#278. Julens dag…

"Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget. I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ’Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.’ Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: ’Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.’ När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ’Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.’ De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem." (Lukas 2:6–20)

Det oerhörda, obegripliga, otroliga och alldeles på riktigt fantastiska har hänt. I nattens mörker födde Maria en liten pojke. Havandeskapets förväntan har övergått till sann verklighet. Hon födde honom utomhus, det fanns ingen plats för dem inne någonstans. Och det fanns inget stall. Det berättas ingenstans om något stall. Det fanns ingen plats för dem inne och i närheten låg några herdar med sina djur. Någonstans födde Maria sin son under bar himmel med himlens stjärnor till vittnen. En krubba är en enkel anordning för utfodring av boskap. Hon lindade pojken och lade honom i en sådan därför att det var den tryggaste platsen hon kunde hitta. Men det fanns inget stall.

Det hände i tysthet. Maria födde som kvinnor alltid har gjort. Det skedde i diskret avskildhet. Men det var ingen vanlig födsel. Med och i den nyfödda lilla pojken som fick namnet Jesus så lät Gud sig själv bli till – här, hos och med oss vanliga människor. Guds uppenbarelse av sig själv är från den stunden högst konkret, påtaglig, verklig och alldeles sann. Guds egen ängel vittnade för herdarna om vad som hänt. Det fanns och det finns goda skäl att bli rädd av tanken på att Gud ger sig till känna. Men ängeln sade och ängeln säger: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.”

Det är ett glädjens glädjande budskap: att Gud själv en gång för alla har gett sig till känna för hela sin mänsklighet genom att låta sig födas till ett människobarn. Att Gud har låtit och låter sig uppenbaras mitt i människans och mänsklighetens konkreta verklighet som en någon som vi kan känna igen. Det finns en fantastisk glädje i denna uppenbarelsens sanning. En glädje som där och då bröt fram med en himmelsk här som prisade Gud: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.” Det är en glädje som på riktigt fortsätter att bryta fram i tro, hopp och kärlek. En glädje som alldeles på riktigt förändrar allt för alla människor överallt.

Maria födde en liten pojke. Hon lindade honom och lade honom i en krubba. Han fick namnet Jesus. Herdarna kom och berättade om vad vad de har fått se och höra om den där lilla pojken. Maria tog allt de sade till sitt hjärta och begrundade det. Det var så inkarnationens och uppenbarelsens fantastiska mirakel fick sin början. Det fortsätter här och nu. Samma Jesus som Maria födde då är uppstånden från de döda nu och Jesus är i allra högsta grad helt och hållet levande. Det är ett glädjens glädjande budskap som är på riktigt och sant. Guds uppenbarelses mirakel började då och uppenbarelsens mirakel fortsätter här och nu. Det är något helt fantastiskt och det är alldeles  på riktigt.

Ängeln sade och ängeln säger: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.”

#277. Julens afton…

"Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn." (Lukas 2:1–5)

Maria är havande. Med det kommande barnet bär Maria på en stor och alldeles fantastisk hemlighet. En hemlighet vars betydelse och mening så småningom ska uppenbaras för hela mänskligheten och för alla människor. När hemligheten som Maria bär på har avslöjats och uppenbarats så förändras allt. Hela tillvarons dåtid, nutid och framtid, människans och mänsklighetens hela livsbetingelser – allt kommer att förändras och ingenting kommer därefter att vara som förut.

Den lilla pojken som Maria alldeles snart ska föda kommer att vara en alldeles vanlig liten pojke – och ändå inte. Han kommer att få namnet Jesus och hans liv, hans död och hans mirakulösa uppståndelse från döden kommer att skaka om grundvalarna för mänsklighetens och för varje människas hela existens. En helt ny verklighet ska öppna sig och bli till när det visar sig att det är Gud själv som uppenbarar sig och ger sig till känna med och i den lilla pojken som snart ska födas.

Det är ju förstås alldeles för fantastiskt, för otroligt och för radikalt för att egentligen kunna vara sant. Och ändå är det just alldeles sant. Det är sant att Gud lät sig födas till en vanlig människa av en vanlig kvinna här i vår alldeles vanliga verklighet. Det är sant att Gud själv där och då visade oss och hela mänskligheten att den levande Gud som skapar livet kompromisslöst delar livets och levandets villkor tillsammans med hela sin skapelse. Så till den milda grad att Gud lät sig födas till världen i form av en skyddslös liten pojke. Gud lät sig själv bli till här i den ständigt blivande tiden, som är livets utrymme och vårt livs gränser. Det är sant att just den Gud som skapat och som skapar tillvarons livsvillkor har klivit in i och gett sig till känna för oss människor här i den tid som är vårt eget livsutrymme. Det är inget mindre än ett fantastiskt, otroligt och bedövande radikalt mirakel som är alldeles sant.

Allt det där och mer ändå ligger ännu i framtiden för Maria och för mänskligheten. Ännu är ingenting avslöjat. Ännu har ingenting hänt av allt det som ska komma att hända. Maria är än så länge en av historiens alla anonyma kvinnor som gör sig redo att gå igenom både fara och smärta för att föda nytt liv till världen. Världen som är så upptagen av sig själv. Där kejsare och kungar organiserar för att ta upp skatt. Här, mitt i den värld som är så upptagen av sig själv, bär Maria på den fantastiska hemligheten. Ännu vet ingen. Men snart är det dags. I kväll och i natt inleds det uppenbarelsens mirakel som en gång för alla ska förändra allt för alla människor. Och för varje människa.

Maria är havande. Dagen, kvällen och natten är fyllda av en stor förväntan.

#276. Första söndagen i Advent…

”När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ’Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.’ Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ’Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!’” (Matteus 21:1–9)

Jesus har varit med och bland dem länge. Han har envist predikat om de förtrycktas upprättelse och han har förkunnat ett glädjebud för folket. Han har helat sjuka och gjort fantastiska underverk. Han har dessutom skaffat sig fiender genom att konfrontera de religiösa och politiska makthavarna och deras hyckleri. Efter allt som sagts och gjort så finns det rikligt med både förväntningar och förhoppningar lagda på honom. Och det finns krafter som vill röja honom ur vägen. Han har ställt för många och för jobbiga frågor om sakernas tillstånd för att de ifrågasatta makthavarna ska kunna låta det bero. Det är spänt i luften när Jesus närmar sig Jerusalem.

Det ska visa sig att Jesus inte är vem som helst. Det kommer att dröja men man kommer så småningom att inse och förstå att den där Jesus var och är samma någon som folket slöt ett förbund med för länge sedan. Jesus kommer att dö en förnedrande död på korset, begravas och mirakulöst ge sig till känna igen innan det händer. Men så småningom kommer uppenbarelsens mirakel att uppenbara för folket att det i Jesus var Gud själv som mirakulöst uppenbarade sig mitt ibland dem. Senare förstod man att Jesus var den som Sakarja hade berättat om. Ledtråden som leder till insikten om vem Jesus är det är den lilla gråa åsnan som Jesus rekvirerade och red in i Jerusalem på. Den där lilla gråa åsnan verkar kanske vid första anblicken vara ganska ordinär och oviktig. Men åsnan bär bokstavligen hela evangeliet på sin rygg. Att Jesus väljer en åsna som transportmedel för färden in till Jerusalem är något alldeles svindlande radikalt i ljuset av att vi och Kyrkan nu vet vem han var och vem han är. För att förstå hur otrolig och alldeles fantastiskt banbrytande den där lilla åsnan var och är så behöver vi förstå något om den tidens tankar om gudar och gudaväsen.

Det fanns ett karaktärsdrag som var grundläggande för gudar och gudaväsen vid den tiden. Det var tidlösheten. Gudar och gudaväsen tänktes befinna sig utanför vår tid i ett tidlöst och därmed oföränderligt tillstånd. Gudar och gudaväsen i romerska, grekiska och andra omkringliggande religiösa system hade alla det gemensamt att de befann sig någon annanstans än här hos och med oss människor. De levde i en tänkt idévärld som på alla sätt var avskild från den konkreta verklighet som vi lever i. De var inte påverkade av tidens gnagande tand, de var oföränderliga och därför odödliga. De levde inte som vi, blev inte sjuka som vi och dog inte som vi. Alla andra gudar var tidlösa. Förhållandet till tiden är nyckeln för att förstå hur oerhört radikal den där lilla åsnan som Jesus valde var och är.

