"The three-article form of 'the Apostles' and similar creeds results from the triune name of the gospel´s God. The relation between this form and the doctrine of Trinity requires some attention, for it is now often drastically misunderstood. The allocation of vital items of confession — for example, God's omnipotence, Jesus resurrection, the reality of the church — among the three parts of the triune name, does not allocate the works of saving history among Father, Son and Spirit.
As a confession directed primarily to God, the creed is formed by the inescapable situation of all Christian address to God, i.e., of Christian prayer. We dare speak to God at all — however others may dare it — only because our Lord permits us to join his prayer, only because he has said, 'Trade on my unique filial relation to God, that I may call him "Father;" begin with me, "Father..," and make it "Our Father..," not just "His Father…"'
Thus we pray with this Son, to his Father. Just so, we enter into the living community between them, that is, into their communal 'Spirit:' we pray to the Father with the Son, in the Spirit. Indeed, the doctrine of Trinity can be derived by simply adding that only so, only as we occupy the space defined, as it were, by these coordinates — 'to,' 'with,' 'in' — is it the God of the gospel with whom we have to do." (Jenson, 1999, s 14-15)
Spelar det egentligen någon roll hur vi talar om Gud? Spelar det egentligen någon roll vad vi säger och vilka ord vi använder? Är inte det viktigaste att det känns bra och att våra ord är så friktionsfria som möjligt? Är inte det könsneutrala språket ändå viktigare än eventuella teologiska aspekter på vad vi säger i våra gudstjänster? För, är det ändå inte alltid samma gud – oavsett vad vi säger och hur?
Jo, det spelar roll hur vi talar om Gud. Om vi har avsikten att tala om den Gud som kyrkan vittnar om, den Gud som har gett och ger sig till känna i, med och genom Jesus. Jo, det spelar roll vad vi säger och vilka ord vi använder. Kyrkans och bibelns Gud är identifierbar. För att någon som är identifierbar ska kännas igen behöver den talas om på ett sätt som hänger ihop med och relaterar till dennes identitet. Nej, det viktigaste med vårt tal om Gud är inte att det är friktionsfritt. Det viktigaste är att det vi säger är sant så långt vi kan förstå och formulera det. Nej, det könsneutrala språket är inte överordnat det teologiska innehållet i kyrkans tal om Gud. Språket som verktyg får inte överordnas språkets innehåll. Nej, vi talar inte alltid om samma gud oavsett vad vi säger och hur vi talar om denne.
"'Father,' 'Son,' and 'Spirit' here make an internal structure of the one God´s personal name, which displays the great biblical claim that God´s history with his people is not only their history but also his own, that he truly is in his one self the Father, Son, and Spirit of saving history. Precisely by and in their distinction from one another, the three identities are one God; thus their names, by evoking these distinctions, are one name. By virtue of the name´s import, just sketched, and by virtue of the name´s canonically mandated place in baptism, 'Father, Son and Holy Spirit' must even be considered the Christian name for God, in continuation of YHWH in the Old Testament."(Jenson, 2010, s 45)
Därför är det inte möjligt eller legitimt att använda andra ord för Guds namn än "Fadern, Sonen och Anden" i samband med välsignelsens uttalande i vår kyrkas gudstjänster. Om vi gör det så välsignar vi helt enkelt i en annan guds namn och vi relaterar oss då till någon annan gud än den treenige Gud som relaterar sig själv till och uppväckte Jesus från de döda. Då är vi även någon annan form av gemenskap och kan inte längre påstå att vi är eller göra anspråk på att vara en kristen kyrka. Detta oavsett all den välvilja och faktiska nytta som finns i användningen av ett könsneutralt språk.
"Nevertheless, schismatic movements have sometimes, for one reason or another, replaced the name with other formulas. Thus in the latter decades of the past century, some feminists supposed that calling God 'Father' resulted from projecting into eternity a human role that men assert, while not similarly elevating feminine roles; this led to substitution of allegedly gender-free formulas like 'Creator, Redeemer and Sanctifier.' Some were actually baptized with this formula.
Such proposals depend on not observing, or perhaps suppressing, two rather obvious points. First, the triadic name is indeed a proper name, that intends to identify which of the many candidates to be God is invoked at baptism; whereas 'Creator, Redeemer and Sanctifier' and all similar formulas are collections of theological predicates that can identify no one, since most alleged gods will claim these characteristics. Nor are such collections inherently trinitarian since there is no reason to stop with three predicates; more could be added and indeed indefinitely. Second and most decisive, the import of the three inner names does not reside in any descriptive meaning of each one separately, but solely in the internal logic by which they make one name." (Jenson, 2010, s 45-46)
Det spelar roll hur vi talar om Gud när vi ber och välsignar i vår kyrkas gudstjänster. På samma sätt som att det spelar roll hur vi talar i relation till en annan människa. Det går till exempel inte att förvänta sig att någon ska förstå vilken spelare i vårt herrlandslag i fotboll som avses genom att säga: "framspelaren, målgöraren, inkastaren." Vill man att någon ska förstå vem som avses behöver namnet användas. Samma sak med vårt tal om Gud. Vill vi att det ska förstås att vi talar om den Gud som Jesus relaterade till och som relaterar till Jesus så behöver vi använda det Guds namn som är förknippat med kyrkans Gud. Allt annat är att låta treenigheten haverera och att vilseleda om vem kyrkans Gud är.
Om Gud är en någon som är identifierbar, och det påstår ju kyrkan att Gud är, så är det viktigt hur vi talar och vad vi säger om denna kyrkans identifierbara Gud. Kyrkans svar på frågan "Vem är Gud?" är redan med Jesus själv "Fadern, Sonen och Anden." Därför är det inte legitimt att som ämbetsbärare i vår kyrka säga något annat om det namn som talar om för oss vem kyrkans Gud faktiskt är. Treenigheten konstituerar kyrkan och kyrkans ämbeten, inte tvärtom. Ett treenighetens haveri är kyrkans haveri.
- Formulering av välsignelsen i radiogudstjänst klandras (KT 14/11).
- Dag Sandahl, Förbannat också! (Bloggardag 15/11).
- #103. Robert har ordet...
- Jenson, Robert W., 1999: A Large Catechism. New York: American Lutheran Publicity Bureau.
- Jenson, Robert W., 2010: Canon and Creed. Louisville: Westminster John Knox Press.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar