#302. En intressant ärkebiskop…

”The Kingdom of God is not, as we know, the Church, and the Church is not the Kingdom. The parables of this section of Matthew are in many places about hiding and enemies and confusion. There is the sower a little bit earlier, there’s wheat and weeds, there’s treasure to be sought. Nothing is entirely obvious, and nothing is entirely simple. In other words, the Kingdom is here, but do not take things therefore as settled. There will be cost and exhaustion and difficulty and deception, before it is fully revealed. It is both obvious and hidden; it is both easy to reach and yet it requires all that we have.

The Church institutionally, through its history, is often said and often wishes to say that it is the Kingdom, not least because that gives us a certain authority. But the Kingdom of God, that which we have and that for which we search, is far more than we are. It is the place of God’s reign and rule, of God’s authority and decision, in which the light is clearer, the call louder, and the direction better established. It will reach completion at the return of Christ, but in the meantime when we see the signs of the Kingdom, our hearts lift and our faith renews.

The treasure of the Kingdom has been seen in many ways, with great diversity, through history. Because God loves us, and because all that we understand of God is fully known in the incarnation of Jesus Christ, we know that the Kingdom is lived out within cultures. It is ‘in’ but not ‘of’. It is recognisable as itself, as the Kingdom, but it is recognisable in every culture to those who look with the eyes they have. […]

As the Kingdom is revealed around the world, and in different contexts, it bears enough resemblance to what each individual culture understands, to make it clear that this is something they can be part of.”

• Archbishop Justin on the 'treasures' of Religious life.

#301. Gud är inte kärlek…

”The suggestion now is that wherever we encounter something we can call love, within whatever discourses we chance to inhabit, there God — or ’the divine’ or some other evasion — must be. This theology is bluntly unchristian, indeed antichristian. For it dissolves the specific God of Israel, the Father of our Lord Jesus Christ, into a soup of our own miscellanous ’loves.’” (Jenson s. 8)

Det sägs ofta att ”Gud är kärlek.” Det är inte sant, sådär som ett allmängiltigt påstående. Att påstå att Gud är allt det där och vad som helst som vi kallar kärlek är inte sant. Taget bara för sig själv är påståendet ”Gud är kärlek” i det närmaste en antikristen utsaga. Därför att det löser upp Israels specifika Gud – vår Herre Jesu Kristi Fader – i en soppa bestående av våra mångahanda och olika ”kärlekar.” Uttrycket låter Guds väsen lösas upp i våra godtyckliga och med tiden varierande uppfattningar om vad ”kärlek” är. Påståendet ”Gud är kärlek” är alltså, helt enkelt, inte sant. Om man med "Gud" syftar på Bibelns och kyrkans Gud.

Bibelns och kyrkans Gud är en någon som älskar. En någon som älskar en annan. Israels och kyrkans specifika Gud är en någon som älskar sitt folk. Israels och kyrkans berättelse om Gud är en berättelse om Guds historia med sitt folk. En lång och fantastisk berättelse om en Gud som så till den milda grad älskar sitt folk att han lovar att aldrig någonsin lämna deras sida. En makalös berättelse som kulminerar med Jesus Kristus, med hans liv, hans död och hans mirakulösa uppståndelse från döden. Allt för att Gud vill befria och rädda sitt folk. Därför att Gud är en specifik levande någon som älskar sitt folk gränslöst.

Så, här står vi nu. Konfronterade av Gud som älskar sitt folk. Konfronterade av en levande någon som älskar med en kärlek så stark att den frambringar liv ur ingenting. Som älskar med en kärlek så trofast att ingen människa någonsin lämnas ensam. Som älskar med en kärlek så fylld av passionerad lidelse att inte ens döden förmår att släcka det liv den väcker. Konfronterade av en älskande Gud som älskar med en kärlek så stark att Gud offrade hela sitt väsens outgrundliga helighet för att ge sig till känna för sitt folk. För att ge sig till känna för sin mänsklighet. Som för att visa att kärleken som Gud älskar sitt folk med övervinner allt.

• Jenson, Robert W., 2011: Lutheran Slogans: Use and Abuse. Delhi: ALPB Books.

