en illusorisk låtsasvärld. En kyrka som hellre vill vara en i gänget med den politiska makten än att ropa högt för att hjälpa sina lidande syskon i världen. Där – kyrkliga ledare som lever, lider och dör med sin kyrkas folk. Här – kyrkliga ledare som säljer ut kyrkans själ för en skärva medial uppmärkamhet och inbillad relevans.

4 juli 2016

#402. Moment 22…

”’Of course they’re crazy,’ Doc Daneeka replied. ’I just told you they’re crazy, didn’t I? And you can’t let crazy people decide whether you’re crazy or not, can you?’
Yossarian looked at him soberly and tried another approach. ’Is Orr crazy?’
’He sure is,’ Doc Daneeka said.
’Can you ground him?’
’I sure can. But first he has to ask me to. That’s part of the rule.’
’Then why doesn’t he ask you to?’
’Because he is crazy,’ Doc Daneeka said. ’He has to be crazy to keep flying combat missions after all the close calls he’s had. Sure, I can ground Orr. But first he has to ask me to.’
’That’s all he has to do to be grounded?’
’That’s all. Let him ask me.’
’And then you can ground him?’ Yossarian asked.
’No. Then I can’t ground him.’
’You mean there is a catch?’
’Sure there’s a catch,’ Doc Daneeka replied. ’Catch-22. Anyone who wants to get out of combat duty isn’t really crazy.’
There was only one catch and that was Catch-22, which specified that a concern for one´s own safety in the face of dangers that were real and immediate was the process of rational mind. Orr was crazy and could be grounded. All he had to do was ask; and as soon as he did, he would no longer be crazy and would have to fly more missions. Orr would be crazy to fly more missions and sane if he did’t, but if he was sane he had to fly them. If he flew them he was crazy and didn’t have to; but if he didn’t want to he was sane and had to. Yossarian was moved very deeply by the absolute simplicity of this clause of Catch-22 and let out a respectful whistle.
’That’s some catch, that Catch–22,’ he observed.
’It’s the best there is,’ Doc Daneeka agreed.”
(Joseph Heller)
Galenskap skapar galna som skapar galenskap. Bara den som är galen gör villigt det som är galenskap och bara galenskap skapar villiga galna. De galna ser och erkänner bara galenskap. Galenskap ser och erkänner bara de galna. Du måste låta galenskapen göra dig galen för att de galna ska se dig. Den som inte är galen och inser att galenskapen är galenskap och att de galna är galna gör sig omöjlig i galenskapen bland de galna.

Att den kristna kyrkan och Svenska kyrkan ska vara en politisk maktfaktor som är lierad med och invävd i den partipolitiska makten är en teologisk anomali och renodlad galenskap. Det är samma sorts galenskap som leder till att Svenska kyrkan villigt och glatt gör sig till en del av dansen kring de partipolitiska guldkalvarna i Almedalen. En galenskap som bara är möjlig om eller när kyrkans ledare har förlorat sitt teologiska fot- och rotfäste och har tappat bort relationen till den kristna kyrkans kärna, stjärna och herre – den verkligt uppståndne och alldeles på riktigt levande Jesus Kristus.

Den som inte är galen inser att Svenska kyrkan som kristen kyrka inte kan vara, inte ska vara och inte bör vara som en partipolitisk makthavare bland partipolitiska makthavare. Den som inte är galen inser och förstår att Svenska kyrkan behöver stå utanför den galenskapen för att kunna vara trogen och sann i sin kallelse att vara en kristen kyrka här och nu. Men, den som inte är galen, den som ställer sig utanför galenskapen och påpekar galenskapens galenskap, betraktas som galen av galna kyrkliga makthavare som med galenskapens makt har gjort sin galenskap till allas galenskap och galenskapen till kyrkans sanning.

1 juli 2016

#401. Missuppfattad uppgift…

"Biskopspositionen görs i ena stunden till en plattform för dagspolitisk påverkan, men ändras till en kyrklig sådan när det passar. Någon bekännelse av självklarheter, som att vi ska värna barnen och hävda deras rättigheter, av biskop Fredrik Modéus har jag inte efterfrågat. Men det är talande för biskoparnas världsbild och självbild att de kallar krav på ansvarstagande och konsekvensanalys för 'försåtlig retorik'." (Annika Borg)
Vår kyrkas biskopar skrev under en text på DN Debatt med avsikten att vara politiskt opinionsbildande i den dagsaktuella flyktingfrågan. Annika Borg ställde frågor om den texten och om våra biskopars ansvar i Världen Idag och fick ett ”goddag yxskaft” till svar av biskop Fredrik Modéus i samma tidning. Dag Sandahl har kommenterat det hela på BloggarDag.

