"Increasingly over the past two decades or so, borderline, well-nigh pathological designations have become mainstream, no doubt for their rhetorical poignancy or "cut through." The result is that our public discourse is now cluttered with glittery, arresting but essentially junk-terms like "misogynist," "homophobe," "fascist," "bigot" and "racist." On one level, this is merely symptomatic of the more general hyperbolization of language today (such that "criticises" becomes "slams," "concern" becomes "alarm," and "affected" becomes "impacted"). But there is something else at play here, it seems to me. We've reached a point in our national life where our most basic moral disputes over competing visions of what is good can no longer be addressed in straightforwardly moral terms.
[…]
But liberalism's perpetual "war against all discriminations," as Michea calls it, is not without its collateral damage. This indiscriminate flattening-out of substantive moral disagreement leaves only discrimination itself excluded from public debate, or else vilified under such ubiquitous smears as "misogynist," "homophobe," "bigot" or whatever. When the rhetorical volume gets cranked up to this level, not only does it neutralize any shared capacity for nuance, for appreciation, for persuasion, for authentic disagreement - it also leaves the underlying convictions themselves unaddressed. This is a brutal way, not of settling debates, but of ensuring they don't take place at all.
[…]
The left ("self-righteous as war," to gloss Les Murray) and the right ("brimming with resentment") are thus both complicit in our current political deadlock; and things are certainly not helped by the sub-rational stampede of social media, which thunders indiscriminately, fecklessly from one glitzy cause to the next. Over against this suffocating pseudo-moralism, what is needed is to reintroduce authentic moral disagreement into public debate, to risk offending our liberal sensibilities by arguing for a better way, to refuse simply to "live and let live." It is only through such substantive, radical disagreement that a shared moral horizon might slowly come into view." (Scott Stephens, ABC 2013-10-26)
Kyrkans verkliga samtal med sig själv sker inte med braskande rubriker eller genom högljudd pamflettretorik. Kyrkans verkliga samtal med sig själv pågår i ett helt annat tonläge. Och med ett helt annat språk. För språket är viktigt. Kyrkans samtal gagnas inte av en hyperbolisk användning av orden – ett språkbruk som reducerar ordens semantiska innehåll till ett ingenting. En högt uppskruvad retorisk volym som gör språket till en skrällande cymbal orsakar att samtalet uteblir, tillsammans med tankarnas nyanser och den ömsesidiga förståelsen. I kyrkans verkliga och viktiga samtal används språket och orden med varsamhet. Därför att Kyrkans ärende påkallar språklig varsamhet.
Kyrkans ärende är av annat slag än politikens. Kyrkans uppgift har ett annat innehåll än journalistikens. Därför behöver kyrkans språk vara av ett annat slag än den politiska journalistikens. Kyrkans dialog med sig själv behöver vara både empatisk och sympatisk. Empati (i betydelsen "förmåga att känna med någon annan") behövs för att kunna sätta sig in i någon annans sätt att tänka, för att förstå. Sympati (i betydelsen "förmåga att känna för någon annan") behövs för att kunna ha ett inkluderande förhållningssätt även mot dem som inte delar ens åsikter. Om empati eller sympati saknas i de offentliga kyrkliga uttrycken är samtalet av ett annat slag än Kyrkans dialog med sig själv.
När draksåddens språk sprids igen ska jag försöka göra Judith Fagrells ord till mina: "Vi är några andra som försöker jobba här. Som går upp varje dag och försöker sprida evangelium så gott vi kan i ord och handling. Vi är ganska många små och - i världens och kanske även kyrkans ögon - ganska obetydliga arbetare i Guds vingård, men vi har ett uppdrag. Detta uppdrag delar vi med alla kristna i hela världen. Om det är någon som har missat det så arbetar vi i motvind. Vi har motvind i världen men det har kyrkan alltid haft, det får vi leva med. Vad vi inte behöver är motvind skapad av oss själva, för ett rike som står i strid med sig själv går snart under." (JF 2012-10-17)
30 oktober 2012
29 oktober 2012
#35. Religion och samhällskonstruktion...
"I stället växer religionen som politisk kraft oändligt mycket starkare och mer aggressivt än den sårbara demokratin. Även längtan efter demokrati i Nordafrika växlas snabbt över i religiös dominans. Mänskliga rättigheter tillhör de mjuka värdena, svåra att tillvarata på en världsscen där Guds ord gäller. Religionen slår utan vidare ut de mänskliga rättigheterna." (Maria Schottenius, DN 2012-10-29)
För några år sedan satt jag och pratade med en muslimsk vän om religioners roller i olika delar av världen. Jag minns inte exakt våra ord men vi kom in på Islams växande och spridning. Islam växer framför allt i de fattigare och mer utsatta delarna av världen och min vän gav mig en tanke om det. En tanke som Maria Schottenius krönika i dagens DN påminde mig om. Kanske kan den tanken nyansera förståelsen för religioners förhållande till samhällen i allmänhet och för Islams utbredning i norra delarna av Afrika i synnerhet. Det handlar om hur samhällsordningar konstrueras. Min vän menade att det finns en sak som vi här i Sverige sällan eller aldrig förstår. Det är att det är vi som är undantaget i världen.
Vår samhällskonstruktion är oerhört komplex. Vi betalar skatter som finansierar en hyfsat välfungerande statsapparat, vi följer trafikregler och de flesta andra lagar utan att tänka på att vi gör det, vi relaterar till varandra omedvetna om hela det stora kluster av skrivna och oskrivna regler som normerar våra beteenden. Vårt samhälle håller i stort sett ihop vad det gäller lag och rättskipning. Vi tar åsikts- och yttrandefrihet för självklar och given. Vi har en oerhört komplicerad ideologisk överbyggnad – definierad av och i nationalstatens form – som reglerar och normerar våra beteenden utan att vi tänker på det.
Men om man tar sig en titt ut över världen så lever en absolut majoritet av världens befolkning under helt andra omständigheter än vi gör här i norra Europa. De allra flesta samhällen i världen är betydligt lösare konstruerade vad det gäller en central, reglerande och sammanhållande struktur. En stor del av världens befolkning lever i samhällen som till stora delar saknar en sådan gemensam ordning. Det är där religionen kommer in som en stabiliserande och förenande faktor.
Ett religiöst tankesystem behöver inte någon yttre legitimering i form av demokratiska val eller nedärvda institutioner utan kan aktiveras oberoende av dessa. Religiösa tankesystem kan alltså gå in och utan att fråga om lov skapa struktur och ordning i samhällen där en tillräckligt stabil sådan saknas. Så det finns fog för Marias tes att religion har en tendens att ta över konstruktionen av ett samhälles struktur där samhällsordningen är porös eller obefintligt. Det kan onekligen anses vara ett problem, särskilt för oss från norra Europa som "vet" att demokrati är det mest legitima sättet att organisera ett samhälle. Men där ingen sådan struktur finns är det vi uppfattar som ett problem kanske den mest tillgängliga formen för att skapa ordning i samhällsstrukturen.
Religion och demokrati utesluter inte varandra. De kan leva sida vid sida. Men, den historiska erfarenheten visar att för att demokratin ska stå stadigt och för att religioner ska ha frihet att verka så behöver statsapparaten vara sekulärt definierad. Det är i västvärldens sekulärt definierade demokratier som demokratin står stadigast och där religionsfriheten är som störst. USA och Sverige är två bra exempel. Så, både för demokratins skull och för religionsutövningens skull verkar den sekulära staten vara det mest fruktbara sättet att konstruera ett samhälle. Den sekulära staten kan också garantera rätten att stå utanför religionsutövning. Det finns med andra ord goda skäl att stödja den sekulära staten som grund för samhällets ordning, båda här hemma och i andra delar av världen. Samtidigt är det förstås viktigt att minnas att förutsättningarna för samhällskonstruktion är olika runt om i världen – och att det är vi här i Sverige och i norra Europa som är undantaget.
Edit 1/11: Hasse Boström ger i Dagen ett annat perspektiv på Maria Schottenius krönika.
För några år sedan satt jag och pratade med en muslimsk vän om religioners roller i olika delar av världen. Jag minns inte exakt våra ord men vi kom in på Islams växande och spridning. Islam växer framför allt i de fattigare och mer utsatta delarna av världen och min vän gav mig en tanke om det. En tanke som Maria Schottenius krönika i dagens DN påminde mig om. Kanske kan den tanken nyansera förståelsen för religioners förhållande till samhällen i allmänhet och för Islams utbredning i norra delarna av Afrika i synnerhet. Det handlar om hur samhällsordningar konstrueras. Min vän menade att det finns en sak som vi här i Sverige sällan eller aldrig förstår. Det är att det är vi som är undantaget i världen.
Vår samhällskonstruktion är oerhört komplex. Vi betalar skatter som finansierar en hyfsat välfungerande statsapparat, vi följer trafikregler och de flesta andra lagar utan att tänka på att vi gör det, vi relaterar till varandra omedvetna om hela det stora kluster av skrivna och oskrivna regler som normerar våra beteenden. Vårt samhälle håller i stort sett ihop vad det gäller lag och rättskipning. Vi tar åsikts- och yttrandefrihet för självklar och given. Vi har en oerhört komplicerad ideologisk överbyggnad – definierad av och i nationalstatens form – som reglerar och normerar våra beteenden utan att vi tänker på det.
Men om man tar sig en titt ut över världen så lever en absolut majoritet av världens befolkning under helt andra omständigheter än vi gör här i norra Europa. De allra flesta samhällen i världen är betydligt lösare konstruerade vad det gäller en central, reglerande och sammanhållande struktur. En stor del av världens befolkning lever i samhällen som till stora delar saknar en sådan gemensam ordning. Det är där religionen kommer in som en stabiliserande och förenande faktor.
Ett religiöst tankesystem behöver inte någon yttre legitimering i form av demokratiska val eller nedärvda institutioner utan kan aktiveras oberoende av dessa. Religiösa tankesystem kan alltså gå in och utan att fråga om lov skapa struktur och ordning i samhällen där en tillräckligt stabil sådan saknas. Så det finns fog för Marias tes att religion har en tendens att ta över konstruktionen av ett samhälles struktur där samhällsordningen är porös eller obefintligt. Det kan onekligen anses vara ett problem, särskilt för oss från norra Europa som "vet" att demokrati är det mest legitima sättet att organisera ett samhälle. Men där ingen sådan struktur finns är det vi uppfattar som ett problem kanske den mest tillgängliga formen för att skapa ordning i samhällsstrukturen.
Religion och demokrati utesluter inte varandra. De kan leva sida vid sida. Men, den historiska erfarenheten visar att för att demokratin ska stå stadigt och för att religioner ska ha frihet att verka så behöver statsapparaten vara sekulärt definierad. Det är i västvärldens sekulärt definierade demokratier som demokratin står stadigast och där religionsfriheten är som störst. USA och Sverige är två bra exempel. Så, både för demokratins skull och för religionsutövningens skull verkar den sekulära staten vara det mest fruktbara sättet att konstruera ett samhälle. Den sekulära staten kan också garantera rätten att stå utanför religionsutövning. Det finns med andra ord goda skäl att stödja den sekulära staten som grund för samhällets ordning, båda här hemma och i andra delar av världen. Samtidigt är det förstås viktigt att minnas att förutsättningarna för samhällskonstruktion är olika runt om i världen – och att det är vi här i Sverige och i norra Europa som är undantaget.
Edit 1/11: Hasse Boström ger i Dagen ett annat perspektiv på Maria Schottenius krönika.
28 oktober 2012
#34. Hemkomst...
"NPA site supervisor Mohammad Ibrahim died from injuries he suffered during the preparation for the demolition of a cluster munitions found that day. On this site alone, almost 900 cluster munitions were found by the team that Mohammad was supervising since clearance started, and that were destroyed by him. [...] Mohamad Ibrahim was treated by Norwegian People's Aid first aid personnel at the scene of the accident and then transported to a local hospital, where he later died of the injuries he had suffered. Lebanon Mine Action Centre was preparing to provide air transport by LAF helicopter but unfortunately Mohammad Ibrahim, who was in critical condition passed away before." (NPA 2012-10-23)
Hemma igen. Tiden i Jordanien är minnen och bilder. Fantastiska och makalösa Petra, svårt att tro det utan att ha sett med egna ögon. Det stora steniga skelettet av bibelns Gerasa, Alexander den stores och Romarnas välbevarade stad. Mount Neebo, där Moses dog utan att löftet infriats. Den enorma borgen på toppen i Karak, där korstågens härar förskansade sig. Det märkliga ökenlandskapet i Wadi-Rum. God mat, gott arabiskt kaffe och vattenpipor. Vänliga människor, kaotisk trafik, öken, öken, öken och Döda Havet förstås. Jordanien tar väl hand om sina besökare. Och samtidigt…
En timmes bilresa norrut, i Syrien, pågår kriget för fullt. Människor mördas, lider och flyr. Tillståndet är kaos och situationen är förtvivlad för alla som lever där. Krigets hundar vädrar blod och unga män ser möjligheten att vara del av något stort. Religion görs till politik och konsekvenserna är förödande. På vägen till Damaskus, där Jesus uppenbarade sig för Saul och han blev Paulus, är det skottpengar på kristna. Vem som slåss för vad är inte lätt att varken veta eller förstå. Krigets logik är kaos och död. Min vän städar efter krig. Min väns vän dog när han städade efter kriget i Libanon. Än dröjer det länge innan det ens är möjligt att börja städa i Syrien.
Hemma igen i lilla lägenhetens trygghet. Ute är luften hög och klar, strålande sol från en klarblå himmel. Den vackraste dagen man kan tänka sig. Ökenlandskapen är långt borta. Det makalösa Petra, Gerasas stenar, Neebos utsikt över det förlovade landet, forna krigares borgar, ökensandens hetta, är minnen. Påminnelsen om krigets verklighet, om de lidande och flyende får inte bli minnen. Vår egen tid får inte betraktas som gången tid. Vi behöver påminnas om Mohammad Ibrahim och alla andra som lider av krigens kaos. Det händer nu. Medvetenhet behöver fostra till ansvar. Och vårt gemensamma ansvar för fred börjar – men slutar inte – med vår egen förmåga att leva i frid med varandra, här och nu.
Hemma igen. Tiden i Jordanien är minnen och bilder. Fantastiska och makalösa Petra, svårt att tro det utan att ha sett med egna ögon. Det stora steniga skelettet av bibelns Gerasa, Alexander den stores och Romarnas välbevarade stad. Mount Neebo, där Moses dog utan att löftet infriats. Den enorma borgen på toppen i Karak, där korstågens härar förskansade sig. Det märkliga ökenlandskapet i Wadi-Rum. God mat, gott arabiskt kaffe och vattenpipor. Vänliga människor, kaotisk trafik, öken, öken, öken och Döda Havet förstås. Jordanien tar väl hand om sina besökare. Och samtidigt…
En timmes bilresa norrut, i Syrien, pågår kriget för fullt. Människor mördas, lider och flyr. Tillståndet är kaos och situationen är förtvivlad för alla som lever där. Krigets hundar vädrar blod och unga män ser möjligheten att vara del av något stort. Religion görs till politik och konsekvenserna är förödande. På vägen till Damaskus, där Jesus uppenbarade sig för Saul och han blev Paulus, är det skottpengar på kristna. Vem som slåss för vad är inte lätt att varken veta eller förstå. Krigets logik är kaos och död. Min vän städar efter krig. Min väns vän dog när han städade efter kriget i Libanon. Än dröjer det länge innan det ens är möjligt att börja städa i Syrien.
