#97. Att kacka i eget bo...

Så, logiken i Seglora Smedjas uppskruvade retorik mot nomineringsgruppen Frimodig Kyrka är ungefär: Människor som Seglora Smedja relaterar till SD har sökt sig till Frimodig Kyrka. Två pekas ut. Smedjans logik ger då att Frimodig Kyrka därför är en gruppering som i sin helhet domineras av de rasistiska och extremistiska åsikter som frodas inom SD. Svenska kyrkan riskerar därmed att tas över av rasistiska extremister. Därför måste Frimodig Kyrka stoppas. Därför går man till ohejdat angrepp på Frimodig Kyrka och dess företrädare. Ungefär så har jag förstått logiken i Smedjans resonemang. Har jag missuppfattat något tar jag gärna emot upplysande kommentarer.

Men vänta nu.

Dagens Nyheter undersökte hur väljarnas partipolitiska sympatier har förändrats över tid: "Om man tittar i väljargruppen med bara grundskola ser man att S har ökat från 40,3 till 50,0 procent. Väljarna kommer uppenbarligen inte från ­Moderaterna som i denna grupp gått från 21,0 till 21,8 procent. Tappet hittas i stället bland Sverigedemokraterna som fallit från 18,6 till 9,7 procent, alltså nästan lika mycket som Social­demokraterna gått upp. I gruppen ensam utan barn ses närmast ett identiskt mönster. Små förändringar för M, en ökning på nästan 10 procentenheter för S och ett tapp på nästan lika mycket för SD. Samma sak om man tittar på kön. Lika många procent nya manliga väljare som S kan stoltsera med har SD förlorat." (DN 2013-04-02)

Hmm… Ganska många väljare – fler än två – med bakgrund i SD har alltså lockats till S. Med Smedjans logik ger det förödande konsekvenser för S. Ett så stort inflöde av före detta SD-väljare borde rimligen sätta ett större avtryck i S än de två man menar kan kopplas till Frimodig Kyrka. Betyder det då att S i sin helhet domineras av den rasistiska extremism som frodas inom SD? Om Smedjans logik håller gör det S till ett av de största rasistiska och extremistiska partierna i Europa. Eller? Hur ska man annars tolka DNs siffror i ljuset av den logik Smedjan angriper Frimodig Kyrka med? DNs statistik talar ju sitt tydliga språk – stora mängder SD-väljare har lockats över till S.

Var och en hör väl själv hur dumt och enfaldigt resonemanget låter. För S är förstås inget rasistiskt extremistparti. Lika lite som Frimodig Kyrka är en nomineringsgrupp av det slaget. Det som fallerar är logiken i Seglora Smedjas angrepp och retorik. Det sägs ibland att den lögn som upprepas tillräckligt många gånger blir en sanning. Det är inte sant. Om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger är det fortfarande en lögn.

Edit 9/4: Min vän tyckte att det var onödigt att den lite elaka kommentaren som hon/han fällde om Smedjans skriverier stod med här. Därför är den borttagen.

#96. Medial misshandel...

"På den frågan svarade Jesus: 'En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: "Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen." Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?' Han svarade: 'Den som visade honom barmhärtighet.' Då sade Jesus: 'Gå du och gör som han!'" (Lukas 10:30-37)

Ur ett pastoralteologiskt perspektiv är det som Seglora Smedja har utsatt och fortsätter att utsätta Helena Edlund för inget annat än hjärtlös och samvetslös medial misshandel. Nej, det här inlägget handlar inte om politiska åsikter eller politiska partier. Det här inlägget handlar om att en medmänniska – en någon som är din och min nästa – sedan augusti 2011 i offentligheten har behandlats och fortsätter att behandlas fruktansvärt illa av kyrkans medarbetare, varav två är präster. I veckan hände det igen. Smedjans mediala behandling av Helena Edlund kan inte betraktas som något annat än ett pastoralteologiskt totalhaveri.

Nej, det här inlägget handlar inte om politik eller politiska åsikter på något sätt.

