#184. Dopdag…

"Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: 'Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.'"

(Matt 28:18–20)

Idag en dag för länge sedan blev jag döpt. Det dröjde innan jag började leva i mitt dop. Men jag fick bli döpt och tillsammans med alla döpta i alla tider bli omsluten av Guds kärlek, nåd och barmhärtighet. En dyrköpt gåva som är gratis. Dyrköpt genom Kristi lidande och död. Gratis, av nåd och för intet given åt var och en och åt alla utan kostnad eller krav.

Det är kostnadsfritt att leva i sitt dop men det är inte friktionsfritt. Dopets verklighet väcker glädje, hopp, förtröstan och tillit – men också frågor och en inre längtan som behöver få yttre konsekvenser. Dopet spelar roll och det behöver märkas, som ett vittnesbörd. Att leva i sitt dop är att låta den inre omvändelsen få ett yttre och synligt uttryck. Det är inte alltid enkelt.

Jag minns inte min dopdag. Jag har bara mina föräldrars berättelser. Det sägs att jag var stor nog för att ha lärt mig att gå och att jag gick in själv. Små staplande och vingliga steg fram till dopets vatten. Med samma små staplande och vingliga steg försöker jag idag – dag för dag – leva i mitt dop. Nu som då snubblar jag ibland. Idag som alltid finns det någon som hjälper mig upp när jag faller, som delar livet och älskar oss alla, till tidens slut. På riktigt.