Hemma igen i lilla lägenhetens trygghet. Ute är luften hög och klar, strålande sol från en klarblå himmel. Den vackraste dagen man kan tänka sig. Ökenlandskapen är långt borta. Det makalösa Petra, Gerasas stenar, Neebos utsikt över det förlovade landet, forna krigares borgar, ökensandens hetta, är minnen. Påminnelsen om krigets verklighet, om de lidande och flyende får inte bli minnen. Vår egen tid får inte betraktas som gången tid. Vi behöver påminnas om Mohammad Ibrahim och alla andra som lider av krigens kaos. Det händer nu. Medvetenhet behöver fostra till ansvar. Och vårt gemensamma ansvar för fred börjar – men slutar inte – med vår egen förmåga att leva i frid med varandra, här och nu.
17 oktober 2012
#33. Öppet brev till biskop Eva...
Biskop Eva,
Jag skriver det här med anledning av gårdagens publicering på Seglora Smedja. Jag är med det här inte ute efter att på något sätt ge mig på dig. Det här inte på något sätt en illvillig utmaning. Jag skriver det här för att jag är uppriktigt bekymrad. Jag skriver i öppen form för jag tror att det här berör frågor som många med mig går och bär på. Och för jag att tror att det här är frågor som vi alla behöver prata öppet med varandra om. Inte minst anser jag att öppenhet och ärlighet är den mest konstruktiva vägen fram, särskilt när det gäller sådana här saker.
Om ett drygt år, den 9-10 december 2013 om jag minns rätt, samlas vi till präst- och diakonmöte i Stockholms stift. Det närmaste årets inomkyrkliga samtal och kyrkans samlade insatser i stiftets församlingar lär väl på ett eller annat sätt lägga grunden för den anda som kommer att råda när vi alla ses i december nästa år. Det är just det inomkyrkliga samtalet som gör mig bekymrad.
Gårdagens publicering på Seglora Smedja ger onekligen skäl till att känna sig orolig för vår kyrkas dialog med sig själv. Om du inte redan läst vad som skrivits kan det vara en god idé att göra det. För jag tycker nog att det ekonomiska stödet som Seglora Smedja får från stiftet i någon mån förpliktigar till ett visst tillsynsansvar. Ett ansvar som rimligen inte kan hamna hos någon annan än dig som vår biskop. Särskilt då två av skribenterna är präster under din episkopala tillsyn. Eftersom du tidigare har uttryckt ditt stöd för Seglora Smedjas verksamhet och eftersom stiftet aktivt stöder stiftelsen bakom verksamheten med bidrag och stiftskollekter finns det skäl att undra hur stiftsledningen och du som biskop ställer dig till det här senaste uttrycket för Seglora Smedjas verksamhet.
Jag vet att var och en har ett eget och personligt ansvar för både ämbetsutövande och för vad man säger. Och jag vet att du har sagt att du inte sätter munkavle på dina präster. Men finns det inte ett eller flera problem med att två präster parallellt med Sofia församling driver en verksamhet, till stor del finansierad av stiftet, som allt som oftast ägnar sig åt skandalösa anklagelser och (om inte rent så i det närmaste) förtal av andra präster och andra samhällsdebattörer? Gårdagens publicering är ett illustrerande exempel. Är det verkligen så stiftsledningen och du som biskop önskar och vill att kyrkan och stiftets präster ska komma till uttryck i den offentliga debatten? Är det inte åtminstone lite problematiskt att stiftet sanktionerar en medialt inflytelserik kyrklig röst som uttrycker sig i en form och med ett innehåll som tidvis är den värsta och sämsta formen av kvällstidningsjournalistik? Gårdagens publicering är dessutom bara den senaste i en lång rad av liknande texter. Även om just den här är fylld av de hittills grövsta påhoppen och anklagelserna mot en enskild person.
Är det verkligen ok att med stiftets stöd agera så? Har den retorik och de mediala metoder som Seglora Smedja använder verkligen ditt och stiftsledningens stöd? Uppenbarligen har de fortsatt ekonomiskt stöd av stiftsorganisationen. Men hur ställer du dig som vår biskop? Jag undrar verkligen. För Seglora Smedja har med Helle Klein som huvudansvarig under en längre tid positionerat sig som en kyrkans offentliga röst. Med stiftets ekonomiska och ditt tidigare uttalade stöd kan Seglora Smedja i någon mening uppfattas som stiftets röst. En röst som dessutom når långt ut i landet. Är det så det är tänkt? Det finns inte mycket som säger emot det. Jag tror att du skulle behöva säga någonting om det för jag tror att det är många med mig som undrar. Och jag tror att fler av stiftets präster med mig ibland undrar om du är allas vår biskop, eller om du bara är biskop för två?
Det hela har förstås konsekvenser för både stiftets inre dialog och för kyrkan i stort. En central fråga är om det verkligen är så här vi vill ha det? "Vi skapar det här tillsammans" vill jag minnas att du sade när du inledde stiftets dopfestival för ett tag sedan. Det gäller onekligen även kyrkans samtalsklimat och för det offentliga rum i vilket vi pratar med varandra. Och just nu är varken samtalsklimatet eller det offentliga rummet särskilt konstruktivt eller för kyrkan uppbyggligt. Att det är så beror till stor del på det sätt Seglora Smedja har agerat och agerar. Jag vet att det finns en känsla av olust och obehag bland kollegor och vänner i stiftet inför det samtalsklimat som Seglora Smedja skapar. Jag vet att flera med mig upplever en viss rädsla för att uttrycka åsikter och ståndpunkter. Jag vet att många med mig tvekar inför att ta den plats i det offentliga rummet som kyrkan så väl behöver. Detta till stor del beroende på det sätt som Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz med Seglora Smedja har agerat och agerar på den mediala arenan. Tystnad framstår som ett bättre alternativ än att utsätta sig för risken att bli måltavla för en medial kampanj orkestrerad av Seglora Smedja. Jag hittar inte på det där. Det är faktiska tankar som kommit fram i vanliga vardagliga samtal. En rädslans tystnad bland en del av stiftets präster. Det borde rimligen anses vara ett bekymmer som behöver tas på allvar.
Nå, det här blev ett långt brev. Jag kan bara hoppas att du orkade läsa alltihop. Och jag kan bara hoppas att det här kanske kan starta något nytt som väcker hopp och tillförsikt inför det år vi har framför oss. Att vi alla tillsammans kan skapa ett offentligt samtal och en kyrkans inre dialog som präglas av en passion för egna ståndpunkter parad med ömsesidig respekt för andras åsikter. Och att ärliga, uppriktiga, konstruktiva och för kyrkan uppbyggliga meningsutbyten i det offentliga kan få företräde framför exploaterande och spekulativ pamflettretorik. Kanske vi då tillsammans hitta en gemensam plattform av dialog och samtal som gör att det finns anledning att se fram emot att vi alla får ses och träffas i december nästa år.
Vänliga hälsningar
Patrik Pettersson
präst i Svenska kyrkan, Stockholms stift
Edit 18/10: Biskop Eva responderar via Stockholms stifts sida. Tack.