Allt som skrivits och skrivs ger intrycket att personerna bakom Seglora Smedja betraktar Helena som något annat än en medmänniska som också omfattas av förlåtelsens och försoningens möjlighet. Det har också blivit tydligt att vi är många präster och leviter som helst viker åt sidan och går förbi. Anledningen är väl att den avhumaniserade etiketten som Seglora Smedja med sina nät- och mediakampanjer klistrat på Helena Edlund har fastnat och att ingen vill bli förknippad med den. Kom ihåg vad avhumaniserade etiketter gör med våra uppfattningar om andra människor. Det har gått så långt att man i olika sammanhang undviker att nämna Helena Edlunds namn av rädsla för att den där etiketten ska kleta av sig. Det har till och med gått så långt att ärkebiskopen tyckt sig ha anledning att "tala lite grand om" henne med en välkänd journalist. Vi borde skämmas allihop för att vi har låtit det gå så långt. Och Smedjans två präster borde skämmas mest av alla.

Nej igen, det här inlägget handlar inte om politik eller politiska partier på något sätt.

Det här handlar om människosyn, om pastoralteologi, om etik och om vanlig hederlig anständighet. Det här handlar om att vi som vill vara kyrka tillsammans måste och ska visa varandra nåd och barmhärtighet. Det handlar om att vi aldrig någonsin får exkludera någon medmänniska ur gemenskapen. Det finns absolut ingenting – ingenting alls – som kan orsaka att någon enda människa faller utom räckhåll för Guds barmhärtighet, nåd och kärlek. Vi har ett ansvar och en skyldighet som kyrka att gestalta en gemenskap som präglas av en villkorlös acceptans av varandra som människor. Det betyder inte att vi inte får eller inte ska brottas med varandras åsikter och uppfattningar. Det betyder heller inte att alla åsikter ska accepteras. Men det betyder att varje människas integritet ska respekteras oavsett åsikter. I det avseendet är Seglora Smedjas långdragna mediala misshandel av Helena Edlund ett gigantiskt pastoralteologiskt misslyckande och en djup orättfärdighet. Och vi är många som har låtit det ske genom att i tystnad vika åt sidan.

Nej, nej och åter nej.
Det här inlägget handlar inte om politiska åsikter eller politiska partier på något sätt.

En av frågorna vi fick i prästvigningen den där söndagen i Storkyrkan var: "Vill ni leva så bland människor, att ni blir vittnen om Guds kärlek och om försoningens hemlighet?" Vi sade "ja" högt och tydligt. Men var finns vittnesbördet om Guds kärlek och försoningens hemlighet i den mediala behandling som Smedjans två präster utsatt och utsätter Helena Edlund för? Var finns den barmhärtighet som Jesus uppmanar oss att – som samariern – visa andra och varandra? Var finns empatin och sympatin? Var finns den där anständigheten som vi behöver hjälpas åt med att hålla vid liv varje dag? Och var tog ärkebiskop Anders Wejryds pastorala omdöme vägen?

Man skulle ju önska att någon med faktiskt ansvar hade sagt något för länge sedan. Att det funnits någon med ansvar och ryggrad som hade sagt de två orden som behöver sägas. Från mig betyder de ju ingenting. Jag är inte någon som Smedjans folk varken lyssnar på eller bryr sig om, jag har ju ingen makt, är varken biskop eller något annat märkvärdigt. Men orden behöver ändå sägas till folket bakom Seglora Smedja – sluta nu.

• Helena Edlund: Öppet brev till Helle Klein
• Helena Edlund om samordnade mediala kampanjer
• #88. No compassion...
• #47. Till försvar för rätten att ha en åsikt...

PS. Jag blev avrådd från att skriva det här och från att länka till Helenas blogg för att "det är lite varning på det där". I vår kyrka är det alltså "lite varning" på att vädja om barmhärtighet och nåd för en medmänniska som under lång tid av Seglora Smedja utsatts för det som inte varit något annat än en utdragen medial misshandel? Om det är så – hur är det möjligt? Förkunnar vi inte en Guds barmhärtighet, nåd och kärlek som gäller alla människor och varje människa varje söndag? Betyder de orden ingenting?

#95. Andra söndagen i Påsktiden...

"Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn. Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga, eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?" 