Därför att – när Jesus väljer åsnan som medel för att ta sig in till Jerusalem och till sin kommande död på korset så visar han att han kompromisslöst delar livets villkor med oss där och då, här och nu. Jesus Kristus från Nasaret är ingen annan än Gud Fader själv i mänsklig gestalt. Och han ger sig till känna – han uppenbarar sig – här i tiden. Här i samma tid som är vårt livsutrymme. Samma tid som är vår levda verklighet. Samma tid som vi lever och dör i. Med och i Jesus visar Gud sig vara den Gud som lever med sitt folk i den tid som är folkets egen och konkreta verklighet. Gud befinner sig inte någon annanstans i någon idévärld eller tänkt verklighet som är avskild från vår egen. Gud lever med oss här och nu. Det är något alldeles oerhört radikalt och fantastiskt. Emmanuel – Gud är med oss. Här och nu, alldeles på riktigt. Den Gud som Jesus talar om och som är Jesus är den enda Gud som är sådan och är, i den meningen, därför den enda Gud som på riktigt lever.

Allt detta finns i den lilla gråa åsnan. Med åsnan är Jesus lika konkret som den lilla åsnans klapprande hovar där den sakta bär honom på ryggen över grus och sten. Med åsnan är Guds uppenbarelse av sig själv och sitt väsen hos och med folket lika konkret som ljudet av åsnan trippande steg – ”tapp tapp tapp tapp tapp tapp tapp…” När Jesus väljer att rida till Jerusalem på den där åsnan så visar Gud med all önskvärd tydlighet att Gud är en någon som kompromisslöst lever med folket i tiden, alldeles på riktigt. Gud är ingen idé. Gud finns inte i någon idévärld eller i någon tänkt verklighet som är skild från vår tids verklighet. Gud Fader Allsmäktig är i Jesus gestalt lika konkret närvarande här och nu som en människa som rider på en åsna. Gud Fader Allsmäktig är i Jesus ingen annanstans än här – mitt i vår upplevda och konkreta verklighet. Det är något alldeles oerhört och mirakulöst fantastiskt. 

Folket som såg Jesus komma till Jerusalem missförstod en del av vem han var. ”Hosianna Davids son!” ropade de i hopp om att Jesus var den som skulle sätta sig på Davidsättens tron och bli folkets kung. En världslig kung som som skulle ena folket och leda folkets kamp mot den romerska överheten för att befria folket från den romerska ockupationen. Men han var ingen kung som enade och återupprättade kungariket. Hans ärende och gärning visade sig vara av ett helt annat och av ett radikalt annorlunda slag.

Den händelse i tiden som började med att Jesus rider in i Jerusalem på en åsna förändrade grundvalarna för människans och mänsklighetens hela existens. Det finns sedan dess ett glädjens bud som omfattar alla människor och varje människa. Emmanuel – Gud är med oss. Samma Jesus Kristus som red in i Jerusalem på en åsna är nu uppstånden från de döda. Han är alldeles livs levande och delar livets villkor med varje människa och hela sin mänsklighet. Hans levande med oss och alla andra människor bringar med sig upprättelse, läkedom och frälsning. Här och nu. I vår tid. Alldeles på riktigt.

Advents väntan är över. Jesus är redan här.

#275. Söndagen före Domsöndagen…

”Tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma svarade han: ’Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.’ Till lärjungarna sade han: ’Det skall komma en tid då ni längtar efter att få uppleva en enda av Människosonens dagar men inte får det. Man skall säga till er: Där är han, eller: Här är han. Spring inte dit de pekar, rusa inte efter dem. Ty liksom blixten flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont, så skall Människosonen visa sig på sin dag. Men först måste han lida mycket och förkastas av detta släkte. Som det var i Noas dagar, så skall det bli under Människosonens dagar. Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom över dem och gjorde slut på dem alla. Eller som på Lots tid: folk åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, men den dag då Lot lämnade Sodom regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla. Likadant blir det den dag då Människosonen uppenbaras.’” (Lukas 17:20–30)

Gud kunde ha låtit bli att skapa liv. Gud hade inte varit mindre Gud utan oss. Men Gud lät inte bli. Gud skapade och Gud skapar livet. Guds rike är det levande livet och det levande livet är Guds rike. Gud skapade och Gud skapar ett rike av levande liv i ett livsfientlighet universum där inget liv blir till utan att Gud skapar det. Därför kan vi inte se Guds rike. Guds rike är inte någonting som ligger utanför oss själva, något vi kan peka på och säga ”här är det” eller ”där är det”. Vi kan inte se det med våra ögon. Därför att Guds rike är inte något som ligger utanför vår egen existens. ”Guds rike är inom er” säger Jesus. Han menar det han säger och säger det han menar. Själva livets egen existens är Guds rike. Det levande livet som har väckt oss till liv är Guds rike som sådant. Att vara vid liv, att vara levande, det är att i varje ögonblick befinna sig i Guds rike.

Livet i sig befinner sig utanför vår kontroll. Det är Gud som är Gud och det är Gud som råder över liv och död. Vi vill gärna ha kontroll över sakernas tillstånd. När vi inte har det så intalar vi oss gärna att vi har det i alla fall. Vi vill ofta gärna tro att vi har kontroll, även kontroll över livet. Med våra almanackor och kalendrar skapar vi en illusion åt oss själva som får oss att tro att vi har kontroll över livet. Men livet i sig ligger utanför vår kontroll. Det är Gud som är Gud och det är Gud som råder över liv och död.

Om eller när Gud uppenbarar sig. Om eller när Jesus ger sig till känna i det liv som vi lever här och nu. Om eller när miraklet sker – då väcker Jesu löften tro, hopp, kärlek och tillit. I ögonblick av Guds uppenbarelse finns den ro och den frid som befriar oss från vårt stora kontrollbehov. Om eller när det sker så framgår det med all önskvärd tydlighet att det är Gud som är Gud och att det är Gud som råder över liv och död. På ett bra sätt. På ett hoppingivande sätt. På ett tillitsfullt sätt. På ett kärleksfullt sätt. Om eller när Gud uppenbarar sig i, med och genom den uppståndne och levande Jesus så är det ett glädjebud. Att det är Gud som råder över liv och död är ett glatt budskap. För det betyder att liv och död inte är varandras motsatser. Levandet och döendet är olika aspekter av samma Guds rike.

Att ha fått ett aldrig så kort ögonblick av uppenbarelsens klarhet väcker en längtan tillbaka till den stunden och det ögonblicket. Det kommer tider då vi längtar efter att få uppleva en enda sådan dag igen. En dag som är fylld av Jesu påtagliga närvaro i våra liv. En dag av klarhet, hopp, tillit och obändig tro. När vi längtar så starkt då är det lätt hänt att vi låter oss förledas. Så att vi tror på den som pekar och säger ”där är han” eller ”här är han”. Om eller när det händer då ska vi inte springa dit de pekar. Inte ens om det sägs av kyrkans biskopar eller av en präst i en predikstol. Därför att – om eller när den sanne Jesus ger till känna är det lika klart och tydligt som när en blixt flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont. Uppenbarelsen i sig är det trovärdiga vittnet om att uppenbarelsen händer.

Om det inte har hänt tidigare så kommer det att hända den dagen då våra hjärtan slutar att slå. Livet som vi känner det ska tas ifrån oss. Var och en ska lämna tillbaka den plats i tid och rymd som vi just nu betraktar som vår egen. Vi behöver minnas att vi är skapade, att livet är en gåva som vi har fått till låns utan att ha gjort oss förtjänta av den. Det är fullt möjligt för oss att leva på i ovisshet om att det är så. Vi kan utan bekymmer och problem fortsätta i vardagen som om vi inget visste. Vi äter, dricker, har relationer och gifter oss som i Noas dagar. Vi köper, säljer, planterar och bygger som i Lots dagar.

Men det kommer en dag då hjärtat slutar att slå. En stund då just det där andetaget blev det sista. I den stunden – där och då – kommer Jesus att uppenbara sig med all sin kraft och hela sin absoluta närvaro. När kroppens död är ett obestridligt faktum och ingenting av allt vi har gjort, sagt eller lagt på hög kan vara oss till någon hjälp då är Jesu löften det enda som återstår. ”Guds rike är inom er.” Livets egen existens är Guds rike. Det levande livet som har väckt oss till liv är Guds rike som sådant. Att vara vid liv, att vara levande, det är att i varje ögonblick befinna sig i Guds rike. Kroppens död innebär inte livets slut. Kroppens död innebär inte att livets existens övergår till intighet. Livet i sig upphör inte att finnas till.

