4 februari 2016

#357. Att sitta på bänken…

Det centrala när Europaparlamentet och Europas regeringar tar ställning till huruvida ett folkmord äger rum i Irak och Syrien är att snäva partipolitiska intressen och diplomatisk formalia underordnas grundläggande fakta. Av FN:s aktuella och oberoende dokumentation framgår hur verkligheten ser ut.
(Ebba Busch Thor och Lars Adaktusson, GP 4/2)
Idag röstar EU-parlamentet om folkmordet på kristna och andra i mellanöstern ska betraktas som ett folkmord. Frågan är nästan absurd. Som om EU-parlamentet egentligen kan ha en åsikt om saken. Folkmordet är ett faktum. Oavsett hur rösterna om resolutionen faller. Det är förvisso bra att det finns kriterier och formalia kring frågan. Men att folken har mördats och mördas kan ingen förneka eller betvivla. Resolutionen handlar inte om huruvida det har hänt eller inte. Morden och övergreppen är fakta oavsett hur röstningen går. Resolutionen handlar om hur EUs parlamentariker förhåller sig till det som händer. Det finns bara ett rimligt utfall om EUs parlamentariker fortsatt ska kunna betraktas som legitima väktare av mänskliga och människors rättigheter. Allt annat än ett bifall är en etisk och moralisk katastrof.

Samtidigt som frågan – denna vår tids stora ödesfråga för världens kristenhet – går in i ett avgörande skede så sitter Svenska kyrkans nationella ledning självvalt på bänken och tittar på. Den där förmågan att bilda och skapa opinioner genom nätverk och kampanjer som vår kyrka ibland stolt lyfter fram som ett eget framträdande karaktärsdrag lyser med sin frånvaro. Ingen, inte ens en liten, del av den ganska stora informations- och kommunikationsapparaten som vår kyrkas nationella nivå förfogar över verkar ha avsatts för att bidra till att lyfta frågan på olika nivåer i olika sammanhang. Lars Adaktusson och Nuri Kino med ”A Demand for Action” har dragit hela lasset. Vår kyrka har inte ens på en direkt fråga och på en direkt uppmaning förmått att uttrycka sitt stöd för ett bifall. Man har valt att säga ingenting.

Historien kommer att minnas det. Oavsett resultat i dagens omröstning. Historien kommer att minnas att Svenska kyrkan inte gav något formellt och uttryckligt stöd till bifall för resolutionen om folkmord på mellanösterns kristna och andra. Historien kommer att minnas att Svenska kyrkan på så sätt lät bli att uttrycka sitt stöd till de av sina kristna systrar och bröder som de senaste åren har förslavats, fördrivits, misshandlats och mördats av den islamiska staten. Jag är ofta stolt över vår kyrka. Men just idag skäms jag faktiskt lite. För att vår nationella ledning inte uttryckligen har stått upp till stöd för våra kristna syskon som drabbats och drabbas av islamiska statens skövling. För att vår kyrka inte stod upp för en resolution om rättvisa och upprättelse när det verkligen gällde. När det verkligen betydde något. Ett avgörande skede i spelet om vår tids stora ödesfråga för världens kristna. Vår kyrkas nationella ledning satt självmant kvar på bänken. Och gjorde ingenting.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar