#93. Påskdagen...

"När sabbaten var över köpte Maria från Magdala och Maria, Jakobs mor, och Salome välluktande kryddor för att gå och smörja honom. Tidigt på morgonen efter sabbaten kom de till graven när solen gick upp. Och de sade till varandra: 'Vem skall rulla undan stenen från graven åt oss?' Men så fick de se att stenen var bortrullad, den var mycket stor. De gick in i graven och såg en ung man i lång vit dräkt sitta där till höger, och de blev förskräckta. Men han sade till dem: 'Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd. Men gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna: "Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er."' Då lämnade de graven och sprang därifrån, darrande och utom sig. Och de sade ingenting till någon, för de var rädda. När Jesus hade uppstått på morgonen efter sabbaten visade han sig först för Maria från Magdala, från vilken han hade drivit ut sju demoner. Hon gav sig i väg och berättade det för dem som varit tillsammans med honom och som nu sörjde och grät. När de fick höra att han levde och att hon hade sett honom trodde de inte på det. Därefter visade han sig i annan skepnad för två av dem medan de var på väg ut på landet. Också de gick bort och berättade det för de andra, men inte heller de blev trodda. Sedan visade han sig också för de elva medan de låg till bords, och han förebrådde dem deras otro och halsstarrighet, då de inte hade trott på dem som sett honom uppstånden." (Markus 16:1–14)

Halleluja… Halleluja… Halleluja… Halleluja…

Jesus Kristus är uppstånden från de döda! Han är sannerligen uppstånden.

Mitt hjärta sjunger…

Under över alla under, allt förlät han mig en gång.

Om hans underbara godhet glad jag sjunger nu min sång.

Han har öppnat pärleporten så att jag kan komma in.

Genom korset har han frälst mig och bevarar mig som sin.

…

Så tänkte inte Maria, Maria och Salome när de tidigt den där morgonen klev in i graven och såg, vad de måste ha trott var, ett spöke. Det hjälpte inte att han försökte lindra deras chock och rädsla genom att vara trevlig. De stod som förstenade tillräckligt länge för att den där figuren skulle hinna säga de där orden som de sedan inte berättade för någon om. I pur förskräckelse sprang de fort fort därifrån. Och vem av oss hade inte sprungit? Vem av oss hade inte lagt benen på ryggen och sprungit så långt benen och flåset hade räckt? För han var ju för sjutton gubbar död!

De såg honom dö på det där korset, på det där hemska och vidriga korset. Hans kropp var svårt sargad och han var verkligen stendöd när de lade honom i den där klippgraven. De hade känt sorgen och förtvivlan. De hade gråtit och gått sönder inombords när hoppet dog med honom. De såg honom dö och såg honom som död. Nu kliver de in graven där de vet att lade hans döda kropp. Och de möts av inget annat än en spökliknande gestalt som pratar om att hans kropp inte är kvar där de lade den. Vem av oss hade inte blivit livrädd?

Det hela är ju jättekonstigt och inte så lite läskigt. För vi vet ju med största säkerhet att den som dör förblir död. Vi vet ju att döden är en kompromisslöst enkelriktad gata. Går man genom den dörren så slås den igen bakom en och ingen som gått igenom kommer någonsin tillbaka. Vi vet ju att det är så. Och så händer det här. Maria, Maria och Salome sade inget först. Det hela var ju bara för konstigt.

Men Jesus hade inte lämnat graven för att försvinna bort i ingenting. Jesus gav sig till känna för Maria. Det konstiga blev ännu mer konstigt. Och det konstiga spred sig när Jesus envisades med att ge sig till känna för än fler. Det går lite kalla kårar längs ryggraden vid tanken. Att den som är död ger sig till känna på ett omisskännligt sätt. Det här var alldeles nytt för Maria och de andra. Det var något helt okänt. Det hade aldrig hänt förut. Men nu händer det igen och igen. Jesus som var död lever och ger sig till känna på riktigt.