Jag skriver det här med anledning av gårdagens publicering på Seglora Smedja. Jag är med det här inte ute efter att på något sätt ge mig på dig. Det här inte på något sätt en illvillig utmaning. Jag skriver det här för att jag är uppriktigt bekymrad. Jag skriver i öppen form för jag tror att det här berör frågor som många med mig går och bär på. Och för jag att tror att det här är frågor som vi alla behöver prata öppet med varandra om. Inte minst anser jag att öppenhet och ärlighet är den mest konstruktiva vägen fram, särskilt när det gäller sådana här saker.
Om ett drygt år, den 9-10 december 2013 om jag minns rätt, samlas vi till präst- och diakonmöte i Stockholms stift. Det närmaste årets inomkyrkliga samtal och kyrkans samlade insatser i stiftets församlingar lär väl på ett eller annat sätt lägga grunden för den anda som kommer att råda när vi alla ses i december nästa år. Det är just det inomkyrkliga samtalet som gör mig bekymrad.
Gårdagens publicering på Seglora Smedja ger onekligen skäl till att känna sig orolig för vår kyrkas dialog med sig själv. Om du inte redan läst vad som skrivits kan det vara en god idé att göra det. För jag tycker nog att det ekonomiska stödet som Seglora Smedja får från stiftet i någon mån förpliktigar till ett visst tillsynsansvar. Ett ansvar som rimligen inte kan hamna hos någon annan än dig som vår biskop. Särskilt då två av skribenterna är präster under din episkopala tillsyn. Eftersom du tidigare har uttryckt ditt stöd för Seglora Smedjas verksamhet och eftersom stiftet aktivt stöder stiftelsen bakom verksamheten med bidrag och stiftskollekter finns det skäl att undra hur stiftsledningen och du som biskop ställer dig till det här senaste uttrycket för Seglora Smedjas verksamhet.
Jag vet att var och en har ett eget och personligt ansvar för både ämbetsutövande och för vad man säger. Och jag vet att du har sagt att du inte sätter munkavle på dina präster. Men finns det inte ett eller flera problem med att två präster parallellt med Sofia församling driver en verksamhet, till stor del finansierad av stiftet, som allt som oftast ägnar sig åt skandalösa anklagelser och (om inte rent så i det närmaste) förtal av andra präster och andra samhällsdebattörer? Gårdagens publicering är ett illustrerande exempel. Är det verkligen så stiftsledningen och du som biskop önskar och vill att kyrkan och stiftets präster ska komma till uttryck i den offentliga debatten? Är det inte åtminstone lite problematiskt att stiftet sanktionerar en medialt inflytelserik kyrklig röst som uttrycker sig i en form och med ett innehåll som tidvis är den värsta och sämsta formen av kvällstidningsjournalistik? Gårdagens publicering är dessutom bara den senaste i en lång rad av liknande texter. Även om just den här är fylld av de hittills grövsta påhoppen och anklagelserna mot en enskild person.
Är det verkligen ok att med stiftets stöd agera så? Har den retorik och de mediala metoder som Seglora Smedja använder verkligen ditt och stiftsledningens stöd? Uppenbarligen har de fortsatt ekonomiskt stöd av stiftsorganisationen. Men hur ställer du dig som vår biskop? Jag undrar verkligen. För Seglora Smedja har med Helle Klein som huvudansvarig under en längre tid positionerat sig som en kyrkans offentliga röst. Med stiftets ekonomiska och ditt tidigare uttalade stöd kan Seglora Smedja i någon mening uppfattas som stiftets röst. En röst som dessutom når långt ut i landet. Är det så det är tänkt? Det finns inte mycket som säger emot det. Jag tror att du skulle behöva säga någonting om det för jag tror att det är många med mig som undrar. Och jag tror att fler av stiftets präster med mig ibland undrar om du är allas vår biskop, eller om du bara är biskop för två?
Det hela har förstås konsekvenser för både stiftets inre dialog och för kyrkan i stort. En central fråga är om det verkligen är så här vi vill ha det? "Vi skapar det här tillsammans" vill jag minnas att du sade när du inledde stiftets dopfestival för ett tag sedan. Det gäller onekligen även kyrkans samtalsklimat och för det offentliga rum i vilket vi pratar med varandra. Och just nu är varken samtalsklimatet eller det offentliga rummet särskilt konstruktivt eller för kyrkan uppbyggligt. Att det är så beror till stor del på det sätt Seglora Smedja har agerat och agerar. Jag vet att det finns en känsla av olust och obehag bland kollegor och vänner i stiftet inför det samtalsklimat som Seglora Smedja skapar. Jag vet att flera med mig upplever en viss rädsla för att uttrycka åsikter och ståndpunkter. Jag vet att många med mig tvekar inför att ta den plats i det offentliga rummet som kyrkan så väl behöver. Detta till stor del beroende på det sätt som Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz med Seglora Smedja har agerat och agerar på den mediala arenan. Tystnad framstår som ett bättre alternativ än att utsätta sig för risken att bli måltavla för en medial kampanj orkestrerad av Seglora Smedja. Jag hittar inte på det där. Det är faktiska tankar som kommit fram i vanliga vardagliga samtal. En rädslans tystnad bland en del av stiftets präster. Det borde rimligen anses vara ett bekymmer som behöver tas på allvar.
Nå, det här blev ett långt brev. Jag kan bara hoppas att du orkade läsa alltihop. Och jag kan bara hoppas att det här kanske kan starta något nytt som väcker hopp och tillförsikt inför det år vi har framför oss. Att vi alla tillsammans kan skapa ett offentligt samtal och en kyrkans inre dialog som präglas av en passion för egna ståndpunkter parad med ömsesidig respekt för andras åsikter. Och att ärliga, uppriktiga, konstruktiva och för kyrkan uppbyggliga meningsutbyten i det offentliga kan få företräde framför exploaterande och spekulativ pamflettretorik. Kanske vi då tillsammans hitta en gemensam plattform av dialog och samtal som gör att det finns anledning att se fram emot att vi alla får ses och träffas i december nästa år.
Vänliga hälsningar
Patrik Pettersson
präst i Svenska kyrkan, Stockholms stift
Edit 18/10: Biskop Eva responderar via Stockholms stifts sida. Tack.
16 oktober 2012
#32. Vilket mått är rågat...?
"Ni som står här nu beredda att viga era liv till kyrkans tjänst har fått en speciell kallelse. För var och en av er har kallelsen varit olika, ofta långsamt växande men ändå av er bekräftad vid ett speciellt tillfälle då ni inför Gud sagt: ja, jag vill. Ni har hört Guds röst och tagit emot er kallelse. Och svarat ja. Ändå är det en daglig bön att fortsätta att höra Guds röst och att dagligen ta emot kallelsen." (Biskop Caroline Krook, predikan vid präst- och diakonvigning i Storkyrkan, Stockholm den 13 januari 2008)
Jag tänker ofta på de där orden, som biskop Caroline gav oss när vi vigdes till präster och till diakon i Storkyrkan. Det var en lite kall dag med sådär lagom lite is och snö på gatorna, en fin vinterdag. "En speciell kallelse…" Jo, speciell på ett sätt och ändå, på ett annat sätt, en helt vanlig kallelse. Lite speciell eftersom kallelsen till kyrkans ämbete innebär förändring, studier och möda. Och samtidigt helt vanlig eftersom att alla människor har en kallelse och att allas liv förändras och innebär möda på olika sätt. Många andra kallelser innebär också studier. Så, sant är att kallelsen har varit och är olika för var och en.
Jag prästvigdes tillsammans med Helle Klein. Och vi gick ett år på PIUS innan det. Vi hade mycket kul tillsammans. Förutom liturgiövningar, fika och samtal med glada skratt så satt vi i festkommittén. Tillsammans med övriga PIUS-vänner satte vi ihop två riktigt bra fester det där året. Jag tyckte nog att vi på något sätt var vänner under den där tiden. Jag undrar ibland vad som hände med allt det där. Jag undrar om Helle och de andra vännerna också funderar på kallelsen och Guds röst i våra liv. Inte minst en dag som denna när Helle, Ewa och Mattias publicerar en fullständigt bedövande bredsida på Seglora Smedja och drar igång hela den mediala opinionsapparaten med det enda syftet att skjuta Annika Borg i sank.
Annika Borg var min handledare under en praktikperiod. Hon både var och gav ett ovärdeligt stöd till mig som prästkandidat. Och sedan dess betraktar jag hennes som min vän. Precis som jag betraktade Helle Klein som min vän när vi gick på PIUS. Biskop Caroline sade också: "Andens vind är oförutsägbar. Den kan också leda dit man inte vill. Eller till platser och händelser man inte ens kunnat tänka sig eller föreställa sig." Hon fick rätt. Jag kunde inte tänka mig att kallelsen till kyrkans ämbete skulle innebära att jag skulle behöva försvara en vän och ämbetssyster mot en annan vän och ämbetssysters anklagelser om extremism och rasism. Men så blev det nu. Därför att – att beskylla Annika Borg för det som uttrycks i dagens inlägg på Seglora Smedja är faktiskt inget annat än den djupaste orättfärdighet.
Jag förundras över frenesin i texten på Seglora Smedja, som i sin ihärdighet liknar hat. När jag läser det de skrivit undrar jag om de hatar Annika Borg, alltså på riktigt. Det låter faktiskt som att de gör det. Måste erkänna att jag inte alls är inläst på de nätverk av extremister som texten beskriver. Helle, Ewa och Mattias har säkert läst på och lärt känna strukturerna. Men jag kan inte låta bli att undra varför Helle, Ewa och Mattias så gärna tillskriver mördaren Anders idéer sådan betydelse. Att betrakta hans skruvade verklighetuppfattningar som giltiga är ju att låta honom få rätt. De hittar till och med på ett nytt ord som bara är hans: "Breivikskt". Varför då?
Det är rimligt att ställa frågan om det bara handlar om medial strategi. Dagens Seglora ska ju enligt uppgift lanseras snart. En twittrande storm är väl bra marknadsföring. Och så kan man ju förstås legitimera en daglig utgivning med sakernas bedrövliga tillstånd. Ett tillstånd man själva underblåser med att t.ex. ge massmördarens idéer legitimtet genom att relatera till dem som relevanta tolkningar av just sakernas tillstånd. Eller också är det så att man faktiskt tycker så personligt illa om Annika Borg att ändamålet (att tysta henne i det offentliga samtalet) helgar medlen (de grova personangreppen och associationerna till nazism och Breivik). Vi som inte ingår i den innersta kretsen kommer väl aldrig få veta riktigt varför. Jo, vi kanske kommer att få floskelsvaren. Men inte de verkliga bevekelsegrunderna.
Så varför skriva det här? Jo, jag står med det här upp till Annika Borgs försvar. Märk väl – jag tar inte Dispatch International i försvar. Men jag står upp till Annika Borgs försvar mot de skamliga och fullständigt skandalösa anklagelser om extremism och rasism, med associationer till både nazism och Breivik, som uttrycks på Seglora Smedja idag. Det Helle, Ewa och Mattias skrivit idag är inget mindre än rent förtal och för det borde de skämmas. Ingenting av det som med försåtliga associationer och ordval antyds och påstås – att Annika Borg är rasist och del av ett högerextremistiskt nätverk – är ju sant. Att påstå det är att fara med skandalös osanning. Det skandalösa blir inte mindre av att det är två präster (som gett löften om leva så att de blir vittnen om Guds kärlek och om försoningens hemlighet!) som står bakom det hela. Vad hände med kallelsen och Guds röst?
En viktig fråga som det här väcker är om det verkligen är så här vi vill ha det i vår kära Svenska kyrkan? Är det verkligen så här vi vill ha det – att två präster (sic!) med ett ojämförligt stort medialt inflytande och biskopars tysta medgivande ska sätta en rädslans agenda i den offentliga debatten? För vem vågar och törs öppna munnen och ha en åsikt efter det här? Vem vågar ta risken att citeras i fel sammanhang och därmed bli utsedd till ett medialt villebråd med skottpengar på? Vem tar risken och har en åsikt för att sedan medialt dras ner till de djupaste hålen av skam och vanära, i anhörigas och arbetsgivares åsyn? Vill vi verkligen att det debattklimat, den retorik och den syn på systrar och bröder i tro och ämbete som uttrycks på Seglora Smedja idag ska vara normerande? Vill vi det, på riktigt? Om inte så behöver vi hjälpas åt att säga ifrån. Det vore dessutom klädsamt och passande om en biskop eller två tog till orda och gav sin syn på saken. Men Jesus hinner väl tillbaka innan det händer.
Jag tänker ofta på de där orden, som biskop Caroline gav oss när vi vigdes till präster och till diakon i Storkyrkan. Det var en lite kall dag med sådär lagom lite is och snö på gatorna, en fin vinterdag. "En speciell kallelse…" Jo, speciell på ett sätt och ändå, på ett annat sätt, en helt vanlig kallelse. Lite speciell eftersom kallelsen till kyrkans ämbete innebär förändring, studier och möda. Och samtidigt helt vanlig eftersom att alla människor har en kallelse och att allas liv förändras och innebär möda på olika sätt. Många andra kallelser innebär också studier. Så, sant är att kallelsen har varit och är olika för var och en.
Jag prästvigdes tillsammans med Helle Klein. Och vi gick ett år på PIUS innan det. Vi hade mycket kul tillsammans. Förutom liturgiövningar, fika och samtal med glada skratt så satt vi i festkommittén. Tillsammans med övriga PIUS-vänner satte vi ihop två riktigt bra fester det där året. Jag tyckte nog att vi på något sätt var vänner under den där tiden. Jag undrar ibland vad som hände med allt det där. Jag undrar om Helle och de andra vännerna också funderar på kallelsen och Guds röst i våra liv. Inte minst en dag som denna när Helle, Ewa och Mattias publicerar en fullständigt bedövande bredsida på Seglora Smedja och drar igång hela den mediala opinionsapparaten med det enda syftet att skjuta Annika Borg i sank.
Annika Borg var min handledare under en praktikperiod. Hon både var och gav ett ovärdeligt stöd till mig som prästkandidat. Och sedan dess betraktar jag hennes som min vän. Precis som jag betraktade Helle Klein som min vän när vi gick på PIUS. Biskop Caroline sade också: "Andens vind är oförutsägbar. Den kan också leda dit man inte vill. Eller till platser och händelser man inte ens kunnat tänka sig eller föreställa sig." Hon fick rätt. Jag kunde inte tänka mig att kallelsen till kyrkans ämbete skulle innebära att jag skulle behöva försvara en vän och ämbetssyster mot en annan vän och ämbetssysters anklagelser om extremism och rasism. Men så blev det nu. Därför att – att beskylla Annika Borg för det som uttrycks i dagens inlägg på Seglora Smedja är faktiskt inget annat än den djupaste orättfärdighet.