(1 Johannesbrevet 5:1-5)

Det enda sättet att vara "Luthersk" är att försöka rikta sitt liv till den som Luther riktade hela sitt liv till – Jesus Kristus. Att vara riktigt "Luthersk" betyder att med sitt levande vara helt och hållet kristocentrisk – att i allt som görs och sägs ha Jesus Kristus som centrum, utgångspunkt och mål. Det är det enda sättet att vara "Luthersk" på. Att använda ordet "Luthersk" som ursäkt för att ägna sig åt en massa annat än att i och med sitt liv försöka följa och berätta om Jesus Kristus är att inte ha förstått vad Martin Luther försökte få sagt.

Det börjar med tron på att Jesus är Kristus, den smorde som är född av Gud. Att tro att Gud lever är att tro att Jesus är Guds levande son. Om vi ser och tror att det är så väcks en längtan efter att leva i relation till denna levande Gud. Det kommer till uttryck i en längtan efter att vilja försöka leva efter Guds bud. För den som tror och älskar Gud är buden ingen tung börda. Buden är inte tunga därför att Jesus redan burit den tyngsta bördan Tron berättar att Jesus som Guds son har burit den tyngsta bördan och flyttat världens yttersta gräns in i Guds fullbordade framtid. Att tro är att lita på att livets seger över döden redan är vunnen.

Att leva i tro är att låta trons konsekvenser visa sig i det levande livet. Det betyder en levande längtan efter att försöka leva i enlighet med Guds bud. Att med sitt liv visa, gestalta och berätta att relationen till Gud spelar roll och gör skillnad. Att vara kristen på ett sådant sätt andra människor också vill vara det. Att på riktigt och i det levande livet försöka leva i tro på Jesus Kristus så att det märks och syns. Nej, det handlar inte om någon gärningslära. Det handlar om att leva med en tro, en glädje och ett hopp som syns, märks och smittar av sig på andra. Att med hopp och glädje vittna om ett skonsamt ok och en börda som är lätt.

Det är inte svårt och det är ingen egentlig börda för den som tror och älskar Gud. Men det behöver synas och märkas. Att trons glädje och trons hopp syns och märks i det levande livet – det är det som kallas att vittna. Det är att låta det egna livet bli ett vittnesbörd om den Jesus Kristus som har besegrat världen en gång för alla.

"Christ's commands may not be defined as unfulfillable, and their fulfillability may not be restricted to wish and intention." (Barth s. 124)

• Barth, Karl, 2005: The Theology of the Reformed Confessions. Louisville: Westminster Knox Press.

#94. Helgmålsbön...

Kära Gud

Tack för veckan som har varit

Tack för konfirmandlägrets alla glädjeämnen

Tack för våra nyfikna och underbara konfirmander

Tack för våra fenomenala och omtänksamma ungdomsledare

Tack för stiftsgårdens omsorgsfulla personal

Tack för kloka och och fantastiska kollegor

Tack för alla fina och soliga dagar

Tack för allt hopp och all glädje

Tack för all Din kärlek, nåd och barmhärtighet

Tack för att Du har gått vid vår sida

Tack för att vi får vara Din kyrka

I Jesu namn

#93. Påskdagen...

"När sabbaten var över köpte Maria från Magdala och Maria, Jakobs mor, och Salome välluktande kryddor för att gå och smörja honom. Tidigt på morgonen efter sabbaten kom de till graven när solen gick upp. Och de sade till varandra: 'Vem skall rulla undan stenen från graven åt oss?' Men så fick de se att stenen var bortrullad, den var mycket stor. De gick in i graven och såg en ung man i lång vit dräkt sitta där till höger, och de blev förskräckta. Men han sade till dem: 'Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd. Men gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna: "Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er."' Då lämnade de graven och sprang därifrån, darrande och utom sig. Och de sade ingenting till någon, för de var rädda. När Jesus hade uppstått på morgonen efter sabbaten visade han sig först för Maria från Magdala, från vilken han hade drivit ut sju demoner. Hon gav sig i väg och berättade det för dem som varit tillsammans med honom och som nu sörjde och grät. När de fick höra att han levde och att hon hade sett honom trodde de inte på det. Därefter visade han sig i annan skepnad för två av dem medan de var på väg ut på landet. Också de gick bort och berättade det för de andra, men inte heller de blev trodda. Sedan visade han sig också för de elva medan de låg till bords, och han förebrådde dem deras otro och halsstarrighet, då de inte hade trott på dem som sett honom uppstånden." (Markus 16:1–14)

Halleluja… Halleluja… Halleluja… Halleluja…

Jesus Kristus är uppstånden från de döda! Han är sannerligen uppstånden.

