#312. Att vara ute och segla…

”Konflikten mellan den konservativa och den progressiva delen av Svenska kyrkan finns överallt men är särskilt stark på Gotland. (Jag hittar inga bättre ord så vi får tåla generaliseringen konservativ/progressiv).” (Eva Bofride, Hela Gotland 22/5)

Eva Bofride, ledarskribent och debattredaktör på tidningen Gotlänningen gör ett försök att navigera i Svenska kyrkans skärgård av åsikter och ståndpunkter. Eva Bofride ser bara två öar – ”den konservativa och den progressiva delen av Svenska kyrkan”. Som om en skärgård vore en kanal mellan två landmassor. Men kyrkans åsikt-skärgård består av ett stort antal utspridda öar, kobbar och vadställen. För många är det okända vatten. Ger man sig ut på okända vatten bör man bekanta sig med sjökorten. Man behöver helt enkelt läsa på. Annars är det lätt hänt att man går på grund bland alla grynnor och skär. 

Eva Bofride seglar iväg från avsikten att komma tillbaka ”till sakfrågan med kragfrågan” när hon hittar på ett samband med en tänkt konflikt mellan ”konservativa och progressiva” i vår kyrka. Varken frågan om prästens lämplighet eller diskussionen om vem som har skapat vad i drevet efter domkapitlets beslut har med en sådan tänkt konflikt att göra. Hon har kanske hört det viskas att det är så, kanske från kretsen kring någon smedja någonstans. Men hörsägen är inte mycket att navigera efter. Genom att blanda in mig i sina fantasier visar Eva Bofride att hon inte ens har försökt att förstå – varken något om teologi, något om kyrkans inre liv eller något om hur mina ståndpunkter ser ut i olika frågor.

Nej, det finns ingen anledning att varken tåla eller nöja sig med ”generaliseringen konservativ/progressiv” när vi talar om den uppsjö av uppfattningar, åsikter och ståndpunkter som ryms i vår kyrka. Två godtyckligt valda ord räcker inte som tolkningsmönster. Kyrkans verklighet låter sig inte förenklas till enfaldens och dumhetens gräns på det sättet. Även om många, tillsammans med Eva Bofride, både vill och försöker få diskussionen dit.

Eva Bofride använder ordet ”progressiv” som något positivt. Ordet sätts i relation till dem som hon tror står för en positivt framåtskridande utveckling i vår kyrka. Men "progressiva" rörelser är inte sällan destruktiva rörelser. Negativa och destruktiva konsekvenser av ”progressiva” människors övertygelse om sin egen förträfflighet är dessvärre inte ovanliga. I övertygelsen om sin övertygelses förträfflighet gör ”progressiva” människor och rörelser inte sällan stor skada på både människor och samhällen.

Så till ordet ”konservativ.” Här går Eva Bofride går på grund ordentligt. Så att tanken sitter fast rejält. Ordet används som ett negativt laddat begrepp. Ordet ges ofta betydelsen ”reaktionär bakåtsträvare" – en motståndare till allt som för stunden uppfattas som progressivt och positivt framåtskridande. I vår kyrkas sammanhang används ordet ofta som en negativ etikett som klistras på åsiktsmotståndare för att misstänkliggöra, förlöjliga eller eliminera. Ungefär som när Eva Bofride försöker få mig att framstå som en sådan negativt ”konservativ” figur. Återigen, det visar bara hur lite hon har förstått om kyrkan och om kyrkans samtal med sig själv. Framför allt visar det att hon inte har ens en blek aning om var jag står i olika kyrkliga frågor. Hon försöker positionera mig i ett sammanhang som hon inte förstår och beskyller mig för att vara något som hon inte vet vad det är.

Det finns kanske mer att säga om det hela men för stunden får det räcka med att konstatera att varken kyrkans åsikts-sjökort eller kyrkans verklighet ser ut som Eva Bofride har fått för sig att det ser ut. Det finns anledning att upprepa Karl Barths ord till den unga studenten 1961: ”Innan man kan säga, eller meningsfullt fråga, någonting så måste man först lyssna. Och innan man kan skriva någonting så måste man först läsa på ordentligt. Om du inte kan eller vill lära dig det så är det bäst att du håller fingrarna borta, inte bara från akademisk teologi utan från teologi i allmänhet” (min översättning).

• Åter till sakfrågan om kragfrågan (Eva Bofride, HG 22/5).
• Kyrkans grundläggande uppgifter (Sofia Jönsson, Tidskriften Evangelium 23/5).
• Värre i Visby (Dag Sandahl 23/5).
• #217. Etiketter...
• Barth, Karl: 1981: Letters 1961-1968. Eerdmans Publishing Co.:Grand Rapids. S. 19-20. (Utg på tyska 1975: Karl Barth: Briefe 1961-1968, V, Vol. 6 av Karl Barth Gesamtausgabe, Theologischer Verlag Zürich. Översättning till eng av Geoffrey W. Bromiley.)

#311. To a Theological Student…

Basel, 22 August 1961

Dear N.N.,

The photographs you took on 10 May and so kindly sent to me are very good and will always remind me vividly of that morning. I sincerely thank you for them.

When I then at your request recommended you for a Reformed Churches grant I simply assumed that you intended to improve your English in Edinburgh and especially to gain some acquaintance with the Anglo-Saxon theology represented there. If I had suspected you could now ask me, What shall I really do in the land of John Knox? I would certainly not have given my name in support of your application. Is it clear to you that you will bring censure on me—not to speak of others—if you do not do there what you proposed, and do it properly? If you do not do this, but proceed to spin a heap of straw into gold, to use your own expression, then it would be better for you to give up the grant so that it may be passed on to someone more modest.

The same applies to your dissertation plan, regarding which, strictly formally, I would draw your attention to the fact that with us (and other Swiss faculties to the best of my knowledge) you cannot become a doctor without passing the "state examination." So then, even if you think you have the most brilliant academic future, I advise you to face first and to prepare very seriously for the eschaton of the state examination.

This counsel coincides, however, with the only responsible thing I can say to you regarding your plans for theological reformation. I have read your letter twice and have to confess that my head spun worse the second time than the first. Your enterprise, for which you quote Jer. 20:9, has neither head nor tail and where one looks for the middle there is darkness. Before one can say (or meaningfully ask) anything, one must first listen, and before one can write anything, one must first do proper reading. If you cannot or will not learn this, you had better keep your fingers out of not merely academic theology but theology in general. Why should you not be able or willing to learn it? But to do so you must now make this, in the form of practical exercises, your own most urgent task, taking precedence over anything else, and I particularly mean over all high-flying plans for the reformation of dogmatics.

Dear N.N., your present mode of theological, Christian, and human existence worries me as it comes out in your letter—so much so that I can only beg you to take a bigger sponge, wipe out everything, and begin again at the beginning, which, as we know, consists in the fear of the Lord that is the beginning of wisdom.

With warm greetings and good wishes,

Yours,

KARL BARTH

• Barth, Karl: 1981: Letters 1961-1968. Eerdmans Publishing Co.: Grand Rapids. S. 19-20. (Utg på tyska 1975: Karl Barth: Briefe 1961-1968, V, Vol. 6 av Karl Barth Gesamtausgabe, Theologischer Verlag Zürich. Övers till eng av Geoffrey W. Bromiley.)

#310. En möglande kyrka…

Om någon om två hundra år frågar hur det kom sig att de medeltida kyrkorna på Gotland blev obrukbara efter att ha använts i åtta-nio hundra år kan en del av svaret vara att förfallet började under domprosten Hermanssons och vice kyrkorådsordföranden Harlevis tid vid makten i Visby domkyrkoförsamling. De konkreta effekterna av debaclet kring den kyrkoantikvariska ersättningen 2011 börjar ge sig till känna. Möglet sprider sig. Positioner, prestige, privilegier och pengar har prioriterats och prioriteras högre än god förvaltning av kyrkans tillgångar.

Man kan undra hur det kommer sig att dysfunktionellt ledarskap, bristande kompetens och dålig förvaltning får vara så långlivade i delar av vår kyrka. I Visby har det uppenbarligen pågått länge och det verkar vara i stort sett samma personer som har härjat under lång tid. Det finns goda skäl att undra varför det har fått pågå så länge. Och varför det får fortsätta.

Möglet sprider sig i kyrkorna på Gotland. Församlingslivet utarmas. Ekumeniska samarbeten raseras. En stor del av personalen i domkyrkoförsamlingen i Visby arbetar i ett psykosocialt katastrofområde. Facken står maktlösa. Svenska kyrkan skadas på så många olika sätt. Alltihop – till synes – på grund av ett fåtals positioner, privilegier, prestige och pengar.

• Jesus möglar på korset (DN 18/5).
• Jesus möglar i Stenkyrka (P4 Gotland 18/5).
• Visby stifts antikvariska ersättning stryps (KT 17/6 2011).
• Kyrkan har polisanmält domkyrkoförsamlingen (HG 1/7 2011).
• Visby Regimen (Dag Sandahl 15/5).
• Förföljelse och smutskastning av biskopen (Wera Svensson, HG 18/5).
• Ingen rättvisande bild av min granskning (Sofia Lilly Jönsson, HG 13/5).

