#637. Pingstdagen…

"När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem. I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: 'Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber — ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.'" (Apg 2:1–11)

Med ett dån som av en stormvind drabbade den Heliga Anden de församlade. Vi lever på botten av ett lufthav och vinden är rörelsen av själva elementet vi lever i. Vinden i sig är svårgripbar. En vind inte bara rör sig själv – vinden sätter annat i rörelse. Vindens mystiska kraft blir synlig först när den sätter annat än sig själv i rörelse. En stormvind är dessutom inte vilken vind som helst. En stormvind är mer än när det blåser hårt. En stormvind sveper med sig allt löst – och mycket som sitter fast. En stormvind skakar om, river ner och rycker upp. Allt förändras!

Det handlade inte om vilken stormvind som helst. Det handlade om det det fenomen som människan sedan urminnes tider har känt som Ruach Elohim och Pneuma te Theo – manifestationen av Guds Heliga Ande. Det var Guds eget väsen som fyllde huset där de alla var samlade. Det var som att de stod mitt i Guds andedräkt. De drabbades av Guds absoluta närvaro och totala närhet.

Att andas är vitalitet och liv. Den Heliga Anden är Guds egen vitalitet och Guds eget liv. En överväldigande kraft som fyller och griper tag i den som drabbas av dess närvaro och närhet. En kraft som skakar om, rycker upp och sveper med. En kraft som sätter hjärtan i brand. Allt förändras!

De såg tungor av eld. De såg eldsflammorna från de hjärtan som den Heliga Anden satte i brand. Andens eld spred sig bland dem. De talade som de aldrig talat förut. Dånet av stormvinden drog till sig andra människor. Guds Heliga Ande drar människor till sig. När den Heliga Anden verkar på riktigt fungerar den på människor som en lampa i natten för nattens flygfän. De kan inget annat än att ta sig dit.

Det uppstod förvirring. Som det så ofta gör när människor samlas. Men det som förvirrade var inte att de var olika. Det som var förvirrande var att de förstod varandra trots att de var olika. Någonting spräckte den grundmurade uppfattningen om ”vi” och ”dem”. De blev utom sig av förvåning när de märkte att de förstod varandra. De talade med varandra om Guds stora gärningar – så att alla förstod. Den Heliga Anden raderar språkens, de mänskliga uppdelningarnas och de förutfattade meningarnas gränser. Allt förändras!

Det är klart att det fanns några som hånade. Man hånar ofta det man inte förstår. Och vem kan helt förstå den Heliga Anden? Den Heliga Anden är inte en teologisk idé. Den Heliga Anden är ett levande väsen, en livsform som är invävd i och med allt levande på den här planeten. En livsform vars liv genomsyrar allt annat levande. Mötet med denna manifestation av Guds absoluta närvaro skakar om hela livet. Allt förändras!

Så vad du än gör – gå hem och stormsäkra ditt hus! Skruva fast alla lösa tankar och gjut fast dina uppfattningar i betong. Så att Andens stormvind inte förmår rubba något av allt det du vet, kan och håller för sant. Om du känner att Anden sätter ditt hjärta i brand så dra på brandlarmet och släck elden illa kvickt! Om det inte hjälper så svep in dig i en brandfilt så att lågorna inte slår ut och sätter eld på någon annan. Gör allt du kan för att undvika att tala om Guds stora gärningar med andra människor, så att andra förstår. Annars tar du en stor risk.

Risken är att den Heliga Anden griper tag i dig, skakar om hela ditt liv och förändrar allt.

#636. Andra söndagen i Påsktiden…

”En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ’Vi har sett Herren’, men han sade: ’Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.’ En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ’Frid åt er alla.’ Därefter sade han till Tomas: ’Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!’ Då svarade Tomas: ’Min Herre och min Gud.’ Jesus sade till honom: ’Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.’ Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.” (Johannes 20:24–31)

Tomas Tvillingen tvivlade och blev Tomas Tvivlaren. Av Tomas tvivel lär vi oss tre saker om oss själva som människor och tre saker om Jesus som den han är.

Det första vi lär oss av Tomas är att vi människor gärna vill ha synliga och konkreta bevis för sådant som vi säger oss tro på. Vi sätter gärna upp egna villkor för den kristna trons sanningar och för hur den kristna trons innehåll ska manifestera sig. Vi gör gärna den kristna tron beroende av vår egen personliga och privata upplevelse. Om inte just jag får se, höra eller uppleva det där som kristen tro påstår på just det sätt som jag själv tycker och vill att det ska vara, då kan det ju inte vara sant. ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte” sade Tomas.

Men den kristna trons innehåll blir inte till av vad vi själva tycker, tänker eller upplever. Kristen tro är en naturkonstant som kommer till oss utifrån. Kristen tro väcks i oss av Jesus när han på olika sätt uppenbarar sig för oss. När han plötsligt står mitt ibland oss och säger: "Frid åt er alla." Ibland på ett överväldigande sätt. Ofta stillsamt, nästan obemärkt. Uppenbarelsen händer alldeles oavsett vad vi tänker eller tycker eller tror om saken.

Det andra vi lär oss om oss själva hänger ihop med det första. Tillsammans med Tomas Tvivlaren sätter vi gärna upp villkor för uppenbarelsen och vi vill gärna kontrollera när, var och hur Jesus ska ge sig till känna. Ibland vill och försöker vi rent av att bestämma hur uppenbarelsen ska manifesteras för att vi ska vilja betrakta den som sann. Som Tomas sade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.”

Vi gör ett stort misstag om vi sätter upp begränsande villkor för Guds uppenbarelse. Det är ett stort misstag och en stor missuppfattning om vi tycker att vi ska kunna bestämma när, var och hur Jesus ska uppenbara sig som förutsättning för att vi ska tro. Vi är inte de första i världshistorien som i så fall vill och försöker att kontrollera Gud men det är likväl ett stort misstag. Kontroll över Guds uppenbarelse ligger bortom all mänsklig förmåga.

Det tredje vi lär oss om oss själva av Tomas Tvivlaren är att vi gärna misstar kristen tro för att vara en bekräftelse på våra egna förväntningar. Jesus gick Tomas till mötes och gav sig till känna på det sätt som Tomas ville och förväntade sig. Först då erkände Tomas Jesus och sade: ”Min Herre och min Gud.” Det är förstås begripligt att Tomas tvivlade och att han ville ha bevis för det som andra hade påstått om Jesus. Men om kristen tro bara väcks när de egna förväntningarna infrias då finns det inte mycket i kristen tro att tro på. Vi gör ännu ett misstag om vi knyter vår kristna tro till bekräftelsen av våra egna föreställningar.

Alltså, av Tomas lär vi oss om oss själva: 1) att vi gärna sätter upp egna villkor för den kristna trons sanningar, 2) att vi gärna vill och försöker att kontrollera Jesus uppenbarelse och 3) att vi missförstår innehållet i kristen tro om vi tror att den är och ska vara en bekräftelse av våra egna föreställningar.

Det första vi lär oss om Jesus är att den uppståndne och levande Jesus är fullständigt fri att uppenbara sig när, var och hur som helst. ”Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ’Frid åt er alla.’” Jesus låter sig inte begränsas av vare sig tid eller rum. Jesus uppenbarade sig en vecka efter att Tomas hade uttryckt sina tvivel i ett sammanhang som till synes inte hade med det att göra. Jesus gav sig till känna för lärjungarna utan att någon kunde ana eller föreställa sig det i förväg. Jesus uppenbarade sig för dem där och då av den enkla anledningen att han själv valde att göra det. Jesus är absolut och fullständigt självständig och fri att uppenbara sig när, var och hur som helst.

Det andra vi lär oss om Jesus är att han är kroppsligt uppstånden från de döda. Han uppenbarade sig inte för lärjungarna i det låsta rummet som någon form av abstrakt idé eller känsla. ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida” sade han. Han var fysiskt och kroppsligen där. Det var samma Jesus som avrättades på korset, dog och begravdes, som stod där mitt ibland dem. De kroppsliga såren fanns kvar, det var samma Jesus. Det finns bara en Jesus.

Det tredje vi lär oss om Jesus är att hans uppenbarelsen inte alltid är så konkret och påtaglig som den var i det där rummet. Jesu uppenbarelse märks ofta inte för någon annan än den som drabbas. Uppenbarelsen syns inte alltid för andra. Jesus sade: ”Saliga de som inte har sett men ändå tror.” Jesus uppenbarar sig när, var och på det sätt som Jesus själv väljer att låta sig uppenbaras. Ibland på ett överväldigande sätt. Ofta stillsamt, nästan obemärkt. Om eller när Jesus uppenbarar sig då väcks kristen tro i oss och andra. När det händer då förändras allt.

Alltså, vi lär oss om Jesus 1) att han är fri att uppenbara sig när, var och hur som helst, 2) att Jesus är kroppsligt och konkret uppstånden från de döda och 3) att Jesus kan uppenbara sig när, var och hur som helst. Ibland nästan utan att det märks, syns eller hörs.

Att som Tomas betvivla det som någon annan har sagt om Jesus är inte att inte tro. Tvivel i sig är inte frånvaro av tro och hopp. Tvivel är ett uttryck för en uppriktig tro som lever och som söker trons sanningar. Tvivel är en konsekvens av en levande kristen tro. Att betvivla som Tomas är att tvivla med bibehållen tro och med bibehållet hopp.

Men den som tvivlar utan tro och utan hopp förtvivlar snart. Vi behöver hjälpas åt att tro med våra egna och med våra gemensamma tvivel och bistå varandra så att vi inte förtvivlar. Vi behöver prata med varandra om vår tro och om våra tvivel. Och vi behöver påminna varandra om att den uppståndne och levande Jesus inte är beroende av vår egen förmåga att tro. Oavsett hur vi tror och tvivlar eller tvivlar och tror så är Jesus kroppsligen uppstånden från de döda, han är fri att uppenbara sig när, var och hur som helst och han envisas med att fortsätta att uppenbara sig för människor. Även om det inte alltid märks, syns eller hörs.

Så, låt oss i förtröstan på och tillit till att Jesus de facto är uppstånden från de döda och lever med oss här och nu hjälpas åt med att fortsätta att tro och tvivla tillsammans med varandra.

#635. Långfredagen…

”Han bar själv sitt kors ut till den plats som kallas Skallen, på hebreiska Golgota. Där korsfäste de honom tillsammans med två andra, en på var sida med Jesus i mitten. Pilatus hade också låtit skriva ett anslag som sattes upp på korset, och där stod: Jesus från Nasaret, judarnas konung. Detta lästes av många judar, eftersom platsen där Jesus korsfästes låg strax utanför staden, och texten var på hebreiska, latin och grekiska. Men judarnas överstepräster sade till Pilatus: ’Skriv inte: Judarnas konung, utan vad han själv har sagt: Jag är judarnas konung.’ Pilatus svarade: ’Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.’ Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en på varje soldat. De tog också långskjortan, men den hade inga sömmar utan var vävd i ett enda stycke. De sade därför till varandra: ’Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som skall ha den.’ Ty skriftordet skulle uppfyllas: De delade upp mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.  Det var vad soldaterna gjorde. Men vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ’Kvinna, där är din son.’ Sedan sade han till lärjungen: ’Där är din mor.’ Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen. Jesus visste att nu var allt fullbordat, och för att skriftordet skulle uppfyllas sade han: ’Jag är törstig.’ Där stod ett kärl som var fyllt med surt vin. De satte därför en svamp som doppats i det sura vinet på en isopstjälk och förde den till hans mun. När Jesus hade fått det sura vinet sade han: ’Det är fullbordat.’ Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande. Eftersom det var förberedelsedag och kropparna inte fick hänga kvar på korset under sabbaten — det var en stor sabbat — bad judarna Pilatus att de korsfästas benpipor skulle krossas och kropparna tas bort. Soldaterna kom därför och krossade benen på dem som var korsfästa tillsammans med Jesus, först på den ene och sedan på den andre. Men när de kom till Jesus och såg att han redan var död krossade de inte hans ben, utan en av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten. Den som såg det har vittnat om det för att också ni skall tro; hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. Detta skedde för att skriftordet skulle uppfyllas: Inget ben skall krossas på honom. Och på ett annat ställe heter det: De skall se på honom som de har genomborrat.” (Johannes 19:17–37)

Romarna hade ingen brist på obehagliga sätt att orsaka lidande. Påhittigheten när det gällde att plåga människor var lika omfattande som den var fasansfull. Av alla sätt att utsätta en människa för ett långt utdraget lidande och en ond bråd död var korsfästelsen ett av de mest utstuderade. Den outhärdliga smärtan var ofattbar. Plågan och förnedringen som den korsfäste utsattes för var tillgänglig för allmän beskådan. Den offentliga förnedringen var en del av poängen med korsfästelsen. Som en del av det fick offret själv bära korset till sin egen avrättning.

Den Romerske ståthållaren Pontius Pilatus är en dokumenterad världslig makthavare. Med Pilatus är Jesus korsfästelse förankrad i tid och rum. Det är något av en anomali i religiösa hjälteberättelser att den gudomliga gestaltens baneman har och får en framträdande plats i berättelsen. Det är unikt för kristen tro att Gud ens är inom räckhåll för de världsliga makthavarna. Men Pontius Pilatus verkställande dom och hans anslag på korset är avgörande för vem Jesus faktiskt är och för den kristna tron som är konsekvensen av hans död och uppståndelse. 

Att Jesus är underkastad Pilatus dom innebär och betyder att den levande Guden inkarnerad i Jesus är förankrad i och lever med människan här i den tid och det rum som är vårt eget livsutrymme. Gud befinner sig inte någon annanstans, i någon tänkt låtsasvärld bortom eller utanför tiden och rummet som vi lever i. Med och genom Jesus visar Gud att han är med oss här i tid och rum och delar livets villkor fullt ut med oss människor. Pilatus vittnar om att Jesus och kristen tro är förankrade i det faktiska livet som vi lever tillsammans här och nu.

Soldaterna kastade lott och delade upp Jesus kläder mellan sig. Med andra ord, Jesus korsfästes alldeles naken. Det var så Romarna gjorde. För att förnedra sina offer så långt det gick. Men, om vi tittar på varje krucifix i varje kyrka i hela världen så är Jesus på korset alltid försedd med ett klädsamt litet höftskynke. Trots att vi vet att Romarna korsfäste sina offer nakna och trots att evangelierna berättar att soldaterna kastade lott och delade upp hans kläder mellan sig. Inte ens den kristna kyrkan själv står ut med att konfronteras av den totala och kompromisslösa förnedring som Jesus utsattes för på Golgata.