Mitt hjärta sjunger…

Under över alla under, allt förlät han mig en gång.

Om hans underbara godhet glad jag sjunger nu min sång.

Han har öppnat pärleporten så att jag kan komma in.

Genom korset har han frälst mig och bevarar mig som sin.

…

Så tänkte inte Maria, Maria och Salome när de tidigt den där morgonen klev in i graven och såg, vad de måste ha trott var, ett spöke. Det hjälpte inte att han försökte lindra deras chock och rädsla genom att vara trevlig. De stod som förstenade tillräckligt länge för att den där figuren skulle hinna säga de där orden som de sedan inte berättade för någon om. I pur förskräckelse sprang de fort fort därifrån. Och vem av oss hade inte sprungit? Vem av oss hade inte lagt benen på ryggen och sprungit så långt benen och flåset hade räckt? För han var ju för sjutton gubbar död!

De såg honom dö på det där korset, på det där hemska och vidriga korset. Hans kropp var svårt sargad och han var verkligen stendöd när de lade honom i den där klippgraven. De hade känt sorgen och förtvivlan. De hade gråtit och gått sönder inombords när hoppet dog med honom. De såg honom dö och såg honom som död. Nu kliver de in graven där de vet att lade hans döda kropp. Och de möts av inget annat än en spökliknande gestalt som pratar om att hans kropp inte är kvar där de lade den. Vem av oss hade inte blivit livrädd?

Det hela är ju jättekonstigt och inte så lite läskigt. För vi vet ju med största säkerhet att den som dör förblir död. Vi vet ju att döden är en kompromisslöst enkelriktad gata. Går man genom den dörren så slås den igen bakom en och ingen som gått igenom kommer någonsin tillbaka. Vi vet ju att det är så. Och så händer det här. Maria, Maria och Salome sade inget först. Det hela var ju bara för konstigt.

Men Jesus hade inte lämnat graven för att försvinna bort i ingenting. Jesus gav sig till känna för Maria. Det konstiga blev ännu mer konstigt. Och det konstiga spred sig när Jesus envisades med att ge sig till känna för än fler. Det går lite kalla kårar längs ryggraden vid tanken. Att den som är död ger sig till känna på ett omisskännligt sätt. Det här var alldeles nytt för Maria och de andra. Det var något helt okänt. Det hade aldrig hänt förut. Men nu händer det igen och igen. Jesus som var död lever och ger sig till känna på riktigt.

Det är klart att det var både konstigt och läskigt. Ni vet ju hur det är med berättelser om döda som kommer tillbaka, i sagorna och i spökhistorierna. De döda dyker ofta upp igen på grund av någon ouppklarad oförrätt. Ibland för att hämnas. När döda återkommer i sagorna har något blivit eller varit fel. De är anomalier, avvikelser som beror på att något har gått fel. Med sådana berättelser i bagaget hade lärjungarna anledning att vara oroliga och rädda när de hörde ryktet om att Jesus hade kommit tillbaka. För de hade svikit honom, de hade förrått honom och de hade förnekat honom när det verkligen gällde. Så när de nu hör ryktet om att Jesus ger sig till känna trots att han var död så har lärjungarna goda anledningar att låsa om sig och säga "ojdå". Så de valde att inte tro på ryktena, de valde att inte tro på det de hörde. De satte nog brödbiten och vindruvan i halsen när Jesus dök upp mitt under middagen den där kvällen och bannade dem för att de inte trodde på vad som berättades.

Det började med andra ord inte så bra. När den nya skapelsen skulle sjösättas. När det nya förbundet skulle implementeras i skapelsen. När orden "se, jag gör allting nytt" skulle omsättas i praktiken. De första reaktionerna från lärjungarna var inte särskilt uppmuntrande. Alltihop möttes av rädsla, av bristande tro och inte så lite tjurskallighet. Det är inte utan att man kan ana att Jesus suckade en aning, även som uppstånden. Men på något sätt gick det i alla fall.