#309. Biskopar och visselblåsare…

”Religions- och trosfrihet, social rättvisa, skydd för visselblåsare och för minoriteter – listan över utmaningarna för kyrkoledare är lång, precis som den är för det internationella samfundet.” (ur ärkebiskop Antje Jackeléns tal till påven.)

När Jesus idag stiger upp till himlen så försvinner han inte till någon annanstans. Poängen med himmelsfärden är att Kristi partikulära existens i Jesus från Nasaret blir och är en Kristi universella närvaro. Den himmel Jesus färdas till är Kristi universella närvaro.

Så önskar man att ärkebiskop Antje Jackeléns uttalande i samband med besöket hos påven gick från att vara ett partikulärt uttalande till att vara en – i Svenska kyrkan åtminstone – universell uppmaning: ”Skydda visselblåsare.” Det skulle vara välgörande om vår ärkebiskop, gärna tillsammans med de andra biskoparna i vår kyrka, gjorde den hållningen tydlig och giltig i hela vår kyrka. Det skulle verkligen behöva sägas med tydlighet i det offentliga. Inte minst skulle det vara välgörande om våra biskopar gjorde tydligt bortom alla tvivel att även visselblåsare som lyfter fram och pekar på oegentligheter i vår egen kyrka alltid ska skyddas.

Ett aktuellt exempel är den senaste tidens storm på Gotland och i Visby domkyrkoförsamling. Företrädare för samtliga inblandade fackförbund har vittnat om samma sak – att anställda och medarbetare i Visby domkyrkoförsamling sedan länge är rädda för att föra fram kritik. Både internt och i det offentliga. Det verkar vara många som sitter med visselpipan i fickan. Rädsla för repressalier skapar tystnad som får dysfunktionella och osunda miljöer att frodas. Det skulle onekligen vara välkommet att ärkebiskopens tal om skydd för visselblåsare omsattes i praktik i just det fallet. Med ett sådant stöd från både ärkebiskopen och Visbys egen biskop skulle sanningar om omständigheter kring både osunda arbetsmiljöer och oegentligheter kanske kunna komma upp till ytan.

Kanske kan vi då tillsammans börja skapa en annan kultur i vår kyrka. En öppenhetens kultur i vilken vi lyfter fram, hanterar och löser gemensamma problem och konflikter. Istället för att som så ofta – gömma undan problem och konflikter för att kanske hantera dem "internt."

• Ärkebiskop Antjes tal till påven den 4/5.
• Om visselblåsning och mod (Tidskriften Evangelium 14/5).
• #55. Språkets nödvändiga frihet...
• #48. Tredje söndagen i Advent...

#308. Bönsöndagen…

"Hur länge skall du glömma mig, Herre? Hur länge skall du dölja ditt ansikte? Hur länge skall tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag efter dag?

Hur länge skall min fiende triumfera? Se på mig, svara mig, Herre, min Gud!

Ge ny glans åt mina ögon, låt mig inte somna in i döden,

låt inte min fiende säga att han besegrat mig, mina ovänner jubla över mitt fall.

Jag litar på din godhet, mitt hjärta skall jubla över din hjälp.

Jag vill sjunga till Herrens ära, ty han är god mot mig.”

(Psaltaren 13)

Bön fylld av förtvivlan, längtan, hopp, tillförsikt, glädje. Bön fylld av allt en människas hjärta försöker bära. Bönens rop i frånvarons närvaro. Närvaro osynlig för ögat. Fördold. Beslöjat närvarande i allt som sker. Närvarande i vardagens trivialitet. Osedda ögon som ser. Glömska som inte glömmer.

Ny glans i hopplösa ögon. Hopp om livets triumf. Hopp om befrielse från dödens intighet. Hopp om upprättelse. Hopp om tillit. Hopp om hopp.

Ett hjärta fyllt av tillit till Guds godhet. Trots allt. Mot alla synliga odds. Hoppet övervinner förtvivlan. Livet övervinner döden. Guds godhets triumf. Som övervinner allt. Bönens förtvivlan blir hopp. Bönens längtan blir tillförsikt. Bönens ängslan blir glädje. Hjärtat sjunger av glädje. Ty Gud är god mot mig.

#307. David har ordet…

”If one wants to convince others of the justness of one´s views of anything, perhaps one ought to proceed in as moderate and cautious a manner as one can. But, then again, perhaps one occasionally should not; some ideas are simply evil, and the persons who conceive them somewhat depraved, and there may be something rather disgraceful in an unwillingness to say so. At other times, of course, an idea or thinker is not evil or depraved, but merely silly or sanctimonious; and in these cases also a certain robustness in one´s rhetoric is not necessarily a discreditable thing.”

David Bentley Hart

• Hart, David Bentley, 2007: In The Aftermath; Provocations and Laments. Eerdmans Publishing Co.: Grand Rapids. Introduction S xi.

