#59. Kollektens teologi...?

"Därefter förde han fram folkets offer. Han tog folkets syndofferbock, slaktade den och gav den som syndoffer, liksom det förra offerdjuret. Och han förde fram brännofferdjuren och offrade dem på föreskrivet sätt. Han bar fram matoffret, tog en handfull av det och brände det på alltaret, förutom morgonens brännoffer. Som folkets gemenskapsoffer slaktade han tjuren och baggen. Arons söner räckte honom blodet, och han stänkte det runt altaret."

(3 Mos 9:15-16) 

"De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna. De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem." (Apg 2:41-47)

"I samband med offentlig gudstjänst och andaktsstund får kollekt tas upp för att stödja Svenska kyrkans verksamhet eller någon annan verksamhet som kan anses angelägen för Svenska kyrkan." (Kyrkoordning för Svenska kyrkan 43 kap. 1 §)

Varför samlar kyrkan upp en kollekt i samband med gudstjänst? Varför ger vi en kollekt när vi firar gudstjänst? Varför just pengar? Givandet av egna materiella tillgångar till förmån för andra tycks finnas nedlagt i kyrkans väsen som ett normerande axiom. Men varför ska man ge? Behöver man ge? Och vilka ska få det som ges?

Offer och givande har alltid varit en del av människans religiösa liv och levande i en eller annan form. Kyrkans och gudstjänstens djupast liggande rötter drar sin ursprungliga näring ur den offerkult som praktiserades av de israelitiska stammarna för länge sedan. Det går att ha åsikter om den rituella slakten och det finns olika uppfattningar om offerkultens teologi. Men det går inte att bortse från att den Gud som kyrkan säger sig relatera till först gav sig till känna genom och med den offerkult som berättelserna beskriver. Redan där och då fanns givandet av materiella tillgångar med som ett bärande element. Den rituella slakten av och bränningen av djur var gåvor som folket gav till Gud, gåvor som var av yttersta vikt och betydelse för folkets relation till Gud. Offergåvorna var teologiskt konstituerande.

Det religiöst motiverade givandet av offer och gåvor har funnits med från första början. Men offer och givande förändras, formen och innehållet förändras över tid. Marcel Mauss beskrev förändringen av religiöst motiverat givande på ett sätt. Värdet som fanns i offergåvorna började distribueras till de behövande istället för att de gavs till gudomar. Offergåvan förändrades till att blir en rättvisans princip, som sin tur blev välgörenhetens princip. Att ge till den behövande blev att ge till Gud. Mauss beskrev det (här förenklat) som att givandet ökade när offrandet minskade och tvärtom. Ilana Silber beskriver en mer nyanserande tanke om det religiösa givandets teori. Hon kategoriserar givandet i en religiös kontext i tre typer – givande till gudomen, givande till religiösa institutioner eller auktoriteter och givande till de behövande och fattiga. Med dessa tre typer är det möjligt att identifiera och analysera det religiöst motiverade givandets förändringar både över tid och geografi. Med givande menar Silber både givande av offer och givande av gåvor. (Silber s. 291-313)

Apostlagärningarna berättar något om hur givandet i kyrkan förändrades. Det finns stöd för både Mauss och Silbers förståelser av givandets teori och förändring (skissartat återgivet ovan). Offerkulten i templet i Jerusalem förändrades under den romerska ockupationen för att till slut upphöra med templets förstörelse. Givandets riktning förändrades och riktades inåt mot den egna gemenskapen. Folkets relation till Gud gestaltades inte längre av offerkultens givande av gåvor till Gud utan av givandet av materiella tillgångar till förmån för gemenskapens behövande. Det religiöst motiverade givandet levde kvar men både formen och innehållet förändrades. Att ge av det egna till förmån för någon annan växte fram som ett konstituerade element i den kyrkliga gemenskapen. Nödvändigheten gjordes till dygd – "det är saligare att ge än att få".

Det religiöst motiverande givandet, vars rötter är mycket djupa, lever kvar med vår kyrkas vana att ta upp en kollekt i samband med gudstjänster. I kyrkoordningens enda mening som reglerar kyrkans kollektupptagande kommer ingen teologi till uttryck. Kollekt får tas upp är allt som står (har jag missat något så uppskattar jag ett påpekande). Det beslutas sedan på riks- stifts- och församlingsnivå vilka ändamål kollekten ska gå till. Vanligtvis går kollekten till allmänt erkända behjärtansvärda ändamål. Ofta kan ändmålen kategoriseras med Silbers tredje typ – de behövande och på olika sätt fattiga. Det händer att kollekt tas upp tlll förmån för en specifik del av kyrkan, en församlings diakoni till exempel. Det rör sig då om Silbers andra kategori – en religiös institution. Det går förstås att påstå att all kollekt i någon mening går till Gud i kyrkans gestalt. Men det det kan bara påstås med hjälp av ansenliga mängder ytterst tveksam teologi. Oavsett ändamål är själva givandet av kollekt en religiös handing.

Det händer inte så ofta att kollekt tas upp till ändamål som faller utanför alla teologiskt hållbara och etiskt motiverbara ramar. Men Stockholms stifts kollekt till stiftelsen Seglora Smedja förra året och den 17 februari i år är en sådan kollekt. Det finns absolut ingen teologiskt, ecklesiologiskt eller etiskt hållbar anledning till att den gudstjänstfirande församlingens givande ska komma en sådan stiftelse till del. Kollekten är en gåva och den gudstjänstfirande församlingens givande är en teologiskt och religiöst motiverad handling. Det är oförsvarligt att Stockholms stifts ledning med kollektändamålet den 17 februari inte förvaltar förtroendet som ligger i att bli anförtrodd en sådan gåva på ett teologiskt, kyrkligt och etiskt trovärdigt sätt. Att stiftelsen Seglora Smedja tilldelas en stiftskollekt (eller andra former av ekonomiskt stöd från stiftet) är inte försvarbart varken ur ett teologiskt, etiskt eller ecklesiologiskt perspektiv. Inte ur något perspektiv alls.

Stiftelsen Seglora Smedjas verksamhet har sedan hösten 2011 präglats av återkommande och djupa brister både vad det gäller etik i relation till enskilda personer och i relation till publicistisk etik. Hur det är möjligt att stiftets ledning väljer att med en kollekt och andra bidrag stödja den typ av verksamhet som Seglora Smedja bedriver är en stor gåta. Det väcker frågan om vilka lojaliteter som egentligen styrt stiftsledningens beslut? Intrycket är att det är något annat än lojaliteten mot kyrkans teologi, kyrkans etik, de avgiftsbetalande medlemmarna och de kollektgivare som levandegör kyrkan genom att fira gudstjänst.

• Silber, Ilana Friedrich, 2002: Sacrifice in Religious Experience: Baumgarten, Albert I. (red). Echoes of Sacrifice. Leiden: Brill.
• Carolina Johansson om aningslöshet eller provokation
• Tant Hu om allvaret som gör oss arga
• Sofia Lilly Jönsson om förmågan att hantera kritik
• Annika Borg om det åttonde budet
• En liten del av förra årets kritik mot kollekten till Seglora Smedja