Inte ens den kristna kyrkan själv står ut med tanken på att Gud själv i, med och genom Jesus låter sig utsättas för livets, lidandets och dödens fasansfulla villkor som en dödlig människa bland dödliga människor. Att Gud själv underkastar sig det mänskliga livets yttersta villkor så till den milda grad att Gud själv lider och dör som en utsatt människa på Golgatas kors är en tanke som är så svår att ta till sig att till med den kristna kyrkan själv hänger på Jesus ett lite förmildrande skynke runt höften när vi avbildar det som hände. Men Jesus var alldeles naken på korset.

Mitt i den djupaste smärtan på korset förde Jesus samman sin mor Maria med lärjungen han älskade. Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen. Även i skuggan av den oundvikliga döden visar Jesus oss att våra mellanmänskliga relationer är ovärdeliga. I dödens närhet såg han till att hans mor var omhändertagen och trygg när han själv inte längre kunde ta hand om henne. När Jesus hade försäkrat sig om sin mors trygghet då visste han att allt var fullbordat. Han drack det sura vinet, böjde sitt huvud och överlämnade sin ande.

Jesus död på korset var inte en metaforisk död, en symbolisk död eller en skenbar död. Jesus kroppsliga död bekräftades med lansen i hans sida. Hans alldeles på riktigt kroppsliga död var inte av något annat slag än alla andra människors faktiska kroppsliga död. Han avled som en av oss, som en sann människa bland verkliga människor.

En öronbedövande, dov och stum tystnad föll över hela skapelsen, världen och verkligheten. Hela tillvaron stannade i steget och drog efter andan. Det otänkbara och alldeles oerhörda hände när Jesus dog, alldeles naken och utsatt på korset på Golgata utanför Jerusalem. Med Jesus från Nasaret dog Gud själv alldeles på riktigt. I den stunden var Gud själv alldeles på riktigt död. Med Jesus på korset på Golgata dog Gud själv till en verklig och sann död av samma slag som alla människors död. Gud själv slutade att andas, livets puls upphörde.

Det är ofattbart och alldeles oerhört. Gud är död. Skapelsen, världen och människan är lämnade alldeles ensamma i ett oändligt stort, mörkt och livsfientligt universum. Människorna är lämnade utan hopp i en stum tillvaro som är alldeles öronbedövande tyst.

#634. Palmsöndagen…

"Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: ’Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?’ Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: ’Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.’ En stor mängd judar fick reda på att Jesus var där, och de kom dit inte bara för hans skull utan också för att få se Lasaros, som han hade uppväckt från de döda. översteprästerna bestämde sig då för att döda Lasaros också, eftersom så många judar för hans skull gick ifrån dem och trodde på Jesus. Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: ’Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung.’ Jesus fick tag i en åsna och satte sig på den, som det står skrivet: ’Frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna.’ (Lärjungarna förstod först inte detta, men när Jesus hade förhärligats kom de ihåg att som det stod skrivet om honom, så hade man gjort med honom.)" (Johannes 12:1–16)

Marta och Maria var Lasaros systrar och alla tre var nära och kära vänner till Jesus. Lasaros blev allvarligt sjuk en gång. Systrarna skickade bud efter Jesus men Lasaros hann dö innan Jesus kom dit. När han väl kom fram då hade Lasaros varit död i fyra dagar. Marias sorg och förtvivlan skakade om Jesus i hans innersta och han kallade tillbaka Lasaros till livet. Lasaros uppstod från de döda och steg av egen kraft ut ur sin egen grav. Lasaros är en av få människor som har upplevt sin egen faktiska uppståndelse här, i den här världen.

Sex dagar före påsken kom Jesus tillbaka till Betania och träffade Marta, Maria och Lasaros igen. De ordnade med en måltid och de åt tillsammans. När de låg till bords då kom Maria och smorde Jesus fötter med nardusbalsam och hela huset fylldes av väldoft. Maria hade sett när Jesus uppväckte Lasaros från de döda. Vad hon och de andra såg och upplevde när Jesus uppväckte Lasaros från döden och kallade ut honom ur hans grav, det var inget annat än ett alldeles verkligt och sant mirakel. Maria uttryckte sin tacksamhet för vad Jesus hade gjort och smorde hans fötter med dyrbar nardusbalsam.

Miraklen som Jesus gjorde var och är ögonblick av vittnesbörd om hur verkligheten kommer att bli och vara i Guds fullbordade framtid. Det är som om Jesus med miraklen visade människorna och sade: ”Så här ska det bli och vara i Guds fullbordade rike.” När Jesus botade sjuka då vittnade miraklen om att i Guds rike är ingen längre betryckt av kroppens sjukdomar. När Jesus tog sig an de minst ansedda, de svagaste och de mest utsatta då vittnade miraklen om att i Guds fullbordade framtid omfamnar Guds omsorg och kärlek alla människor, utan undantag. När Jesus uppväckte Lasaros från döden då vittnade miraklet om att när tiden är fullbordad då är uppståndelsens liv i Guds rike ett liv utan död.

De låg till bords och åt tillsammans. Där och då, i den tiden, var bordsgemenskapen något mer än att bara äta mat tillsammans. Den gemensamma måltiden var en stark symbolisk ritual som etablerade och befäste förbund och överenskommelser. Att Jesus lade sig till bords och åt och drack med den uppståndne Lasaros är svindlande och alldeles oerhört i all sin rituella och symboliska kraft. Det som hände var inget mindre än att Gud själv i Sonens gestalt med bordsgemenskapen etablerade och befäste förbundet mellan sig själv och uppståndelsens mänsklighet i Lasaros gestalt. Att Jesus låg bords med Lasaros var och är ett vittnesbörd om att människans och människornas uppståndelse från de döda ingår i Gud Faderns förbund med mänskligheten.

Här och nu finns Guds fullbordade framtid som ett orubbligt löfte omvittnat i Jesus mirakel. Vid tidens horisont finns Guds fullbordade framtid som en faktisk och sann möjlighet. Där och då är ingen längre betryckt av kroppens sjukdomar. Där och då omfamnar Guds omsorg och kärlek alla människor utan undantag. Där och då är uppståndelsens liv i Guds rike ett liv utan död. Lasaros uppståndelse ska bli vår och alla människors uppståndelse. Alldeles på riktigt.

Judas Iskariot reagerade negativt på vad Maria gjorde. ”Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?” Det har alltid funnits människor som värderar världsliga skatter högre än de rikedomar som finns i den kristna trons hopp och löften. Det har alltid funnits hycklare som likt Judas har sagt sig vilja göra gott med kyrkans resurser och pengar men använt dem för egen vinnings skull. De finns fortfarande. De som likt Judas egentligen inte bryr sig om de fattiga. Tjuvar som har hand om kyrkans kassa och tar av det som läggs dit och använder pengarna i egna intressen. Det har alltid funnits och det finns alltid småsinta typer som i Judas anda tittar snett på och baktalar den eller dem som likt Maria med stor tacksamhet och tillgivenhet faktiskt älskar Jesus för den han är och för vad han har gjort för oss människor. Judas Iskariots småsinthet lever än och är inte okänd för någon som har befunnit sig kyrkeriets värld någon längre tid.

Översteprästernas och överhetens vilja att ha ihjäl alla levande vittnen som genom att finnas till vittnar om Jesus och Guds rike är inte heller främmande för den som är bekant med kyrkans inre liv. Även i vår egen kyrka förekommer det mer eller mindre ofta att den kyrkliga maktens överstepräster och överhet gör vad de kan för att släcka de flämtande lågor av uppriktig kristen tro och kärlek till Jesus som lyser i världens och kyrkans mörker. Den kyrkliga maktens kvinnor och män står inte ut med att kyrkans folk följer Jesus istället för att följa den kyrkliga överhetens nycker och pekpinnar. De har hellre ihjäl både Lasaros och Jesus än att de förlorar makten över och i kyrkan. Det är lika ledsamt och sant nu som då.

Den kristna tron som Jesus väcker i människors hjärtan gör kyrkans folk till ett olydigt folk. Ett kyrkans folk som följer Jesus låter sig inte styras eller kuvas. Oavsett vad den världsliga maktens överstepräster och den kyrkliga överheten tycker om saken så tar vi tillsammans med kyrkans alla kristna våra palmkvistar och ger oss ut på gatorna för att möta och hylla Jesus när han kommer ridande rakt in i våra liv. Tillsammans med Jerusalems invånare och alla våra kristna syskon runt om i världen tar vi med glädje emot Jesus när han kommer till oss som den någon vi känner igen som vår Gud. Vi tar emot honom i våra liv och ropar: ”Hjälp oss! Rädda oss! Du som kommer i Herrens namn! Du som är Israels konung!”

”Frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna.” Vi har ingenting att frukta i den här världen. Varken världsliga makthavare eller den kyrkliga överheten har någon egentlig eller faktisk makt över den kristna kyrkans folk. Tillsammans med våra kristna syskon runt om i hela vår värld har vi blott en Herre – den uppståndne och levande Jesus från Nasaret. Ingen annan och ingenting annat.

#633. Andra söndagen i Fastan…

”Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: ’Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.’ Och de grälade på henne. Men Jesus sade: ’Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.’” (Markus 14:3–9)

Jesus och lärjungarna befann sig i Betania, en mindre by straxt utanför Jerusalem. Jesus hade med sin förkunnelse om befrielse för de fångna och med sina många välgärningar mot de i samhället som var mindre ansedda skaffat sig många motståndare och några fiender bland de religiösa och politiska makthavarna. Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter ett sätt att gripa honom och försöka få honom dödad. De romerska myndigheterna hade tröttnat på vad de uppfattade som ett begynnande uppror bland dem som tog till sig av vad Jesus sade och gjorde. Det började att dra ihop sig, Jesus och hans lärjungar var eftersökta. 

De världsliga makterna och makthavarna gör alltid vad de kan för att undanröja den eller dem som undergräver deras anspråk på makt över människor. Men påsken var bara två dagar bort och med så mycket människor i rörelse omkring högtiden ville makthavarna vänta med att ge sig på Jesus tills efter helgen för att undvika oro bland folket. Jesus och lärjungarna lämnade Jerusalem och begav sig till Betania, utom synhåll för myndigheterna.

Jesus var hemma hos och åt tillsammans med Simon den spetälske. Att ens vara i närheten av en spetälsk var befläckande och var socialt helt oacceptabelt. Att dessutom sitta till bords och äta tillsammans med en spetälsk var under alla omständigheter fullständigt orimligt enligt alla gängse sociala regler och normer.

Att dela bordsgemenskap och att äta ihop var någonting som var väldigt viktigt. Den rituella och symboliska innebörden av att äta tillsammans var mycket betydelsefull. Att äta tillsammans var en gemenskapshandling som skapade och vidmakthöll ett förbund mellan dem som delade måltidsgemenskapen. Man visade att man hörde ihop med varandra genom att äta tillsammans. Att Jesus åt tillsammans med Simon den spetälske i hans eget hus positionerade Jesus allra längst ut i ytterkanten på den sociala gemenskapens skala, tillsammans med de föraktade.

Att Jesus – som skulle visa sig vara Guds son – åt tillsammans med en spetälsk berättade någonting avgörande och kanske för många provocerande om vem Gud är och hur Gud betraktar människan och människor. Jesus visade att det inte finns några mänskligt konstruerade gränser över huvud taget som stänger ute någon enda människa från gemenskapen med honom. I, med och genom Jesus är Gud en någon som inkluderar hela mänskligheten och alla människor i förbundet med sig själv. Alla människor – även var och en och alla de som av olika anledningar föraktas av andra, och kanske av oss.

Så kom då kvinnan som hade en flaska av det dyrbaraste som fanns. Nardus, en väldoftande parfym som extraherats från en sällsynt växt från högt uppe bergen i norra Indien och i Nepal. Den lilla förslutna flaskan innehöll den mest potenta och fantastiska vällukt som tänkas kan. En droppe på en fingertopp fyllde hela rummet med en alldeles fantastisk och underbar doft. Hon bröt sönder flaskan och hällde ut allt innehåll över Jesu huvud. Det rann ner längs tinningen på honom, ner i pannan, ner i nacken. Hon gav sin största skatt till Jesus, det mest dyrbara hon hade, och den mest ljuvliga och makalösa doft man kan tänka sig fyllde rummet till övermättnad. Hon anade och förstod vad som komma skulle och gav honom det vackraste hon hade innan han skulle dö.

Ett förtätat ögonblick uppstod när kvinnans ögon mötte Jesu blick och doften från nardusdropparna fyllde rummet med den fantastiska doften. Som ett ögonblick av människans intima gemenskap med den levande Guden som har skapat allt. Som om människan med och genom kvinnans ögon såg sin levande Gud i Jesus från Nasaret. Det var som om hennes ömhet och omtanke var hela mänsklighetens bekräftelse på Guds uppenbarelse i Jesus. Som om hela mänskligheten med kvinnans kärlekshandling såg Gud själv uppenbarad i Jesus och sade: ”Vi ser dig, vi vet att du är här. Vi förstår att du ska offra ditt liv för oss så att vi ska få leva.”

Det oerhörda, stora och vackra i det ögonblick som hände gick lärjungarna förbi. De blev istället arga och började tjafsa om pengar. De såg bara det ekonomiska värdet i den nardusbalsam som kvinnan hällde över Jesus och de började moralisera över att hon slösade bort något av värde som kunde användas till annat. Skuldbeläggande moralism är ingenting nytt i kyrkans värld. Men Jesus tog henne i försvar. ”Låt henne vara!” sade han. ”Varför gör ni henne ledsen?” Jesus förstod det som lärjungarna inte hade förstått.

Jesus visste att hans tid var ute. Han visste att när de gav sig iväg till Jerusalem för att fira påsken så skulle han att gripas, dömas och dödas. Han förstod att han skulle dödas som en brottsling. Och brottslingars döda kroppar blev inte smorda inför begravningen. Jesus förstod att kvinnan förstod vem han var och vem han är. ”Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”

Vi ska komma ihåg henne, den namnlösa kvinnan som såg Gud själv uppenbarad i Jesus från Nasaret. Vi ska berätta för andra och varandra om vad hon gjorde och varför. Vi ska berätta om vem hon såg där hemma hos Simon den spetälske – Jesus från Nasaret. Och vi ska berätta om vem Jesus är. Han som med sin död på korset och genom sin uppståndelsen visade sig vara Gud själv i mänsklig gestalt. Jesus, han som på ett outgrundligt och mirakulöst sätt fortfarande lever här. Hos oss, med oss och för oss.