Några tankar…

Biskoparna ägnar sig åt politisk opinionsbildning utan att ha varken makt, förmåga eller resurser att ta ansvar för de politiska beslutens konsekvenser. Med Dag Sandahls ord: ”Men blir det inte lite lätt löjligt när biskopar politiserar utan att behöva ta politiskt ansvar. Politik är både att vilja och att välja, inte bara välvilja.” Jo, det blir faktiskt lite löjligt när man rider fram på en till intet förpliktigande opinionsvåg av välvilja. Mer än något annat framstår det som en välvillig men verklighetsfrånvänd och mycket naiv idealitet parad med en hybrisliknande uppfattning om den egna och mycket högt stående moralen. Andra är liksom lite sämre.

Vår kyrkas biskopar verkar ha missuppfattat sina uppgifter. Det episkopala ledarskapet behöver riktas inåt mot kyrkan själv för att vara relevant. Att rusta, uppmuntra och stärka kyrkans och Guds folk till att leva liv i efterföljelse med den uppståndne och levande Jesus i centrum är den centrala och egentligen enda uppgiften som våra biskopar har. Att ikläda sig rollen som och ta på sig uppgiften att vara någon form av offentligt moraliskt dåligt samvete är inte en episkopal uppgift. Det kan tänkas och kanske förmodas att våra biskopar tyckte sig göra en ”profetisk” insats med sina namn under debattartikeln. Men det är i så fall inget annat än en missuppfattning både av den episkopala och av den profetiska uppgiften.

Det är inte helt olikt rikspolischefen som alldeles uppenbart helt och hållet har missuppfattat sin uppgift och verkar tro att ett högst verkligt och mycket allvarligt samhällsproblem som våld, övergrepp och trakasserier mot kvinnor kan lösas med lite medial opinionsbildning, ett armband och en hashtag. Sådan naivitet behöver vi inte mer av. Kyrkan behöver mindre av politisk "opinionsbildning" från sina biskopar. Vi behöver mer förankrad och uppriktig teologisk reflektion och fler teologiskt relevanta samtal om vem Gud är och om vilka konsekvenser det kan/bör/ska ha för våra liv, för den verklighet och för det samhälle vi lever i.

15 juni 2016

#400. Policy, politik och moral…

”Politics is the whole process by which a community chooses what sort of community it will be in the future; politics is the process of communal moral choice. It is important to emphasize ’moral’ at this point. It is only when a community deliberates what it ought to be that politics are afoot. All the rest is housekeeping… […] But moral choice, whether done by communities or families or individuals, depends upon the posit of eternity. It depends, that is to say, upon the faith that, in some way or other, what I have been and what I will be cohere, that in some way or other the person that I am now, determined by all that has happened to me, and the future person about whose coming into existence I am now called to decide, in fact make one person, so that indeed I can decide about that person. […] Moral choice, therefore, depends upon the posit of eternity, of some coherence of past and future. So then does communal choice. The possibility of politics depends upon the community’s faith in some eternity or other, in some aspect or piece or level of reality in which past and future hangs together.” (Robert Jenson)
En policy syftar till att reglera beteenden. En policy hör ihop med politik – skapandet av ordning i det som är vårt gemensamma. Det kan sägas att politik är den process i vilken en gemenskap beslutar sig för vilken sorts gemenskap den ska vara i framtiden. Det visade sig att Grahl återgav innehållet i Kyrkostyrelsens förslag till policy för nationellt förtroendevalda sanningsenligt och att den kritik som bygger på hans text därmed är vederhäftig. I ljuset av det och av diskussionen som har följt kan man fråga sig vilken kyrka som vår ledning vill att vi ska bli och vara i framtiden. Vilken moral ligger till grund för den politik policyn vittnar om?

Att skvallret om att det är ärkebiskopen själv som är förslagets ursprung inte är ett brott mot åttonde budet är illavarslande. Att föreslå en bindande policy som reglerar och begränsar åsikts- och yttrandefriheten för förtroendevalda är ganska dåligt kyrkligt ledarskap. Den ledare, oavsett vilken, som inte värderar och värnar sina medarbetares intellektuella frihet utan istället vill och försöker reglera vad som kan tänkas och hur det ska sägas utövar ett i alla avseenden dåligt ledarskap. Att dölja kontrollbehovet bakom ord som ”vägledning” och ”stöd” gör inte saken bättre. Det gör bara ledarskapet mer falskt och mindre trovärdigt.

