#622. Tionde söndagen efter Trefaldighet…

”Jesus sade: ’Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.’ Då kom Petrus fram till honom och sade: ’Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?’ Jesus svarade: ’Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.’” (Matteus 18:15–22)

Det bästa sättet att hantera konflikter det är att ta upp problemet med den det berör så snart det är möjligt, att ställa någon till svars i enrum. I bästa fall inser den som har begått orätten sitt ansvar och förlåtelse kan då bli till. Om inte det fungerar då kan man tillkalla vittnen för att försöka få den som har begått oförrätten att inse sitt ansvar. Om det inte heller fungerar så kan det vara en möjlighet att ta upp konflikten i det offentliga, att göra en rättssak av det hela. Om inte heller det får förövaren att ta sitt ansvar då är hoppet ute om att han eller hon som har begått orätten betraktar sig själv som en del av den kristna gemenskapen runt Jesus.

Det är det krassa innehållet i vad Jesus sade inledningsvis. Han fortsätter: ”Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen.” Han talar om skuld, om ansvar och om förlåtelse. Den som binder en skuld till sig själv genom att inte ta ansvar för de faktiska oförätter man har begått, han eller hon tar med sig skulden till den andra sidan av dödens tröskel. Där och då, om inte förr, kommer var och en att behöva stå till svars för de oförrätter man har gjort sig skyldig till. Om de inte har hanterats ansvarsfullt här och nu.

Samtidigt, den som tar sitt ansvar och verkar för förlåtelse och försoning i relation till de oförrätter man har gjort sig skyldig till, han eller hon går över dödens tröskel fri från skuld. Den mellanmänskliga skulden som är reglerad, förlåten och försonad här i världen befriar människan från skuld även när livet som vi känner det övergår till evighetens liv.

Jesus sade: ”Allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader.” Det handlar om skuld, förlåtelse och försoning igen. Om eller när vi kommer överens om att förlåta oförrätter, uppriktigt ber om förlåtelse och förlåter varandra då tillskriver Gud Fadern oss den förlåtelsen. Då blir förlåtelsen till alldeles på riktigt och skulden blir reglerad. Den skyldige blir oskyldig och offret blir upprättat. Oförrätten som där och då blir förlåten läggs åt sidan för att aldrig plockas upp igen.

”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem” sade Jesus. Där två eller tre förenas i tro på Jesus löfte om förlåtelsens möjlighet där finns Jesus mitt ibland dem som en garant för att förlåtelsen och försoningen är alldeles sann och alldeles på riktigt. Jesus är den som förmedlar Gud Faderns förlåtelse till människan och till människor. Han lovar att finnas här hos och med oss när vi tillsammans kämpar på och försöker att leva efter den kristna trons löfte om förlåtelsens befriande möjlighet. Gud vet att vi behöver Jesus stöd i det ty förlåtelsen som sådan är ofta svår och inte sällan provocerande.

Alternativet till förlåtelsen är vedergällning och hämnd. Vi vill ofta ge igen och se till att förövaren får det han eller hon förtjänar. Åtminstone ett öga för ett öga och en tand för en tand. Men förlåtelsens möjlighet och oerhörda kraft desarmerar den längtan efter vedergällning och hämnd som ofta ligger närmast till hands för oss i relation till oförrätter. Att förlåta är att lägga ifrån sig ett legitimt krav på vedergällning och hämnd. Förlåtelsen är provocerande därför att förövaren då till synes går fri från ansvar för vad som gjorts. Ansvaret kvarstår men vedergällningen utgår. Förlåtelsens möjlighet bryter hämndens destruktiva självgenererande spiral. Så att vi människor ska kunna leva tillsammans utan att kontinuerligt fortsätta med att slå ihjäl varandra. Att hämnas är enkelt, att förlåta är svårt. Men att vi faktiskt kan förlåta varandra är livsviktigt.

Samtidigt finns det sådant som är svårt och kanske omöjligt att förlåta. Det visste och kände Petrus när han frågade Jesus: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Visst kan vi med Petrus ibland känna att det någonstans måste finnas en gräns för vad som kan förlåtas. Hur mycket kan någon göra sig skyldig till som ändå är möjligt att förlåta? Gränserna är varken tydliga, klara eller enkla.

Men Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.” Sjuttiosju gånger är ett uttryck för gränslöst många gånger. Det vill säga, förlåtelsens möjlighet har ingen gräns. Det kan tyckas att Jesus sätter upp ett orimligt krav – att allt och hur mycket som helst ska kunna förlåtas. Men förlåtelsen är en gränslös möjlighet, inte ett gränslöst krav. Det är viktigt att det alltid är den förorättade – offret – som äger förlåtelsen. Ingen kan kräva av någon annan att de ska eller måste förlåta. Förlåtelsen är alltid en möjlighet, aldrig ett krav.

Förlåtelsen är både enkel och svår. Enkel att tala om som idé eller när det gäller någon annan. Svår när det gäller en själv och ens egna mellanmänskliga relationer. Enkel när en läpparnas bekännelse misstas för att vara förlåtelse. Svår när det handlar om det uppriktiga hjärtats bön om förlåtelse. Så, här står vi nu mitt i livet med våra egna tillkortakommanden, med våra brustna relationer och ouppklarade oförrätter och med Jesus uppmaning till oss att förlåta andra och varandra om det är nödvändigt och när det är möjligt.

Som med mycket annat i livet och med vår kristna tro så kan vi kanske inte göra så mycket annat än att förtrösta på Jesus löften och vila i att det på riktigt är som Jesus säger: "Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem." Jesus fortsätter att vara här, mitt ibland oss. Han delar livet med oss varje dag och varje stund. Han ser vår möda och delar vår glädje. Han hjälper oss att förlåta andra och varandra. Och han förlåter oss alltid om eller när vi med hjärtat ber om hans förlåtelse. Vad saken än gäller. Lita på att det är sant.

#621. Åttonde söndagen efter Trefaldighet…

”Jesus sade: ’På den dagen skall många säga till mig: ”Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?” Då skall jag säga dem som det är: ”Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!” Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund. Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade och raset blev stort.’ När Jesus hade avslutat detta tal var folket överväldigat av hans undervisning, för han undervisade med makt och inte som deras skriftlärda.” (Matteus 7:22-29)

Jesus möter oss med ord ur sin Bergspredikan.

”Döm inte så blir ni inte dömda. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?” sade han när han mot slutet av sin predikan uppmanade sin följare att besinna sitt etiska och moraliska ansvar i relation till andra människor. ”Be så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så ska dörren öppnas” sade han när han uppmanade sina följare att värna sin relation till Gud och vara enträgna bedjare med tillit och förtröstan. "Gå in genom den trånga porten. Den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den” sade han och uppmanade folket att inte följa med strömmen för att passa in i mängden. Att istället vara självständiga, ansvarsfulla och gå längs de vägar som leder till rättfärdigheten.

”Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar” sade han och varnade för falska profeter som utnyttjar människor för egen vinning. ”På deras frukt skall ni alltså känna igen dem. Inte alla som säger ‘Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!’” Jesus är sådär kärv som bara Jesus kan vara när han faktiskt förväntar sig något av oss.

Jesus förväntar sig att vi ska ta ansvar för våra mellanmänskliga relationer genom att inte döma andra och varandra. Han förväntar sig att vi ska ta ansvar för vårt böneliv och vår relation till Gud Fadern. Han förväntar sig att vi ska ta ett etiskt och moraliskt ansvar för oss själva och våra handlingar. Och Jesus förväntar sig att vi ska ta ansvar och se skillnad på den som talar sant om Gud och den som utnyttjar människors innersta längtan för egen vinning. Jesus är tydlig med att vi har ett ansvar för hur vi lever våra liv och för vad vi gör. Samtidigt som vår förmåga eller oförmåga att ta det där ansvaret inte spelar någon egentlig roll för för frälsningen som sådan. Vi har ansvar för våra mellanmänskliga relationer men vi saknar förmåga att påverka vår frälsning. Den som tror att det är vår egen förmåga att profetera, driva ut demoner och göra underverk som åstadkommer den frälsning som Jesus talar och vittnar om betraktas som en ondskan hantlangare.

”Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund” sade Jesus och uppmanade folket att bygga den kristna trons hus på bergrunden som är Guds kärlek, nåd och barmhärtighet. Den kristna trons bergrund är tilliten till och förtröstan på att det är Gud Fadern som med Andens kraft i Sonen frälser oss och alla människor, inte vår egen förmåga att åstadkomma stordåd. ”Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund.” Om den kristna trons hus står fast i tilliten till och förtröstan på att det är Gud Fadern allena som råder över liv och död och som befriar oss från dödens intighet, inte vår egen förmåga, då står tron stadig även när det stormar i tillvaron.

”Den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand” sade han sedan. Att trots Jesus ord bygga vår kristna tro på uppfattningen om att det är vår egen förmåga att profetera, driva ut demoner och göra underverk som frälser oss det är att bygga tron på lösan sand. ”Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade och raset blev stort.” Vår egen förmåga i relation till Guds frälsning och befrielsen från dödens intighet är noll och intet. Det trons hus som är byggt på uppfattningen att vi själva på något sätt förmår att åstadkomma vår egen frälsning rasar ihop i mötet med den krassa verkligheten och livets förgänglighet.

”När Jesus hade avslutat detta tal var folket överväldigat av hans undervisning, för han undervisade med makt och inte som deras skriftlärda.” Jesus förkunnelse skiljde sig radikalt från de skriftlärdas undervisning, som till stor del lade ansvaret för människans frälsning på människornas egen förmåga att leva efter regler och påbud. Jesus undervisade om att det är Gud som är Gud och att det är Gud Faderns makt allena som frälser människor och befriar människan från döden. Överväldigande tankar för den som länge blivit tillsagd att åstadkomma sin egen frälsning och verkligen försökt utan någon förvissning om att det lyckats.

När han hade sagt det han sade bröt han upp från platsen på berget. På vägen därifrån mötte han en spetälsk man som bad om hjälp. Jesus botade mirakulöst den spetälske mannen och sade till honom: ”Säg det inte till någon, men gå och visa upp dig för prästen och ge det offer som Mose har bestämt. Det blir ett vittnesbörd för dem.” Med miraklet och den spetälskes tillfrisknande manifesterade Jesus hela poängen med vad han hade sagt. Den spetälske mannen saknade förmåga att hela och bota sig själv men bad Jesus om hjälp. Jesus befriade mannen från mödan och plågan utan att mannen behövde göra något för att förtjäna det. Jesus gestaltade och visade folket där och då och oss här och nu att det är Gud Fadern som med Jesus i Andens kraft frälser och befriar människor oavsett människans egen förmåga.

Vi behöver göra vad vi kan för att vara ansvarsfulla kristna. Vi behöver ta ansvar för våra mellanmänskliga relationer. Vi behöver ta ansvar för för vårt böneliv och för vår relation till Gud. Vi behöver ta ett etiskt och moraliskt ansvar för oss själva och för våra handlingar. Vi behöver lära oss att se se skillnad på vem som talar sant om Gud och inte. Allt i tillit till att vi inte kan eller behöver försöka att frambringa vår egen eller andras frälsning. Allt i tro på att Gud Fadern med Sonens gärning i Andens kraft redan har åstadkommit allas vår befrielse från dödens intighet. Allt i glädjefylld förtröstan på att vi, tillsammans med alla andra människor, ständigt är omslutna och burna av Guds oändliga kärlek, nåd och barmhärtighet. Varje dag, hela tiden.

#620. Söndagen före Pingst…

”’Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting. Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Ännu har ni inte bett om något i mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig. Detta har jag sagt er i bilder. Det kommer en tid då jag inte längre skall tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern. Den dagen skall ni be i mitt namn, och jag säger inte att jag skall be till Fadern för er, ty Fadern själv älskar er eftersom ni har älskat mig och trott att jag kommer från Gud. Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern.’ Lärjungarna sade: ’Nu talar du med klara ord och inte i bilder. Nu vet vi att du vet allt, du behöver inte höra någon fråga dig. Därför tror vi att du kommer från Gud.’ Jesus svarade: ’Nu tror ni. Den stund kommer, den är redan inne, då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, eftersom Fadern är med mig. Detta har jag sagt er för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen.’” (Johannes 16:23–33)

Språket kan ha olika riktningar i tiden. Ofta är språket riktat bakåt i tiden. Vi beskriver verkligheten genom att berätta om det som har varit och berättar med det hur det är. Men språket kan också blicka framåt i tiden, mot den okända framtiden. Mot det som ännu inte har blivit till. Språket bryter då gränserna för vad vi kan, vet och förstår just nu. Orden skapar en ny verklighet som ännu inte är. När Jesus talar med lärjungarna idag så talar han med ett sådant språk, som blickar framåt mot en tid och verklighet som ännu inte är. Det är ett språk som skapar utrymme för en ny tid med ett nytt innehåll att bli till. Jesus bereder med sina ord plats för Guds rike att bli till mitt i den faktiska och historiska verkligheten som lärjungarna levde och som vi lever i.

Jesus sade: ”Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting." Det skulle komma en dag för lärjungarna när Jesus inte längre var tillgänglig på det sätt som han dittills hade varit. De skulle inte längre kunna fråga Jesus om något därför att han inte längre skulle vara närvarande på samma sätt. Jesus talade om den tid och den verklighet som är lärjungarnas och vår gemensamma tid och verklighet. Den faktiska tiden som lärjungarna levde i och som vi lever i. Den tid vi kallar för historien. Deras tid är vår tid och vår tid är deras tid. De är vi och vi är dem. Vi är nu lärjungarna som inte längre kan fråga Jesus om någonting på det sätt som de första lärjungarna kunde. Dagen som Jesus talade om då är här, nu, idag. Vi kan inte fråga Jesus nu som de kunde då.

”Ännu har ni inte bett om något i mitt namn" sade Jesus. Lärjungarna där och då kunde be Jesus att berätta och förklara vad han menade med saker och ting och om hur det skulle bli. De kunde fråga honom, tala med honom och be honom om hjälp. De behövde inte be om något i Jesu namn. Han var ju där med dem och hos dem. Med orden "ännu har ni inte bett" berättade Jesus att det skulle komma en tid och en dag då lärjungarna skulle behöva be i Jesu namn. Den dagen är här nu. Här, i vår tid och verklighet som vi lever i här och nu behöver vi be i Jesu namn

Jesus sade: ”Den dagen skall ni be i mitt namn." Det är vad vi kan och ska göra. Vi kan och vi ska be till vår Herre och Gud i Jesu namn, i förvissning om att Gud Fadern älskar var och en och  oss alla på samma sätt som Gud Fadern älskar Sonen. Vi kan lita på att Gud därför svarar på våra böner när vi ber. Även om vi kanske inte alltid, eller ens ofta, får de svar som vi önskar eller vill ha.

”Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig" sade Jesus. När vi ber i Jesu namn då bekänner vi att Jesus är en någon som förmår och kan förändra rådande omständigheter. När vi ber då bekänner vi att Jesus är en någon som fortsatt kan skapa det som ännu inte är. När vi ber i Jesu namn då bekänner vi att Jesus inte bara är någon som har levt utan att han är en någon som lever, är tillgänglig och kan påverka sakernas tillstånd. Den kristna trons insikt om att Jesus är en någon som lever och inte bara någon som har levt är en stor källa till glädje. Den uppriktiga bönen till Fadern med Sonen i den Heliga Anden fyller den som ber med en alltmer fullkomlig glädje.

Jesus sade: ”Det kommer en tid då jag inte längre skall tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern." Där är vi inte än. Den tiden har ännu kvar att bli till. Jesus ord formulerar, skapar och öppnar en framtidens möjliga verklighet. Det ska komma en tid då vi med klara ord ska få veta allt om vem Gud Fadern är. Vid tiden för Guds rikes fullbordan ska allt stå klart och var och en och vi alla ska känna, veta och förstå vem Gud Fadern är i sin fullkomlighet. Det som vi här och nu kan ana om Gud som i en dunkel spegelbild ska där och då stå lysande klart i all sin Gudomliga prakt och helighet. Men där är vi inte än. Den tiden ska komma.

”Var inte oroliga, jag har besegrat världen" sade Jesus. I ljuset av hur världen ser ut finns det många skäl att misströsta. Men det finns ännu fler och större anledningar att känna tro, hopp och tillit. Jesus har en gång för alla besegrat ondskan i världen. De destruktiva krafterna som till synes råder är redan besegrade. Vi behöver inte känna oro för hur det ska bli. Vi vet hur det kommer att bli. Ondskans och dödens illvilliga krafter är redan besegrade. Godheten, nåden och Guds kärlek till livet har redan vunnit.

Vår tids verklighet är oupplösligt sammanbunden med Evangeliets glada budskap om Jesus från Nasaret. Framtiden är fast förankrad i allt det som har varit och allt det som ska bli i relation till Jesus. Han som i sin död och uppståndelse besegrade ondskan i världen med sin kärlek, nåd och barmhärtighet. Vår framtida verklighet är det Guds fullbordade rike som redan nu strålar ut över världen med ljuset av den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus. Den framtiden är till bredden fylld av liv, godhet och hopp. Det är en framtid att se fram emot med tillförsikt och med stor glädje.

#619. Tredje söndagen i Påsktiden…

"Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.” (Johannes 10:11-16)

Jesus ger oss en liknelse om sig själv. Jesus är som en god herde för oss och alla människor. Det var en liknelse som alla där och då förstod. Det fanns boskap överallt då och herdar fanns det gott om. Många hade egna erfarenheter av vad det var att vara en herde och alla visste vad som krävdes för att vara en god och ansvarsfull herde. Erfarenheter och kunskap som vi saknar. Vad och hur är en riktig herde? Vad menar Jesus med att han är som en god herde för oss alla?

En herde är ingen rosenkindad och vän gestalt. En sann herde är väderbiten och kärv. Ansiktet är härjat av nattens kyla. Han är solbränd och svettas i dagens hetta. Händerna är kraftiga, fulla av valkar och har många ärr. Fötterna skyddas av grova skor. Benens muskler är stora och starka. Dagslånga vandringar över berg och genom dalar har gjort herdens hela kropp muskulös och kraftig. I ryggsäcken bär han med sig allt han behöver för att leva och överleva.

Herden har ögon som har sett mycket. Allt mellan födsel och död. Han vet hur livets föds till världen. Han förlöser sina födande tackor. Han vet hur man hanterar ett får som inte längre orkar. Herden vet hur man tar till vara allt som går att ta vara på. Hans ögon har sett döden i livet. Han har sett livet i döden. Herden är stark, klok och vis. Han är ärrad av livets utsatthet.

Herden gör sig inga illusioner om sakernas tillstånd. En herde är en stadig och pålitlig gestalt som står fast rotad i den konkreta verkligheten. Den faktiska och sanna verkligheten är herdens livselement. Med alla dess brister, faror, möjligheter och svårigheter.

Herden bär sin käpp och sin stav för att de behövs. Med käppen, som är en rejäl påk, värnar han sin hjord. Mot björnar, lejon och vilda hundar. När rovdjuren visar sig tvekar han inte. För att värna sin flock drar han sig inte för att ta strid och slå hårt när det behövs. Den långa staven med kroken i änden behövs när fåren har gått bort sig. Med staven räddar han dem när de har fastnat bland buskar och i skrevor. Varje får och alla får skyddas och räddas. Herden räds ingenting för att värna sina får och sin hjord.

Herden vet att han har ansvaret för att fåren ska få den föda och det bete som de behöver. När fåren behöver livgivande vatten då är det herdens ansvar att leda dem till vattendrag och källor. Fårens liv vilar i herdens händer. Om han inte tar sitt ansvar och står upp för fåren när de behöver hjälp så kommer flocken att skingras och fåren att dö.

Fåren lever tack vare sin herde. Den gode herden känner för och med sina får och de låter sig ledas av honom. De är hans och han är deras. Fåren vet att herden alltid är pålitlig i allt. Den gode herden lever för sina får. Om det behövs så kommer herden att kämpa för sina får och för sin flock så långt och så länge det krävs. Den gode herden är beredd att offra sitt eget liv för att fåren ska få leva. Han är beredd att gå hela vägen, till och med genom dödens gräns. Den gode herden är beredd att offra sitt eget liv för att fåren ska få leva.

Sådan är Jesus som vår herde. Jesus är ingen sentimentalt mjäkig, rosenkindad och vän gestalt. Jesus är stadigt och pålitligt rotad i den konkreta verklighet som är våra liv. Med allt vad det innebär av brister, faror, möjligheter och svårigheter. Jesus gör sig inga illusioner om sakernas tillstånd. Jesus skapar inga illusioner som vi kan ta vår tillflykt till om eller när livet känns jobbigt eller svårt. Jesus vill inte att vi ska vända oss bort från den konkreta verkligheten som vi lever i. Han lever här med oss, mitt i allt som är, som vår gode herde.

Med Jesus som vår herde kan vi leva utan illusioner eller förfalskade föreställningar om livet. När vi med vår kristna tro vet att våra liv vilar i Jesu händer då vet vi också att det inte finns någonting i livet som vi behöver vara rädda för. Det finns ingenting som Jesus inte kan eller inte vill göra för att värna sina får och sin hjord. Jesus går som den gode herden genom helvetets eldar om det behövs för att värna, skydda och befria dig, mig, oss och alla andra människor från det som vill oss illa. Ytterst drar Jesus fram sin käpp och sin stav för att värna oss mot döden själv.

Hela mänskligheten är Jesus flock. Alla människor och varje människa omfattas av den kärlek, nåd och barmhärtighet som med och i Jesus flödar ut i skapelsen och genom den verklighet som vi lever i. Vi känner inte alla andra får i Jesus världsvida hjord. Många lever i andra fållor. Men Jesus känner var och en och oss alla vid namn. Jesus talar till var och en och till alla på det sätt som gör att vi känner igen honom som den han är. Var och en som har öron att höra med lyssnar när Jesus talar och känner igen honom som den gode herden.

Hur vi än gör så är vi alla delar av en och samma hjord som har en och samma herde. När Gud talar till och med sin mänsklighet då är det Jesus som talar. På olika sätt. På olika språk. I olika tider och i olika sammanhang. Där och då. Här och nu. Jesus är alltid densamme. Jesus Kristus från Nasaret, född av Maria, dödad på korset och återuppstånden till livet. Den Jesus och ingen annan är vår och hela mänsklighetens herde och levande Gud. Då, nu och alltid.