Jag förundras över frenesin i texten på Seglora Smedja, som i sin ihärdighet liknar hat. När jag läser det de skrivit undrar jag om de hatar Annika Borg, alltså på riktigt. Det låter faktiskt som att de gör det. Måste erkänna att jag inte alls är inläst på de nätverk av extremister som texten beskriver. Helle, Ewa och Mattias har säkert läst på och lärt känna strukturerna. Men jag kan inte låta bli att undra varför Helle, Ewa och Mattias så gärna tillskriver mördaren Anders idéer sådan betydelse. Att betrakta hans skruvade verklighetuppfattningar som giltiga är ju att låta honom få rätt. De hittar till och med på ett nytt ord som bara är hans: "Breivikskt". Varför då?
Det är rimligt att ställa frågan om det bara handlar om medial strategi. Dagens Seglora ska ju enligt uppgift lanseras snart. En twittrande storm är väl bra marknadsföring. Och så kan man ju förstås legitimera en daglig utgivning med sakernas bedrövliga tillstånd. Ett tillstånd man själva underblåser med att t.ex. ge massmördarens idéer legitimtet genom att relatera till dem som relevanta tolkningar av just sakernas tillstånd. Eller också är det så att man faktiskt tycker så personligt illa om Annika Borg att ändamålet (att tysta henne i det offentliga samtalet) helgar medlen (de grova personangreppen och associationerna till nazism och Breivik). Vi som inte ingår i den innersta kretsen kommer väl aldrig få veta riktigt varför. Jo, vi kanske kommer att få floskelsvaren. Men inte de verkliga bevekelsegrunderna.
Så varför skriva det här? Jo, jag står med det här upp till Annika Borgs försvar. Märk väl – jag tar inte Dispatch International i försvar. Men jag står upp till Annika Borgs försvar mot de skamliga och fullständigt skandalösa anklagelser om extremism och rasism, med associationer till både nazism och Breivik, som uttrycks på Seglora Smedja idag. Det Helle, Ewa och Mattias skrivit idag är inget mindre än rent förtal och för det borde de skämmas. Ingenting av det som med försåtliga associationer och ordval antyds och påstås – att Annika Borg är rasist och del av ett högerextremistiskt nätverk – är ju sant. Att påstå det är att fara med skandalös osanning. Det skandalösa blir inte mindre av att det är två präster (som gett löften om leva så att de blir vittnen om Guds kärlek och om försoningens hemlighet!) som står bakom det hela. Vad hände med kallelsen och Guds röst?
En viktig fråga som det här väcker är om det verkligen är så här vi vill ha det i vår kära Svenska kyrkan? Är det verkligen så här vi vill ha det – att två präster (sic!) med ett ojämförligt stort medialt inflytande och biskopars tysta medgivande ska sätta en rädslans agenda i den offentliga debatten? För vem vågar och törs öppna munnen och ha en åsikt efter det här? Vem vågar ta risken att citeras i fel sammanhang och därmed bli utsedd till ett medialt villebråd med skottpengar på? Vem tar risken och har en åsikt för att sedan medialt dras ner till de djupaste hålen av skam och vanära, i anhörigas och arbetsgivares åsyn? Vill vi verkligen att det debattklimat, den retorik och den syn på systrar och bröder i tro och ämbete som uttrycks på Seglora Smedja idag ska vara normerande? Vill vi det, på riktigt? Om inte så behöver vi hjälpas åt att säga ifrån. Det vore dessutom klädsamt och passande om en biskop eller två tog till orda och gav sin syn på saken. Men Jesus hinner väl tillbaka innan det händer.
14 oktober 2012
#31. Tacksamhetens insikt...
"A theology is broken which recognizes that evil is a reality that cannot be reconciled with the goodness of God and the goodness of creation. Barth reserves the term das Nichtige (nothingness) for this reality, to distinguish it radically from the negative side of human experience, which is taken into account only by Leibniz and Hegel. It is necessary to think of a nothingness hostlie to God, a nothingness not only of deficiency and privation but of corruption and destruction. In this way one does justice to Kant's intuition not only of the inscrutable character of moral evil, understood as radical evil, but also of the protest of human suffering which refuses to allow itself to be enrolled under the banner of providence, another name for the goodness of creation. That being the startingpoint, how can one think beyond the classical theodicies? By thinking differently. And how does one think differently? By looking for the doctrinal nexus in christology. Here we recognize Barth's intrasignence: Christ has conquered nothingness by annihilating himself on the cross. Going back from Christ to God, it has to be said that in Jesus Christ God has encountered nothingness and fought it, and that we thus 'know' nothingsness. A note of hope is included here: since the controversy with nothingness is God's own affair, our fights against evil makes us co-belligerents. Moreover, if we believe that in Christ God has conquered evil, we must also believe that evil can no longer annihilate us: it is no longer permissible to speak of evil as if it still had power, as if the victory were only on the future. That is why the thought that is made heavy in attesting to the reality of evil should make itself light and even joyful in bearing witness that evil has already been overcome. All that is lacking is the full manifestation of its elimination." (Ricoeur s. 60-61)
Bara en brusten teologi låter sig överväldigas av ondskan. Icke-existensens intighet är ondskan i sin mest renodlade form. Som sådan är ondskan Guds yttersta motståndare. Men Gud vill ondskans motsats. Gud vill liv, existensens blivande och tillvarons varande. Gud konfronterade ondskans innersta väsen på korset, i ondskans yttersta manifestation ekar hammarslagen som naglade fast Jesus på korset. På korset förintade ondskan Gud själv till icke-existerande intighet. Men Gud blev inte kvar där, i dödens intighet och icke-existens. Med Jesus uppståndelse besegrade Gud ondskans anspråk på destruktiv allmakt.
Nyckeln finns i Kristologins kärna – i det faktum att det redan har hänt. Att ondskan ska övervinnas och besegras hör inte framtiden till. Ondskan är redan övervunnen, det har redan hänt. Att detta har kvar att manifesteras till fullo tar inte bort det faktum att det har hänt. Korsfästelsen, Jesus död och Jesus uppståndelse har redan hänt och så ställt tillvaron inför fullbordat faktum. Ondskans yttersta konsekvens – död, icke-existens och intighet – är inte längre konsekvensen av levandets slut. Levandets slut innebär inte livets slut. Guds vilja till liv, existens och blivande är den redan fullbordade verkligheten och tillvarons yttersta mål.
Det är om denna fullbordade verklighet som Jesus mirakel vittnar om. När den spetälske Samariern ser att han inte längre är sjuk (Lukas 17:11-9) är det för att han redan har blivit frisk. Det är insikten om att ondskan en gång för alla har besegrats av Guds godhet som får honom att i tacksamhet vända tillbaka till Jesus. En sann teologi börjar med tacksamhet för att Guds godhet, en gång för alla, har besegrat ondskan. Och Guds godhet är ny varje dag. "If God's goodness is new every morning, it is also every morning a fully undeserved goodness which must give rise to new gratitude and renewed desire for it." (Barth s. 166)
Bara en brusten teologi låter sig överväldigas av ondskan. Icke-existensens intighet är ondskan i sin mest renodlade form. Som sådan är ondskan Guds yttersta motståndare. Men Gud vill ondskans motsats. Gud vill liv, existensens blivande och tillvarons varande. Gud konfronterade ondskans innersta väsen på korset, i ondskans yttersta manifestation ekar hammarslagen som naglade fast Jesus på korset. På korset förintade ondskan Gud själv till icke-existerande intighet. Men Gud blev inte kvar där, i dödens intighet och icke-existens. Med Jesus uppståndelse besegrade Gud ondskans anspråk på destruktiv allmakt.