#300. Tredje söndagen i Påsktiden…

”’Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster.’ Denna bild använde Jesus när han talade till dem, men de förstod inte vad han menade. Sedan sade Jesus: ’Sannerligen, jag säger er: jag är grinden in till fåren. Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.’” (Johannes 10:1–10)

Jesus försöker berätta vem han är. Han staplar liknelserna på varandra. För att försöka få lärjungarna att förstå vem han är. För att försöka få lärjungarna att förstå att de tillhör honom. För att försöka få dem att förstå att det han har gjort och det han ska göra blir gjort för deras skull. För det överflödande och levande livets skull. För att de ska ha liv, och liv i överflöd. 

Jesus är som en herde. En herde som känner sina får. En herde som fåren känner. En någon var röst de känner igen. En någon vars röst de litar på och följer. Lärjungarna känner igen bilden. Herdar med får finns överallt. Var de än går finns det en herde med får inom synhåll. Några av dem har säkert egna får och vet precis vad det innebär att vara en herde som fåren litar på. De vet vad det betyder att känna sina får vid namn och hur viktigt det är att fåren litar på sin herde. De vet att fårfållan behöver vaktas och att grindvakten bara släpper in den rättmätiga ägaren till fåren. De vet att fåren bara följer den röst de känner igen när de ska tas med ut på bete. Med en falsk herde skingras hjorden och fåren går förlorade.

Lärjungarna förstod nog bilden men förstod inte riktigt vad Jesus menade med den. Vad är egentligen den där fårfållan för något? Vad är grinden? Vem är grindvakten? Vilka är tjuvarna och rövarna? Är det vi som är fåren? Känner vi igen hans röst? Följer vi honom för att vi hör och litar på en röst vi känner igen? Varifrån ska han föra ut oss? Vart? Varför? Vem är främlingen vars röst vi skyr och flyr ifrån? Lärjungarna förstod inte riktigt vad Jesus menade. Vi är alltså i gott sällskap om vi fortfarande undrar lite vad Jesus egentligen menar. Att Jesus är som en herde för oss är en inte alltför svår tanke att ta till sig. Men betydelsen av vad Jesus säger om sig själv som en herde i relation till sina får är inte alldeles glasklart.

När lärjungarna står där och är som mest undrande och inte riktigt förstår vad Jesus menar försöker han klargöra perspektivet på det han talar om. ”Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete.” Det handlar om inget annat än livet och döden. Varken mer eller mindre. Jesus är den grind som varje människa möter den stund då livet som vi känner det avslutas. Det finns ingen annan död än döden. Det finns ingen annan grind som leder ut från livet än just döden. ”Jag är grinden. Den som går in genom mig ska bli räddad” säger Jesus. Det finns ingen annan grind än den som leder till räddningen. Den som dör går i döden genom en grind som leder till liv och frihet.

Hur vi än gör, vad vi än tror och tycker om saken så är Jesus den grind som varje människa möter och går igenom när livet som vi känner det kommer till ända. Vid varje död öppnas den grinden. Den leder vidare till ett annat och överflödande liv. Ingen människa – absolut ingen människa alls, under några som helst omständigheter – går förlorad. Det finns ingen annan väg ut från livet än genom grinden som är Jesus som leder till ett överflödande liv. Med andra ord, det finns i Jesu ord ett löfte om att döden inte innebär livets slut. Det löftet är inte villkorat. Jesus säger inte att vissa ska ha liv och andra bli utan. ”Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd." "De" – det vill säga vi och alla andra människor.

Jesus räddar alla människor. Alla människor. Varje människa. Utan undantag.

Bara en tjuv, rövare och bedragare skulle försöka sig på att påstå något annat.

• #249. Tredje söndagen i påsktiden...
• #102. Tredje söndagen i Påsktiden...

#299. Avrundning…

”@KyrkligaTing så samfunden behövs för att förankra uppenbarelsen i det universella? det förstår jag inte” (@ephron9 på Twitter 2015-0414 om #298.)

Nej, det var inte det jag försökte säga. Jag uttryckte mig nog otydligt. Avrundar det här samtalet med några litteraturtips som kanske kan bidra till nyansering av tankarna kring kyrka, samfund och tillhörighet på ett bättre sätt än vad jag själv lyckas med här.

Barth, Karl, 2009: God Here and Now. New York: Routledge. (Utg. på ty 1964 av Theologischer Verlag Zürisch. Utg. på eng 1964 av Routledge & Kegan Paul.) Se särskilt kap 5. The Church: The Living Congregation of the Living Lord Jesus Christ, S 75-104.

