"Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek. Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra." (Johannes 15:10-17)Ni ska älska varandra... Vilka vi är det där "ni"? Vilka är det som ska älska varandra? Det är förstås vi. Vi som är här. Vi som lever här tillsammans. Vi – allihop. Det är vi som ska älska varandra. Det finns ingen som står utanför det där "vi" som är det där "ni" som Jesus talar om. Det finns ingen som inte omfattas av det där tilltalet. "Ni" är vi utan undantag. Och vi ska älska varandra. Det är en befallning som är ett bud som är ett påbud som är en befallning. Jesus säger inte "älska varandra om ni vill, om ni känner för det". Ni ska älska varandra. Det finns inget alternativ. Det är inte förhandlingsbart. Vi ska älska varandra. Det kanske är det mest provocerande påbudet av dem alla. I jämförelse med det är ju tio Guds bud en barnlek att leva efter. Det är ju till exempel en enkel sak att låta bli att stjäla och ljuga – enkelt i jämförelse med att älska alla andra och varandra.
Men Jesus menar nu inte att vi ska gå runt och gränslöst känna varma känslor för alla andra och varandra. För kärlek är i första hand inte en känsla. Kärlek är i första hand en vilja. Att älska en annan är i första hand inte att känna förälskelsens känsla för någon. Att älska en annan är att i hjärtat och med hjärtat vilja den andre gott och det goda. Så när Jesus säger att vi ska älska varandra menar han inte att vi ska vara förälskade i varandra. Jesus menar att vi med och i våra hjärtan uppriktigt och ärligt ska vilja varandra och andra gott och det goda. Kärlek är ett konkret uttryck för en vilja, inte en känsla. Att älska en annan är att konkret uttrycka viljan till den andres goda. Den goda viljans kärleksuttryck är oberoende av känslornas förändringar. Och den goda viljans kärlek kan uttryckas även mot den som jag kanske inte tycker så mycket om. Till och med mot den som jag kanske inte tycker om alls.
Men är det ens möjligt? Att vi ska kunna älska varandra? Att vi på riktigt och ärligt alltid ska kunna vilja varandra gott och det goda? Ingen har sagt att det är enkelt eller lätt. Men det är klart att det är möjligt. Det är möjligt om vi i våra hjärtan och sinnen uppriktigt försöker och vill bära de goda frukter som Jesus har utvalt oss alla till att bära ut i världen. Och vilka är de frukterna? Med Paulus ord till galaterna: "andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning." Det är de goda frukter som Jesus ger oss att bära vidare till andra och varandra. När vi gör det, när vi låter kärleken, glädjen, friden, tålamodet, vänligheten, godheten, trofastheten, självbehärskningen och ödmjukheten prägla vårt sätt att vara mot andra och vägleda oss i relation till varandra – då lyder vi Jesu befallning och vi älskar varandra. Vi är alla kallade och utvalda att vittna för världen om vem Jesus är genom att älska varandra på så sätt.
Det skulle vara en obegriplig befallning och en omöjlighet om det kom från någon vi inte kunde relatera till och känna igen. Någon som inte känner oss. En vän är en någon som vi kan och vill relatera till. En vän är en någon som vi känner och känner igen. Någon som jag känner och som känner mig. En vänskap är en ömsesidig relation. En vän är en vän för att vännen vill ha vännen som vän. Och tvärtom. Vänner vill ha med varandra att göra. Vänner söker varandras goda och vill varandra gott. Vänner älskar i den meningen varandra. Jesus kallar oss vänner. När Jesus kallar oss vänner så finns just vänskapens ömsesidighet som den vänskapens grund. Jesus säger att han har älskat oss och därför befaller oss att älska varandra på samma sätt. Det måste börja med att vi ser på andra och varandra som vänner. Att vi betraktar varandra som andras och varandras vänner. Vänner som relaterar till varandra med kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.
En sådan vänskap skapar glädje. Och glädjen frodas i vänskap. Det finns ingenting som gör Jesus så glad som mellanmänsklig vänskap. När vi på riktigt är vänner med varandra och andra så uttrycker vi konkret det Jesus försökte få oss och världen att förstå. Uppriktig och i hjärtat förankrad vänskap är ett konkret uttryck för den relation mellan Gud och människan som Jesus vill få oss att se och lita på som sann. Jesus kallar oss vänner för att berätta för oss att Gud är vår vän. För att berätta att Gud är vars och ens och alla människors vän. Gud är människans vän. En vän som ser på var och en och på oss alla med ögon fyllda av kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. När vi tillsammans vågar lita på att det är så – när vi vågar tro – då är vi kvar i den kärlek som Jesus har bringat in i världen. Då kan vår och världens glädje bli fullkomlig.
Vi ska älska varandra. Uppriktigt och ärligt ska vi vilja varandra och andra gott. Vi ska vilja andras och varandras goda. Den goda viljans kärlek ska uttryckas i vår uppriktiga vänskap med varandra och alla andra människor. Jesus har befallt oss att så älska varandra och vara varandras vänner. Det är därför inte förhandlingsbart. Vi ska älska varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar