Ur ett pastoralteologiskt perspektiv är det som Seglora Smedja har utsatt och fortsätter att utsätta Helena Edlund för inget annat än hjärtlös och samvetslös medial misshandel. Nej, det här inlägget handlar inte om politiska åsikter eller politiska partier. Det här inlägget handlar om att en medmänniska – en någon som är din och min nästa – sedan augusti 2011 i offentligheten har behandlats och fortsätter att behandlas fruktansvärt illa av kyrkans medarbetare, varav två är präster. I veckan hände det igen. Smedjans mediala behandling av Helena Edlund kan inte betraktas som något annat än ett pastoralteologiskt totalhaveri.
Nej, det här inlägget handlar inte om politik eller politiska åsikter på något sätt.
Allt som skrivits och skrivs ger intrycket att personerna bakom Seglora Smedja betraktar Helena som något annat än en medmänniska som också omfattas av förlåtelsens och försoningens möjlighet. Det har också blivit tydligt att vi är många präster och leviter som helst viker åt sidan och går förbi. Anledningen är väl att den avhumaniserade etiketten som Seglora Smedja med sina nät- och mediakampanjer klistrat på Helena Edlund har fastnat och att ingen vill bli förknippad med den. Kom ihåg vad avhumaniserade etiketter gör med våra uppfattningar om andra människor. Det har gått så långt att man i olika sammanhang undviker att nämna Helena Edlunds namn av rädsla för att den där etiketten ska kleta av sig. Det har till och med gått så långt att ärkebiskopen tyckt sig ha anledning att "tala lite grand om" henne med en välkänd journalist. Vi borde skämmas allihop för att vi har låtit det gå så långt. Och Smedjans två präster borde skämmas mest av alla.
Nej igen, det här inlägget handlar inte om politik eller politiska partier på något sätt.
Det här handlar om människosyn, om pastoralteologi, om etik och om vanlig hederlig anständighet. Det här handlar om att vi som vill vara kyrka tillsammans måste och ska visa varandra nåd och barmhärtighet. Det handlar om att vi aldrig någonsin får exkludera någon medmänniska ur gemenskapen. Det finns absolut ingenting – ingenting alls – som kan orsaka att någon enda människa faller utom räckhåll för Guds barmhärtighet, nåd och kärlek. Vi har ett ansvar och en skyldighet som kyrka att gestalta en gemenskap som präglas av en villkorlös acceptans av varandra som människor. Det betyder inte att vi inte får eller inte ska brottas med varandras åsikter och uppfattningar. Det betyder heller inte att alla åsikter ska accepteras. Men det betyder att varje människas integritet ska respekteras oavsett åsikter. I det avseendet är Seglora Smedjas långdragna mediala misshandel av Helena Edlund ett gigantiskt pastoralteologiskt misslyckande och en djup orättfärdighet. Och vi är många som har låtit det ske genom att i tystnad vika åt sidan.
Nej, nej och åter nej.
Det här inlägget handlar inte om politiska åsikter eller politiska partier på något sätt.
En av frågorna vi fick i prästvigningen den där söndagen i Storkyrkan var: "Vill ni leva så bland människor, att ni blir vittnen om Guds kärlek och om försoningens hemlighet?" Vi sade "ja" högt och tydligt. Men var finns vittnesbördet om Guds kärlek och försoningens hemlighet i den mediala behandling som Smedjans två präster utsatt och utsätter Helena Edlund för? Var finns den barmhärtighet som Jesus uppmanar oss att – som samariern – visa andra och varandra? Var finns empatin och sympatin? Var finns den där anständigheten som vi behöver hjälpas åt med att hålla vid liv varje dag? Och var tog ärkebiskop Anders Wejryds pastorala omdöme vägen?
Man skulle ju önska att någon med faktiskt ansvar hade sagt något för länge sedan. Att det funnits någon med ansvar och ryggrad som hade sagt de två orden som behöver sägas. Från mig betyder de ju ingenting. Jag är inte någon som Smedjans folk varken lyssnar på eller bryr sig om, jag har ju ingen makt, är varken biskop eller något annat märkvärdigt. Men orden behöver ändå sägas till folket bakom Seglora Smedja – sluta nu.
- Helena Edlund: Öppet brev till Helle Klein
- Helena Edlund om samordnade mediala kampanjer
- #88. No compassion...
- #47. Till försvar för rätten att ha en åsikt...
PS. Jag blev avrådd från att skriva det här och från att länka till Helenas blogg för att "det är lite varning på det där". I vår kyrka är det alltså "lite varning" på att vädja om barmhärtighet och nåd för en medmänniska som under lång tid av Seglora Smedja utsatts för det som inte varit något annat än en utdragen medial misshandel? Om det är så – hur är det möjligt? Förkunnar vi inte en Guds barmhärtighet, nåd och kärlek som gäller alla människor och varje människa varje söndag? Betyder de orden ingenting?
Bra. Håller med om att man kan önska att det funnits någon ansvarig med ryggrad som sagt ifrån, men när de inte träder fram är det väl bra att andra gör det. Tack.
SvaraRaderaCarolina, tack för återkoppling och uppmuntran.
SvaraRaderaÄr inte så insatt i kyrkans intriger men det jag hört och läst om Seglora Smedja bådar inte gott. Jag tycker du verkar vara en rakryggad och modig människa och du ska inte förringa din egen möjlighet att påverka. Jag är säker på att det finns många som håller med dig även om de är rädda om sitt eget skinn, tyvärr. Heder åt dig. Margareta
SvaraRaderaMargareta, tack för återkoppling och uppmuntrande ord.
SvaraRaderaJag ber för att detta snart ska ta slut.
SvaraRaderaKrister, jag delar den önskan och bönen med dig.
SvaraRadera