#618. Femte söndagen i Fastan…

"Han talade till dem i liknelser. ’En man planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort. När tiden var inne skickade han en tjänare till arrendatorerna för att hämta en del av vingårdens skörd. Men de grep honom, pryglade honom och körde i väg honom tomhänt. Då sände ägaren en annan tjänare till dem. Honom slog de i huvudet och skymfade. Då skickade han en till, och honom dödade de. På samma sätt med många andra: en del misshandlade de och andra dödade de. Nu hade han bara en, sin älskade son, och honom skickade han som den siste. Han sade: ”Min son kommer de att ha respekt för.” Men arrendatorerna sade till varandra: ”Här har vi arvtagaren. Kom så dödar vi honom, då blir det vi som får arvet.” Och de tog fast honom och dödade honom och kastade honom utanför vingården. Vad gör nu vingårdens ägare? Han kommer dit och tar död på arrendatorerna och ger vingården åt andra. Har ni inte läst det här stället i skriften: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon.’ De hade gärna velat gripa honom men var rädda för folket; de förstod att hans liknelse var riktad mot dem. Därför lät de honom vara och gick sin väg." (Markus 12:1–12)

Jesus befann sig i Jerusalem. När han och lärjungarna kom till staden välkomnade folket honom som om han var en kunglighet. Det första han gjorde när han kom till Jerusalem var att gå till templet och där ställde han till med bråk. ”Står det inte skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste.” sade han högt när han välte omkull bord och drev ut dem som gjorde affärer i och vid templet. Översteprästerna och de skriftlärda blev arga förstås. Det var ju deras affärsverksamhet som Jesus bråkade om. Maktens människor har i alla tider tyckt illa om när någon har synpunkter på deras orättfärdiga affärer. Så de sökte efter ett sätt att röja Jesus ur vägen. Samtidigt som de var lite rädda för honom, de såg ju att han hade ett starkt stöd bland folket.

Jesus och lärjungarna lämnade Jerusalem efter bråket och kom tillbaka dagen efter. De gick upp till tempelplatsen igen och där konfronterade översteprästerna och de skriftlärda Jesus om bråket dagen innan. ”Vad har du för fullmakt att göra detta?” frågade de honom och det blev en diskussion dem emellan. Jesus förde in diskussionen på teologiska frågor och frågade bland annat om vem de uppfattade att Johannes döparens var. Översteprästerna och de skriftlärda stod svarslösa. Det var då Jesus gav dem liknelsen om vingården och arrendatorerna.

Det var ganska kärva ord i den där liknelsen. Mannen som i liknelsen planterade en vingård, det är förstås Gud Fadern själv. Vingården är Guds utvalda folk. Stängslet kring vingården är de rituella och religiösa avgränsningarna som avskiljer och identifierar vilket av alla folk det är som är Guds folk. Presskaret är uppenbarelsens förädling. Det vill säga det Guds folks vittnesbörd om Guds uppenbarelse i världen som ska bli och vara till frälsning och välsignelse för alla folk. Vakttornet är den institutionaliserade offerkulten i templet och det prästerskap som gavs uppgiften att med och genom tempelkultens ritual hålla folkets relation till Gud Fadern sanningsenlig.

Att vingården arrenderades ut betyder att Gud Fadern anförtrodde förvaltningen av Guds folk till människorna. Arrendatorerna är de bland Guds folk som fått förtroendet att förvalta platsen för Guds uppenbarelse i världen, det vill säga översteprästerna och de skriftlärda som ansvarade för templet. De överstepräster och skriftlärda som Gud hade anförtrott folkets väl blev sig själva nog. Det ansvarsfulla förtroendet och den förvaltande uppgiften som de fick omvandlades till en egennyttans maktposition. Tempelkulten, vars funktion var att upprätthålla folkets relation med Gud och Guds relation med folket omvandlades till en affärsverksamhet. Istället för att ta sitt ansvar för Guds folks väl utnyttjade översteprästerna och de skriftlärda makten de hade fått för egen vinnings skull.

Tjänarna som vingårdens ägare sände för att hämta en del av vingårdens skörd är profeterna som Gud sände till folkets förvaltare för att utkräva ansvar och hämta hem frukterna av Guds folks vittnesbörd i världen. Men profeterna motarbetades, fördrevs, fängslades eller slogs ihjäl en efter en. I liknelsen skickade vingårdsägaren till slut sin son i hopp om att arrendatorerna skulle ha respekt för honom. Men arrendatorerna såg istället möjligheten att tillförskansa sig hela vingården genom att ha ihjäl sonen. Så de slog ihjäl honom. Men arrendatorerna fick inget arv. Istället drog de på sig vingårdsägarens vrede och han hämnades sin son genom att ha ihjäl arrendatorerna och ge vingården åt andra.

Jesus drev hem poängen och sade: ”Har ni inte läst det här stället i skriften: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon.” Han talade förstås om sig själv. Hörnstenen, grundstenen som bär hela bygget. Den osannolika stenen som husbyggarna ratade blir och är genom Guds försorg den sten som hela tillvarons existens vilar på. Översteprästerna och de skriftlärda förstod att hans liknelse var riktad mot dem. De hade gärna velat gripa honom men var rädda för folket, därför lät de honom vara och gick sin väg.

Jesus gav översteprästerna, de skriftlärda och oss en ganska kärv liknelse. Som så ofta när Jesus är skarp och kärv i tonen så gjorde han det för att inskärpa allvaret i hans ärende. Det handlar om liv och död, alldeles på riktigt. Vare sig där och då eller här och nu handlar Jesus ärende om någon rosaskimrande låtsasvärld. Han ger oss en kärv liknelse för att vi ska förstå och inse att det som Jesus kommer med är allvar på liv och död. Den kristna kyrkans vingård och kyrkans vittnesbörd om Guds uppenbarelse i världen handlar inte om något annat än om huruvida vi och alla andra människor ska leva eller dö. Den kristna kyrkans vittnesbörd i världen är på dödligt allvar till förmån för livet.

Nu står vi här i den kristna kyrkans vingård som vår Herre har planterat i världen. Det finns avgränsningar som avskiljer och identifierar vad den kristna kyrkan är och inte är. Det finns presskar i kyrkans församlingar som är till för att förädla Guds uppenbarelses frukter till frälsning och välsignelse för alla folk. Det finns vakttorn i den kristna kyrkans tro, tradition och bekännelse som reglerar innehållet i och formen för vår relation till Gud och Guds relation till oss. Det finns sådant som är sant och det finns sådant som är osant om vem Gud är och om hur människans relation till Gud Fadern ser ut.

Vi har tillsammans fått uppgiften att vara den kristna kyrkans arrendatorer i vår tid. Det är vår uppgift att förvalta Guds uppenbarelses hemligheter och synligheter till glädje och hopp för andra och varandra. Vi behöver hjälpas åt med att förvalta den kristna kyrkans vingård. Så att den kyrkliga vingården bär vittnesbörd om att Gud Fadern faktiskt uppenbarar sig i folkets närhet. Vi behöver hjälpas åt och förvalta kyrkans Evangelium så att vittnesbördet i vår kristna tro blir till välsignelse och frälsning för många. Allt i medvetenhet om det djupa allvaret som Jesus gjorde tydligt med sin kärva liknelse.

#617. Tredje söndagen i Fastan…

”Mycket folk följde efter och trängde sig inpå honom. Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år. Hon hade varit hos många läkare och fått utstå mycket. Det hade kostat henne allt hon ägde, men ingenting hade hjälpt, snarare hade hon blivit sämre. Hon hade hört vad som berättades om Jesus, och nu kom hon bakifrån i hopen och rörde vid hans mantel, för hon tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder skulle hon bli hjälpt. Och genast stannade blodflödet, och hon kände i kroppen att hon var botad från sitt onda. När Jesus märkte att det hade gått ut kraft från honom vände han sig om i hopen och frågade: ’Vem rörde vid mina kläder?’ Lärjungarna sade: ’Du ser väl hur folk tränger på, och ändå frågar du vem som har rört vid dig!’ Han såg sig omkring efter henne som hade gjort det. Kvinnan, som visste vad som hade hänt med henne, kom rädd och darrande fram och föll ner för honom och talade om hur det var. Han sade till henne: ’Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.’” (Markus 5:24–34)

Berättelserna om Jesus spreds från by till by, från stad till stad. Det berättades vida omkring om vad Jesus gjorde och att han hjälpte många med mycket. Folket i byarna och städerna hade hört om mirakel och om fantastiska ting. Människor hade blivit botade. Sjuka blivit friska. Omöjliga möjligheter hade blivit verklighet. Många hade hört om vad Jesus hade gjort. De hade hört att han hjälpte många. Så folk samlades när de fick höra att han var på väg, för att få en glimt av den som de hade hört så mycket om. Många trängde sig på runt Jesus och det var trångt omkring honom..