Det är klart att det var både konstigt och läskigt. Ni vet ju hur det är med berättelser om döda som kommer tillbaka, i sagorna och i spökhistorierna. De döda dyker ofta upp igen på grund av någon ouppklarad oförrätt. Ibland för att hämnas. När döda återkommer i sagorna har något blivit eller varit fel. De är anomalier, avvikelser som beror på att något har gått fel. Med sådana berättelser i bagaget hade lärjungarna anledning att vara oroliga och rädda när de hörde ryktet om att Jesus hade kommit tillbaka. För de hade svikit honom, de hade förrått honom och de hade förnekat honom när det verkligen gällde. Så när de nu hör ryktet om att Jesus ger sig till känna trots att han var död så har lärjungarna goda anledningar att låsa om sig och säga "ojdå". Så de valde att inte tro på ryktena, de valde att inte tro på det de hörde. De satte nog brödbiten och vindruvan i halsen när Jesus dök upp mitt under middagen den där kvällen och bannade dem för att de inte trodde på vad som berättades.

Det började med andra ord inte så bra. När den nya skapelsen skulle sjösättas. När det nya förbundet skulle implementeras i skapelsen. När orden "se, jag gör allting nytt" skulle omsättas i praktiken. De första reaktionerna från lärjungarna var inte särskilt uppmuntrande. Alltihop möttes av rädsla, av bristande tro och inte så lite tjurskallighet. Det är inte utan att man kan ana att Jesus suckade en aning, även som uppstånden. Men på något sätt gick det i alla fall.

På något sätt övervanns de första tveksamheterna och den första rädslan. Framför allt – på något sätt har den uppståndne och levande Jesus fortsatt att ge sig till känna för människor. Genom århundraden och alldeles på riktigt. Jesu uppståndelse visade sig vara allt annat än en saga. Vi människor har fortsatt att bli rädda. Fortsatt att oftare tvivla än tro. Fortsatt att vara tveksamma och tröga. Så har det alltid varit och så kommer det att alltid att vara. Men Jesus envisas med att ge sig till känna för oss i alla fall, alldeles på riktigt. Vi, med alla våra fel och brister, är kyrkan som har fått uppgiften och uppdraget att berätta för världen, samtiden och framtiden att den uppståndne Jesus lever och fortsätter att ge sig till känna för oss och alla människor. Att det är alldeles sant och alldeles på riktigt.

Vi är inte kyrka av egen kraft. Vi är inte kyrka för vår egen skull. Vi är inte ens kyrka för varandras skull. Vi är kyrka för Guds skull. För uppståndelsen handlar i första hand inte om dig, mig eller oss. Jesu uppståndelse handlar om Gud. Uppståndelsen berättar om vem Gud är. Gud är den som uppväckte Jesus från de döda. Det är vem Gud är. Varken mer eller mindre. Att vi berättar för andra människor om just att den Guden lever är vad som gör oss till kyrka. Inget annat. Vi har ingen annan egentlig uppgift. Vårt uppdrag är att vittna om den Gud som på Påskdagen uppväckte Jesus från de döda. När vi är en gemenskap som med vår tro, med allt vi säger och allt vi gör pekar på Jesus och säger: "Vi bekänner oss till den Gud som uppväckte Jesus från de döda" – då är vi kyrka på riktigt. Antingen är vi den Gudens kyrka eller så är vi inte kyrka alls.

När någon undrar vem den där Jesus som har uppväckts från de döda är, då berättar vi om den Jesus som Matteus, Markus, Lukas och Johannes berättar om. För det finns ingen annan Jesus som Gud har uppväckt från de döda. Det är om detta vi ska berätta. Detta fantastiska glädjebudskap – att Gud verkligen och alldeles på riktigt har uppväckt Jesus från de döda – är vårt bara så länge vi ger det vidare till andra. Vårt uppdrag är att ge den berättelsen vidare. Trots att vi kanske är rädda, trots att vi tvivlar och trots att vi ibland är till bredden fyllda med oss själva och vår egen förträfflighet. Trots alla vår fel och brister så är det vår enda uppgift som kristen kyrka – att vi envist, om och om igen, berättar om och vittnar om att Gud har uppväckt Jesus Kristus från de döda.

Och våra hjärtan ska sjunga så hela världen hör…

Under över alla under, allt förlät han oss en gång.

Om hans underbara godhet glada vi sjunger nu vår sång.

Han har öppnat pärleporten så att vi kan komma in.

Genom korset har han frälst oss och bevarar oss som sina.

Jesus Kristus är uppstånden från de döda! Han är sannerligen uppstånden.

Halleluja… Halleluja… Halleluja… Halleluja…