Nyckeln finns i Kristologins kärna – i det faktum att det redan har hänt. Att ondskan ska övervinnas och besegras hör inte framtiden till. Ondskan är redan övervunnen, det har redan hänt. Att detta har kvar att manifesteras till fullo tar inte bort det faktum att det har hänt. Korsfästelsen, Jesus död och Jesus uppståndelse har redan hänt och så ställt tillvaron inför fullbordat faktum. Ondskans yttersta konsekvens – död, icke-existens och intighet – är inte längre konsekvensen av levandets slut. Levandets slut innebär inte livets slut. Guds vilja till liv, existens och blivande är den redan fullbordade verkligheten och tillvarons yttersta mål.
Det är om denna fullbordade verklighet som Jesus mirakel vittnar om. När den spetälske Samariern ser att han inte längre är sjuk (Lukas 17:11-9) är det för att han redan har blivit frisk. Det är insikten om att ondskan en gång för alla har besegrats av Guds godhet som får honom att i tacksamhet vända tillbaka till Jesus. En sann teologi börjar med tacksamhet för att Guds godhet, en gång för alla, har besegrat ondskan. Och Guds godhet är ny varje dag. "If God's goodness is new every morning, it is also every morning a fully undeserved goodness which must give rise to new gratitude and renewed desire for it." (Barth s. 166)
- Barth, Karl, 1963: Evangelical Theology; an Introduction. New York: Eerdmans.
- Ricoeur, Paul, 2007: Evil; A Challenge to Philosophy and Theology. Hampshire: Continuum
12 oktober 2012
#30. Att leka kristendom...
"Svenska kyrkans grundläggande enhet är dess församlingar. I varje församling bedrivs en diakoni som ser till människans väl. På några ställen ser vi nu hur detta engagemang kanaliseras mot nya verksamhetsformer och samtidigt öppnas mot samverkan med andra samhälls-aktörer. Det är en hoppingivande utveckling som just har startat. På ett ställe kan det handla om att driva sociala företag, på ett annat om att öppna förskola eller behandlingshem, på ett tredje att driva medborgarkontor i glesbygd, på ett fjärde att erbjuda sysselsättning för långtidssjukskrivna eller arbetslösa." (Thomas Söderberg, biskop i Västerås stift)
Kyrkan som ett "socialt" företag? Kyrkan som ett företag i vårdsektorn? Kyrkan som en lokal myndighet med ansvar för sociala frågor? Kyrkan som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd? Kyrkan som en "värlfärdsaktör" bland andra på en nyöppnad välfärdsmarknad? Kyrkan definierad som en del av den "sociala ekonomin eller tredje sektorn"? Biskop Thomas debattartikel i Dalademokraten (DD 2012-09-27) väcker onekligen många frågor. Kyrkan, eller vad biskopen önskar att kyrkan var, beskrivs helt och hållet i politiska och marknadsekonomiska termer. Med en sådan hållning hos kyrkans ledare behöver Kyrkans motståndare inte göra sig besvär.
Än en gång finns anledning att påminna om Kierkegaards kritik mot sin tids kyrkliga överhet: "Liksom barnen leka krig (i den trygga barnkammaren) så leker hela kristenheten kristendom (eller prästerna, såtillvida som de äro de agerande); innanför all världslighetens trygga murar leka de leken, att den kristne blir förföljd (men honom, talaren, är det ingen som förföljer), och att sanningen blir korsfäst (men han, talaren, räknas redan i rang med justitieråd). Då var medeltiden ärligare med sina fromma komedier." (Kierkegaard s. 332) Man skulle med Søren kunna säga att biskopen leker politisk kristendom på Dalademokratens debattsida.
Kyrkan med stort "K" är inte och kan inte – med mindre än att förlora sin egen själ – göra sig till en politiskt eller ekonomiskt definerad samhällsaktör. Kyrkan kan inte definiera sig som något annat än Evangeliets gemenskap som i gudstjänsten upprättas, befrias och stärks. Kyrkan som gemenskap ska upprätta, befria och stärka människor. Det är de av, med och i Kyrkan upprättade, befriade och stärkta människorna som sedan har uppgiften att med trons kraft och glädje gripa sig an och ta ansvar för vårt gemensamma samhälle. Kyrkan som organisation ska då stå tillbaka och glädjas över de goda krafter som Evangeliet förlöser, inte starta företag.
Kyrkan som ett "socialt" företag? Kyrkan som ett företag i vårdsektorn? Kyrkan som en lokal myndighet med ansvar för sociala frågor? Kyrkan som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd? Kyrkan som en "värlfärdsaktör" bland andra på en nyöppnad välfärdsmarknad? Kyrkan definierad som en del av den "sociala ekonomin eller tredje sektorn"? Biskop Thomas debattartikel i Dalademokraten (DD 2012-09-27) väcker onekligen många frågor. Kyrkan, eller vad biskopen önskar att kyrkan var, beskrivs helt och hållet i politiska och marknadsekonomiska termer. Med en sådan hållning hos kyrkans ledare behöver Kyrkans motståndare inte göra sig besvär.
Än en gång finns anledning att påminna om Kierkegaards kritik mot sin tids kyrkliga överhet: "Liksom barnen leka krig (i den trygga barnkammaren) så leker hela kristenheten kristendom (eller prästerna, såtillvida som de äro de agerande); innanför all världslighetens trygga murar leka de leken, att den kristne blir förföljd (men honom, talaren, är det ingen som förföljer), och att sanningen blir korsfäst (men han, talaren, räknas redan i rang med justitieråd). Då var medeltiden ärligare med sina fromma komedier." (Kierkegaard s. 332) Man skulle med Søren kunna säga att biskopen leker politisk kristendom på Dalademokratens debattsida.
Kyrkan med stort "K" är inte och kan inte – med mindre än att förlora sin egen själ – göra sig till en politiskt eller ekonomiskt definerad samhällsaktör. Kyrkan kan inte definiera sig som något annat än Evangeliets gemenskap som i gudstjänsten upprättas, befrias och stärks. Kyrkan som gemenskap ska upprätta, befria och stärka människor. Det är de av, med och i Kyrkan upprättade, befriade och stärkta människorna som sedan har uppgiften att med trons kraft och glädje gripa sig an och ta ansvar för vårt gemensamma samhälle. Kyrkan som organisation ska då stå tillbaka och glädjas över de goda krafter som Evangeliet förlöser, inte starta företag.
- Kierkegaard, Sören, 1928: Sören Kierkegaards Dagbok. Uppsala: Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag.
11 oktober 2012
#29. Kyrkans mammon...
"Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon." (Matt 6:24)
"Mycket vill ha mer" är talande när priviligierade ser sina privilegier som något självklart och samtidigt ser förmånernas utökande som något lika självklart. Det finns anledning att undra när kyrkliga ämbetsbärare som redan har mycket – i form av löner och generösa bidrag – vill ha mer. Förutom den lite generande självuppfattningen som sätter det egna framför andras finns det också anledning att ifrågasätta tanken på att kyrkan ska finansiera produktionen av tankar och idéer utöver den ersättning som finns i en eventuell anställning.
Andras röster nyanserar perspektiven på frågan om varför eller varför inte kyrkan ska betala extra för idéer och tankar. Dag Sandahl sätter ett syrligt men träffande finger på problemet med äskandet av pengar för egna privilegier. Annika Borg korrigerar perspektiven och sätter in frågan i det större sammanhanget. Sofia Lilly Jönsson briljerar i klarsynthet på ett sätt som borde vara vägledande: "För Svenska kyrkan gäller ännu en tid av grundläggande träning i att tänka sig det fria ordet som ett immunförsvar för kyrkan själv, även om det innebär att det gällande tänkandet sätts ifråga, eller kanske just när det gör det. Svenska kyrkan måste helt enkelt lära sig att möjliggöra fri debatt, och på samma gång att inte genast försöka organisera den under sitt eget tak."