Barth, Karl, 1979: Evangelical Theology: An Introduction. Grand Rapids: Eerdmans Publishing Company. (Utg. på ty 1963: Einführung in die evangelische Theologie av EVZ-Verlag, Zürich.) Se särskilt kap 4. The Community, S 37-47.

Bender, Kimlyn J., 2005: Karl Barth’s Christological Ecclesiology. Surrey: Ashgate Publishing Limited. Se särskilt kap 7. The Order of the Church as the Body of Christ, S 194-224 och kap 8. The Ordination of the Church as the People of God in the World, S 225-257.

Hagman, Patrik, 2013: Efter Folkkyrkan, En teologi om kyrkan i det efterkristna samhället. Totem: Artos. Se särskilt kap 6. Måltiden och Kyrkan, S 175-221.

Haurewas, Stanley, 1983: The Peaceable Kingdom. Notre Dame: University of Notre Dame Press. Se särskilt kap 5. Jesus: The Presence of the Peaceable Kingdom, S 72-95 och kap 6. The Servant Community: Christian Social Ethics, S 96-115.

#298. Samfund och tillhörighet…

Angående #296. Tillhörighet och sammanhang… 

”@KyrkligaTing Där ser man. För mig är just samfundet avgörande.”

(@KjellDellert på Twitter 2015-04-11) 

”@KyrkligaTing jag förstår inte varför ett samfund skulle förmedla tillhörighetskänsla, det är ju bara en organisation" (@ephron9 på Twitter 2015-04-11)

Tack för återkoppling och tankar. Även om Twitter inte ger något större utrymme för nyanser och belysande resonemang verkar det som att ni intar två olika positioner i relation till vad kyrkan är som samfund och som gemenskap. Men, det är lite oklart på vilket sätt samfundet är avgörande för dig Kjell och det är lite otydligt om du Erik menar att samfundet som organisation är helt irrelevant för känslan av tillhörighet. Nå, här några tankar.

Samfundet som organisation är kanske inte helt avgörande. Av det enkla skälet att det har funnits och finns andra samfund som också har gjort och gör det Svenska kyrkan gör. Om man menar att samfundet är avgörande blir ju frågan: avgörande för vad? För känslan av tillhörighet? För den kristna tron? För trons tillämpning? För den kristna trons fortlevnad? För gemenskapen? Är samfundet avgörande för det lokala sammanhanget? Hur då i så fall? Påståendet att ”samfundet är avgörande” behöver med andra ord kvalificeras för att det egentligen ska betyda något.

Svenska kyrkan som samfund är något mer än ”bara en organisation.” Svenska kyrkan är en del av den världsvida kyrkan. Som sådan är samfundet en bärare av en liten del av världens kristenhet. Eftersom kristendomen är universell och eftersom kristenheten är spridd över hela världen är det av stor betydelse att ett kristet samfund och dess lokala sammanhang förmedlar en tillhörighet baserad på Kyrkan i världen. Kristus är världens Kristus, inte enbart den lokala församlingens. Därför behövs samfund och kyrkliga organisationer som är större än det lokala sammanhanget. Som bryggor mellan det lokala och det universella. 

Om ett kristet samfunds organisation görs till det helt avgörande hamnar vi i en ecklesiologi som har stängt in uppenbarelsen i en institution. Om ett kristet samfunds organisation görs till något irrelevant hamnar vi i en ecklesiologi som låter uppenbarelsen hänga i luften, utan förankring i vårt gemensamma liv. Sanningen hamnar väl någonstans mitt i mellan. 

Det helt avgörande är kanske inte samfundet som sådant. Det som verkligen är det helt avgörande är den kristna tron och dess innehåll. Ett kristet samfund som organisation och dess lokala sammanhang har som enda uppgift att peka bort från sig själv i riktning mot Jesus Kristus. Den kristna gemenskapens uppgift är att förkunna evangelium och att i allt vittna om den uppståndne Jesus från Nasaret. Både som samfund och som lokal församling.

”The community does not speak with words alone. It speaks by the very fact  of its existence in the world; by its characteristic attitude to world problems; and, moreover and especially, by its silent service to all the handicapped, weak and needy in the world. It speaks, finally, by the simple fact that it prays for the world. It does all this because it is the purpose of its summons by the Word of God. It cannot avoid doing these things, since it believes.” (Barth s. 38)

Om och när vi tillsammans tror att evangeliet är sant och agerar i enlighet med den tron så kommer en känsla av tillhörighet att uppstå. Om och när vi är en på riktigt och sant vittnande gemenskap så kommer tillhörighet och gemenskap mellan oss att skapas. Både i relation till andra och varandra, till vårt samfund och vår lokala församling.