Om det verkligen handlade om att bara ge råd och vägledning till förtroendevalda i vår kyrka för hur man kan/bör/ska agera i sociala medier då skulle det räcka med råd och tips i punktform på ett A4-papper. Något som någon av kyrkokansliets alla kommunikatörer förmodligen ganska enkelt skulle kunna få ihop på en knapp förmiddag. Något formellt beslut av Kyrkostyrelsen om saken skulle i så fall vara både onödigt och överflödigt. Nej, ett Kyrkostyrelsens beslut om en sådan policy är något annat. Det är en liten del av den politik som formar vår kyrkas framtid. Ett litet steg mot en kyrka i vilken ledningen tillskrivs rätten att litegrann reglera och begränsa åsikts- och yttrandefriheten. Det kommer inte att sluta där. Det gör det aldrig. Makten är och blir aldrig nöjd.

En alternativ och bättre väg är att i alla sammanhang alltid och kompromisslöst värna åsikts- och yttrandefriheten. Att istället för att försöka begränsa kritiken ta emot kritik som en möjlighet att förstå lite mer, lite annorlunda, lite nytt. Vår kyrka skulle må bra av att vi odlar ett lite mer akademiskt förhållningssätt till våra olikheter istället för att sträva efter att begränsa uttrycken för olikheterna. Lester A. Lefton, dåvarande president of Kent State University formulerade det väl i samband med en kontrovers 2011:
"We value critical thinking at this university, and encourage students to engage with ideas that they find difficult or make them uncomfortable. We hope that our faculty will always model how best to combine passion for one’s position with respect for those with whom we disagree.”
Det är inte Kyrkostyrelsens och inte ärkebiskopens sak att med en bindande policy reglera varken hur vår kyrkas förtroendevalda eller hur någon annan uttrycker sig, formulerar sig, tycker eller tänker. Vår kyrka mår bäst av att tanken och ordet är verkligt fria. Vår kyrkas framtid kan bara formas i ett intellektuellt öppet och tillåtande sammanhang. Olikheter ska mötas med argument, inte med krav på konform anpassning. Kyrkans öppna och offentliga samtal med sig själv ska inte och får inte på något sätt begränsas av kyrkans ledning.


PS: Att säga emot eller uttrycka en annan åsikt är inte att vara respektlös.

12 juni 2016

#399. Myggor och kameler…

”Ni blinda ledare, som silar mygg men sväljer kameler! Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som rengör utsidan av bägaren och skålen, medan de inuti är fulla av vinningslystnad och omåttlighet. Du blinde farisé, gör först bägaren ren inuti, så blir också utsidan ren. Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som är som vitkalkade gravar. Utanpå ser de prydliga ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och annat orent. På samma sätt visar ni upp ett rättfärdigt yttre för människorna, medan ert inre är fullt av hyckleri och orättfärdighet. […] Därför skall jag sända er profeter, visa män och skriftlärda. Somliga av dem kommer ni att döda och korsfästa och andra kommer ni att piska i era synagogor och jaga från stad till stad.” (Matteus 23:24-28,34)
”Nyheten ligger i bilagan, förslaget till en ’policy för användning av sociala medier för förtroendevalda’ i Svenska kyrkan. Själva kärnan i saken återfinns vid en samläsning av texterna under rubrikpunkterna 2 respektive 3.5. Där sägs att policyn blir bindande för förtroendevalda på nationell nivå i kyrkan. Där sägs vidare att de sålunda bundna förtroendevalda i sina inlägg på sociala medieplattformar ska använda ett vårdat språk och undvika svordomar och annan jargong ’som kan väcka anstöt’; att de aldrig ska använda en nedlåtande ton om andra; att de ska undvika ironi, samt att de bör tänka på att inte ’förminska eller förlöjliga’ någons upplevelse.” (Thomas Grahl på kyrkanstidning.se den 10/6.)
Thomas Grahl berättar i Kyrkans Tidning om det beslut som Kyrkostyrelsen ska fatta på tisdag. Wanja Lundby Wedin och Mats Hagelin skriver i Kyrkans Tidning under något som ska föreställa ett svar direkt. Det verkar påtagligt svårt att formulera ett sammanhängande och begripligt försvar av en sådan absurditet som kommer till uttryck med förslaget till beslut.