#306. Storm över Gotland…

"Systems have enormous power to resist change and withstand even righteous assault. Here is one place where individual acts of heroism to challenge unjust systems and their bad barrel makers are best performed by soliciting others to join one’s cause." (Philip Zimbardo)

Svenska kyrkan är på många sätt en fantastisk kyrka. Fylld av hårt arbetande fantastiska människor som gör ett jättejobb i små och stora sammanhang. En kyrka fylld av goda och genuint välvilliga krafter. Diakoner, musiker, vaktmästare, ekonomer, kommunikatörer, pedagoger, präster och andra. Personal av olika slag som i oräkneliga sammanhang arbetar med och för barn, ungdomar, vuxna och gamla. Volontärer som ger av sin tid och sitt engagemang. Vi tröstar, hjälper, stöder, uppmuntrar, bistår, förkunnar och förvaltar. För det mesta gör vi så gott vi kan för att Guds kärlek till mänskligheten ska bli synlig i världen. Vi gör ofta ett fantastiskt jobb. När Svenska kyrkan är bra då är vi verkligen riktigt bra.

Men det händer att det inte blir bra. Det händer ibland att det blir dåligt. I sällsynta fall händer det att det blir så genomuselt att det är plågsamt. Där någonstans, i det plågsamt usla, hamnar de senaste månadernas turer i och omkring Visby domkyrkoförsamling.

Det verkar som att domprosten tillsammans med kyrkorådets vice ordförande under lång tid har kört ett eget race i Visby och kört över ganska många på vägen. Det tycks som att de två länge har misskött domkyrkoförsamlingens personal, förvaltning och verksamheter. När Visby stifts biskop skrev ett skarpt brev och kritiserade domprostens dåliga hantering av personal, förvaltning, verksamhet och ekumeniska samarbeten då kastades ett köttben till nätets och massmedias alla "nyttiga idioter." Det handlade om domkapitlets beslut några veckor tidigare. Domkapitlet gav då tillbaka rätten att utöva prästämbetet till en person som för ungefär sju år sedan visade prov på osedvanligt och klandervärt dåligt omdöme. Vid tiden för beslutet hade ingen varken någon åsikt eller avvikande uppfattning om det.

Men köttbenstipset innehöll både ”präst”, ”sex” och ”unga flickor” så det var ett lättsålt tips. Stor uppståndelse. De senaste månaderna har väl det mesta som skrivits om Svenska kyrkan i media handlat om ”präst”, ”sex” och ”unga flickor.” Det är ju en oslagbar kombo som hade räckt för att få bort uppmärksamheten från i stort sett vilken annan story som helst. Just den här gången tycks avsikten ha varit att få bort uppmärksamheten från biskopens kritik av domprostens katastrofala fögderi i Visby domkyrkoförsamling. Det lyckades ganska bra. En stor dimridå i form av ett högljutt mediadrev ledde uppmärksamheten åt ett helt annat håll.

Allting verkade lösa sig bra. Alla tittade åt ett annat håll. Ända tills journalisten Sofia Jönsson såg vad som hände bakom kulisserna och skrev om det i Dagen för en vecka sedan.

Ledningen för Visby domkyrkoförsamling framstår sedan dess som en sällsynt kombination av överflödande maktfullkomlighet, total hänsynslöshet och monumental inkompetens. En tvåhövdad ledning som inte verkar dra sig för att cyniskt utnyttja uppmärksamheten kring både förövare och offer för sexuella trakasserier för att säkra egna positioner. En ledning som med förbluffande hänsynslöshet medialt har skjutit sin egen församling, sin egen biskop och sitt eget stift i sank för att rädda egna privilegier. En ledning som tycks mena att förmågan att hyckla är en styrka.

När Hermansson och Harlevi konfronteras av fakta och berättelser som både stärker tesen om uppkomsten av drevet mot prästen som en skapad dimridå och samtidigt vittnar om att det finns goda grunder för biskopens kritik då låtsas de som ingenting. De gör som när hovet skadekontrollerar negativ medial uppmärksamhet – förnekar allt i tjugofyra timmar och lägger sedan locket på. När man, efter allt som har kommit fram, i P4 Gotland hör domprosten säga "Det ska vara kul att gå till jobbet. Det ska vara kul att jobba i Visby domkyrkoförsamling” då börjar man ju undra hur det står till med verklighetsförankringen.

"Den 12 januari påkragas prästen. Ingen reagerar. Den 9 februari mailar biskopen sitt brev. Dagen efter begär en journalist ut domkapitelprotokollet, sedan exploderar media. Jag säger inte att det är så, men här drar man ju som utomstående slutsatsen att ingen egentligen, inklusive Domprost Hermansson som ledamot i Domkapitlet, brydde sig om påkragningen och dess konsekvenser för de utsatta unga kvinnorna, det var ingen stor sak i sig, det blev en stor sak för att det blev en möjlighet att deflektera kritik, att vända den mot någon annan. Just det är riktigt osmakligt, närmast diaboliskt." (Carolina Johansson)

Skandalen på Gotland är inte att en person fick tillbaka rätten att utöva prästens ämbete. Det är en skandal att två omdömeslösa personer alltför länge har tillåtits härska och söndra i Visby domkyrkoförsamling. Men den skandalöst stora skandalen är att ledningen för Visby domkyrkoförsamling, av allt att döma, verkar ha bidragit till – och utnyttjat – medial uppmärksamhet kring offer för sexuella trakasserier som ett verktyg för att freda sig mot biskopens kritik. Domprostens pastorala omdöme verkar ha ersatts av en i det närmaste Machiavellisk maktlystnad.

Varför skriva om det? Därför att alltihop är en stor och sorglig skandal som har skadat och som skadar inte bara Visby stift utan hela vår kyrka på så många olika sätt. Den rådande tystnaden och locket-på-mentaliteten skadar förtroendet för vår kyrka ytterligare. Varför denna tystnad? Var är öppenheten? Var är ärligheten? Och var är stödet för de anställda?

Om vi tillsammans accepterar att det får gå till så som det har gått till i Visby i vår kyrka då kan vi fortsätta att vara tysta och låtsas som ingenting. Men om vi önskar och vill att vår kyrka ska hantera unga utsatta flickor, personal, verksamhet och förvaltning på ett annat – värdigt – sätt, då är det ganska många som behöver säga något om det. Ganska snart.

• Sprickorna bakom domkyrkans fasad (Dagen 30/4).
• Sprickorna bakom domkyrkans fasad (Tidskriften Evangelium 30/4).
• Systemfel bakom konflikten i Visby (Dagen 30/4).
• Domprosten: Vi har följt regelboken (Dagen 30/4).
• Sofia Jönsson i intervju om kritiken mot kyrkan i Visby (P4 Gotland 30/4).
• Diskussion i "Eftermiddag" om Visby domkyrkoförsamling (P4 Gotland 30/4).
• "Man använder härskartekniker mot de anställda." (Tidskriften Evangelium 4/5).
• SvK och SCA (Carolina Johansson 5/5).
• Sven-Bernhard Fasts brev till domkyrkoförsamlingen (Kyrklig Dokumentation).
• Nyanserna saknas i kritiken mot kyrkan (Biskop Ragnar Persenius, SvD 7/4).
• Klassiskt att skjuta på budbäraren (Lennert Koskinen, SvD 8/4).
• Agnostiker (Dag Sandahl 11/4).
• Två bestämmer i Visby domkyrkoförsamling (Hela Gotland 28/2 2012).
• Zimbardo, Philip, 2007: The Lucifer Effect; Understanding How Good People Turn Evil. New York: Random House Trade Paperbacks. S 456.

Edit 8/5

• Facken: Personalen i Visby domkyrkoförsamling mår dåligt (Dagen 7/5).
• Forskare: Mobbing kan gynna korruption (Dagen 7/5).
• Svenska kyrkans demokrati fungerar inte (Wera Svensson i Dagen 7/5).
• KT håller sig med en ytterst märkligt nyhetsvärdering (Leo Holtter 7/5).

#305. Kyrkans kommunikation…

Svenska kyrkans enskilt viktigaste kommunikationsplattform är församlingarnas gudstjänster. I gudstjänstens förkunnelse, i sakramentens utgivande och i de församlades gemenskap med varandra – där blir och är Kyrkan till. Där väcks hopp. Där förmedlas tröst. Där uppmuntras och stärks kyrkans folk till att vara ansvarstagande medmänniskor. I gudstjänsten är kyrkan Kyrkan och gudstjänst är Kyrkans enda egentliga ärende.

All annan kyrklig kommunikation behöver ha som syfte, mål och avsikt att leda människor till kyrkans och församlingarnas gudstjänster.

Nej, det är klart. Gudstjänst kanske inte är så coolt. Där finns inga priser att dela ut eller vinna. Gudstjänst genererar varken konsultuppdrag eller konsultarvoden. Inga konferenser eller flärdfulla tillställningar. Inga researvoden eller hotellnätter heller. Där finns inga coola tekniska nätverkslösningar, ingen cool app, inga synergieffektskapande mjukvaruplattformar och inga strategier för sociala medier. Det tekniskt mest avancerade i en gudstjänst är kanske en dammig gammal psalmbok.