Bland alla de som trängdes runt Jesus fanns hon. I tolv hade livet sakta sipprat ur henne. Blodet är livet – livet finns i blodet och livet är blodet. Vi vet inte vad som orsakade hennes lidande. Vi vet bara att hon hade lidit länge och att livet sakta lämnade henne. Hennes svårigheter hade kostat henne allt hon ägde. Hon hade försökt med allt för att livet inte skulle tas ifrån henne. Ingenting hade hjälpt. Blodet och livet, livet i blodet, fortsatte att sakta dräneras ur henne. Så hon begav sig till Jesus, som hon hade hört så mycket gott och hoppfullt om.

För att hjälp ska bli till behövs tre saker. Man behöver inse att man behöver hjälp, man behöver tro på att det finns hjälp att få och det behöver finnas någon som kan och vill hjälpa. Kvinnan hade kämpat så länge. Hon insåg att hon behövde hjälp. Berättelserna som kvinnan hade hört om Jesus väckte ett hopp och en tro på att det faktiskt fanns hjälp att få. Jesus är den som kan och vill hjälpa. Så hon sträckte ut handen mot Jesus och rörde vid hans mantel. Miraklet skedde. Hon kände i kroppen att hon blev botad från sitt onda och genast stannade blodflödet. Vad det än var som dränerade henne på liv, så upphörde det där och då. Livet slutade att försvinna från henne. Det som var trasigt blev helt. Hon blev helad och hel.

Jesus helade kvinnan utan att säga ett ord, utan att sätta upp några villkor för henne och utan att förvänta sig eller kräva något i gengäld. Kvinnan förstod att hon behövde hjälp, hon trodde att Jesus kunde hjälpa henne. Hennes tro fick henne att sträcka sig efter Jesus. Det var allt och det var tillräckligt för att miraklet skulle ske. ”Vem rörde vid mina kläder?” frågade Jesus. Det var trångt omkring dem så lärjungarna missuppfattade frågan. De trodde att Jesus menade vem som helst. Hon visste att han menade henne. Jesus frågade inte för att han inte visste vad som hade hänt. Han frågade för att kvinnan skulle ge sig till känna och säga som det var.

Jesus ville att hon skulle ge sig till känna så att alla andra skulle få se vad som hade hänt. Han frågade för att miraklet skulle bli synligt. Så att miraklets vittnesbörd skulle bli synligt i världen. ”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda” sade Jesus till henne. Jesus ord till kvinnan där och då är löftesord riktade till dig, mig, oss och alla människor här och nu. Mina barn, er tro ska hjälpa er. Gå i frid. Ni ska bli botade från ert onda.

I berättelserna om Jesus vittnar Jesus mirakel om Guds fullbordade framtid. Miraklen är små, ögonblickskorta glimtar av en framtid som ska bli och som samtidigt, på något märkligt sätt, redan är. Miraklen vittnar om att Jesus löften om befrielse, frälsning och livets seger över döden har infriats i en Guds framtid där människans och mänsklighetens frälsning och befrielse från döden är fullbordade faktum. En framtid som ligger framför oss och som samtidigt redan är här – med och genom vittnesbördet i Jesus mirakel och löften. Redan nu och ännu inte. 

Jesus botade kvinnan från hennes onda. Hon blev så ett vittne om att den Guds fullbordade framtid som Jesus hela liv, död och uppståndelse vittnar om är sann. Där och då. Redan nu och ännu inte. En tillvaro där livet inte längre rinner ifrån oss som sand mellan våra fingrar. När allt som nu är trasigt ska få bli helt. Där och när du, jag och vi tillsammans med alla människor ska få bli och vara de som vi i Guds ögon är ämnade att vara. Helade människor. Hela människor. Befriade och frälsta människor. Helt och hållet burna av och i Guds oändliga kärlek, nåd och barmhärtighet i en tid som sträcker sig mot oändligheten.

#616. Första söndagen i Fastan…

”Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: ’Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.’ Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: ’Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.’” (Matteus 16:21–23)

Jesus och lärjungarna var nere vid kusten kring Tyr och Sidon. Därifrån vandrade de tillbaka inåt land och passerade Galileiska sjön. Jesus försåg fyra tusen människor med mat och de fortsatte till trakten av Magadan där de bråkade med fariseer och saddukeer. De tog sig vidare över till andra sidan sjön och befann sig vid Caesarea Filippi.

Jesus ställde några frågor om sig själv till lärjungarna. Vem trodde de att han är? Petrus svarade självsäkert ”Du är Messias, den levande Gudens son.” Jesus bekräftade det Petrus sade och lade till att Petrus är klippan som Jesus ska bygga sin kyrka på. Jesus sade dessutom att Petrus ska få nycklarna till himmelriket. Sedan började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. Efter allt de hade sett och hört, mirakel och allt, så började Jesus att tala om att han ska lida och dö.

Petrus blev upprörd. ”Må Gud bevara dig, Herre. Något sådant skall aldrig hända dig.” Petrus reagerade som de flesta av oss reagerar när tillvaron visar sig vara utanför vår kontroll och någon som står oss nära ska råka illa ut. Vi gör vad vi kan för att det där inte ska få hända. Vi säger nej, nej, nej. Det  jobbiga och svåra får inte ske. Det är högst mänskligt och fullt förståeligt. Men det skeende som Jesus är inblandad i låg långt utanför Petrus eller någon annan människas kontroll. Det som skulle hända behövde hända. Trots allt.

Jesus tillrättavisade Petrus med hårda ord. ”Håll dig på din plats, Satan.” I Petrus ord hörde Jesus samma röst som frestade honom i öknen efter att han blivit döpt. Satans röst som utmanade honom att göra bröd av stenar. Som frestade honom att utmana Gud genom att kasta sig ner från tempelmuren. Som frestade honom med makt över alla riken i världen och deras härlighet. Den där Satan som frestade honom att ta kontroll över livet genom att ta använda makten som Gud nedlagt i honom för egen vinning. ”Gå din väg, Satan” sade Jesus i öknen. ”Håll dig på din plats, Satan” sade han vid Caesarea Filippi.

Så lömsk är Satan att han till och med använder sig av Jesus lärjunges röst för att obstruera Faderns och Sonens och Andens verk till frälsning för människan och alla människor. Men Jesus lät sig inte bedras. Frälsningens skeende avbröts inte och pågår sedan dess enträget.

Men Guds pågående frälsning av människan är ingen picknick i det gröna. Allvaret blev tydligt för lärjungarna där och då. Det bör vara tydligt för oss här och nu. Det handlar kompromisslöst om de yttersta tingen – om själva livet och om livets begränsning i den påtagliga döden. Det där som Petrus försökte och ville väja för. Men det finns ingen genväg och det finns ingen väg förbi. Var och en av oss måste oundvikligen konfronteras av livets yttersta gräns på ett eller annat sätt.

Inför den dagen finns det anledning att minnas att Jesus också sade till lärjungarna att han skulle bli uppväckt på tredje dagen. Jesus skulle lida och Jesus skulle bli dödad. Men Jesus skulle också bli uppväckt på tredje dagen. Det var så det blev och det är så det är. Det osannolika miraklet skedde. Jesus uppstod från döden och gav sig till känna för lärjungarna igen, efter sin död. Mot alla odds. Livet ska segra trots allt. Löftet om livets seger över döden är lika sant som det verkar vara omöjligt. Där och då. Här och nu.

Där stod Petrus med Jesus ord ringande i öronen. ”Håll dig på din plats Satan.” Jesus sade det till samma Petrus som ett ögonblick tidigare blev lovad himmelrikets nycklar. I den ena stunden var Petrus förvaltaren av Guds löften och förlåtelsens nycklamakt. I den andra stunden blev han hårt tillrättavisad av Jesus om att hans ord var Satans. Det är samma Petrus som får allt detta sagt om sig. Klippan som Jesus ska bygga sin kyrka på.

Petrus är kyrkan och kyrkan det är vi. Båda de där sidorna finns i oss. Vi är bärare av Evangeliets löften, förvaltare av Guds goda, förkunnare av hopp och vittnen om förlåtelsens möjlighet. Samtidigt finns sveket där inom oss. Båda de två möjligheterna finns i Petrus och båda finns i oss. Petrus är inte en hel människa förrän han har fått klart för sig att han bär både hoppet och sveket inom sig som möjligheter. Det är först när vi inser att vi bär båda möjligheterna inom oss som vi blir och är hela människor och en sammanhållen kristen kyrka. Det krävs av oss att vi väljer. Vi måste välja vilken möjlighet vi ska leva ut i våra liv och förverkliga i världen. Och vi måste börja om och välja varje dag.

#615. Sexagesima…

”Några i hopen som hörde detta sade: ’Han måste vara Profeten’, och några sade: ’Han är Messias.’ Men andra sade: ’Inte kommer väl Messias från Galileen? Säger inte skriften att Messias skall vara av Davids ätt och komma från Betlehem, byn där David bodde?’ Så blev hopen oenig om honom. Några ville gripa honom, men ingen lyfte sin hand mot honom. När deras folk kom tillbaka frågade översteprästerna och fariseerna: ’Varför har ni inte tagit hit honom?’ De svarade: ’Aldrig har någon människa talat som han.’ Då sade fariseerna till dem: ’Har ni också blivit vilseledda? Finns det någon i rådet eller bland fariseerna som tror på honom? Men den stora hopen, som inte kan lagen, den är förtappad.’ Nikodemos, som själv satt i rådet och som tidigare hade sökt upp Jesus, sade: ’Inte dömer väl vår lag någon utan att man först har hört honom och tagit reda på vad han gör?’” (Johannes 7:40–51)

Jesus befann sig i Jerusalem. Det var Lövhyddehögtidens tid och staden var fylld av firande människor. Jesus hade tagit sig dit i lönndom för han visste att fanns en dödsdom hängande över honom och ännu var tiden inte inne. När halva högtiden var förbi gav han sig till känna och började undervisa vid templet. Det uppstod diskussioner om honom och folk diskuterade med Jesus om hans ärende. Fariseerna och översteprästerna fick veta att Jesus var i Jerusalem och försökte få honom gripen utan att lyckas.

”På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ’Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.’ Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.” (Johannes 7:37–39)

Några i hopen som hörde honom tala blev övertygade om att Jesus var en profet, att han var en någon som kommer med ett budskap från Gud själv. Några blev övertygade om att Jesus var Messias, den någon som Gud skulle sända för att rädda och befria det judiska folket från dess världsliga bojor. Andra betvivlade att Jesus kunde vara Messias eftersom hans ursprung inte riktigt stämde överens med föreställningarna om varifrån och hur Messias skulle ge sig till känna. De hade olika uppfattningar om Jesus och de började bråka med varandra om saken. Några ville gripa honom, andra lyfte inte ett finger för att göra honom illa.

Redan från första början har det funnits olika uppfattningar och oenighet om vem Jesus är och vad hans ärende handlar om. Några såg honom som en Guds budbärare, andra som en folkets befriare och ytterligare andra betraktade honom som inget av det. En del ville fjättra honom och andra brydde sig inte om honom alls. De olika åsikternas konflikter om Jesus fanns där från början och de finns fortfarande. All världens olika kyrkliga samfund vittnar om att inte ens den kristna kyrkan som sådan är överens med sig själv om vem Jesus är och vad hans gärning betyder för oss. Det är ett lite sorgligt faktum att det är så. Men det kanske inte är så konstigt i ljuset av att det är Gud själv som har gett sig till känna i, med och genom Jesus. Gud som sådan är svår att fånga både i ord och tankar. Uppfattningarna om honom är dömda att vara olika.

I någon mening var och är Jesus allt det där som påstods om honom. Han var en profet och han är en Guds budbärare. Han är världens Messias, en folkets och människans befriare som befriar människor från världsliga bojor och från existensens olika former av fångenskaper. Dessutom, i ljuset av korsfästelsen, hans död och uppståndelse så är Jesus mycket mer än så. Även om han kom till och gav sig till känna för världen på ett sätt som ingen kunde ha förutsett. Jesus var och är Gud själv förkroppsligad som människa. Jesus är Gud själv manifesterad i världen för världen.

Översteprästerna och fariseerna försökte kontrollera Jesus och de blev irriterade av att deras egna utsända inte lyckats gripa honom. Deras utsända hade hört Jesus tala och kunde inte förmå sig att gripa honom. De skriftlärda såg sig som lite förmer än den stora hopen som ”inte kunde lagen” och de betraktade dem som lyssnade på och tog till sig vad Jesus sade som förtappade. Även i vår tid och i vår egen kyrka finns det makthavare som likt översteprästerna och fariseerna tycker sig vara lite förmer och ser ner på hopen som tar till sig vad Jesus säger och lever ut sin kristna tro. När kyrkans makthavare agerar på det sättet då ska det vara en källa till glädje. Då vet vi i kyrkans gudstjänstfirande församlingar att vi befinner oss i närheten av Jesus. Det är en kristen människas frihet som stör makthavarna.

Nikodemos var en av fariseerna som konfronterade Jesus i Jerusalem. Men han var annorlunda. Nikodemos hade sökt upp Jesus en natt och bekräftade för Jesus att han trodde att Jesus var sänd av Gud. De samtalade en stund och Jesus undervisade Nikodemos om att bli född på nytt genom tron på Guds son. Vid konfrontationen i Jerusalem tog Nikodemos till orda och försvarade Jesus. ”Inte dömer väl vår lag någon utan att man först har hört honom och tagit reda på vad han gör?” sade han. De andra skriftlärda tillrättavisade Nikodemos och försökte tysta honom genom att skambelägga honom. Som även våra tiders makthavare brukar göra.

Men Nikodemos lät sig inte skrämmas till tystnad. Han dök upp igen i samband med gravläggningen av Jesus. Han kom med myrra och aloe i stora mängder till svepningen av Jesu kropp. Det spelar stor roll att Nikodemos hade med sig just myrra till svepningen och gravläggningen. Myrra var en väldoftande rökelsekrydda som var förknippad med vördnad för det kungliga och tillbedjan av det gudomliga. Med gravläggningens myrra bekräftade Nikodemos sin uppfattning att Jesus var och är den Guds son som han utgav sig för att vara.