Om policybeslutet fattas så är det ännu ett exempel på vår kyrkas nationella lednings oförmåga att leva med och i den mångfald av tankar, idéer och uttryck som finns i vår kyrkas inre liv – levande och kristna människors olika tankar, idéer, åsikter och uttryck. Ska ledningen fungera som någon sorts smakdomare som ska avgöra vad som ska låta sig sägas och inte? Det är inte helt olikt det sätt som diktaturer agerar för att ta makten över människors tankar. Genom att till exempel sanktionera vad som är bra, fin och god konst och vad som är dålig och förkastlig konst. Likriktning av ord och likriktning av tankar verkar i så fall vara vår nationella lednings ambition och recept. Vår kyrka formas mer och mer efter mallen för ett hur ett politiskt parti fungerar.

Om det dessutom är sant, som Thomas Grahl skriver, att initiativet till att införa en policy av det slag som avses kommer från ärkebiskopen själv och från kretsen kring henne då är det hela ännu mer ett intellektuellt haveri av rang. Är vår kyrkas ärkebiskop verkligen rädd för ord? Är vår ärkebiskop så rädd för ord att vissa ord från vissa ska förbjudas från att uttalas genom en bindande policy? Kan man annat än anta att de ord som ska förbjudas definieras av samma instans som föreslagit och infört förbudet? Ledningen i Kyrkostyrelsen menar sig med andra ord förstå lite mer och lite bättre än alla oss andra vad som passar sig att säga och vad som inte passar sig? Man kan undra vilken intellektuell skola som har fostrat fram ett sådant sätt att tänka om sig själv och om andra människors tankar, ord och åsikter.

Vår kyrkas nationellt förtroendevalda ska alltså berövas sin grundlagsskyddade åsikts- och yttrandefrihet och hindras från att vara ironiska eller på annat sätt "väcka anstöt." Samtidigt brottas vår kyrka med stora problem som inte hanteras – till exempel: bristande teologisk trovärdighet, teologisk vilsenhet och bristfälligt/obefintligt teologiskt ledarskap. Blinda ledare som silar mygg och sväljer kameler. Ett prydligt yttre som döljer ett inre hyckleri och en inre orättfärdighet. Blinda ledare som piskar och jagar iväg den som säger något om det som faktiskt är. Jesus visste redan då och vet fortfarande något om hur religiösa ledare fungerar.

Där man förbjuder ord förbjuder man tankar och där tankar är förbjudna råder totalitarism. Kyrkostyrelsens policybeslut är ett litet steg mot en tankens totalitarism i vår kyrka. Ironi förbjuds idag, saklig kritik förbjuds imorgon. Det som föreslås gälla för nationell nivå idag föreslås gälla nationellt imorgon. Det som gäller några idag ska gälla alla imorgon. Åsiktsdiktaturen tar med Kyrkostyrelsens policybeslut sakta ett fastare grepp om vår kyrka.

5 juni 2016

#398. Andra söndagen efter Trefaldighet…

"Nästa dag stod Johannes där igen med två av sina lärjungar. När Jesus kom gående såg Johannes på honom och sade: ’Där är Guds lamm.’ De båda lärjungarna hörde vad han sade och följde efter Jesus. Jesus vände sig om, och då han såg att de följde honom frågade han vad de ville. De svarade: ’Rabbi (det betyder mästare), var bor du?’ Han sade: ’Följ med och se!’ De gick med honom och såg var han bodde och stannade hos honom den dagen. Det var sent på eftermiddagen. Andreas, Simon Petrus bror, var en av de två som hade hört Johannes ord och följt med Jesus. Han träffade först sin bror, Simon, och sade till honom: ’Vi har funnit Messias’ (det betyder Kristus). Han tog med honom till Jesus. Jesus såg på Simon och sade: ’Du är Simon, Johannes son. Du skall heta Kefas’ (det betyder Petrus). Nästa dag tänkte Jesus bege sig därifrån till Galileen. Då träffade han Filippos. Han sade till honom: ’Följ mig!’ Filippos var från Betsaida, från samma stad som Andreas och Petrus. Filippos träffade Natanael och sade till honom: ’Vi har funnit honom som det står om i Moses lag och hos profeterna, Jesus, Josefs son, från Nasaret.’ Natanael sade: ’Kan det komma något gott från Nasaret?’ Filippos svarade: ’Följ med och se!’” (Johannes 1:35–46)
Johannes döparens röst ropade i öknen. Han vittnade om den som skulle komma. Han förkunnade kärvt om behovet av folkets omvändelse och han döpte med vatten. Som ett vittnesbörd om Andens dop av världen som skulle komma med och genom Messias. När Jesus gav sig till känna då kände Johannes igen honom fast han inte kände honom. Han pekade på Jesus och sade: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd.” Johannes döparen såg Anden i en duvas gestalt peka ut Jesus som den som döper med helig ande. ”Jag har sett det” sade Johannes döparen ”och jag har vittnat om att han är Guds utvalde.”