Men likväl är församlingarnas gudstjänster kyrkans viktigaste kommunikationsplattform. Där är kyrkan Kyrka. Där och då blir Kyrkan till. All annan kyrklig kommunikation behöver ha som syfte, mål och avsikt att leda människor till våra församlingars gudstjänster. Allt annat är av underordnad betydelse.

#304. Femte söndagen i Påsktiden…

"Men nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd." (Johannes 16:5–11)

Jesus försöker förbereda lärjungarna för framtiden. En framtid där han inte längre finns kvar hos dem på samma sätt som han varit. Det är förstås ingen enkel uppgift. Det är intill omöjligt svårt att föreställa sig någon annans frånvaro. Att föreställa sig att någon som vi håller av inte längre finns kvar hos oss. Det var lika svårt för lärjungarna att föreställa sig som det är svårt för oss. När Jesus talar med lärjungarna om att han ska lämna dem så fylls deras hjärtan med sorg. Det är klart att hjärtat fylls med sorg när de tankarna dyker upp. Så lärjungarna lyssnar på Jesus med hjärtan fyllda av sorg. De frågar inte vart han ska ta vägen. Det är väl inte den första frågan som dyker upp när man talar om döden. När man talar med någon som ska dö frågar man ju inte ”vart går du?” Det verkar vara en onödig fråga.

Men Jesus pekar på en ny och en radikalt annorlunda verklighet. En verklighet där den frågan faktiskt är relevant. Jesus talar om sin egen död på ett sådant sätt att döden inte har inneburit livets slut. Jesus säger att han ska lämna dem. När han lämnar dem så ska han ta vägen någon annanstans. Han ska inte upphöra att existera. Därifrån, vart det nu är som Jesus ska ta vägen, ska han sända Hjälparen till lärjungarna. Han säger att han behöver lämna dem för att Hjälparen ska kunna komma till dem. Jesus förbereder lärjungarna för att han ska lämna dem. Jesus förbereder oss för framtidens möte med den Heliga Anden. Varken Gud eller den Heliga Anden är särskilt sentimental. Den verklighet som kommer att uppenbara sig kan verka och kan kanske upplevas som kärv. Så Jesus försöker förbereda lärjungarna och oss på vad som komma skall. 

Hjälparen… Den Heliga Anden. Denna någon vars väsen trotsar allt vi kan, vet och förstår. Denna någon som är Gud själv. Lika mycket som Fadern är det. Lika mycket som Sonen är det. Denna någon ska ge sig till känna för lärjungarna. När Jesus lämnar lärjungarna ska den Heliga Anden sändas till dem, till oss och till hela mänskligheten. Den Heliga Anden ska visa sig vara lika lite sentimental som Gud och livet självt. För att mötet med den Heliga Anden ska vara lite mindre chockartat förbereder Jesus lärjungarna genom att berätta något om vad den Heliga Anden kommer att visa dem. Den Heliga Anden ska uppenbara tre saker när han ger sig till känna. Synd, rättfärdighet och dom. Det är tre ord som rymmer en verklighet som är allt annat än sentimental.

”Synd: de tror inte på mig.” Det är vad Jesus säger om synden som den Heliga Anden ska uppenbara för lärjungarna och för oss. Den synd som orsakar en avgrund mellan människan och Gud. Att inte tro på att Jesus är den han utger sig för att vara orsakar en avgrund och ett avstånd mellan människan och Gud som människan inte kan överbrygga. En uppfattning om Jesus som inte är tro ställer sig som en låst dörr mellan människan och Gud. Synden är en låst dörr som bara kan låsas upp från Guds sida. Det är ganska kärva ord och det är inte särskilt sentimentalt. Men det är något av vad den Heliga Anden kommer att uppenbara.

”Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre.” Den Heliga Anden ska uppenbara att Jesus är den som hos Fadern åstadkommer rättfärdigheten. När lärjungarna inte längre ser Jesus, när han har lämnat dem, är Jesus hos och med Gud Fadern. Däri finns människans rättfärdighet – människans färdighet att ställas inför rätten, färdighet att i rätten rannsakas. Jesus har med döden och genom uppståndelsen avtjänat det straff som rätten utmäter som straff för synden. Därmed är människan rättfärdig. Därmed är människan färdig att ställas inför rätta. Straffet är avtjänat. Den låsta dörren mellan människan och Gud är upplåst. Från Guds sida. Det är något av vad den Heliga Anden kommer att uppenbara.