#632. Fastlagssöndagen…

”De var nu på väg upp mot Jerusalem, och Jesus gick först. De var fyllda av bävan, och de andra som följde med var rädda. Då samlade han de tolv och talade om för dem vad som skulle hända med honom: ’Vi går nu upp till Jerusalem. Människosonen skall utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som skall göra narr av honom och spotta på honom, prygla honom och döda honom, och efter tre dagar skall han uppstå.’ Jakob och Johannes, Sebedaios söner, gick fram till honom och sade: ’Mästare, vi vill be dig om en sak.’ — ’Vad vill ni att jag skall göra för er?’ frågade han. De svarade: ’Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene till höger och den andre till vänster.’ Jesus sade: ’Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop som jag döps med?’ De svarade: ’Ja, det kan vi.’ Jesus sade: ’Den bägare som jag dricker skall ni få dricka, och det dop som jag döps med skall ni döpas med. Men platserna till höger och vänster om mig kan jag bara ge dem som har bestämts därtill.’ När de andra tio hörde detta blev de förargade på Jakob och Johannes. Jesus kallade till sig dem och sade: ’Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.’” (Markus 10:32–45)

Jesus lär oss tre viktiga saker idag. Han lär oss något viktigt om den kristna trons verklighet. Han lär oss något viktigt om människans självupptagenhet. Han lär oss något viktigt om den autentiska kristna trons vittnesbörd.

Det första Jesus lär oss är att den kristna trons verklighet är fysisk och konkret. När Jesus berättar om vad som ska hända med honom så talar han inte om någon abstrakt idé eller intellektuellt konstruerad föreställning. Jesus själv – som den fysiska och konkreta person han är – ska utlämnas, dömas, hånas, bespottas, pryglas och dödas. Det är så fysiskt, konkret och kroppsligt som det kan bli. Han är lika fysiskt och konkret närvarande där och då som du, jag och vi är konkret närvarande här och nu. Det som händer Jesus är lika konkret och lika mycket på riktigt som det som händer oss.

Jesus säger att han ska uppstå från döden. Han menar det fysiskt, konkret och kroppsligt. Jesus säger inte att uppståndelsen ska bli någon form av intellektuell föreställning eller en abstrakt idé som ska ”tolkas” och förstås som något annat än hans egen konkreta övergång från en dödens intighet tillbaka till livet. Han säger att han själv, som den fysiskt existerande person han är, ska uppstå från döden och han menar vad han säger. Han menar inget annat. Han menar ingen annan form av uppståndelse än hans egen kroppsliga uppståndelse från döden. Jesus uppståndelse är lika kroppslig och konkret som hans död på korset.

Den kristna trons substantiella innehåll är de konkreta och kroppsligt förankrade händelserna som är Jesus liv, gärning, död och uppståndelse. Så konkret, påtaglig och på riktigt är den kristna trons verklighet. Det kristna trons innehåll är inte intellektuella tankekonstruktioner eller abstrakta idéer. 

Det andra Jesus lär oss handlar om människans självupptagenhet. När Jakob och Johannes Sebedaios hör Jesus berätta om sin kommande död och uppståndelse då tänker de på sig själva och på de eventuella fördelar som de kanske kan tillförskansa sig i relation till sin egen salighet. Ingenstans är människans och människors högmod och hybris tydligare uttryckt än i Sebedaios-brödernas svar på Jesus fråga om de kan dricka den bägare som Jesus ska dricka och döpas med det dop som Jesus ska döpas med. ”Ja, det kan vi.”

De trodde verkligen att de var kapabla att bekymmersfritt lida det lidande och uthärda den plåga som Jesus korsfästelse och död skulle innebära. De var övertygade om att de av egen kraft och förmåga skulle kunna råda över livets lidande och döden som Gud själv. Jesus försäkrade dem att de skulle få lida det lidande som han skulle lida. Prygel och ond bråd död. Men hur uppståndelsens liv och verklighet ska komma att gestalta sig, det är förbehållet någon annan att besluta om.

Sanningen är ju den att sant lidande och verklig död är något obegripligt och outhärdligt. Ingen levande människa kan ens föreställa sig sin egen död. Det mänskliga förnuftet kan inte kliva utanför sig självt och föreställa sig sin egen icke-existens. Vad mera är, ingen människa förmår att uppväcka sig själv ur dödens intighet. Hur gärna vi än vill tro att vi kan kontrollera livet och döden så är alltihop långt utanför vår egen kontroll. Människans hybris och människors självupptagenhet räcker bara fram till det bråddjup som är döden. Därefter ligger allting i Jesus barmhärtiga händer.

Det tredje Jesus lär oss är att den autentiska kristna trons vittnesbörd börjar och slutar med insikten om att vi människor inte förmår att åstadkomma någonting av det som tron vittnar om. Den kristna trons löften är för oss människor omöjliga att infria eller uppfylla. Kristen tro ger inte en kristen något att komma med. Ingen förmåga eller makt som man kan göra några anspråk med. Kristen tro gör ingen människa stor, stark och mäktig. Tvärtom.

I djupet av vår kristna tro finns insikten om människans maktlöshet. Därför kan ingen som är kristen göra anspråk på att vara större än någon annan människa. En kristen människa har ingenting annat än ödmjuk och uppriktig kärlek till, omsorg och omtanke om sina lika maktlösa medmänniskor att komma med. Den kristna trons vittnesbörd finns i den uppriktiga viljan att vara till andra människors tjänst och hjälp. Inte i att göra sig själv märkvärdig.

Vår okomplicerade men viktiga uppgift är att tjäna andra, att hjälpa, stödja och uppmuntra andra människor med ett glädjebudets vittnesbörd om den kristna tro som bär oss genom livet, förbi döden och till uppståndelsen. Av den enkla anledningen att det var just det som Jesus uppmanade sina lärjungar att göra. När vi följer uppmaningen att tjäna vår nästa då vittnar vi om Jesus. Han som själv tjänade hela mänskligheten och gav sitt liv till lösen för många.

#631. Tredje söndagen efter Trettondedagen…

"Han kom alltså tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: “Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ämbetsmannen sade: “Herre, kom innan mitt barn dör.” Jesus svarade: “Gå hem, din son lever.” Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: “I går vid sjunde timmen lämnade febern honom.” Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: “Din son lever”, och han kom till tro liksom alla i hans hus. Detta var det andra tecknet, och Jesus gjorde det när han hade kommit från Judeen till Galileen.” (Johannes 4:46–54)

En man i kunglig tjänst var inte vem som helst. Han befann sig nära den världsliga makten och var med och bestämde, fattade viktiga beslut och fick saker och ting gjorda. En man i kunglig tjänst kunde lita på sin egen förmåga, sina kontakter och sitt nätverk i de flesta lägen och sammanhang. Han var en del av den världsliga och politiska makten.

Men inför sonens sjukdom stod han maktlös. Han måste ha hört talas om Jesus och hört berättelserna om vad Jesus hade gjort. Det berättades att Jesus botade sjuka, uppväckte döda och hjälpte dem som ingen annan kunde eller ville hjälpa. Ryktet gick om den där bröllopsfesten i Kana när Jesus gjorde vatten till vin. Det var förstås bara en av alla märkliga berättelser om Jesus som florerade men den låg nära till hands eftersom Jesus för stunden var tillbaka i Kana där det hade hänt.

Mannen i kunglig tjänst hade hört berättelser om mirakulös hjälp och om sjuka som blev friska mot alla odds. Så han sökte upp Jesus och bad om hjälp med sonen som var dödligt sjuk. Jesus svarar lite kärvt: “Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Det var ju nästan lite av ett ’goddag-yxskaft’ svar. Ämbetsmannen var inte ute efter något under eller tecken i form av något trick som skulle få honom att tro. Han bad ju uppriktigt om hjälp för sin sjuka son.

Han lät sig inte nedslås av Jesus ord utan svarade: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Berättelserna om Jesus hade övertygat ämbetsmannen om att Jesus faktiskt kunde hjälpa och bota och han stod på sig. ”Kom innan mitt barn dör.” Den som har haft barn i sin närhet kanske kan ana mannens förtvivlan. ”Gå hem” sade Jesus, ”din son lever.” Ämbetsmannen trodde på vad Jesus sade och gick hemåt. På vägen hem fick han bud om att sonen levde och att han hade blivit frisk vid den tidpunkt som Jesus hade sagt att det var så det skulle bli. Han och alla i hans hus kom till tro på att Jesus var och är den han utger sig för att vara.

Tre saker behövs för att man ska be om hjälp. Man behöver inse att man behöver hjälp, man behöver tro att det finns hjälp att få och det behöver finnas någon som kan hjälpa. Ämbetsmannen förstod att sonens sjukdom låg utanför hans egen förmåga och kontroll, trots att han tillhörde den världsliga maktens övre skikt. Han hade hör talas om vad Jesus hade gjort på ett sådant sätt att han faktiskt trodde att det fanns hjälp att få. Han hade hört sådant om Jesus att han trodde att Jesus faktiskt kunde och ville hjälpa honom och hans son.

Det är svårt att be om hjälp. Därför att man konfronteras av sina egna tillkortakommanden och sin egen oförmåga. Att be någon om hjälp är att vända sig till denna någon i hopp om, i förtröstan på och i tillit till att denna någon kan och vill hjälpa med något man själv inte förmår. Att be någon om hjälp är att förtrösta på ett hopp om någons välvilja och förmåga att åstadkomma en förändring till det bättre med det jag själv inte kan förändra. Att be om hjälp är att visa sig vara svag och otillräcklig. Det är därför det är så svårt att be om hjälp.

Ju mer världslig makt man har desto svårare är det att be om hjälp. Ämbetsmannen hade världslig makt, ändå underkastade han sig Jesus. Någon hade vittnat för honom om Jesus på ett sådant sätt att han var omvänd från att lita på sin egen förmåga till att istället lita på Jesus goda vilja. Han trodde att Jesus kunde hjälpa honom när hans egen förmåga kom till korta. Han hade en tro som hade lagt ifrån sig den egna förmågan för att istället lita på Jesus förmåga.

När inget annat återstår, när den egna förmågans möjligheter är uttömda, då är hoppet och löftet som finns i Jesus det enda som återstår. Jesus känner sin mänsklighet och vet att livet förr eller senare för människor dit. Från öster och väster, överallt ifrån, ska många komma med tomma händer i hopp om att Jesus löften ska vara sanna. Att det ska vara sant att Jesus kan och vill hjälpa var och en och alla som inte längre av egen förmåga kan hjälpa sig själva. När det gäller liv och död. Och Jesus ska ta emot oss alla som vore var och en hans alldeles egen.

Att be är att vända sig till vår Gud i hopp om, i förtröstan på och i tillit till att vår Gud kan och vill hjälpa. Att be till Fadern med Sonen i Anden om något är att lita på att vår Herre faktiskt kan hjälpa. Det är att lita på att vår Gud kan och vill infria den kristna trons löften. Så låt oss be.

Nu vänder vi oss till Dig, Du som är vår Gud. Du som är ljuset som övervinner allt mörker. Du som älskar med en kärlek som är mer innerlig och mer sann än allt det vi kallar kärlek. Du som skapar det liv som övervinner all världens död. Du som skänker oss det eviga livets gåva. Du som har åstadkommit allt detta och mer ändå i Jesus Kristus din Son, vår broder. Hjälp oss, Du som kan och vill. Låt oss inte förbli oberörda inför andras möda. Låt oss inte med våra ord stänga in den som du har befriat. Hjälp oss, Du som kan och vill. Vi vet att vi inte är några stora kristna. Vi känner våra tillkortakommanden och vi vet att vi är små. Men vi vet också att din nåd, din kärlek och din barmhärtighet är stor och omsluter oss alla och var och en. Så hjälp oss att med glädje göra det lilla vi kan för att hjälpa andra och varandra. Var oss nära med din Heliga Ande och led oss rätt så att det lilla vi kan och förmår är din vilja förverkligad i oss. I Jesu namn. Amen.

#630. Första söndagen efter Trettondedagen…

"Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och döptes i Jordan av Johannes. När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst hördes från himlen: ’Du är min älskade son, du är min utvalde.’” (Markus 1:9–11)

Johannes döparen var ingen välkammad vän gestalt. Johannes var väderbiten och kärv. Han levde i vildmarkens kompromisslösa hårdhet i utkanten av samhällets gemenskap. Han bar kläder av kamelhår och läder. Han levde på gräshoppor och vildhonung. Johannes var allt annat än en välanpassad figur som passade in i de tillrättalagda ”religiösa” sammanhangen.

Men många kom från vida omkring och sökte upp honom för att låta sig döpas av honom. Många litade på och trodde att det Johannes sade och gjorde var viktigt och på riktigt. Kanske för att han talade sant om vem Gud egentligen är och om vad det faktiskt innebär för människan och människor. 'Omvänd er. Himmelriket är nära' förkunnade han högt och tydligt. 

När de som förestod och representerade en välputsad och tillrättalagd ”religion” kom till honom då fylldes Johannes av helig vrede. 'Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen.' Johannes utmanade och konfronterade dem som tyckte sig ha rätt till någon världslig makt i förhållande till relationen mellan Gud och människan under förevändningen att de var företrädare för en ”religion.”

En ”religion” är något annat än kristen tro. Religion är när människan sträcker sig efter och strävar efter att nå fram till och beröra Gud. Men det är ett projekt som är dömt att misslyckas. Människan och människor kan aldrig söka sig fram och nå fram till Gud. Ingen människa har någonsin lyckas sträcka sig igenom den barriär som utgörs av döden och lyckats nå fram till Gud härifrån.

Varje religion är ett misslyckande, ett misslyckat mänskligt försök att på människans egna villkor och av människans egen kraft sträcka sig efter, nå fram till och beröra den levande Guden. Kristendomen som religion är mänsklighetens bästa försök, det försök som kommer närmast. Men även kristendomen som religion misslyckas. Som religion är kristendomen mänskligheten största och mest magnifika religiösa misslyckande.

Men kristen tro är något annat. Kristen tro är tron på att Gud själv från sitt håll har sträckt sig genom dödens barriär för nå fram till oss människor. Kristen tro är övertygelsen om att Gud i Jesus från Nasarets gestalt har manifesterat sin närvaro här mitt ibland oss. Kristen tro är löftet om att Gud i den heliga Andens gestalt fortsätter att beröra oss och alla människor på ett sådant sätt att det väcker tro, hopp och kärlek.

Vi behöver inte ge oss i kast med religioners ständigt misslyckade projekt att söka efter en Gud. Gud Fadern sträcker sig i Sonens gestalt till var och en av oss och berör oss alla med den heliga Anden. Vi behöver inte söka efter Gud, vi behöver tro och lita på att Gud i, med och genom Jesus har sökt sig till och funnit oss. Och vi behöver vittna för andra och som Johannes döparen peka på Jesus med vad vi säger och gör.