Vad som händer när Jesus uppenbarar sig där och då är en väl bevarad hemlighet. Det är som det ska vara. Det vi kan och ska göra här och nu är att peka på Jesus och ständigt påminna andra och varandra om Jesu löften. Vi kan och vi ska väcka tro, hopp, kärlek och tillit hos och med andra och varandra. Vi ska påminna andra och varandra om att allt det här handlar om det gladaste av alla glada budskap – det är Gud som är Gud och det är Gud som råder över livet i Guds rike. Och livet i Guds rike är ett liv som aldrig upphör att finnas till.

#274. Söndagen efter Alla helgons dag…

"Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande." (Luk 20:37–38)

Jesus är ifrågasatt av de religiösa makthavarna. De frågar om Jesus har fullmakt att säga och göra som han gör. Han diskuterar dopets betydelse och han ger dem en provocerande liknelse. De försöker snärja honom med frågan om det är rätt att betala skatt till den romerska kejsaren och till slut hamnar de i frågan om uppståndelsen. De skriftlärda försöker snärja Jesus igen med ett frågande resonemang om vem som blir vems fru om det nu är så att det finns en uppståndelse. Men Jesus ger dem ett svar som börjar i en annan ände.

De skriftlärda och religiösa makthavarna ställer sina frågor utifrån världens perspektiv. Man skulle kunna säga att de ställer antropologiska frågor till Jesus. De utgår från de rådande sociala och kulturella strukturerna när de ifrågasätter Jesus. Och de är uppenbart besvärade och irriterade av det faktum att det Jesus säger och gör ifrågasätter den sociala ordning som de försöker försvara och bevara. De angriper Jesus med sina frågor för att försvara och bevara den rådande ordningen. Just den ordning som Jesus ifrågasätter.

De skriftlärda och religiösa makthavarna angriper Jesus med juridiska frågor, med politiska frågor och med frågor som har med äktenskapsordningen att göra. Allt för att upprätthålla den sociala och den ”religiösa” organisationens ordning. Inte helt olikt vår tids kyrkliga makthavare. När de gör det så visar de att de inte har förstått någonting av det Jesus försöker få sagt och gjort. De sitter fast i tanken på att den rådande ordningen måste och ska bevaras till varje pris. De sitter fast i ett antropocentriskt perspektiv på frågorna Jesus väcker.

Jesus låter sig inte varken nöjas med eller tystas av de skriftlärdas och de religiösa makthavarnas angrepp. Därför betraktas han som en motståndare, rent av som en fiende. Jesus ser på tillvaron med ett helt annat perspektiv och därför utmanar han de skriftlärda och makthavarna. Han har ett renodlat teocentriskt perspektiv på tillvaron och allt den innehåller. Jesus utgår från vem Gud är när han säger och gör det han säger och gör. Han kan sin Bibel och han kan berättelsen om hur Gud har delat livet med sitt folk sedan urminnes tider.

En central fråga för Jesus är livet som trotsar döden. De skriftlärda angrep honom på den punkten därför att de inte trodde att det han påstod var möjligt. De angrep honom med antropocentriska frågor. Han gav dem ett teocentriskt svar: "Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande."

Tanken på en uppståndelse från de döda utmanar oss alla i grunden. Därför att den tanken går tvärs emot all mänsklig erfarenhet av livet. Dödens verklighet är obevekligt sann och på riktigt. Vi är omgivna av minnen som påminner oss om de som faktiskt har avlidit och som inte längre finns kvar här hos oss. De som fattas oss. Våra nära och kära. Familj, släkt och vänner. Människor som har berört oss med sin närvaro är nu påtagliga i sin frånvaro. Det finns ingenting som tyder på att just den – antropologiskt väl förankrade – erfarenheten av livet kan ändras på.

Men Jesus talar om livet ur ett helt annat perspektiv. Det är Gud Fader själv som definierar det liv som Han har skapat och ingen annan. Ända sedan Moses upplevde Guds uppenbarelse i den brinnande törnbusken står det klart att Gud skapar liv som lever. Gud är en levande Gud som lever för livet och för de levande. Det liv som Gud skapar förändras men livet upphör inte att leva. Inte ens döden kan rycka människan ur Guds skapande och livgivande hand. Inte ens döden själv kan rycka bort någon enda människa från det liv som Gud Fader själv skapar. Kroppens död är en förändring av livet. Men kroppens död innebär inte livets slut.

Det finns ett hopp och ett löfte som lyser som ett ljus i mörkret. Ett ljus som inte låter sig kuvas av något. Ett ljus som lyser och lyser i trots mot all erfarenhet av mörker. Ett livets ljus som aldrig någonsin slocknar. Mot alla odds vinner livets ljus över dödens mörker. Livet övervinner döden. Alldeles på riktigt. Sådant är hoppet och löftet som finns i Jesus Kristus.

Lita på att det är sant.

#273. Fjortonde söndagen efter Trefaldighet…

"Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen. Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig." (Johannes 17:18–23)

Jesus vet att slutet på hans jordiska gärning närmar sig. Vad finns det kvar att göra när slutet är nära? När det mesta redan är sagt och gjort återstår inget annat än att be. Så Jesus ber och han ber för oss. Han ber för dig, för mig och för alla människor – för oss alla som är Guds mänsklighet. När han ber så ger han oss samtidigt svar på några av frågorna som människan har ställt ända sedan Jesus gav sig till känna i världen. Ända sedan Gud Fader allsmäktig själv uppenbarade sig i Sonens gestalt och för all framtid förändrade tillvarons villkor för varje människa och hela mänskligheten.

Ända sedan dess har människan undrat vem det var som uppenbarade sig där och då. Vem som fortfarande uppenbarar sig här och nu. Med andra ord – vem är den Gud som uppenbarar sig? Den frågan får följdfrågan: vad gör denna någon som uppenbarar sig? Alltså, vad gör Gud? Om Gud nu gör något så vad innebär det? Vad åstadkommer det Gud gör? Eller, vad får det Gud gör för konsekvenser? Svaret Jesus ger oss är förförande enkelt och samtidigt nästan obegripligt. Svaret är Fadern, Sonen och den Heliga Anden.

Så, vem är Gud? Jesus ber till Gud Fadern. Denna någon som har sänt Sonen som en uppenbarelse av sig sig själv till sin mänsklighet. Till sin mänsklighet därför att Gud Fadern har bringat allt som är till existens ur intet. Till sin egen mänsklighet, därför att livet och allt levande är Gud Faderns egen skapelse. Gud är Fadern som uppenbarar sig själv genom att sända Sonen till världen för hela mänsklighetens skull. Den kvarvarande och levande sanningen om det uppenbarelsens mirakel som en gång för alla har förändrat allt är den Heliga Andens levande liv.

Med, i och genom den Heliga Andens levande fortgår den uppenbarelse som hände där och då. Den Heliga Andens levande liv är gårdagens, dagens och morgondagens pågående uppenbarelse av Faderns uppenbarelse i Sonen Jesus Kristus. Den Heliga Andens levande liv är vad som knyter samman Fadern med Sonen och Sonen med Fadern. Och det är inget annat än den Heliga Anden som knyter samman Sonen med hela mänskligheten och hela mänskligheten med Sonen och genom Sonen med Fadern. Så, vem är Gud? Ingen annan än Fadern, Sonen och den Heliga Anden.

Vad gör då Gud? Gud uppenbarar sig. Det kan låta banalt och enkelt. Men det är ett absolut och fantastiskt mirakel att det har hänt, att det händer och att det kommer att hända igen. Guds uppenbarelse har en form som ingen kan förutse eller förutspå. När Gud uppenbarar sig så sker det alltid på ett nytt sätt. Formen för Guds sätt att uppenbara sig varierar i det oändliga. Men innehållet är alltid detsamma. Innehållet är alltid det glada budskapet om att döden inte är livets slut. Det är den härlighet som Gud Fadern har gett sin mänsklighet genom Gud Sonen. För att vi alla en gång ska bli ett med Gud och med varandra.

På samma sätt som Sonen är ett med Fadern i Anden ska varje människa och hela mänskligheten fullkomnas och bli och vara ett med sin skapare Fadern genom Sonen i Anden. Att vara i Anden är inget annat och inget mindre än att vara vid liv, att vara levande. Så, vad gör Gud? Jo, Gud har befriat, befriar och ska befria varje människa – utan undantag – och hela mänskligheten från dödens intighet. Det har skett, det sker och det kommer fortsätta att ske i, med och genom  uppenbarelsen av Fadern, Sonen och Anden.

Vad får alltihop för konsekvenser? Jesus ber att världen ska ”förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.” Om eller när vi förstår att ta uppenbarelsens mirakel på allvar då sker just det. Om eller när vi förstår att Fadern på riktigt med Anden älskar Sonen då förstår vi att Fadern även älskar oss. Då kan vi förstå att Gud älskar dig, mig och varje annan människa. Alla människor och allt levande utan undantag. Om eller när vi på riktigt förstår att varje människa är älskad av Gud då förändras allt. Igen. Och igen. Och igen. Då kommer vi att förstå att Anden lever i oss. Samma Ande som lever i Fadern och i Sonen. Alldeles på riktigt.

Då kommer vi att förstå att vi alla är ett. Att vi alla hör samman med Fadern och Sonen i Anden och att vi hör ihop med varandra. Om vi på riktigt förstår det så finns det inte längre några främlingar. Då finns det bara systrar och bröder. Då kan vi faktiskt på riktigt se att vi alla är syskon, att vi hör ihop med varandra och att vi alla hör ihop med allas vår Gud. Denna någon som har skapat och som skapar allt som är, som befriar från dödens intighet och som är det levande livets innersta mirakel – Fadern, Sonen och den Heliga Anden.

#272. Tolfte söndagen efter Trefaldighet…

”En sabbat tog han vägen genom sädesfälten, och lärjungarna började rycka av ax medan de gick. Då sade fariséerna till honom: ’Varför gör de sådant på sabbaten som inte är tillåtet?’ Han svarade: ’Har ni aldrig läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga och inte hade något att äta? Han gick in i Guds hus — det var när Evjatar var överstepräst — och åt upp skådebröden, som inga andra än prästerna får äta, och gav också dem som var med honom.’ Och Jesus sade till dem: ’Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. Alltså är Människosonen herre också över sabbaten.’” (Markus 2:23–28)

Hur var det med David och hans hungriga män? Hur kom det sig att man bröt de religiösa föreskrifternas regler för deras skull? Varför använder Jesus just den berättelsen i relation till vad lärjungarna gjorde på sädesfältet? Vad innebär den slutsats som Jesus drar av alltihop?

David var på flykt undan den regerande kungen Saul. David hade i hemlighet smorts till kung av Samuel och David blev indragen i maktkampen runt kungen Saul. David drog på sig Sauls vrede och Saul bestämde sig för att ha ihjäl David. Med hjälp av Jonatan flydde David och han var på flykt för att rädda sitt liv när han kom till Nov, strax norr om Jerusalem. Han var på flykt undan döden och han hade inte ens mat till sig själv. Han bad prästen Achimelek om hjälp och Achimelek försåg honom med de bröd som låg på altaret. Det vill säga de heligaste offergåvorna som var ämnade åt Gud. Så omständigheterna som David och hans män befann sig i när de fick äta av skådebröden var extraordinära omständigheter. Det handlade om liv och död. Om liv eller död.

De religiösa föreskrifterna gäller. Men livet i sig har företräde. Om eller när livet sätts på spel så är livet överordnat religiöst definierade regler. Få företeelser förkroppsligar livets behov tydligare än hunger. När man är hungrig är livet satt på spel. Den som någon gång har varit riktigt hungrig vet hur livets behov är överordnat det mesta annat som kan vara viktigt. När man är riktigt hungrig är inget annat viktigt. När det handlar om liv och död. Om liv eller död. Då har livet i sig företräde tillsammans med livets behov.

Lärjungarna var hungriga och hade inget annat. I den meningen liknade deras situation Davids och hans mäns. Enligt föreskriven lag så fick de ta sädesax med händerna i andras sädesfält. De fick inte skära av några sädesax men de fick ta vad de kunde med händerna. Kanske gnuggade de axen mellan handflatorna för att få fram de näringsrika kärnorna. Så åt de vad de kunde få fram. För att de var hungriga och för att de inte hade något annat att äta. Fariséerna ifrågasatte det hela. Det är lite oklart vad det var som fariséerna ansåg vara ett brott mot sabbatsreglerna. Antingen så var det plockandet av axen, som skulle kunna anses vara skörd. Eller så var det gnuggandet av axen, som skulle kunna anses vara ett tröskandets arbete. Oavsett vilket så var det ett arbete som fariséerna betraktade som ett brott mot de rådande religiösa föreskrifterna.

Vi tittar gärna snett på fariséerna och tycker att de är jobbiga typer som har en massa åsikter om vad Jesus och lärjungarna gör. Men de gjorde vad de gjorde för att de ansåg att det var viktigt att föreskrifternas regler efterföljdes. Av den enkla anledningen att lagens regler är givna åt folket av Gud för att den ordning som Gud avser för världen ska upprätthållas. Fariséerna gjorde som de gjorde för att det var viktigt. För att det spelade roll att man följde reglerna. Därför att det är regler ur en lag som är given av Gud själv. En lag som är given för skapelsens skull. Sabbatsbudet är en sådan regel ur den lagen. Därför bråkade fariséerna med Jesus om saken.

Jesus reaktion är lika oväntad som den är radikal i sitt anspråk. Han konstaterar först att sabbaten är till för människan. Alltså, vilans dag är instiftad för att människan behöver och ska få vila från arbetet som behövs för livets fortlevnad. Sabbatsdagen är en nådens dag. Med sabbatens instiftande är det som att Gud säger till människan: ”Vila nu. Vila och lita på att jag upprätthåller livets förutsättningar medan ni vilar. Jag finns här hos er. Jag håller skapelsen och livet i min hand. Jag tar hand om allting den här dagen. Lita på mig och vila nu.” Sabbatsbudet är inte ett krävande påbud som tvingar människan till något. Sabbatsbudet är ett nådens påbud som gör verklig och sann vila möjlig. Det är det första Jesus säger till fariséerna. Det andra han säger är än mer radikalt och fullständigt bedövande i sitt oerhörda anspråk.

”Alltså är Människosonen herre också över sabbaten.” Vad är det han säger med det där egentligen? Jo, han antyder det oerhörda, det fantastiska, det märkliga, det obegripliga som lärjungarna och världen ska förstå först efter hans död på korset och efter uppståndelsen. Han antyder att det är han som är herre över sabbatsbudet. Att det är han själv som har instiftat det. Han säger att han själv är den Gud som en gång i urtiden gav sitt folk den sabbatsdag som var sjunde dag i alla tider har påmint folket om den Guds nåd som ständigt skapar och upprätthåller allt. Han säger att han själv är den som har burit, som bär och som skall bära hela skapelsen vidare. Hela tillvaron skakar i sina grundvalar vid tanken. 

Människans frihet finns i just detta. Att det är Guds nåd allena och Guds ständigt pågående skaparverk som upprätthåller hela tillvaron och allt som är. Det betyder att i relation till livet självt så är människan alldeles och fullkomligt fri. Därför att Gud Fadern är den som skapar och av nåd upprätthåller allt – ditt liv, mitt liv, allt liv och livets själva förutsättning. Därför att Gud Sonen en gång för alla har befriat hela sin mänsklighet och varje människa. Till och med från döden själv. En gång för länge sedan gav Gud Fadern människan sabbaten som påminnelse om att människan av nåd är fri i relation till livet. I, med och genom uppståndelsen visar Gud Sonen att den friheten omfattar allt. Även frihet från döden.

Lita på att det är sant.

#271. Karl har ordet…

”The Church of Esau is, and remains, what it is. It must nail Christ, its only hope, to the Cross. There is no alternative: when men do not joyfully accept the divine order, whereby God chooses us and not we Him, they must inevitably overthrow it. However apparent the failings of the Church may be—its superficiality and dullness, its worldliness and its asceticism, its useless humility and its equally useless pride, its misplaced zeal in trivial matters and its equally misplaced and helpless unconcern with the things of existence and non-existence,—these, and many other accusations which may be brought against the Church, would not be sufficient to secure its condemnation, were it not that it stood already condemned by its failure to accept the judgement pronounced over men as men, before ever they have committed this or that offence or failed in this or that particular.