”Dom: denna världens härskare är dömd." Denna världens härskare är döden själv. Allt och alla dör ju bevisligen och döden tycks härska över allt och alla. Ingen och ingenting verkar komma undan döden. Det talas ibland om att döden är straffet för synden. Men Jesus har med sin död och uppståndelse gjort människan rättfärdig. Domen för synden är redan utdömd och Jesus har avtjänat straffet en gång för alla. Jesus har så gjort varje människa rättfärdig inför Gud. Människans rättfärdighet inför Gud dömer döden till att dö. Döden ska inte finnas mer. Inte för någon alls. Döden är dömd till icke-existens. Det är något av vad den Heliga Anden kommer att uppenbara.

Jesus försöker rusta lärjungarna inför den okända framtiden. Han försöker ingjuta tro och hopp i dem. Vi gör gott i att låta oss fyllas av samma tro och samma hopp. Med hoppet som finns i relation till Jesus och i tron på att Jesus är den han utger sig för att vara kan frågan om livets begränsning faktiskt ställas: ”vart går du?” Med hoppet som finns i Jesu löften och med tron på Jesus kan vi svara: ”Dörren är upplåst. Vi ska inte dö. Vi följer Jesus och vi går till vår Herre.” Det är inte enkelt och det är inte sentimentalt. Men det är något av vad den Heliga Anden uppenbarar.

• #252. Femte söndagen i Påsktiden...
• #111. Femte söndagen i Påsktiden...

#303. Sagan om en god idé…

Det var en gång en god idé. Den väcktes till liv sådär som alla andra goda idéer väcks till liv. På den där platsen där alla andra idéer blir till. ”Att tala till punkt” tänkte den om sig själv. ”Jag är en god idé om att tala till punkt” fortsatte den och kände sig ganska nöjd med att vara just en god idé. Den goda idén funderade vidare på sig själv och försökte komma på var den bäst kunde komma till nytta. Som av en händelse fick idén syn på ett stort område dit andra goda idéer var på väg. Det stod ”Svenska kyrkan” med stora lysande bokstäver i centrum av det veritabla moln av idéer som drog stor uppmärksamheten till sig i idéernas värld. ”Ja!” tänkte den goda idén ”det är där jag hör hemma! Där finns det mycket som behöver få bli sagt och där är det viktigt att få tala till punkt.” Glad i hågen gav sig den goda idén iväg mot det stor klustret av idéer som for omkring i Svenska kyrkans närhet.

På vägen dit var den goda idén upprymd och glad. Den fyllde sig själv med goda och kreativa förslag. Den kände snart att den faktiskt bar på något viktigt. Att få tala till punkt om viktiga saker var ju en angelägen sak. Den goda idén blev fylld av angelägna och viktiga uppslag. Den ville ju vara till nytta nu när den färdades så lång för att få bli verklighet i Svenska kyrkan. Den goda idén tänkte efter ordentligt. ”Vad behöver man få tala till punkt om i Svenska kyrkan?” funderade den med klurig min. ”Hmm, jag kanske skulle sikta på toppen?” tänkte den. ”Ärkebiskopen sitter väl högst upp. Om jag blir till verklighet där omkring så borde jag väl kunna göra skillnad.” Färden mot Svenska kyrkans verklighet gick vidare och den goda idén funderade vidare på sig själv och sitt innehåll.

”Jag behöver bli något viktigt” tänkte den goda idén ”något som kanske till och med gör skillnad.” Den goda idén ville inte bara vara en god idé utan också göra gott, bli något gott. ”Om ärkebiskopen ska vara inblandad så behöver jag vara fylld av viktiga perspektiv och angelägna frågor. Hmm... hur kan jag var till hjälp för samtiden och framtiden?” tänkte den goda idén högt för sig själv och blev glad av tanken på att faktiskt kanske kunna bidra till en förändring till det bättre. Den goda idén tänkte och tänkte och fyllde sig själv med uppslag efter uppslag. ”Ja! Det ska bli samtal i form av en podcast, så många kan ta del av samtalet!” Tanken svindlande för den goda idén – vilka möjligheter som öppnade sig!

”Hmm… Han Dag Sandahl har ju ganska mycket att säga. Han borde få träffa ärkebiskopen och tala till punkt om… hmm… om… ja, kanske om det där med ämbetet. De tycker ju så olika, så det skulle nog vara bra om de fick träffas och tala till punkt. Vilket intressant avsnitt det skulle kunna bli! I det närmaste historiskt! Hon Eva Hamberg lämnade ju läronämnden av någon anledning för ett tag sedan. Hon borde få träffa ärkebiskopen och få tala till punkt om… om… ja kanske det där med lärofrågor. Om allt det där som handlar om vad Svenska kyrkan handlar om. Det är ju både viktigt och angeläget. Spännande inte minst!” Den goda idén var rosig om kinderna av glädje över alla uppslag som gav sig till känna.

”En gammal präst borde få träffa ärkebiskopen. En gammal präst som varit med länge och om mycket. Han eller hon borde få träffa ärkebiskopen och kanske tala om… hmm… kanske om ett liv som själasörjare. Ja! Det är viktigt för kyrkan. Och vilka erfarenheter! Vilket samtal det skulle kunna bli! En ung präst! Kanske en nyvigd präst, borde få träffa ärkebiskopen och tala till punkt om… hmm… om farhågor och förhoppningar inför framtiden kanske. Ja, det skulle vara både spännande och angeläget. Vad hoppas man på som ung präst? Vad ser man för mörka moln på framtidens himmel? Vilket avsnitt det skulle kunna bli! Hur intressant som helst!” Den goda idén om att tala till punkt började finna sin form och sitt innehåll samtidigt som den sakta men säkert närmade sig verkligheten.

När den kom i närheten av verkligheten befann den sig vara i närheten av Svenska kyrkans kyrkokansli i Uppsala. Den goda idén kände sig både stolt och glad. Det var den goda idéns farfars morfars morbrors morfars farmors mormors mors syster som hade gett upphov till Uppsala Domkyrka en gång i tiden. Men just som den goda idén var på väg att låta sig bli till i ärkebiskopens tankar så fångades den upp av någon annan på kyrkokansliet. Det händer ibland, att goda idéer fångas upp av andra än dem de var ämnade för. Historien är fylld av goda idéer som har gått till spillo på det sättet. Plötsligt befann sig den goda idén vara fången i det sammelsurium av osammanhängande irrelevans som bara finns i det kluster av tankar som går under namnet ”PR”. Ett ögonblick av förvåning och fasa kröp sig på den goda idén. ”Åh nej!” tänkte den goda idén ”vad som helst utom PR-träsket! Men, vad i hela friden gör PR-träsket här? I närheten av tankarna runt Svenska kyrkan? Vad har de med varandra att göra? Gaaah!” Ett ljudlöst skrik for över den goda idéns läppar.

”Podcast” slets ur den goda idén ihop med ”ärkebiskopen” och ”tala till punkt.” ”Att” lämnade kvar tillsammans med alla goda och intressanta uppslag. Förfärad fick den goda idén se sig själv bli knådad till någonting helt annat än vad den var när den blev till. PR-träskets mekaniska maskiner stoppade in ”kändisar,” ”ung framgångsrik tjej,” ”medial HBT-personlighet” och bakade ihop idén till en vattnig soppa utan varken salt eller smak. Pliktskyldigt kastade PR-apparaten in ”journalist med cred" för att den vattniga soppan inte skulle vara helt smaklös. Den goda idén såg på sig själv. Förtvivlat ledsen insåg och förstod den att PR-makarna hade förvandlat den goda idén till en ganska ointressant idé. Som sådan blev den sedermera verklighet och gick för alltid förlorad.

Vid ungefär samma tid som den i PR-träsket förlorade goda idén väcktes en annan god idé till liv. Även den väcktes till liv sådär som alla andra goda idéer väcks till liv. På den där platsen där alla idéer blir till. ”Att tala sant” tänkte den om sig själv. ”Jag är en god idé om att tala sant” fortsatte den och kände sig också ganska nöjd med att vara just en god idé om att tala sant. Även den goda idén om att tala sant drog sig till klustret av tankar runt Svenska kyrkan. Den fick syn på en ö där saker och ting pågick i det fördolda. Där kyrkans ledare hänsynslöst skodde sig själva och inte drog sig för att rasera katedraler för att säkra sina platser runt kyrkans köttgrytor. Där kyrkans ledare visade prov på överflödande maktfullkomlighet, total hänsynslöshet och monumental inkompetens. Där kyrkans herdar gjorde sig till kyrkans herrar och härskade genom att söndra.

Den goda idén om att tala sant såg vad som hänt och vad som hände på den där ön. Den kände sin egen angelägenhet och sökte efter någon som kunde bringa den till verklighet. Den goda idén om att tala sant sökte sig till en som hette Sofia. Den goda idén visste genast att den fallit i god jord. Den blev till verklighet som sig själv i Sofias ord. Den goda idén om att tala sant blev verklighet. Den talade sant om vad som hänt och om vad som hände på ön. Den satte ljuset på den hänsynslöst hycklande makten. Sanningen som befriar blev sagd och ljuset blev satt på hyckleriet. Den kyrklige kejsaren som med sitt hov klamrade sig fast vid makten visade sig vara uppenbart, synligt och påtagligt alldeles naken. Den goda idén om att tala sant visste att den hade hamnat rätt och att den nu var i gott sällskap. Den beslöt sig för att stanna och fylldes av förhoppningen att idén om att tala sant skulle drabba fler. Både i Svenska kyrkan och på andra ställen.