• Barth, Karl, 1979: Evangelical Theology: An Introduction. Grand Rapids: Eerdmans Publishing Company. (Utg. på tyska 1963: Einführung in die evangelische Theologie. Utg. av EVZ-Verlag, Zürich.)

#297. Andra söndagen i Påsktiden…

”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” (Johannes 20:25)

Att tvivla är inte att inte tro. Att tvivla är att ifrågasätta ett påstående. Ett sökande efter någon form av bekräftelse på att det som påstås är sant. Tvivel är inte frånvaro av tro. Tvivel är trons ifrågasättande av sig själv. Tvivel är ett uttryck för en tro som lever och är sann.

Tomas tvivlar på att de andra lärjungarna talar sanning när de påstår att de har sett Jesus. Han tvivlar på att Jesus lever. Han tvivlar på att Jesus verkligen är uppstånden. Han vet att Jesus var död. Kanske för att han såg honom som död. Att någon som varit död lever igen är omöjligt att tro. För att det är omöjligt enligt Tomas erfarenhet.

Tomas tvivlar därför att Gud genom att uppväcka Jesus från de döda har skapat en helt ny och enligt Tomas tidigare erfarenhet omöjlig verklighet. Tomas tvivlar därför att han konfronteras av något helt nytt och radikalt annorlunda. Med sina tvivel försöker Tomas få den helt nya verkligheten att passa ihop med den för honom dittills kända tillvaron.

När den uppståndne Jesus uppenbarar sig för Tomas drabbas han av denna nya verklighet. Jesus uppståndelse visar sig vara en möjlig omöjlighet. Mot alla odds. Trots allt. Tomas stack inte handen i Jesus sida. Tvivlen upphörde när Jesus uppenbarade sig. Om eller när Jesus uppenbarar sig finns inga tvivel. Just där och då finns inga tvivel om att det är sant.

#296. Tillhörighet och sammanhang…

”@KyrkligaTing tillhörighet bör man känna i det lokala sammanhanget, inte i samfundet” (@ephron9 på Twitter 2015-04-11 angående ”Samfundstillhörighet” av Carolina Johansson.)

Tack för din återkoppling och för din kommentar. Du har förstås rätt i den tanken. Det lokala sammanhanget är den centrala anknytningspunkten för alla former av tillhörighet. Samtidigt finns det anledning att fundera på det Carolina Johansson skrev. För visst är det ett stort problem både för kyrkan och för kyrkans medlemmar att den kristna identiteten inte upplevs vara relaterad till eller relevant för Svenska kyrkan som samfund.

Det lokala sammanhanget har sin rättmätiga plats i samfundet. Avståndet mellan de två bör inte vara alltför stort i en kyrka som gör anspråk på att ha en episkopal ordning. Med ett alltför stort avstånd riskerar en episkopal kyrka att falla sönder. I en kyrka med en kongregationalistisk ordning kan avståndet vara större utan några större problem. Det går inte att bortse från att det har en stor betydelse att Svenska kyrkans lokala sammanhang är förankrade i det större sammanhanget – i kyrkan som samfund. Det är, omvänt, minst lika viktigt att samfundet är förankrat i de lokala sammanhangen. Kanske är det på den andra punkten som vår Svenska kyrkan lider de största bristerna. Vår kyrkas ”samfundsnivå” – riksnivån – tycks ofta vara helt frikopplad från vår kyrkas lokala sammanhang. Inte minst vad det gäller just frågorna om kristen identitet och kristen tillhörighet.

Det lokala sammanhanget har alltså sin plats i samfundet. Därför borde även samfundet vara viktigt för tillhörighet och kristen identitet. Tråkigt nog verkar vårt samfund Svenska kyrkan – på ”samfundsnivå”, på riksnivå – tämligen ointresserat av att arbeta för ett stärkande av kyrkans kristna identitet och för ett stärkande av våra medlemmars upplevelse av en betydelsefull tillhörighet i kyrkan som en kristen kyrka. I våra lokala sammanhang, i våra församlingar, fungerar det ofta bra. Där är ofta både en kristen identitet och upplevelsen av en betydelsefull tillhörighet påtaglig. Men på "samfundsnivå" har vi betänkliga brister.