Were the Church to appear before men as a Church under judgement; did it know of no other justification save that which is in judgement; did it believe in the stone of stumbling and rock of offense, instead of being offended and scandalized at it; then, with all its failings and offences—and certainly one day purified of some of them—it would be the Church of God. The Church, however, which sings its triumphs and trims and popularizes and modernizes itself, in order to minister to and satisfy every need except the one!; the Church which, in spite of many exposures, is still satisfied with itself, and like quicksilver, still seeks and finds its own level; such a Church can never succeed, be it never so zealous, never so active in ridding itself of its failings and blemishes. With or without offenses, it can never be the Church of God, because it is ignorant of the meaning of repentance. […]

Who does not substitute some plan or program or method, some new thing, some new ’interpretation of the truth’, some movement or task, which gives us less to create but more to do, less to ponder but more to talk about, less to endure but more to undertake, than does the righteousness of God? And so we introduce a ’thing’ by which men—and especially religious men—secure an advantage for themselves. Immersed in the happiness of doing and speaking and inaugurating, busy with reforms and revolutions, they are able to forget the judgement hanging over their heads, and so the ’thing’ on which they are engaged turns out more to their credit than if they were to seek naught else but to fear and to love God above all things. Was there ever a period when the Church was free of the temptation to substitute a human righteousness of it own for the righteousness of God? Was there ever a time when the temptation was resisted?”

• Barth, Karl: 1968: The Epistle to the Romans. New York: Oxford University Press. (Utg. på tyska 1922. Engelsk översättning utg. 1933 av Oxford University Press, London.) S 370, 373. 

#270. Syskonmord…

”Kain sade till sin bror Abel: ’Kom med ut på fälten.’ Där överföll han sin bror Abel och dödade honom. Herren sade till Kain: ’Var är din bror Abel?’ Han svarade: ’Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?’ Herren sade: ’Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken. Förbannad skall du vara, bannlyst från marken som öppnat sin mun för att ta emot din brors blod, som du har utgjutit. Om du odlar marken skall den inte längre ge dig sin gröda. Rastlös och rotlös skall du vara på jorden.’” (Genesis 4:8–12)

Det är inte muslimer, kristna, judar, ryssar, ukrainare som slår ihjäl varandra. I Irak, Syrien, Gaza, Ukraina, Nigeria… Det är syskon som mördar varandra. All fasansfull blodsutgjutelse, alla fruktansvärda övergrepp, alla människoliv som släcks. Det är bröder som mördar sina bröder. Bröder som mördar sina systrar. Människan som mördar sig själv.

Allt blod, alla skrik, alla tårar, all förtvivlan, allt lidande ropar till Gud om människans och mänsklighetens synd och skuld. Ropar till den Gud som skapar och vill livets liv. Som skapar allt och alla. Som älskar allt och alla människor. Varje droppe blod, varje slag, varje människoliv som släcks är ett brott mot mänskligheten. Brott mot Guds mänsklighet.

Det som nu händer i vår tid är outhärdligt fasansfullt.

Våra ledares ovilja och oförmåga att få slut på det likaså.

#269. Respons på respons… (3/3)

"Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon." (Matteus 6:24) 

”Ingen som lever på blott en skärva av det nytestamentliga evangeliet bör stängas ute ur församlingen, ingen som lever på blott en skärva bör äga rätt att spoliera det större innehåll, ur vilket skärvan är utbruten. Ty detta större innehåll, hela evangeliet, tillhör församlingen och icke honom [eller henne]. Här ligger ämbetets centrala problem i vår tid. Alla andra ämbetsfrågor äro små i jämförelse härmed.” (Gustav Wingren)

Självkritik… Jag skulle från början ha har varit tydligare med att det handlade om strukturell kritik om kyrkans trovärdighet, om ämbetsförvaltningens förhållande till kommersiella aktörer och frågor om hur de påverkar varandra. Jag skulle också från början ha gjort klart att det inte handlade om kritik mot ärkebiskopens person. Jag skulle även ha formulerat mig annorlunda om det där med priset som köpt. Som det skrevs kunde det förstås som refererande till mutor, vilket inte var avsikten. Den mammon jag tänkte på när jag skrev det är vida mer omfattande än så. Och det är en mammon som jag fortfarande menar att varken kyrkan eller kyrkans ämbetsinnehavare ska låta sig bli köpta av. Jag skulle ha varit tydlig med att det var vad det handlade om.

Kyrkans samtal… Att som präst kritisera kyrkan är också att kritisera sig själv. I världslig mening har man inget att vinna på det. Inte sällan leder det mest till att man blir betraktad som någon som förstörde stämningen genom att sparka upp grus på picknickfilten. Men vi behöver vara kritiska mot oss själva för att hjälpas åt med att vara sanna mot evangeliet. Kritiska i meningen att ständigt fråga oss om det vi gör är i enlighet med vårt uppdrag i relation till evangeliet om Jesus som det är omvittnat i vår kyrkas bibel. Ingen av kyrkans ämbetsbärare är immun mot kyrkans självkritik. Inte jag heller. Därför är det bra att även det jag skriver här ifrågasätts och kritiseras. Men det är önskvärt med konstruktiv kritik. Den konstruktiva kritiken kan vara positiv (det här funkar bra) eller negativ (det där behöver vi ändra på). Men, det finns även en destruktiv kritik. Kritik som inte syftar till något annat än att riva ner och göra illa. Det är konstigt att samtalet ofta hamnar i den där destruktiva kritiken när kyrkan talar med sig själv i det offentliga. Det är också konstigt att det så ofta landar i frågor om person, kön och sex oavsett vilken fråga det handlade om från början. Det är även konstigt att det ofta slutar med påklistrande av etiketter istället för svar på frågor och välformulerade argument.

Kritiken… Missförståndets makt är stor. Jag råder inte över hur någon annan läser det jag skriver. Var och en behöver ta ansvar för sin läsning. Men det är ändå märkligt hur det kan läsas in sådant som inte kan läsas ut ur en text. Ingenstans använder jag ordet ”anklagar” annat än när jag skriver att jag inte anklagar. Jag tycker att jag försökt understryka att det inte handlar om att anklaga någon. Ändå har det varit en stor del av kritiken mot mig, att jag anklagar den ena för det ena och den andra för något annat. Att man upplever sig vara anklagad betyder inte att jag har anklagat. En av hermeneutikens mest grundläggande delar är medvetenheten om skillnaden mellan att läsa ut ur och att läsa in i en text. Det är ingen undanflykt. Det är något jag förväntar mig att man som läsare har förmåga att förstå och att man kan hålla ordning på skillnaden. Att avfärda försök till nyansering eller tydliggörande som ”bortförklaringar” ingår i missförståndets makt men vittnar mest om en rigid intellektuell stelhet. Alla och allas tankar är stadda i ständig förändring. Med nya intryck och insikter förändras tankar, åsikter och idéer. Ens egna tankar nyanseras och förändras av andras kritik och frågor. Bloggens format bygger på och gestaltar det förhållandet. Så, kritisera gärna det jag skriver. Men läs inte in något jag inte har skrivit för att sedan vända det mot mig.

Medial makt… Den mediala hanteringen av alltihop illustrerar Sofia Lilly Jönssons kritiska poäng om sammansmältningen av pr, marknadsföring och journalistik med all önskvärd tydlighet. De tidningar som skrivit något om det har alla tagit Westanders perspektiv på frågan som givet. De flesta har bara publicerat något liknande en rewrite av vad Westander själva har sagt. Inget journalistiskt arbete har lagts ner på att försöka nyansera frågorna. Ingen har tagit upp den ursprungliga frågan om hur kyrkans och ärkebiskopens relationer till externa kommersiella pr-företag påverkar förtroendet för kyrkan och ärkebiskopen. Journalistikens sammansmältning med marknadsföring och pr och kunde inte ha fått en tydligare illustration än artikeln som täcker större delen av sidan sju i Kyrkans Tidning den 17/7 (finns inte på nätet). Artikeln är helt okritiskt, helt utan frågor och fungerar mest som marknadsföring för Westander. Kronan på verket torde vara Resumés artikel med rubriken ”Präst backar från sina jävs-anklagelser mot Westander” – fast jag uttryckligen skrev att det "inte handlade om någon anklagelse mot Westander". Det kan tilläggas att ingen journalist har frågat efter mina synpunkter på kritiken som riktats mot mig. Ta gärna med den tanken nästa gång orden ”opartisk” och "opartiskhet" tas upp för diskussion i relation till pr i allmänhet och Westander i synnerhet.

Kyrkan och Westander… Trovärdighet är en viktig del av Westanders affärsidé och varumärke. Man har värnat om sin affärsidé och sitt varumärke som vilket annat företag som helst skulle ha gjort. Framgångsrikt dessutom. Det finns inte så mycket annat att säga om Westanders försvar av prisets trovärdighet, företagets varumärke och affärsidé. Gott så, kan man tänka. Men, det finns anledning att fundera kring Westanders angrepp på Dag Sandahl i Dagens Media. Låt mig nu för säkerhets skull vara tydlig. Det här är inte en anklagelseakt. Alltså, jag anklagar ingen för något. Är det tydligt nog? Så att ingen känner eller upplever sig vara anklagad, utpekad eller utsatt för angrepp?