Så, när vi har olika uppfattningar om vem Jesus är och vad han betyder för oss då står vi i gott sällskap med de första som såg och hörde honom och med alla tiders kristna som har gått före oss. Det är i sin ordning att vi har olika uppfattningar om Jesus. Olikheter är inte alltid felaktigheter. Men vi gör gott i att försöka vara och göra som den påläste Nikodemos. Vi gör gott i att söka upp Jesus med våra frågor och samtala med honom om våra tankar. Vi gör gott i att ta Jesus i försvar när någon förnekar honom. Vi gör gott i att inför för andra bekräfta vår kristna tro att Jesus från Nasaret är Guds son. Vi gör gott i att, likt Nikodemos, ta vår kristna tro på allvar och dela med oss av den till andra.

#614. Seglora smedjas uppgång och fall…

”Åren med Seglora smedja skapade en polarisering inom Svenska kyrkan. För lång tid skruvade Seglora ett lock på angelägna teologiska, kyrkliga och samhälleliga diskussioner. De locket har successivt öppnats, men helt borta är det inte. Allvarligast ur ett samhällsperspektiv var förstås Segloras och Hjärtas målmedvetna arbete för att normalisera islamofascismen. Den normaliseringen hade en direkt motsvarighet i Tro och Solidaritets agenda. I dag är Seglora smedja ingen aktiv arena längre och de som hårdast drev frågorna får nu alltså starta en egen marginaliserad Hjärta-grupp. Men, inom Svenska kyrkan glömmer vi inte vad som skedde för tio år sedan och vilka aktörerna var. Vi minns hur de omhuldades av biskopar, finansierades och fick fritt spelrum.” (Annika Borg i Världen Idag)

Med anledning av stormen i vattenglaset som orsakades av att Mattias Irving tvingades att lämna socialdemokratiska Tro och solidaritets förening Hjärta skrev Annika Borg om erfarenheterna av Seglora Smedja i Världen Idag: ’Jag glömmer inte Seglora Smedjas härjningar’. Seglora Smedja skulle inledningsvis vara en plattform för kyrklig bildning och opinionsbildning under ledning av Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz. Det stod tidigt klart att det i praktiken handlade om renodlad socialdemokratisk opinionsbildning i och omkring Svenska kyrkan. Mattias Irving dök inom kort upp som ’webmaster’ för Seglora Smedjas hemsida och det skrevs snart om både Breivik och Himmler i relation till kristen tro och Svenska kyrkan (#49).

Helle Klein, Ewa Lindqvist Hotz och Mattias Irving förstörde mycket för och i kyrkan under åren som de härjade med Seglora Smedja. Det var mycket kyrklig glädje och många kyrkliga förtroenden som slogs sönder när Klein, Lindqvist Hotz och Irving hänsynslöst vevade omkring sig med Seglora Smedjas skrupelfria ’opinionsbildning’. Man blev ofta förskräckt och förundrades över att Klein och Lindqvist Hotz, som ju ändå är prästvigda, kunde vara så oerhört skoningslösa när de gav sig på kyrkans eget folk med sina texter. De hade ingen empati, nåd eller barmhärtighet till övers för den eller de som hade och uttryckte åsikter som skiljde sig från deras. Det var tidvis ganska fasansfullt.

När Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz drog igång sina härjningar med rena personangrepp (#32) skrev jag ett öppet brev till dåvarande biskopen i Stockholm Eva Brunne om det verkligen var så här vi skulle ha det i stiftet (#33). Jag visste inte då att socialdemokraten Eva Brunne skulle bli en av Seglora Smedjas främsta välgörare. Jag var då naiv nog att tro att en biskop i Svenska kyrkan i sitt ämbete bär ett större ansvar för den kristna kyrkans väl än för sin egen politiska övertygelse. Så var det inte med Eva Brunne och hennes biskopsgärning var början på slutet av mitt förtroende för vår kyrkas biskopar.

Ibland är sagan den lögn som kommer närmast sanningen, så jag skrev en saga om skeppet Smedjan som härjade runt ett litet hav som hette Trons och Den Fria Tankens Hav (#51). Mattias Irving gick i svaromål på Twitter och visade prov på den arroganta och hånfulla översittarattityd som var Seglora Smedjas adelsmärke när det begav sig. (Se nedan, skärmdump från 2012.)

I början av 2013 försåg partiet Helle Klein med ett nytt jobb på tidningen Dagens Arbete och Seglora Smedjas verksamhet bestod därefter av ’nättidningen’ Dagens Seglora som var en hemsida där Mattias Irving klippte och klistrade in texter. Mattias Irving omvandlades till ’chefredaktör’ för hemsidan som påstod sig vara en tidning. I oktober 2013 avvecklades Smedjans kontor och Helle Klein tog med sig den röda skinnsoffan, som köpts in till stiftelsen Seglora Smedja för donerade pengar, till sitt nya kontor på Dagens Arbete. (Se nedan, skärmdump från 2013.) 

Seglora Smedja förde en tynande tillvaro på hemsidan Dagens Seglora och med diverse aktiviteter fram till slutet av 2017. Klein och Lindqvist Hotz ägnade sig åt annat och dök upp ibland i samband med något event. Där någonstans, jag minns inte exakt när, fick Mattias Irving tjänsten som ’politisk sekreterare’ i socialdemokratiska Tro och solidaritet. Detta trots att Irving ivrigt hävdade att Seglora Smedja inte hade någonting med det socialdemokratiska partiet att göra (#230). Från den positionen har han 'opinionsbildat' för Socialdemokraterna fram tills nu. Det sista som publicerats på Dagens Seglora skrevs i januari 2018.

Seglora Smedja var ett socialdemokratiskt projekt och en plattform för partipolitisk opinionsbildning i och omkring Svenska kyrkan. Stiftelsens verksamhet finansierades bl.a. av Stockholms stift under Eva Brunnes tid som biskop och av Lunds stift under Antje Jackeléns tid som biskop. I Stockholm stift tilldelades Seglora Smedja både stiftsbidrag och stiftskollekter (#59, #188, #229, #317). Eva Brunne och Antje Jackelén var och är medansvariga för den stora skadan som Helle Klein, Ewa Lindqvist Hotz och Mattias Irving med flera tillfogade Svenska kyrkan under åren när stiftelsen Seglora Smedja var som mest aktiv. Deras ansvar för illgärningarna är inskriven i historien.

I skuggan av Kleins, Lindqvist Hotz och Irvings hänsynslösa härjningar bredde den partipolitiska åsiktsdiktaturens tystnad och självcensurens rädsla ut sig i kyrkan. Stora mängder förtroende förstördes och mycket kyrklig glädje slogs sönder av Smedjans verksamhet – med aktivt stöd av Eva Brunne och av Antje Jackelén och med passivt stöd av övriga biskopar. Den destruktiva cirkusen runt Seglora Smedja blottlade den sorgliga partipolitiseringen i vår kyrka och belyste påtagliga brister i Svenska kyrkans episkopala ledarskap. (Se nedan, skärmdump från 2013.) #62. När mobbare vinner…

Man kan fundera på det faktum att partiet Socialdemokraterna nu har förklarat Mattias Irving – som högljutt har bedrivit socialdemokratisk opinionsbildning legitimerad av Helle Klein och sanktionerad av Eva Brunne och Antje Jackelén – för persona non grata i partiet. Mattias Irving har kastats ut ur partiet men de kyrkliga maktmänniskorna som uppmuntrade honom och som möjliggjorde hans opinionsbildande verksamhet sitter kvar i orubbat bo. Det hela är en ganska smutsig historia. Att Svenska kyrkan har stöttat Seglora smedja är orättfärdigt på många olika sätt. Kvarstår gör även frågan om pengarna. Var har alla pengarna som Svenska kyrkan genom åren har försett stiftelsen Seglora Smedja med tagit vägen?