Så, jag håller med dig om att det lokala sammanhanget är tillhörighetens kärna. Men, i ljuset av vad Carolina Johansson skrev så finns också anledningar att fundera vidare både på de lokala sammanhangen, på samfundsperspektivet, på kristen identitet och på upplevelsen av betydelsefull tillhörighet. Inte minst vad det gäller vårt samfund, Svenska kyrkan.

#295. Evangeliets icke-våld…

”@KyrkligaTing bitvis bra, men det verkar som att evangeliet mest är icke-våld med tanke på tonvikten på det.” (@silverkors på Twitter 2015-04-04. Angående What's Love Got to do with It? The Politics of the Cross by Stanley Hauerwas)

Tack för återkoppling och för en intressant tanke. Jag gör inte anspråk på att helt kunna förklara Stanley Hauerwas teologi eller hans etik. Jag har läst för lite av honom. Här några tankar ur Hauerwas bok The Peaceable Kingdom med anledningen av din kommentar.

Artikeln på ABC är en liten tegelsten i Hauerwas stora teologiska bygge där etiken är central. Det vill säga, det är centralt för kyrkan att kyrkans teologi behöver få och har konsekvenser för hur vi som kristna bör, ska eller borde agera och vara mot andra och varandra. Kyrkans teologi är något som behöver tillämpas i den konkreta verkligheten vi lever i. Som ett kyrkans vittnesbörd. Men – och det är ett stort men – kyrkans etik bygger helt och hållet på att kyrkan är en gemenskap som konstitueras av den teologi som växer fram i och ur Bibelns berättelser. Den kristna kyrkans gemenskap är en gemenskap som vittnar för världen om en etik, ett sätt att vara, som till fullo har sin livskraft i och får sin livsluft från gemenskapen med och relationen till Kristus. Som en försmak av det vi ibland kallar Guds rike.

”The church is not the kingdom but the foretaste of the kingdom. For it is in the church that the narrative of God is lived in a way that makes the kingdom visible. The church must be the clear manifestation of a people who have learned to be at peace with themselves, one another, the stranger, and of course, most of all, God. There can be no sanctification of individuals without a sanctified people. We need examples and masters, and if we are without either, the church cannot exist as a people who are pledged to be different from the world. […] 

It is from the church that Christian ethics draws its ethical substance and it is to the church that Christian ethical reflection is first adressed. Christian ethics is not written for everyone, but for those people who have been formed by the God of Abraham, Isaac, Jacob, and Jesus. Therefore Christian ethics can never be a minimalistic ethic for everyone, but must presuppose a sanctified people wanting to live more faithful to God’s story.” (Hauerwas s 97)

Kyrkans primära, egentligen enda, uppgift är att vara kyrka. I betydelsen att vara den gemenskap som vittnar om att verkligheten helt och hållet konstitueras av vad Gud har gjort i, med och genom Jesus Kristus. Kyrkans uppgift är inte primärt att förbättra världen. Vår uppgift är i första hand att vara en kristen gemenskap som vittnar för och i världen om att Gud har skapat en ny verklighet som säger emot världen när tillvaron är fylld av lögner, förtvivlan och rädsla. En ny verklighet som är fylld av sanning och hopp. Ett vittnesbörd om ett nytt rike som står i opposition mot världens galenskap, orättvisor och ondska.

”I am in fact challenging the very idea that Christian social ethics is primarily an attempt to make the world more peaceable or just. Put starkly, the first social ethical task of the church is to be the church – the servant community. Such a claim may well sound self-serving until we remember that what makes the church the church is its faithful manifestation of the peaceable kingdom in the world. As such the church does not have a social ethic; the church is a social ethic. 

The church is where the stories of Israel and Jesus are told, enacted and heard, and it is our conviction that as a Christian people there is literally nothing more important we can do. But the telling of that story requires that we be a particular kind of people if we and the world are to hear the story truthfully. That means that the church must never cease from being a community of peace and truth in a world of mendacity and fear. The church does not let the world set its agenda about what constitutes a ’social ethic,’ but a church of peace and justice must set its own agenda. It does this first by having the patience amid the injustice and violence of this world to care for the widow, the poor, and the orphan. Such care, form the world’s perspective, may seem to contribute little to the cause of justice, yet it is our conviction that unless we take the time for such care neither we nor the world can know what justice looks like.” (Hauerwas s 99-100)