På något sätt övervanns de första tveksamheterna och den första rädslan. Framför allt – på något sätt har den uppståndne och levande Jesus fortsatt att ge sig till känna för människor. Genom århundraden och alldeles på riktigt. Jesu uppståndelse visade sig vara allt annat än en saga. Vi människor har fortsatt att bli rädda. Fortsatt att oftare tvivla än tro. Fortsatt att vara tveksamma och tröga. Så har det alltid varit och så kommer det att alltid att vara. Men Jesus envisas med att ge sig till känna för oss i alla fall, alldeles på riktigt. Vi, med alla våra fel och brister, är kyrkan som har fått uppgiften och uppdraget att berätta för världen, samtiden och framtiden att den uppståndne Jesus lever och fortsätter att ge sig till känna för oss och alla människor. Att det är alldeles sant och alldeles på riktigt.

Vi är inte kyrka av egen kraft. Vi är inte kyrka för vår egen skull. Vi är inte ens kyrka för varandras skull. Vi är kyrka för Guds skull. För uppståndelsen handlar i första hand inte om dig, mig eller oss. Jesu uppståndelse handlar om Gud. Uppståndelsen berättar om vem Gud är. Gud är den som uppväckte Jesus från de döda. Det är vem Gud är. Varken mer eller mindre. Att vi berättar för andra människor om just att den Guden lever är vad som gör oss till kyrka. Inget annat. Vi har ingen annan egentlig uppgift. Vårt uppdrag är att vittna om den Gud som på Påskdagen uppväckte Jesus från de döda. När vi är en gemenskap som med vår tro, med allt vi säger och allt vi gör pekar på Jesus och säger: "Vi bekänner oss till den Gud som uppväckte Jesus från de döda" – då är vi kyrka på riktigt. Antingen är vi den Gudens kyrka eller så är vi inte kyrka alls.

När någon undrar vem den där Jesus som har uppväckts från de döda är, då berättar vi om den Jesus som Matteus, Markus, Lukas och Johannes berättar om. För det finns ingen annan Jesus som Gud har uppväckt från de döda. Det är om detta vi ska berätta. Detta fantastiska glädjebudskap – att Gud verkligen och alldeles på riktigt har uppväckt Jesus från de döda – är vårt bara så länge vi ger det vidare till andra. Vårt uppdrag är att ge den berättelsen vidare. Trots att vi kanske är rädda, trots att vi tvivlar och trots att vi ibland är till bredden fyllda med oss själva och vår egen förträfflighet. Trots alla vår fel och brister så är det vår enda uppgift som kristen kyrka – att vi envist, om och om igen, berättar om och vittnar om att Gud har uppväckt Jesus Kristus från de döda.

Och våra hjärtan ska sjunga så hela världen hör…

Under över alla under, allt förlät han oss en gång.

Om hans underbara godhet glada vi sjunger nu vår sång.

Han har öppnat pärleporten så att vi kan komma in.

Genom korset har han frälst oss och bevarar oss som sina.

Jesus Kristus är uppstånden från de döda! Han är sannerligen uppstånden.

Halleluja… Halleluja… Halleluja… Halleluja…

#92. Långfredagen...

"De korsfäste honom, och de delade hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem. Det var vid tredje timmen som de korsfäste honom. […] Med ett högt rop slutade Jesus att andas." (Markus 15:24-25, 37)

Gud är död. I Jesu gestalt dog Gud på korset. Gud dog en riktig död och är alldeles död. Gud gav upp allt sitt eget för att kompromisslöst dela människans villkor. Ända in i döden, det mänskliga livets yttersta begränsning.

Med Jesus dog allt hopp. Hela skapelsen står som bedövad av det oerhörda faktum att Gud själv är död. Kvar finns bara en dov, ekande och öronbedövande tystnad. Ljudet av ljudets upphörande. Gud är död.

#91. Skärtorsdagen...

"Mose och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste gick upp på berget, och de såg Israels Gud. Under hans fötter var som ett golv av safir; det liknade själva himlen i klarhet. Han lyfte inte sin hand mot de främsta i Israel. De skådade Gud, och de åt och drack." (2 Mos 24:9-11) 

"Medan de åt tog han ett bröd, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem och sade: 'Ta detta, det är min kropp.' Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem, och de drack alla ur den. Han sade: 'Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många. Sannerligen, aldrig mer skall jag dricka av det vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.'" (Markus 14:22-25)

Det är samma Gud då som nu. Samma Gud som räddade israeliterna ur fångenskapen i Egypten ger sig till känna i Jesu gestalt. Mose och Aron möter samma Gud på det där berget som lärjungarna möter i det där rummet. Det är samma Gud som ger sig till känna.

