#99. Ord som gör ont...

"Vad har hänt?" frågade min vän. Jag blev inte igenkänd i orden om den brända jordens taktik. För arga och för hårda ord. Bannbullan var lite för mycket. Tyckte min vän. Och jag kunde hålla med litegrann.

Men vilka ord ska man använda när man är arg? När det brinner i bröstet om man försöker vara tyst? När orättfärdigheten gör ont i en själv? När få slår många till tystnad? När mångas tystnad viskar "allt är väl, allt är väl" – fast allt inte alls är väl? När många säger ingenting? Vilka ord ska man använda då? Vilka ord får man använda? När så mycket har sagts utan att något förändrats? När orden börjar ta slut? När ingen verkar bry sig? Vilka ord får man använda då?

Är det inte en skyldighet att bli arg på orättfärdighet? Är det inte påkallat att reagera när någon gör någon annan illa? När medmänniskor blir förtalade, baktalade och utpekade med historiens värsta och hemskaste epitet? Är det inte en skyldighet att reagera och agera då? Även om man riskerar att bli arg?

Att inte bli det man kritiserar… Som om det gick att hoppa i en sjö för att försöka hjälpa en annan utan att bli blöt. Som om det gick att bli och vara något annat än en bräcklig människa bland bräckliga människor.

Kanske var jag för arg. Orden för hårda. Men vilka ord ska man använda då? När inget som sagts förändrat något? När orättfärdigheten fortgår? När "sluta nu" inte hjälper?