• #32. Vilket mått är rågat…
• #33. Öppet brev till biskop Eva…
• #49. En saga och en lärdom…
• #51. Sagan om skeppet Smedjan…
• #59. Kollektens teologi…
• #62. När mobbare vinner…
• #74. Sista versen…
• #104. The Untouchables…
• #188. Ett samtalsämne till måndag…
• #229. Att försnilla pengar ur kollekten…
• #230. Hej Mattias…
• #317. Kyrklig fördelningspolitik…
• #596. Svenska kyrkans glidning mot vänster…
• #597. Med lögnen som verktyg…

#613. Tredje söndagen efter Trettondedagen…

"I detsamma kom lärjungarna. De blev förvånade över att han talade med en kvinna, men ingen frågade vad han ville henne eller varför han talade med henne. Kvinnan lät sin vattenkruka stå och gick bort till staden och sade till folket där: ’Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?’ De gick ut ur staden för att söka upp honom. Under tiden sade lärjungarna till honom: ’Rabbi, kom och ät.’ Han svarade: ’Jag har mat att äta som ni inte känner till.’ Lärjungarna sade då till varandra: ’Kan någon ha kommit med mat till honom?’ Jesus sade: ’Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk. Ni säger: fyra månader till, så är det dags att skörda. Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd. Den som skördar får sin lön, han bärgar grödan till evigt liv, så att den som sått och den som skördar kan glädja sig tillsammans. Här gäller ju ordet att en sår och en annan skördar. Jag har sänt er att skörda där ni inte behövt arbeta. Andra har arbetat, och ni får lönen för deras möda.’ Många samarier från den staden hade kommit till tro på honom genom kvinnans ord när hon försäkrade: ’Han har sagt mig allt som jag har gjort.’ När samarierna kom till honom bad de honom stanna hos dem, och han stannade där två dagar. Många fler kom till tro genom hans egna ord, och de sade till kvinnan: ’Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.’” (Johannes 4:27–42)

Jesus var på väg från Judeen till Galileen och passerade genom Samarien. Det fanns en gammal konflikt mellan judarna och samarierna som gjorde att samarierna inte stod särskilt högt i kurs bland judarna. När Jesus och lärjungarna kom till staden Sykar stannade de vid Jakobs källa. Det var mitt på dagen och lärjungarna gick in till staden för att köpa mat. Jesus blev kvar vid källan. En samarisk kvinna kom för att hämta vatten och Jesus bad henne att ge honom något att dricka. De började att samtala med varandra. Kvinnan var väl införstådd med att judarna inte höll samarierna särskilt högt och undrade hur Jesus som jude kunde be henne som samarisk kvinna om hjälp. Samtalet mellan Jesus och den samariska kvinnan utvecklade sig till något som förändrade världen en gång för alla.

Det judiska folket utvaldes av Gud Fadern till att vara det folk på jorden som genom sin blotta existens ska vittna för alla folk om Guds existens och Guds förbund med människan. Förbundet var exklusivt och det judiska folket var ett vittnesbörd för världen genom att Gud uppenbarade sig i deras närhet. Det judiska folket pekade bort från sig själva och vittnade om Gud Faderns relation till människan när de levde i enlighet med förbundets lagar och traditioner. Med samtalet vid Jakobs brunn förändrades förbundets förutsättningar. När Jesus gav sig till känna som Messias för kvinnan vid källan då uppenbarade sig Gud för en någon som inte var en del av förbundets folk. ”Jag vet att Messias kommer” sade hon. Jesus sade till henne: ”Det är jag, den som talar till dig.”

Det gick som en stötvåg genom kvinnan och ut över hela världen. När Jesus talade med den samariska kvinnan och uppenbarade för henne att han är den Guds Messias som människan har väntat på då inträffade ett paradigmskifte. Av någon anledning beslutade sig Gud för att utvidga utrymmet för uppenbarelsen av sig själv. När Gud Fadern uppenbarade sig i Sonens gestalt för en kvinna som befann sig utanför förbundsfolkets gemenskap – hon var dessutom en någon som var av ett folk som låg i fejd med Guds eget folk – då utvidgades uppenbarelsens utrymme till att omfatta hela världen och till att omfamna alla folk.

Just då kom lärjungarna tillbaka. De förstod förstås inte vad som hade hänt. De såg Jesus och kvinnan och fastnade i de gamla vanliga frågorna. De blev förvånade över att han talade med en kvinna. Ingen frågade vad han ville henne eller varför han talade med henne. Men kvinnan hade förändrats i sitt inre och gav sig iväg för att berätta för andra om vad hon sett, hört och upplevt. Hon gick bort till staden och började vittna om att Jesus hade känt till hennes innersta och talat med henne som ingen annan. Folket i Sykar blev nyfikna och följde med henne ut ur staden för se Jesus med egna ögon och höra honom med egna öron.

Samtidigt som kvinnan vittnade och folket i staden gav sig iväg för att höra och se Jesus pågick ett samtal mellan Jesus och lärjungarna. Lärjungarna erbjöd Jesus den mat de hade köpt. Jesus började då att tala om mat, föda och näring på ett annat och ett nytt sätt. Han talade om att hans mat, föda och näring är att göra Guds vilja och fullborda Guds verk. Han liknade arbetet för Guds rike vid sådd och skörd och försökte få lärjungarna att förstå att de också var en del av det arbetet. Jesus uppmuntrade lärjungarna att lyfta blicken och se att Guds uppenbarelses skörd är stor och att de hade en uppgift att fylla i det pågående arbetet att fullborda Guds verk och avsikt med mänskligheten. Arbetet som lärjungarna skulle bidra med var vittnesbörd och förkunnelse. Att skörda är att med vittnesbörd och förkunnelse om vem Jesus är bringa in människor till trons gemenskap runt och med Jesus.

Medan Jesus lärjungarna stod där vid källan och talade om sådd och skörd kom folket från Sykar. De hade genom kvinnans vittnesbörd kommit till tro på att Jesus faktiskt är den han utger sig sig för att vara och de bad Jesus att stanna hos dem. Jesus stannade i staden i två dagar och många fler kom till tro genom hans egna ord. Många av de boende i Sykar var samarier. Att Jesus stannade hos dem var ett brott både mot konventioner och mot de gamla konflikternas ordning. Att Jesus uppenbarade sig för samarierna och att de kom till tro på Gud Fadern var ett brott mot den dittills rådande uppfattningen om förbundets utformning och omfattning. Att Gud Fadern lät sig uppenbaras i Sonen utanför den ordinarie ordningen och ramen för förbundet öppnade upp förbundet med Gud för alla som inte är värdiga. Det vill säga, även för var och en av oss och alla andra människor.

Jesus samtal med den samariska kvinnan vid Jakobs källa utanför Sykar var ett paradigmskifte i den långa berättelsen om Guds relation till sitt folk och om Guds relation till mänskligheten. Från den dagen råder det inga tveksamheter om att Gud Faderns omsorg och kärlek omfattar och omfamnar varje människa och alla människor. Guds förbund med mänskligheten är öppet och tillgängligt för var och en och alla som vill ta Evangeliets vittnesbörd och förkunnelsen om Jesus till sig och göra den kristna tron till sin i kyrkans gemenskap. Om eller när vi tillsammans gör det och menar det då kan vi med samarierna från Sykar vända oss till alla som vill lyssna och tillsammans säga om Jesus: ”Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.

Jesus uppmuntrade lärjungarna att bidra till fullbordandet av den mänsklighetens frälsning som Gud Fadern påbörjade med Jesus – genom att vittna om och förkunna det glada budskapet som Jesus liv, död och uppståndelse skulle visa sig vara. Att vittna om Evangeliet och berätta om Jesus för andra är att följa den uppmaningen och göra sig till en vingårdsarbetare som bidrar till den rikliga skörden. Jesus uppmaning till lärjungarna kvarstår och den är nu riktad till oss och till alla kristna. Vittna och förkunna.