För kyrkans inre demokratiska ordning är det onekligen ett problem att en av kyrkan anlitad extern medial pr-aktör offentligt angriper en av kyrkans medarbetare med uppenbar avsikt att nedvärdera och misskreditera. Patrik Westander framträdde i Dagens Media som representant för det företag vars tjänster kyrkan köpt och misskrediterade kyrkans medarbetare Dag Sandahl för att han agerat enligt kyrkans ordning. Man kan undra om det ingick i kyrkans avtal. Man kan också undra varför Westander började prata om kön och sex i sammanhanget. Det var ju inte det saken handlade om. Men det är kategorierna som Dag Sandahls inomkyrkliga politiska motståndare ofta använder mot honom istället för argument och svar på frågor. Oavsett var man står i kyrkans inre politik så borde Westanders agerande mot Dag Sandahl oroa många. Är det så vår kyrka ska hantera sin inre demokrati framöver, genom offentliga angrepp av köpta pr-byråer och externa ombud? Man kan också fråga sig om det ökar eller minskar det allmänna förtroendet för pr-branschens aktörer.

Hans Odebergs nyanserade frågorna ytterligare med sin kommentar på #268: ”Jag tycker kyrkans ledning bör fundera över hur de reagerar när de läser i sina morgontidningar om vårdpersonal som öppet och tydligt protesterar emot nedskärningar i vården. Bör sjuksköterskor och läkare som inte är nöjda med hur landstinget leder sjukhus-sammanslagningar, neddragningar och semesterbemanningar alltid ta detta med ledningen bakom lyckta dörrar, eller är öppna samtal OK? Bör ledningen lyssna på frågorna och ge väl underbyggda svar, eller är det bättre att ignorera frågorna?”

Vår ärkebiskop… Jag tror att vår ärkebiskop har förståelse för de principiella och strukturella frågor jag har försök att ta upp. Jag skulle ha ställt frågorna på ett annat och bättre sätt. Men jag tror ändå att ärkebiskopen förstår frågorna i stort. Jag tror också att vår ärkebiskop är bättre på att hantera olikheter och olika perspektiv än många som tyckt sig stå upp till hennes försvar. Kanske kan det komma något gott ur det här också. Jag är hoppfull.

Jag har med de här tre inläggen försökt att ta ansvar för det jag skrivit och har försökt att respondera sakligt på kritiken. Somligt kunde säkert ha sagts annorlunda. Men här sätter jag punkt för min medverkan i diskussionen om priset Hetast i Almedalen 2014.

• Sofia Lilly Jönsson: "Hur debatten kring Hetast i Almedalen blev..." (22/7).
• Sofia Lilly Jönsson: "Tvivelaktig ära får pris från pr-byrå" (SvD 16/7).
• Felicia Ferreira: "Vem får vara med Ann Heberlein?" (Dagen 18/7).
• Andreas Rågsjö Thorell: "Präst backar från sina jävs-anklagelser" (Resumé 21/7).
• Patrik Westander: "Vi måste berätta hur pr skapar samhällsnytta" (Resumé 21/7).
• Simon Andrén: Om att utmärkelsen tas upp i kyrkomötet (Dagens Media (14/7).
• Birger Schlaug: "Pr-byrå tar fram klimatrapport" (29/11 2013).
• Wingren, Gustav, 1960: Evangeliet och kyrkan. Lund: Gleerups förlag. S130-131

PS. Tack till Carolina Johansson som uppmärksammade mig på kundrelationen. Ingenting av det jag har skrivit kan, får eller ska läggas Carolina Johansson till last. Men äras den som äras bör för att det sakförhållandet uppmärksammades. Ett stort och varmt tack också till var och en som har hört av sig med stöd och all uppmuntran. Ni vet vilka ni är.

#268. Respons på respons… (2/3)

Klargöranden… Jag ifrågasätter inte Antje Jackelén som vår kyrkas ärkebiskop. Den som tror det har missförstått det jag har skrivit. Jag har inte anklagat någon enskild person för korruption. Jag har försökt ställa strukturella frågor. Jag skulle inte ha använt ordet ”köpt” på det sätt jag gjorde, det skapade onödiga missförstånd. Det var inte min avsikt att peka ut någon enskild eller enskilda personer. Jag försöker skriva så att det framgår vad jag menar. Jag misslyckas ibland. Jag försöker ta ansvar för det jag skriver. Den som läser behöver ta ansvar för sin läsning. 

Samtalet… Jag är en vanlig församlingspräst som försöker att skriva ur ett teologiskt perspektiv. Med Gud, Jesus och kyrkan i centrum tillsammans med församlingen och medmänniskor. Det innebär att det mesta som skrivs här på ett eller annat sätt handlar om Gud, Jesus och kyrkan. Ibland försök till konstruktiv teologi, ibland förkunnelse, ibland kritik, ibland förundran. Att vara kritisk mot kyrkan, i betydelsen konstruktivt ifrågasättande, är en viktig del av att vara lojal mot kyrkan. När jag är kritisk mot kyrkan eller sådant som har med kyrkan att göra så är jag det därför att kyrkan är alldeles för viktig för att lämnas orörd. Kyrkan behöver ständigt vara ifrågasatt av sig själv för att vara sann inför sig själv och sin Gud. Det är inget annat än kyrkans pågående reformation. Med den behöver vi hjälpas åt. Jag har inga illusioner om att det lilla jag skriver är något annat än en obetydlig skärva i det stora hela. Jag skulle önska att fler präster, diakoner, musiker, pedagoger och medlemmar tog plats i det offentliga samtalet. Att fler röster hördes oftare. Att fler frågor ställdes oftare. Att fler samtal pågick. Att kyrkans livsnödvändiga samtal med sig själv hade många och olika konstruktivt kritiska röster som hördes i ett konstant pågående samtal. Om vi hade ett sådant samtal i vår kyrka så skulle den senaste veckan ha sett helt annorlunda ut. Då kanske kyrkan heller inte skulle behöva köpa tänka-tjänster utifrån.

Förvåningen… Jag hade kyrkan framför ögonen när jag skrev. Jag försökte ställa frågor om vår ärkebiskops och kyrkans förhållande till pr-branschen. Man kan tycka att det var ett dåligt försök. Det är ok. Men det var ett försök. Avsikten var inte att ifrågasätta pr-branschen i sig. Men det tycks vara pr-branschens folk som upplevt sig vara påhoppade. Det verkar också ha uppfattats som att jag har ifrågasatt Hetast-priset i sig. Det har förvånat mig lite eftersom priset i sig var en bisak i mitt huvud. Men, låt mig dela några tankar om ett helt annat pris. Ni får ta det för vad det är. En utomståendes och kanske oförståendes tankar som inte avser att skuldbelägga, anklaga eller peka ut någon för något. En reflektion som man kan avfärda, strunta i eller fundera vidare på. Tankar som man inte ens behöver bry sig om om man inte vill. Ord som inte är ute efter att nedvärdera, smutskasta eller baktala någon eller något. Ord som inte gör några som helst anspråk utöver sig själva som ord. Har jag varit tydlig nog med att jag inte har några illvilliga eller dolda avsikter och att jag inte är ute efter komma åt, göra illa eller skada varken någon enskild person, något företag eller någon organisation? Det handlar alltså om ett helt annat pris som inte har någonting alls med verkligheten att göra.

Ett annat pris… Det är förstås ett påhittat pris. Ett företags personal hittade på priset för några år sedan. Som en bra affärsidé. Som en genial marknadsföringsgrej. Som blev en lyckad och framgångsrik marknadsföringsgrej. Som blev en lysande affärsidé. Man kan bara gratulera företaget som hittade på idén. Som har betydande framgångar med det. Men det är fortfarande ett lika påhittat pris som alla andra pris. Någon annan hittade på ett annat pris och kallade det ”Nobelpriset”. Någon annan hittade på ett annat pris och kallade det ”Oscar”. Finns det något pris som inte är påhittat? Kan man låtsas att ett pris inte är påhittat? Att ett pris är påhittat gör det inte mindre värdefullt. Inte heller att det blir mindre värdefullt att få. Alla pris är ju påhittade. Precis som alla andra pris får det här priset sitt värde av kontexten och plausibilitetsstrukturen. Precis som alla andra pris får priset det värde som sammanhanget och strukturen tillskriver det. Ett värdefullt diplom från ett sammanhang saknar allt värde i ett annat. Värdefullt här, värdelöst där. Meningsfullt där och då, meningslöst här och nu. Ungefär som med gamla medaljer och diplom från barndomen. Inget konstigt med det. Det är inte på något sätt kontroversiellt att påstå att just det här priset är påhittat eftersom alla andra priser också är påhittade.