Johannes var så övertygande i sin förkunnelse att folket började fråga sig om det det kanske var han som var Messias. Johannes var kärv som få och han förkunnade ankomsten av en någon som var om möjligt ännu kärvare. Han förstod att hans förkunnelse och dop var begränsade till denna världen. Och han förstod att den någon som han vittnade om har en makt och myndighet som går utanför ramarna för verkligheten som vi känner den. Med helig ande och eld ska agnarna skiljas från vetet vid själva existensens yttersta gräns. Johannes insåg allvaret och gjorde vad han kunde för att få folket att förstå att när Jesus ger sig till känna som den han är då är det på allvar. Då är det är på liv och död.

Sedan kom Jesus för att låta sig döpas av denna väderbitna, kärva och utmanande Johannes. Jesus och Johannes mödrar var släkt och de kände förmodligen varandra sedan barnsben. Johannes tyckte att det var lite konstigt att Jesus vill låta sig döpas av honom. Men Jesus insisterade. Johannes döpte Jesus på samma sätt som han döpte alla andra. Och det var då miraklet skedde. Det Johannes hade anat bekräftades i ett uppenbarelsens ögonblick som en gång för alla förändrade allt. För alla människor i alla tider.

Himlen öppnade sig och den heliga anden kom ner över Jesus och en röst hördes från himlen: ’Du är min älskade son, du är min utvalde.’ Guds uppenbarelse slog ut i full blom när Johannes döpte Jesus och himlen öppnade sig. Gud blottade sitt innersta väsen när Faderns röst talade till Sonen med Andens manifestation. Det var inget annat än den absoluta uppenbarelsens totala epicentrum. Hela tillvarons absoluta mittpunkt. Nollpunkten.

Där och då uppenbarade Gud sitt innersta väsen och sin treeniga identitet för världen. Det var som om Gud där och då förkunnade för hela skapelsen och för hela sin mänsklighet 'det här är vem jag är.' Från den stunden kan vi med säkerhet säga vem den levande Guden är – Gud är Fadern och Sonen och den heliga Anden. Ingen annan och inget annat.

Johannes döpte Jesus, himlen öppnade sig och den heliga Andens röst hördes från himlen: ’Du är min älskade son, du är min utvalde.’ Himmelriket var nära för en kort stund när Gud uppenbarade sig för världen med sitt innersta treeniga väsen och sin djupaste identitet i Fadern och Sonen och Anden. Det hände där och då. Det händer fortfarande här och nu och varje dag.

Det blir ingen välkammad och tillrättalagd ”religion” av att den levande Guden uppenbarar sig. Allt som är välordnat och tillrättalagt kastas omkull om eller när Gud uppenbarar sig igen. Därför att Gud är en treenig någon som lever och är fri. En treenig någon som lever och förändras. En treenig någon som inte låter sig begränsas av människors ord och tankar.

Vi behöver följa Johannes Döparens uppmaning och leva i omvändelse varje dag. Vi behöver börja om varje dag och vända om från vår självupptagenhet för att istället vända oss till vår Herre och Gud som oupphörligt uppenbarar sig på nytt i, med och genom den uppståndne och alldeles på riktigt levande Jesus från Nasaret. 'Omvänd er. Himmelriket är nära.'

#629. Annandag jul…

”Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min fader i himlen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min fader i himlen. Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender. Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig. Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.” (Matteus 10:32–39)

Jesus botade en officers tjänare, Petrus svärmor och många andra från sjukdomar. Han tystade en storm på Genesarets sjö och han drev ut en legion av demoner ur en man som var besatt. Han botade en lam man i Kafarnaum och kallade en tullindrivare att följa honom. Han uppväckte en synagogföreståndares dotter från de döda och botade en kvinna som lidit av blödningar i tolv år. Han botade två blinda och drev ut en demon så att en stum man började tala igen. Jesus gjorde under och tecken till vittnesbörd om att han var och är en någon med ett ärende och budskap som går utöver det vanliga.

Han väckte uppmärksamhet och han hade sina följare och trogna lärjungar omkring sig. Han sände ut sina lärjungar och gav dem makt över demonerna och kraft att bota sjukdomar. De fick uppgiften att förkunna att himmelriket är nära, att bota sjuka och väcka upp döda. De skulle göra detsamma som Jesus gjorde, för att tillsammans med honom vittna om att Guds rike är alldeles nära. De skulle inte ta emot någon betalning för sina gärningar och han förberedde dem på att människorna skulle komma att bemöta dem med oresonlig hårdhet och på att det skulle bli bråk och konflikter när de vittnade, förkunnade och botade. Men Jesus ingjöt också hopp i lärjungarna. ”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte döda själen. Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar” sade han till dem.

Sedan blev Jesus sådär kärv som Jesus kan vara när han klargör allvaret med sitt ärende och budskap. ”Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min fader i himlen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min fader i himlen.” Vi vill ofta och gärna tänka och tro att allting som har med Jesus och kristen tro att göra är mysigt, snällt och villkorslöst. Men då har vi inte lyssnat på vad Jesus faktiskt säger. Det spelar roll att man är kristen på ett sådant sätt att det faktiskt märks, syns och hörs att man är kristen. Det spelar roll att man känns vid sin kristna tro inför andra människor och att man på så sätt vittnar om den Jesus som är vår Messias och allas Herre. Det får konsekvenser om eller när man förnekar sin kristna tro och sin relation till Jesus inför andra. Att vara kristen det är att ha och ta ett faktiskt personligt ansvar för sin kristna tro inför andra människor. Även om eller när det har ett pris. Kyrkans martyrer vittnar om att det kan vara mycket kostsamt att vara kristen och att det kan kosta livet att ta den kristna tron på allvar, även här och nu i vår tid.

”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd” fortsatte Jesus och driver in allvaret ännu djupare i hjärtat på dem som lyssnar. När vi hör ordet svärd tänker vi på vapen, krig och ond bråd död. Att Jesus inte kommer med fred utan med svärd är onekligen en provocerande tanke, inte minst så här i tider av ofred och krig i Europa. Men svärdet Jesus talar om är inte det världsliga krigets vapen. Paulus hjälper oss att förstå vad svärdet som Jesus kommer med är för något när han skriver till församlingen i Efesos om trons rustning: ”Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön, och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga. Be också för mig att orden läggs i min mun och att jag talar frimodigt när jag bär fram hemligheten i evangeliet, vars sändebud jag är i min fångenskap. Be att jag förkunnar det så frimodigt som jag bör.” (Efesierbrevet 6:14–20)

Andens svärd är Guds ord, som ”är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.” (Hebréerbrevet 4:12–13) Svärdet som Jesus talar om är Guds ord som klargör skillnaden mellan vad som är sant och vad som är falskt, vad som är rätt och vad som är fel, vem som är sann och vem som är falsk. Om och när, där och då detta Evangeliets och sanningens svärd klarlägger vad som är sant och falskt, rätt och fel, vem som är sann och vem som är falsk, då kommer det att uppstå konflikter mellan människor. Därför kommer Evangeliets förkunnelse innebära att en man ställs mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender. Falskhetens mörker gör alltid motstånd mot sanningens ljus.