Och sedan, det ecklesiologiska och teologiska perspektivet. Gud eller mammon? Mammon är den här världens rikedomar, inte bara de monetära. Rikedomar till vilka även kan räknas politiskt inflytande, samhälleligt anseende och social status. De två herrarna kan inte tjänas samtidigt. Att tjäna Gud i efterföljelse kan aldrig vara att också söka mammon. Man måste välja. Den kyrka eller präst som vill göra mammon av kyrkan och på så sätt ogenerat vänder ryggen åt Guds kallelse behöver ta sig en rejäl funderare över sig själv och sitt ämbete.
"Mycket vill ha mer" är talande när priviligierade ser sina privilegier som något självklart och samtidigt ser förmånernas utökande som något lika självklart. Det finns anledning att undra när kyrkliga ämbetsbärare som redan har mycket – i form av löner och generösa bidrag – vill ha mer. Förutom den lite generande självuppfattningen som sätter det egna framför andras finns det också anledning att ifrågasätta tanken på att kyrkan ska finansiera produktionen av tankar och idéer utöver den ersättning som finns i en eventuell anställning.
Andras röster nyanserar perspektiven på frågan om varför eller varför inte kyrkan ska betala extra för idéer och tankar. Dag Sandahl sätter ett syrligt men träffande finger på problemet med äskandet av pengar för egna privilegier. Annika Borg korrigerar perspektiven och sätter in frågan i det större sammanhanget. Sofia Lilly Jönsson briljerar i klarsynthet på ett sätt som borde vara vägledande: "För Svenska kyrkan gäller ännu en tid av grundläggande träning i att tänka sig det fria ordet som ett immunförsvar för kyrkan själv, även om det innebär att det gällande tänkandet sätts ifråga, eller kanske just när det gör det. Svenska kyrkan måste helt enkelt lära sig att möjliggöra fri debatt, och på samma gång att inte genast försöka organisera den under sitt eget tak."
Och sedan, det ecklesiologiska och teologiska perspektivet. Gud eller mammon? Mammon är den här världens rikedomar, inte bara de monetära. Rikedomar till vilka även kan räknas politiskt inflytande, samhälleligt anseende och social status. De två herrarna kan inte tjänas samtidigt. Att tjäna Gud i efterföljelse kan aldrig vara att också söka mammon. Man måste välja. Den kyrka eller präst som vill göra mammon av kyrkan och på så sätt ogenerat vänder ryggen åt Guds kallelse behöver ta sig en rejäl funderare över sig själv och sitt ämbete.
10 oktober 2012
#28. Kyrkans församling...
"I believe that rituals create, or establish, their own meaning in the very act of doing and in the logic that constitutes the processual manner in which they are done. Meaning is also shaped through the manner in which rituals operate and through their effect on those who do them. Evidently, this is a different kind of meaning to the meaning, which emerges in an ideational context. Meaning is created in relation to, and as a result of, transformation. […] Let me repeat that, to say that there is meaning in rituals is not tantamount – as many scholars believe – to saying that they are symbolic expressions of ideas. The meaning is contained in the performed essence of the rituals. As noted, rituals are performed acts, which work to bring about an essential factor to existence (of individuals or groups) and, which cannot be brought about by other means or in a different manner."
(Gruenwald s. 198-199)
Kyrkan med stort "K" konstitueras av den ritual vi kallar gudstjänst. Ett ritual, eller en rit, är inte ett "görande" vilket som helst. En handling i form av en rit, eller genomförandet av ett ritual, är en performativ handling som skapar någonting utöver handlingen i sig. Precis som en språklig performativ utsaga skapar någonting utöver utsagan i sig. (Till exempel: "Ni är nu man och hustru" är en språklig performativ utsaga som i vigselgudstjänstens kontext skapar ett äktenskap.) En gudstjänst skapar någonting utöver den faktiska handlingens skeende – gudstjänsten skapar Kyrkan och Kyrkan skapas av gudstjänsten.
Gudstjänsten är alltså inte ett symboliskt uttryck för godtyckligt valda idéer. Gudstjänsten är skapare av den mening och betydelse som uttrycks i genomförandet av gudstjänstens ritual. Gudstjänstens avsikt är att skapa det utrymme för Guds uppenbarelse i folkets närhet som var avsikten i den enda bibliskt beskrivna gudstjänsten i 3 Mos 9. Genom och med sitt deltagande i gudstjänsten skapas församlingen – och gudstjänsten åstadkommer en faktisk förändring för och i församlingen. Gudstjänsten och församlingen skapas med andra ord av varandra i, med och genom ritualets genomförande.
Gudstjänsten är alltså skapare av Kyrkans primära sammanhang – församlingen. Kyrkans församling är ett konkret existerande sammanhang vars meningsinnehåll konstitueras av innehållet i gudstjänstens genomförda ritual. Det är ett meningsinnehåll vars betydelse inte kan föreställas eller skapas på något annat sätt än med genomförandet av gudstjänsten. Det finns inget annat sätt för en församling att bli till än genom att fira gudstjänst. Och det är just den gudstjänstfirande församlingen som är Kyrkans hela grund och utgångspunkt. Kyrkans församling är inte och kan aldrig bli ett organisatoriskt begrepp definierat av geografi eller av yttre beslutsordningar.
(Gruenwald s. 198-199)
Kyrkan med stort "K" konstitueras av den ritual vi kallar gudstjänst. Ett ritual, eller en rit, är inte ett "görande" vilket som helst. En handling i form av en rit, eller genomförandet av ett ritual, är en performativ handling som skapar någonting utöver handlingen i sig. Precis som en språklig performativ utsaga skapar någonting utöver utsagan i sig. (Till exempel: "Ni är nu man och hustru" är en språklig performativ utsaga som i vigselgudstjänstens kontext skapar ett äktenskap.) En gudstjänst skapar någonting utöver den faktiska handlingens skeende – gudstjänsten skapar Kyrkan och Kyrkan skapas av gudstjänsten.
Gudstjänsten är alltså inte ett symboliskt uttryck för godtyckligt valda idéer. Gudstjänsten är skapare av den mening och betydelse som uttrycks i genomförandet av gudstjänstens ritual. Gudstjänstens avsikt är att skapa det utrymme för Guds uppenbarelse i folkets närhet som var avsikten i den enda bibliskt beskrivna gudstjänsten i 3 Mos 9. Genom och med sitt deltagande i gudstjänsten skapas församlingen – och gudstjänsten åstadkommer en faktisk förändring för och i församlingen. Gudstjänsten och församlingen skapas med andra ord av varandra i, med och genom ritualets genomförande.
Gudstjänsten är alltså skapare av Kyrkans primära sammanhang – församlingen. Kyrkans församling är ett konkret existerande sammanhang vars meningsinnehåll konstitueras av innehållet i gudstjänstens genomförda ritual. Det är ett meningsinnehåll vars betydelse inte kan föreställas eller skapas på något annat sätt än med genomförandet av gudstjänsten. Det finns inget annat sätt för en församling att bli till än genom att fira gudstjänst. Och det är just den gudstjänstfirande församlingen som är Kyrkans hela grund och utgångspunkt. Kyrkans församling är inte och kan aldrig bli ett organisatoriskt begrepp definierat av geografi eller av yttre beslutsordningar.
- Gruenwald, Ithamar, 2003: Rituals and Ritual Theory in Ancient Israel. Leiden: Brill.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)