Nu, dagen efter, ser Johannes Jesus komma gående igen. Han vittnar för sina lärjungar, pekar på Jesus med orden och säger ”där är Guds lamm.” Johannes döparen var en helig man. Men hela hans gärning bestod av att peka bort från sig själv. Han pekade på Jesus med allt han sade och med allt han gjorde. Hans egna lärjungar lämnar honom för att följa Jesus. Johannes vet att hans ärende inte är varken att samla egna lärjungar eller att samla egen rikedom. Hans livsgärning är att med allt han säger och med allt han gör peka på Jesus.

Joannes två lärjungar följer Jesus. De ställer en lite märklig fråga till den någon som de har fått höra ska frälsa världen med Andens dop. ”Var bor du?” Det finns en viktig tanke i just den frågan och i Jesus svar. Vad frågan egentligen frågar är ju ”Är du verkligen här? Hör du hemma här? Är du verkligen en av oss?” Frågan är som ett lackmustest på om Jesus är sann och om Jesus verkligen är på riktigt. ”Följ med och se” svarar Jesus och Johannes lärjungar får se att Jesus bor här, som en av oss. En hel dag får de tillsammans med Jesus som är konkret här som en av oss. Här, mitt ibland oss.

Andreas, Simon Petrus bror, hörde Johannes förkunnelse och mötte Jesus där och då. Han berättar för sin bror Simon att ”Vi har funnit Messias.” Simon möter Jesus för första gången. Men Jesus känner redan Simon. ”Du är Simon, Johannes son.” Jesus känner Petrus bättre än Petrus känner sig själv. Jesus skådar in i Simons inre och ser att han har en eld som brinner i hans bröst. ”Du skall heta Kefas.” Klippan. Namnet betyder något mer än identitet och person. Våra namn berättar vilka vi är. Våra namn bär också framtidens löfte. Namnet berättar vem vi kan bli och vem vi kan vara. Jesus ser att Simon kan och ska bli Kefas – Klippan. Jesus ser och vet att Simon kan bli och vara mer än vad han själv tror.

Följande dag kallar Jesus Filippos till efterföljelse. Jesus möter Filippos och säger ”Följ mig.” Såvitt vi vet sökte inte Filippos efter Jesus. Filippos var ingen ”sökare.” Han blev uppsökt. Filippos fann inte Jesus. Han blev funnen av Jesus. Det enda Jesus säger är ”Följ mig.” Inga förutsättningar, inga löften, inga krav, inga förväntningar. Jesus kallar Filippos till förutsättningslös efterföljelse. Någonting händer med Filippos och han berättar för Natanael att den någon som vi och vårt folk har väntat på är här nu. Den gamla tidens löften och förhoppningar har infriats i, med och genom Jesus, Josefs son, från Nasaret. Natanael är skeptisk. Kan det verkligen komma något gott från den där byhålan Nasaret? Det finns bara ett sätt att få veta. Och Filippos svarar ”Följ med och se!”

Vi lär oss fyra saker om tro och efterföljelse. Det första är att tron pekar bort från oss själva. Tillsammans med Johannes ska vi peka på Jesus med allt vi säger och med allt vi gör. Jesus är hela poängen med allt vad kristen tro handlar om. Det andra är att Jesus är här i högst konkret mening. Han ”bor” här hos oss, med oss och mitt ibland oss. Jesus är inte någon annanstans än här. Det tredje är att Jesus känner oss alla bättre än vi känner oss själva. Jesus vet vem du är, vem jag är och vilka vi är. Jesus vet också att vi kan bli och vi kan vara mer än vad vi själva tror. Det finns en Kefas i oss alla. Det fjärde är att efterföljelse är att ge sig ut på okänd mark. Att på riktigt med ärlig och uppriktig tro följa Jesus med och i livet det är att kallas ut till en alldeles ny och okänd framtid. En trons framtid som är fylld av hopp, av möjligheter och av stor glädje. Följ med och se!