Här någonstans kommer icke-våldstanken in som central i Hauerwas teologiska etik. Våld är världens primära verktyg för att ordna mänskliga samhällen. Hotet om yttre och/eller inre våldsanvändning sätter ramar och gränser för människors beteenden och agerande i våra samhällen. Våld som tvingande medel kan ha olika intensitet och ha olika former. Men våld är det verktyg som formar våra samhällens sanktionsmedel som i sin tur reglerar människors beteenden. En framtvingad etik om man så vill. Hauerwas menar att kyrkan är en gemenskap som formas av ett helt annat sammanhållande kitt. Kyrkan som sådan vittnar om ett annat rike, om ett Guds rike, vars gemenskap bygger på helt andra premisser. Kyrkan vittnar om ett helt annat sätt bygga mänsklig gemenskap. En gemenskap som skapas av sanning och rättvisa, av icke-våld och fredlig samexistens. Icke-våldet blir och är en omisskännlig och avgörande funktion av den gemenskap som låter sig kallas samman av och som formas av evangeliet om Jesus Kristus – kyrkan.

”Our task as church is the demanding one of trying to understand rightly the world as world, to face realistically what the world is with its madness and irrationality. Therefore calling for the church to be the church is not a formula for a withdrawal ethic; nor is it a self-righteous attempt to flee from the world’s problems; rather it is a call for the church to be a community which tries to to develop the resources to stand within the world witnessing to the peaceable kingdom and thus rightly understanding the world. The gospel is a political gospel. Christians are engaged in politics, but it is a politics of the kingdom that reveals the insufficiency of all politics based on coercion and falsehood and finds the true source of power in servanthood rather than dominion.” (Hauerwas s 102)

Endast om kyrkan tjänar världen genom att vittna om ett annat rike – en annan stad, en annan polis – än det rike som världen skapar med olika former av eller hot om våld är kyrkan en politisk kraft i någon teologiskt relevant mening. Kyrkan står som sådan – om kyrkan är trogen sin kallelse och sitt uppdrag – i opposition mot alla världens olika politiker, alla andra sätt att ordna våra samhällen. Höger, vänster och allt där emellan. Kyrkan som ett kompromisslöst alternativ till världen i övrigt. I den betydelsen, och bara i den betydelsen, är kyrkan och evangeliet politiskt. Där har också icke-våldet sin kompromisslösa plats i kyrkans etik – i det sätt som vi kristna har att vara mot andra och varandra.

Så, ungefär. Kanske har jag med det här gjort saker mindre begripliga. Kanske väcker det nya tankar. Oavsett vilket så hoppas jag att det väcker intresse för att läsa mer av Stanley Hauerwas. Han är en teolog som är väl värd att läsa mycket av.

• Hauerwas, Stanley, 1983: The Peaceable Kingdom. Notre Dame: University of Notre Dame Press.

PS. Kyrkan som politisk kraft, som Hauerwas beskriver den, är förstås någonting helt annat än den partipolitiskt korrupta form av kyrklig styrning som vår Svenska kyrkan lider av.

#294. Påskdagen…

"Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta. Hon sprang genast därifrån och kom och sade till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade: ’De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom.’ Petrus och den andre lärjungen begav sig då ut till graven. De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där men gick inte in. Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven. Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig. Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde. Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda. Lärjungarna gick sedan hem igen. Men Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. Och de sade till henne: ’Varför gråter du, kvinna?’ Hon svarade: ’De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom.’ När hon hade sagt det vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. Jesus sade till henne: ’Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?’ Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: ’Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.’ Jesus sade till henne: ’Maria.’ Hon vände sig om och sade till honom: ’Rabbouni!’ (det är hebreiska och betyder mästare). Jesus sade: ’Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud.’ Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne." (Johannes 20:1–18)

De sörjer förstås. Maria, lärjungarna och alla de andra som har följt Jesus de senaste åren. De är vänner som har förlorat en vän. Han dog på det där hemska korset i fredags. När hammarslagen tystnat var det förvånansvärt tyst och stilla där på avrättningsplatsen utanför stadsmuren. Någon hörde de sista orden han sade innan han slutade andas och dog. De romerska soldaterna såg till att alla tre var ordentligt döda innan de togs ner från korsen. Vännerna såg till att Jesu kropp blev lagd i en grav. Fredagens sedermåltid var överskuggad av allt som hänt. Rummet var fyllt av sorg, saknad, förtvivlan och rädsla. De hade ju verkligen trott att han skulle göra skillnad. Att han skulle förändra åtminstone något till det bättre. Han hade ju gjort saker som fick de att tro på att han var den som både kunde och skulle göra skillnad. Istället blev han avrättad som en simpel förbrytare. Luften gick ur dem alla när hoppet ersattes av sorg, saknad, förtvivlan och rädsla.