De förseglade förbundet med måltidsgemenskapens ritual. Mose och Aron skådade den Gud ingen fick se och leva. Och de åt och drack. Lärjungarna äter och dricker med samma Gud. Förbundet förseglas i måltidens gemenskap. När Gud avslöjar och uppenbarar sig.

Samma Gud möter oss i nattvardens bröd och vin. Förbundet förseglades då och förbundet förseglas idag. När vi äter och dricker i måltidens ritual och gemenskap. Det är samma Gud. Som räddade israeliterna ur fångenskapen. Som uppväckte Jesus från de döda.

När vi tar emot nattvardens bröd och vin tar vi emot just denna befriande och livgivande Gud i våra egna liv. Samma Gud, då som nu.

#90. Att offra sin son...

"Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna. Han tog med sig två tjänare och sin son Isak, högg veden till brännoffret och gav sig i väg mot den plats som Gud hade talat om. Den tredje dagen fick Abraham se platsen på avstånd. Då sade han till tjänarna: 'Stanna här med åsnan, medan jag och pojken går dit bort för att tillbe. Sedan kommer vi tillbaka till er.' Abraham tog veden till brännoffret och lät sin son Isak bära den. Själv tog han elden och kniven, och så gick de båda tillsammans. 'Far', sade Isak. 'Ja, min son', svarade Abraham. Isak sade: 'Här är eld och ved, men var är fåret som skall offras?' — 'Min son', sade Abraham, 'Gud utser åt sig det får som skall offras.' Så gick de båda tillsammans. När de kom fram till platsen som Gud hade talat om byggde Abraham ett altare. Han lade upp veden och band sedan sin son Isak och lade honom på altaret, ovanpå veden. Och Abraham sträckte ut handen och tog kniven för att offra sin son." (Genesis 22:3-10)

Finns det någonting vi är beredda att offra allting för? Finns det något vi är beredda att ge upp allt vårt eget för? Vad är vi beredda att avstå från för att vinna – ja, vadå? Berättelsen om Abraham och Isak ställer den frågan på sin yttersta spets. Abraham får frågan. Finns det någonting du är beredd att offra det käraste du har för? Din egen son? Allt ditt eget?

Stilla veckan och  den kommande Långfredagen påminner oss om att Gud själv ställdes inför just den frågan. Gud själv behövde svara på frågan – finns det någonting som är så viktigt, så angeläget, att jag är beredd att offra allt mitt eget för att få behålla det? Och Gud kom fram till ett oerhört svar. För Gud behövde uppenbarligen säga till sig själv – ja, det finns något som är viktigare än det som för stunden är allt mitt eget.

Det Gud tydligen förstod var att kärleken och relationen till dig, mig och alla andra människor är det viktigaste av allt. Du, jag, vi och mänskligheten visade sig vara viktigast av allt i Guds ögon. Till och med viktigare än Guds egen integritet. För Gud avslöjar sig, visar sig, gör sig själv bräcklig, sårbar och dödlig i Jesu gestalt. I Jesus offrar Gud sin omnipotens, sin odödlighet, sin transcendenta helighet – allt som gör Gud till Gud – för kärlekens skull. I Jesus Kristus offrar Gud sin gudomliga integritet för kärlekens skull.

I Jesu gestalt visar Gud sin kompromisslösa kärlek till människan och mänskligheten genom att offra allt sitt eget för att bli och vara helt immanent och tillgänglig för människan och människor. På Långfredagens kors sker Guds totala utgivande av hela sig själv. På korset offrar Gud allt sitt eget. För att vi och världen ska veta, förstå och våga tro att det inte finns någonting som står i vägen mellan Gud och människan.

Frågan ställdes till Abraham. Frågan ställs till var och en och oss. Finns det någonting vi är beredda att offra allt vårt eget för? I Jesus Kristus och på Långfredagens kors ger Gud oss och världen sitt svar på den frågan.

#89. Hjälp...

"De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: 'Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!'" (Markus 11:7-10)

"Hosianna!" – "Hjälp oss! Rädda oss!"