Jesus förutsåg att det skulle bli konflikter och han förekom lärjungarnas tveksamhet genom att ingjuta ännu ett djupare lager av allvar. ”Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig.” Jesus visste och förstod att Evangeliets förkunnelse skulle komma att innebära konflikter till och med mellan familjemedlemmar. Han visste och förstod att den som tar sin kristna tro på allvar kommer att konfronteras av prövningar och konflikter ända in i de mest privata och nära relationerna som vi har med varandra. Han visste och förstod att när Evangeliets förkunnelse är på riktigt och den kristna tron är på allvar då kommer det att innebära att det faktiskt kostar något att vara kristen. Igen – kyrkans martyrer vittnar om att det kan vara kostsamt att vara kristen och att det kan kosta livet att ta den kristna tron på allvar, även i vår tid.

Vi vill ofta och gärna tänka och tro att allting som har med Jesus och kristen tro att göra är mysigt, snällt och villkorslöst. Men då har vi inte lyssnat på vad Jesus faktiskt säger. ”Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.” Evangeliets förkunnelse och kristen tro handlar om sant och falskt, rätt och fel och bokstavligen om liv och död. Den kristna kyrkans ärende är på djupast möjliga allvar. Där och då förberedde Jesus lärjungarna på de svårigheter och konflikter som låg framför dem när han sände ut dem för att vittna om och förkunna att Guds rike är alldeles nära. Här och nu är det vår uppgift att i lärjungarnas efterföljd fortsätta att vittna om Jesus och förkunna att Guds rike är nära. Även om eller när det kostar något. Det spelar roll att man är kristen på ett sådant sätt att det faktiskt märks, syns och hörs att man är kristen. Vi har ett gemensamt och enskilt ansvar att vara kristna som är på allvar. Kyrkans och vår kristna tro är på djupaste allvar. Annars är den ingenting.

#628. Tredje söndagen i Advent…

"Under femtonde året av kejsar Tiberius regering, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen, Herodes tetrark i Galileen, hans bror Filippos i Itureen och Trachonitis och Lysanias i Abilene, och när Hannas och Kajafas var överstepräster, kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen. Han begav sig till trakten kring Jordan och förkunnade överallt syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop, som det står skrivet i boken med profeten Jesajas ord: En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka. Varje klyfta skall fyllas, varje berg och höjd skall sänkas.Krokiga stigar skall rätas och steniga vägar jämnas. Och alla människor skall se Guds frälsning. När folk kom ut i stora skaror för att döpas av honom sade han till dem: 'Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden.' Folket frågade honom: 'Vad skall vi då göra?' Han svarade: 'Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.' Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom: 'Mästare, vad skall vi göra?' Han svarade: 'Driv inte in mer än vad som är fastställt.' Och när det kom soldater och frågade honom: 'Och vi, vad skall vi göra?' sade han till dem: 'Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold.' Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias." (Lukas 3:1–15)

Johannes döparen pekade mot den okända framtiden och förkunnade att Guds rikes tillblivelse var nära anstående. Johannes såg, visste och förstod att Jesus var en annan och något mer än vad ögat först kunde se. Johannes såg att Gud rike var nära med och genom Jesus. Johannes döparen pekade på Jesus ropade: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synder. Han är Guds utvalde.” I Jesus  från Nasaret var Gud själv fördold för många men uppenbarad för Johannes.

Johannes såg och förstod något om vad som var på väg att hända och han predikade tydligt och klart: ”Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden.” Johannes pekade på Jesus med allt han sade och med allt han gjorde. Han såg, visste och förstod att Jesus från Nasaret var på allvar och att Jesus skulle bli och vara en svår prövning för många. Så blev det och så är det.

Många uppfattade Johannes döparen som en profet. De tidigare profeterna – Jesaja, Jeremia, Hesekiel och de andra – förmanade folket och varnade makthavarna för konsekvenserna av att inte ta Guds ord på allvar. Ofta vände sig profeternas ord till de religiösa och politiska makthavarna med förutsägande ord som sade ”vänd om och be vår Herre om förlåtelse annars kommer det att gå oss illa.” Johannes döparen förmanade folket och varnade dem för konsekvenserna av att inte ta Guds ord i Jesus från Nasaret på allvar.

För saken är den att Guds ord i, med och genom Jesus var och är på allvar. Johannes döparens förkunnelse var och är på allvar. ”Omvänd er. Himmelriket är nära.” Guds rikes kommande tillblivelse är på allvar. Gud rike är bara ett andetag bort. Varje andetag är vårt sista, tills vi av Guds nåd får ett nytt andetag. Guds rike är bara ett hjärtslag bort. Varje hjärtslag är vårt sista, tills vi av Guds nåd får ett hjärtslag till.

Dagen, stunden och ögonblicket kommer, när Guds rike ska tränga fram och omsluta var och en och oss alla. Det sista andetaget kommer alltid som en överraskning. Ingen vet vilket av alla hjärtslag som är det sista. Det sista andetagets sista hjärtslag är tröskeln till Guds rike. Där och då ska det visa sig att Johannes förkunnelse inte bara var sann utan också att den var på djupaste allvar.

Vi människor har svårt med att omvärdera våra uppfattningar om verkligheten och om vår egen förgänglighet. Johannes förkunnelse om hur verkligheten är beskaffad och om livets förgänglighet var och är utmanande. Han utmanar och uppmanar oss att omvärdera och vända om från uppfattningen att Gud är avskild från världen och från uppfattningen om att döden är livets slut. Det faktum att Jesus är den han är förändrar allt om vem Gud är. Jesus förändrar allt i relation till uppfattningen om livets förgänglighet.

Den kristna kyrkans Evangelium etablerar en ny verklighet och en ny uppfattning om Gud, livet, universum och allting som är så utmanande och provocerande att vi människor hellre tystar ner rösterna som förkunnar den kristna trons radikala hopp och löfte om en kristen människas absoluta frihet än omvärderar och omvänder oss från våra invanda och rådande uppfattningar om hur världen är beskaffad. Därför var Johannes så utmanande och provocerande i sin samtid och därför blev han fängslad.

Men Jesus låter sig inte tystas, vare sig då eller nu. Jesus kom till Galileen och förkunnade Guds budskap. Jesus upprepade Johannes förkunnelse och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” Galileen, det är här det. Vi lever i det Galileen dit Jesus kommer och envist fortsätter att förkunna den kristna trons budskap. Guds rike är på riktigt nära här och nu i vår tid på den plats där vi lever. De som ska omvända sig och tro på den kristna trons budskap är inga andra än vi och alla andra.

Johannes döparen ropade i öknen och pekade på Jesus. ”Där är Guds lamm som tar bort världens synder. Han är Guds utvalde.” I, med och genom Jesus Kristus förkroppsligas Gud själv i den här världen och verkligheten som vi lever i. Här finns han kvar. Livs levande. Alldeles på riktigt. Hos oss och med oss. Jesus lever och vill oss alla väl. Han älskar varje människa och hela mänskligheten med en gränslös kärlek, till bredden fylld av nåd och barmhärtighet. Han uppmanar oss alla till omvändelse. Vänd om från det som varit, vänd om och rikta in era liv mot Gud Fadern, genom Sonen i Anden.

Vi behöver lyssna på Johannes förkunnelse och ta den på allvar. Vi behöver lyssna på Jesus uppmaning och ta Guds ord på allvar. Vi behöver ta löftet om Guds rikes kommande tillblivelse på allvar. Och vi behöver vara vittnen som berättar för världen att den kristna trons hopp och löften i, med och genom Jesus från Nasaret är sanna och på allvar. Alldeles på riktigt.