#179. Att tala och skriva om Gud...

"My comments are designed to suggest that theological writing, and in particular the writing of a significant theological sentence, depends upon and reflects how Christians find themselves in the world. In particular, I will argue that a theological sentence that does its proper work does so just to the extent it makes the familiar strange. 

Much of modern theology, however, has been the attempt to show that the familiar is just that – that is, familiar. That project has seemed necessary because of the widespread assumptions in our culture that strong theological convictions bear the burden of proof. One sign of this assumption is confirmed by observing theology is barely credible as an academic discipline in university curriculums. As a result, one way theologians have tried to secure academic credibility is by writing about what theologians past and present may or may not have said about God rather than writing about God. 

Of course, theologians throughout Christian history have rightly thought it never easy to write about God. But the reservation to write about God among current theologians seems to me to be of a different order than the past emphasis on our inability to know God unless God makes himself known to us. Today, we tend to avoid writing about God because we are unsure that the God about whom we might write makes any difference in our lives and, consequently, in the sentences we use to write about our lives. We live lives that would make sense if the God we worship did not exist, so we should not be surprised that our theological writing reflects our lives." 

(Stanley Hauerwas på ABC Religion & Ethics)

En god vän frågade en gång på vilket sätt han skulle ha nytta av att lyssna på kyrkan, tro på Gud och tro på Jesus. Jag funderade och svarade ungefär att han nog inte skulle ha någon större nytta av det just nu. Mitt i livet, småbarnsföräldrar, karriärer som tuffar på, nyinflyttade i ett fint hus, friska och i det stora hela nöjda med livet som det just nu är. Men, sade jag, det kommer en dag i allas våra liv när allt det där förändras. Den där dagen när vi kommer att känna, uppleva och erfara att vårt hjärta just slutade att slå. Den där dagen när utandningen inte följs av en inandning. När vi dör. Den dagen och den stunden – när allt som är livets nyttiga innehåll rinner undan som sand mellan våra fingrar – då är Jesus och den Gud kyrkan talar om den enda du har kvar att hoppas på. Därför är det angeläget att redan nu lära känna kyrkans Gud och den Jesus som kyrkan vittnar om, sade jag till min vän. Han såg fundersam ut. Han hade inte tänkt på det på det sättet. 

Det är där kyrkan har sitt epicentrum. När och där livet övergår till död som inte ska innebära livets slut. Så allvarligt, så märkligt och så oerhört viktigt är kyrkans ärende. Allt vi håller på med fram tills dess är i någon mening förhandlingsbart. Men där och då, när kroppens liv övergår i död, är ingenting längre öppet för förhandling. Då är det antingen eller, bära eller brista, liv eller död. Det är därför vad vi skriver och säger om kyrkans Gud är så viktigt. Det är därför det är viktigt hur vi skriver och talar om tankarna om kyrkans Gud. För att det är på allvar och på riktigt. Och för att det handlar om något mycket mer, mycket större och mycket viktigare än bara mina egna åsikter i en given fråga. Kyrkans ärende handlar om inget mindre än liv eller död för dig, mig och alla andra människor.

Därför är det inte är hållbart och legitimt att göra den hermeneutiska reflektionens kategorier till trons objekt. Hermeneutik och tolkning är verktyg för att förstå, inte saken i sig. Den uppståndne Jesus är en någon som lever, ett levande subjekt, inte ett något som kan abstraheras och reduceras till tankens konstruktioner om detta något. Återigen – antingen så är Jesus uppstånden och lever på riktigt, i den mening vi menar att allt annat lever när vi säger att det lever, eller så är Jesus fortfarande död och i den meningen icke-existerande. Det finns inget mitt i mellan. Det finns inget mellanting mellan att vara vid liv och att vara död. Det är antingen eller. Det gäller för den Jesus kyrkan vittnar om och det gäller för var och en av oss på vår egen och allas yttersta dag. Därför är det ansvarslöst att säga att man inget egentligen kan veta och inget egentligen kan säga om kyrkans, teologins och trons innersta frågor. Det finns sådant som kan, behöver och måste sägas.

Allt i livet är inte förhandlingsbart. Livet i sig och döden är inte förhandlingsbara för oss. Därför är det viktigt att vi talar sant om kyrkans treenige Gud – den enda som kommer till vår hjälp när ingen annan hjälp finns att få. När livet blir död som inte är livets slut.

• Dag Sandahl, Förbannat också! (Bloggardag 15/11).
• Annika Borg, #prataomKristus (KT 14/11).
• Tryggve Mettinger, Tror biskoparna på uppståndelsen? (KT 14/11).
• Bengt Malmgren, Inkarnationen det verkligaste av allt (13/11).
• Annika Borg, Nedrustad teologi bakom debattens haveri (DN 11/11).
• Kyrksyster, Kött eller tankegods (11/11).
• Johanna Andersson, Tokning, bildning och nördar (Kristen Opinion 10/11).
• Stanley Hauerwas, How to write a theological sentence (ABC 26/9).

PS. Tre oskick behöver vi hjälpas åt att sluta med: att påstå att andra inte är kristna för att vi har olika åsikter, att anmäla till domkapitel för att tysta ner den vars åsikter man själv inte delar och att sortera in varandra i fack med hjälp av generaliserande epitet.