Varför ropar man på hjälp? Varför ropar man efter räddning?

Först behöver man inse att man behöver hjälp. Inse att man behöver räddas.

Sedan behöver man tro att det finns hjälp att få. Att det finns en räddning.

Till sist behöver man lita på att det finns någon som kan hjälpa. Någon som kan rädda.

Då ropar man på hjälp och räddning.

Folket i Jerusalem behövde hjälp. De behövde räddningen.

De trodde att hjälp fanns att få. Det trodde att räddningen var möjlig.

De litade på att Jesus var den som kunde hjälpa. Att Jesus kunde rädda.

Därför ropade folket på hjälp och räddning när Jesus kom.

Vi behöver förstå att vi behöver hjälp. Vi behöver inse att vi behöver räddas.

Vi behöver tro att det finns hjälp att få. Att vi kan bli räddade.

Vi behöver lita på att Jesus är den kan hjälpa oss och rädda oss.

Till och med undan döden.

#88. No compassion...

"Swedish people don't know about death. Swedish people don't know death."

Min väns pappa överlevde Abu Grahib. På Saddam Husseins tid. Tre månader av tortyr. Han överlevde men gick sönder. De flydde till Libanon. Där överlevde min vän tjugo års inbördeskrig. Ett Beirut i ruiner. Mördade släktingar och vänner. Ständig rädsla. Kamp för överlevnad – kroppslig, existentiell och känslomässig. Den ständigt närvarande döden.

Min vän bor i Sverige sedan många år. Kämpar med språket. Med kulturskillnaderna. Med bristen på medkänsla. Jo, min vän ser den bristen tydligare än mycket annat. Det är så mycket som är så bra. Tryggheten. Samhällets relativa stabilitet. Samhällets organisation är relativt välfungerande. Människors relativa godhet. Det mesta fungerar. Men i allt som fungerar så bra finns en påtaglig brist. "Such a cold country. No compassion" sade min vän. Ingen medkänsla. I krigets Libanon var medkänsla skillnaden mellan liv och död. Där ingen medkänsla fanns, där fanns bara död. Kyla istället för känsla för varandra. Min vän har hjälpt mig att se det på ett annat sätt. Och min vän har delvis rätt.

Samtalen med min vän har kastat ljus på vårt offentliga samtal. Är det något som saknas i det offentliga samtalet så är det medkänsla, empati. En politiker gör bort sig ena veckan. Poliser agerar i enlighet med direktiv andra veckan. Den tredje veckan är det någon annan som säger något annat. Fjärde veckan går drevet. Det skrivs och tycks massor om allt. Domarna faller hårt. Någon nåd finns inte att få. Barmhärtigheten lyser med sin frånvaro.

På något sätt har det blivit legitimt att utsätta människor för det som inte är något annat än medial misshandel. Ibland blir det inget annat än vulgärt. Som när någon offentligen uttrycker en önskan om att skjuta (!) en annan. Och då finns det andra som uttrycker sitt gillande... Det är här någonstans som samtalen med min vän blir aktuella. För det spelar roll hur vi pratar och skriver om varandra. Våldet börjar alltid med att det pratas om våld. Då den brinnande politiska övertygelsen har fått medkänslan att svalna, fått hjärtat att kallna och bli till sten. Våldet börjar alltid där.

Min vän har sett och levt i konsekvenserna av sådana övertygelser. Övertygelser som brinner av självrättfärdighet. Övertygelser som har trängt undan all medkänsla för andra. Konsekvenserna är inget annat än destruktiva.

Stilla veckan påminner oss om den kommande döden. Om livets allvar. Stilla veckan påminner oss om det vi inte vill men behöver påminnas om. Att vi alla ska dö och förlora varandra. I dödens närhet växer medkänslan för andra fram. Antingen med sin skriande frånvaro. Eller som ett obändigt trots mot livets förgänglighet. Den medkänslan – den som trotsar döden och alltid värnar om varje människas oändliga värde – behöver vi påminna varandra om. Vi behöver hjälpas åt för att hålla medkänslan vid liv. Inte minst i det offentliga samtalet. Kanske alldeles särskilt när vi diskuterar vårt samhälle och politik.

På fredag påminns vi alla om varför.