Det är klart att företaget ska försvara sitt pris. Om någon ifrågasätter det. Något annat vore ansvarslöst av företagets ledning. Det finns mycket pengar investerade i prisets trovärdighet. Synergieffekterna kring priset är många och kostnadseffektiva. Över tid ger den årliga inramningen av diplomet en mycket god avkastning. Det är dessutom ett genialt konstruerat pris. Konstruktionen får priset att se självständigt ut. Inget fel med det. Pris får vara konstruerade hur som helst. Det är ett pris så gott som något. Varken bättre eller sämre än något annat pris. Det finns egentligen inget konstigt med det här priset. Förutom att man inte får ställa frågor om just det här priset. Om det är någon med makt som får det. Och att man kan råka illa ut om man gör det. Men det gäller bara just det här priset, som inte har någonting med verkligheten att göra. Hur det ligger till med verkliga priser bör jag nog inte säga något om. Eftersom jag inte är i prisutdelarbranschen och därför inte kan ha en åsikt.

Samtalet igen… Det är ganska tydligt att det där kyrkans konstruktivt kritiska samtal med sig själv är en hopplös tanke som är långt borta. Det går att skrika sönder det mesta. Förvånande att ämbetskollegor tycker att det en bra idé.

• Dag Sandahl: "Det rör på sig" (15/7).
• Sofia Jönsson: "Tvelaktig ära att få pris från pr-byrå" (SvD 16/7).

#267. Respons på respons… (1/3)

Det jag skrev var en fråga, med frågetecken i rubriken och allt. Förvisso spetsigt, delvis formulerat som antaganden och delvis i påståendeform, men likväl en fråga. Med ett PS som öppnade för samtal om saken. Jag tyckte att jag var tydlig med att jag ville ha hjälp med att förstå och att jag förstod att jag kunde ha missförstått. Jag fick inledningsvis två svar. En anynom administratör av twitterkontot @svenskakyrkan skrev:

”@KyrkligaTing Många gissningar men fel! Svk kund hos @Westander, klimatfrågor o punktinsatser men EJ pr-plan för ärkebiskopen el biskopsbrev”

Patrik Westander, vd för pr-byrån Westander, klargjorde deras perspektiv i en kommentar till inlägget och Westander kompletterade med ytterligare ett förtydligande  av deras perspektiv i ett inlägg på SvD Brännpunkt. Gott så, kanske. Men responsen i övrigt och reaktionerna runt det hela väcker en hel del övriga frågor och funderingar.

Till min förvåning har jag förstått: att ställa kritiska frågor om vår kyrkas ärkebiskop är som att slå på ett getingbo med en pinne. Varför en sådan svärm av kyrklig irritation? När getingar sticks gör de det för att försvara sig och sitt bo. Vad är det som ska försvaras med den indignerade irritation som frågorna om vår ärkebiskops relation till en extern pr-byrå väckte? Varför rycks det ut som om jag har satt eld på en kyrka? Är det något som inte får komma i dagen? En vanlig församlingspräst ställde frågor om sin kyrkas ärkebiskop och plötsligt var det kris och katastrof? Är förtroendebygget kring vår ärkebiskop verkligen så ömtåligt och bräckligt? Varför är vilka frågor farliga? Finns det något som inte tål dagens ljus och som därför inte får ifrågasättas eller frågas om? Jag undrar uppriktigt. För det verkar vara ganska tydligt att delar av makten i vår kyrka inte tycker om att frågorna ställdes.

Agendan… Jag har ingen dold agenda. Om jag alls har en agenda så är det att vi i kyrkan inte ska ha några dolda agendor, att vår kyrka ska vara öppen och sann inför sin Gud, att kyrkan i sig ska ägna sig åt att på olika sätt berätta för samtiden om bibelns Gud, att kyrkan i allt ska vittna om evangeliernas Jesus, att kyrkan i allt ska förkunna befrielsen, hoppet och löftet som finns för alla människor i relation till den uppståndne Kristus, att kyrkan i allt och alltid ska vara öppen och sann inför sig själv och att kyrkan alltid ska vara öppen och sann inför alla människor. Välkommen med frågor om det – jag har ingen dold agenda.

Jag försöker att vara ärlig, uppriktig, öppen och sann. Jag försöker att skriva det jag menar och mena det jag skriver. Jag misslyckas ibland. Jag är inte engagerad i eller för någon av nomineringsgrupperna i kyrkans beslutande organ, inte heller i eller för något politiskt parti. Jag ingår inte i något ”gäng” men delar gärna tankar med andra som också är intresserade av och engagerade i frågor som är viktiga för kyrkan. Jag är anställd som komminister och i min tjänst ingår ingenting som ger mig något inflytande över kyrkans beslutandeprocesser, varken på församlings-, stifts- eller riksnivå. Allt som publiceras här skrivs på min fritid, ingenting här skrivs inom ramen för den tjänst jag har i församlingen. Jag får inga bidrag eller kollekter från något stift för att skriva. Ingen stiftelse utan möjlighet till insyn eller annan organisation står bakom det jag skriver. Jag har inte tillgång till tidningars debattsidor, har inga kontakter i radio- eller TV-branschen. Jag är heller inte tjenis och hej varken med någon biskop eller med någon annan som har makt och inflytande i vår kyrka. Jag är, kort sagt, en vanlig församlingspräst som försöker betrakta och beskriva verkligheten ur ett teologiskt perspektiv med kyrkan och församlingen i centrum som tycker att det är viktigt att kyrkan ständigt ställer frågor till och ifrågasätter sig själv. Jag är dessutom tacksam för att få vara just en vanlig församlingspräst och har varken ambition eller önskan att få vara något annat i kyrkan än en vanlig församlingspräst.

Jag skriver det för att öppet redovisa min position och mina förutsättningar. Det där kan vara bra att ha med sig i bakhuvudet när vår kyrkas mediala maktelit och partipolitiska överklass tar plats på den offentliga arenan med sina överväldigande resurser för att ta makten över problemformuleringsprivilegiet. Det var en vanlig församlingsprästs uppriktiga frågor om hur kyrkans affärsmässiga relationer till en extern pr-byrå och det som händer i offentligheten hänger ihop och om hur det påverkar förtroendet för vår ärkebiskop. Varken mer eller mindre. Det är onekligen intressant att det triggar kyrkopolitiska försvarsmekanismer.

Ärkebiskopen… Det finns en osund personfixering kring vår kyrkas nya ärkebiskop. En personfixering som under tillsättningsprocessen dessutom var könsfixerad på ett konstigt sätt. Det tycks fortfarande råda något av en strukturell personfixering som betraktas som normerande. Därför undvek jag att skriva Antje Jackelén och försökte istället ställa frågor om ärkebiskopen. För att ställa frågor om ämbetet och ämbetets utövande snarare än frågor om personen. Jag har inte och kan inte ha några åsikter om Antje Jackelén, vi har aldrig träffats och vi känner inte varandra. Den som har fått för sig att jag var ute efter henne som person har inte förstått någonting. Från mitt perspektiv är ärkebiskopens ämbete och ämbetsutövning mer intressanta att ställa frågor kring, personen i sig mindre. Den distinktionen verkar många ha svårt att förstå och tolkar ifrågasättande som personangrepp på den som alla ska tycka om. Jovisst, ämbetet fylls av personen. Men det är fortfarande mer intressant att fråga om ämbetet och ämbetets utövande än att fråga om personen i sig. 

Om man kan hålla isär de där två sakerna så kanske det blir lättare att tala om det som har bubblat upp till ytan av frågorna kring det där priset. Då kanske vi faktiskt kan börja tala om hur pr-cirkusens alla tricks och relationer påverkar förtroendet för vår kyrkas ärkebiskop? Då kanske vi också kan börja tala om hur vår ärkebiskops relationer till politiska partier och andra organisationer ser ut? Hur de mediala och politiska maktstrukturerna runt ärkebiskopen ser ut? Hur de kan se ut? Hur de kanske inte bör se ut? Då kanske vi även kan börja tala om de frågor som väcktes under val- och tillsättningsprocessen men som ännu inte har fått några svar? Något annat än öppenhet, ärlighet, tydlighet och svar på frågor kan det väl inte handla om – om det är viktigt att ärkebiskopen har hela kyrkans förtroende.

Trovärdigheten… Det handlar i grund och botten om trovärdighet. I första hand om kyrkans och kyrkans ämbetsbärares trovärdighet inför kyrkans Gud. I andra hand om kyrkans och kyrkans ämbetsbärares trovärdighet inför andra och varandra. Trovärdighet hänger ihop med integritet. Det är olyckligt för ärkebiskopens trovärdighet om ämbetets integritet kan ifrågasättas på grund av konstiga relationer till externa pr-byråer, lobbyister eller politiska partier. Det borde inte finnas några skäl att ens ställa frågor om ärkebiskopen och jäv, varken i relation till andra organisationer eller i relation till affärsdrivande företag. Det borde heller inte finnas någon anledning att behöva fråga om vad som är sant och vad som är falskt, vad som är på riktigt och vad som är påhitt vad det gäller vår kyrkas ärkebiskop. Redan det att frågorna ens kan och behöver ställas borde stämma till eftertanke och leda till någon form av omprövning och omvärdering. Det borde även föranleda en genomlysning av de kyrkliga och politiska maktstrukturerna som finns runt ärkebiskopen. Allt det där och alla de där som alldeles uppenbart inte tycker om att det ställs kritiska frågor om vår ärkebiskop.

• Dag Sandahl: "Detta visste jag inte – om påhittsbranschen" (10/7).
• Signe Hassler: "PR-byrås pris till ÄB ifrågasatt" (KT 11/7).
• Karl-Johan Byttner: "Kyrkans män anklagar Westander för jäv" (Resumé 11/7).
• Dag Sandahl: "Intressanta tider" (12/7).
• Sofia Jönsson: "Nya biskopen bör lyssna på kyrkans kritiker" (SvD 12/7).
• Josefin Lilja: "Almedalspris till ärkebiskopen kritiseras" (Dagen 14/7).
• Patrik Westander: "Äran tillfaller ärkebiskopen själv" (SvD 14/7).

PS. Det är olyckligt att Resumé använder "kyrkans män" och "anklagar" i rubriken till sin artikel. Dels för att det förstärker en onödig och osann bild av kyrkan som befolkad av maktfullkomliga män. Dels för att det inte handlade om någon anklagelse mot Westander utan om frågor riktade till kyrkan själv. Därav inledningen: "Ingen skugga faller på folket på Westander pr-byrå." Att Westander behöver svära sig fria för att inte tappa förtroende i sin egen bransch är en annan sak.

#266. En pr-produkt…?

”3.UTMÄRKELSER 

Media älskar priser och utnämningar, såväl när ni belönas som när ni delar ut ett pris. Om pristagaren är välkänd kan intresset öka ytterligare. Ett pris behöver inte vara kostsamt för att skapa uppmärksamhet. Exempel: Skånska länsföreningen för mag- och tarmsjuka delar årligen ut ett pris i form av två toalettrullar för bästa offentliga toalett.” 

(Westanders pr-handbok 2015 s. 19, under ”5 tips för att skapa nyheter”)

Ingen skugga faller på folket på Westander pr-byrå. De har gjort ett uppenbart bra jobb åt sin kund och har med det där priset till vår ärkebiskop i Almedalen skapat medial uppmärksamhet kring sin uppdragsgivare. Det var väl en av uppgifterna i det uppdrag som vår kyrka, via ”Internationella avdelningen”, har betalat för. Man kan väl inte säga annat än att vi har fått valuta för pengarna. På sin hemsida delar Westander dessutom generöst med sig av tankar och tips för hur man kan jobba och vad som kan vara bra att tänka på vad det gäller opinionsbildning, lobbying och pr. Klicka på länken nedan och ladda ner Westanders pr-handbok, den är både innehållsrik och matnyttig. Om inte annat kan det kanske vara bra att lära sig något om hur det fungerar för att på så sätt öka sin egen medvetenhet om vad det är som egentligen händer när det händer.

Det man kan fundera på och ställa frågor kring är hur pr-cirkusens alla tricks påverkar förtroendet för vår ärkebiskop. Westander beskriver sitt uppdrag från Svenska kyrkan: ”Svenska kyrkan är Sveriges största trossamfund. Samarbetet omfattar strategiskt kommunikationsstöd, bland annat för en solidarisk och långsiktig klimatpolitik.”

En del av uppdraget handlar uppenbarligen om att stärka vår ärkebiskops varumärke som trovärdigt i den politiska maktbranschen. Därav det där påhittade priset under politikerveckan i Almedalen – som Westander delade ut till sin egen kund för att, i enlighet med sin egen modell, skapa nyheter och uppmärksamhet kring sin uppdragsgivare. Alltså ett pr-trick av samma slag som när Skånska länsföreningen för mag- och tarmsjuka skapar uppmärksamhet kring sig själv genom att årligen dela ut ett pris i form av två toalettrullar för bästa offentliga toalett. (Det kanske inte är det roligaste exemplet för andra kunder att jämföras med. Men det är det exempel som Westander själva ger.)

Vad det där strategiska kommunikationsstödet omfattar är väl svårare att konkretisera för den som inte har insikt bakom kulisserna. Men det handlar tydligen, bland annat, om den där klimatpolitiska kampanjen som i olika former rullas ut från kyrkokansliet i tid och otid. Så, var det senaste biskopsbrevet bara en produkt av Westanders strategiska kommunikationsstöd? Var det Westanders idé att det skulle skrivas ett biskopsbrev om klimatet? För att få en tydlig, nyhetsrik och långsiktig fråga som kan användas för att strategiskt och långsiktigt stärka ärkebiskopens politiska varumärke? Vad finns i det där andra, i det som inte uttalas, i det som finns bakom det där ”bland annat”? Eller, med andra ord – vad av allt som rör sig runt vår nya ärkebiskop är bara strategiska och varumärkesbyggande pr-produkter? Vad är sant och vad är fejk? Vad är på riktigt och vad är påhitt?

Jag kan inte låta bli att undra vilka det är som tänker sig kunna övertyga vilka andra om vad med allt pr-tricksande kring vår ärkebiskop. Vilka i kyrkokansliet i Uppsala har tillsammans med Westander tänkt ut planen? Och varför? Vilka riktar man sig till, förutom till det politiska etablissemanget? Riktar sig marknadsföringen av vår ärkebiskop till oss som står i församlingarnas mylla? Till kyrkans medlemmar? Varför vill man så förtvivlat förmedla en uppenbart konstruerad bild av vår ärkebiskop istället för en sann? Vad ska man göra när vår kyrkas ärkebiskop mer och mer framstår som en pr-produkt ju mer man jobbar på det?

Även angelägna frågor faller nästan platt till marken när man inser att alla glada och bekräftande tillrop, alla gilla-klick, allt bekräftande twitter, alla positiva artiklar och inslag i samband med priset i Almedalen är just den där strategiska kommunikationen och att alltihop är en enda stor Potemkinkuliss som vill få oss att tro att kyrkans uppgift handlar om något annat än att vittna om och förkunna det bibliska evangeliet om Jesus Kristus. I ljuset av den tanken förlorade vår nya ärkebiskop en del av sin trovärdighet som biskop när det där påhittade och köpta priset delades ut i Almedalen till ackompanjerande hyllningskörer.

Det finns goda skäl att fortsätta att ifrågasätta vår kyrkas maktmänniskor. Det finns anledning att fortsätta att ställa frågor kring vår kyrkas samarbeten med pr-byråer och andra aktörer på den mediala och den politiska arenan. Det är angeläget att fortsätta att påminna om att vår kyrkas uppgift är att förkunna evangeliet om Jesus Kristus. Annars riskerar vi och vår kyrka att likt blinda ledas av blinda rakt ner i en grop varifrån vi inte kommer att kunna ta oss upp.

• Svenska kyrkan som Westanders uppdragsgivare.
• Westanders pr-handbok 2015.

PS. Jag kanske har missuppfattat alltihop. Hjälp mig gärna att förstå hur det verkligen hänger ihop i så fall. Hjälp mig att förstå vad som är sant och inte i allt som händer kring vår ärkebiskop. Därför att allt som sker är uppenbarligen inte sant. Därför att sanningen spelar roll. Och därför att det spelar roll att vår kyrka är sann inför sin Gud.