Maria gick till graven för att sörja och minnas. Hon gick dit tidigt, så snart seden tillät. Hon stod Jesus nära. Hon var en av de i den innersta kretsen. När stenen framför ingången till graven var borta sprang hon till de andra. Det får ju inte vara sant att de till och med har tagit hans döda kropp ifrån oss. Petrus och den lärjunge Jesus älskade springer så fort benen bär. Tygerna de svepte honom i ligger tomma i graven. Jesu döda kropp är borta. Duken som täckte huvudet, tyget som var närmast ansiktet, låg prydligt ihoprullat för sig. Petrus, som har varit den beslutsamme, som har varit den kraftfulle och drivande. Han står nu förbryllad i gravkammaren fylld av frågor. Petrus ser de tomma linnebindlarna ligga på samma ställe som de lade kroppen. Han förstår ingenting. Lärjungen som Jesus älskade går försiktigt in i graven. Han ser och han tror. (Jag har alltid undrat vad det är han tror.)

Petrus och lärjungen Jesus älskade gick hem med tunga steg. Tystnaden mellan dem är påträngande. Maria blir ensam kvar med all sin förtvivlan. Hon gråter hejdlöst. Genom tårarna ser hon två gestalter i graven som nyss var tom. Två av Guds budbärare uppenbarar sig för henne. Hon berättar varför tårarna aldrig tar slut. Saknad och längtan. ”Jag vet inte var de har lagt honom.” Där någonstans blir allting nytt. Maria står med sina tårar mitt i det tillvarons ögonblick då allting förändras. När Jesus tilltalar henne – ”varför gråter du?” – har hela mänsklighetens alla existensvillkor förändrats helt och hållet. Livets grundläggande förutsättningar har blivit helt nya. En helt ny verklighet och en helt ny skapelse har blivit till. Maria från Magdala är den första som ser, upplever och berörs av denna nya verklighet när den uppståndne Jesus kallar henne vid namn. Då känner hon igen honom. Samma Jesus som var alldeles på riktigt död står framför henne och är alldeles på riktigt levande igen.

Maria får en uppgift, ett uppdrag. Att vittna om att Jesus lever och om att han ska förenas med Gud Fader själv. Jesus har inte uppväckt sig själv från döden. Sonen Jesus har blivit uppväckt från de döda av Gud Fadern. Jesu uppståndelse är ett vittnesbörd om att det är Gud Fadern som skapar liv och som till fullo råder över livet i sig. Ett vittnesbörd om att Gud Fadern skapar liv som trotsar döden. Ett levande liv som inte slutar att leva ens i döden. Ett levande livets existens som trotsar dödens intighet. Ett levande liv som inte upphör att leva vad som än händer. Jesu uppståndelse vittnar om en ny verklighet och om ny skapelse där döden inte finns mer. En verklighet där döden må innebära att människan kan bli nedslagen – men aldrig utslagen!

Den fördolda och levande Gud Fader Allsmäktig verkade i gravens stillhet och tystnad. Uppståndelsens ögonblick är en väl dold hemlighet. Men vi lever i den tillvaro och verklighet som blev till där och då. Livsvillkoren förändrades i grunden och allting blev och är radikalt annorlunda efter det som hände i hemlighet när stenen fortfarande täckte ingången till Jesu grav. Med Maria från Magdala börjar det vittnesbörd spridas som blev och som är Kyrkans livsluft och mening. ”Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud.” Det är vår uppgift att fortsätta att berätta det glada budskapet för hela världen, för alla våra systrar och bröder överallt. Jesus från Nasaret har uppstått från de döda. Han lever igen. Trots allt. Mot alla odds. Jesus lever och han har förenats med sin och med vår Gud. Alltihop för livets skull. Allt det fantastiska, mirakulösa, otroliga, konstiga och alldeles underbara. Allting för det levande livets skull. Alldeles på riktigt.

#293. Långfredagen…

Jesus är död nu
Med honom allt hopp

Världen är fylld av en absolut tomhet
En närvarons totala frånvaro
En öronbedövande tystnad

Jesus är död
Med honom allt hopp