20 februari 2022

#615. Sexagesima…

”Några i hopen som hörde detta sade: ’Han måste vara Profeten’, och några sade: ’Han är Messias.’ Men andra sade: ’Inte kommer väl Messias från Galileen? Säger inte skriften att Messias skall vara av Davids ätt och komma från Betlehem, byn där David bodde?’ Så blev hopen oenig om honom. Några ville gripa honom, men ingen lyfte sin hand mot honom. När deras folk kom tillbaka frågade översteprästerna och fariseerna: ’Varför har ni inte tagit hit honom?’ De svarade: ’Aldrig har någon människa talat som han.’ Då sade fariseerna till dem: ’Har ni också blivit vilseledda? Finns det någon i rådet eller bland fariseerna som tror på honom? Men den stora hopen, som inte kan lagen, den är förtappad.’ Nikodemos, som själv satt i rådet och som tidigare hade sökt upp Jesus, sade: ’Inte dömer väl vår lag någon utan att man först har hört honom och tagit reda på vad han gör?’” (Johannes 7:40–51)

Jesus befann sig i Jerusalem. Det var Lövhyddehögtidens tid och staden var fylld av firande människor. Jesus hade tagit sig dit i lönndom för han visste att fanns en dödsdom hängande över honom och ännu var tiden inte inne. När halva högtiden var förbi gav han sig till känna och började undervisa vid templet. Det uppstod diskussioner om honom och folk diskuterade med Jesus om hans ärende. Fariseerna och översteprästerna fick veta att Jesus var i Jerusalem och försökte få honom gripen utan att lyckas.

”På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ’Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.’ Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.” (Johannes 7:37–39)

Några i hopen som hörde honom tala blev övertygade om att Jesus var en profet, att han var en någon som kommer med ett budskap från Gud själv. Några blev övertygade om att Jesus var Messias, den någon som Gud skulle sända för att rädda och befria det judiska folket från dess världsliga bojor. Andra betvivlade att Jesus kunde vara Messias eftersom hans ursprung inte riktigt stämde överens med föreställningarna om varifrån och hur Messias skulle ge sig till känna. De hade olika uppfattningar om Jesus och de började bråka med varandra om saken. Några ville gripa honom, andra lyfte inte ett finger för att göra honom illa.

Redan från första början har det funnits olika uppfattningar och oenighet om vem Jesus är och vad hans ärende handlar om. Några såg honom som en Guds budbärare, andra som en folkets befriare och ytterligare andra betraktade honom som inget av det. En del ville fjättra honom och andra brydde sig inte om honom alls. De olika åsikternas konflikter om Jesus fanns där från början och de finns fortfarande. All världens olika kyrkliga samfund vittnar om att inte ens den kristna kyrkan som sådan är överens med sig själv om vem Jesus är och vad hans gärning betyder för oss. Det är ett lite sorgligt faktum att det är så. Men det kanske inte är så konstigt i ljuset av att det är Gud själv som har gett sig till känna i, med och genom Jesus. Gud som sådan är svår att fånga både i ord och tankar. Uppfattningarna om honom är dömda att vara olika.

I någon mening var och är Jesus allt det där som påstods om honom. Han var en profet och han är en Guds budbärare. Han är världens Messias, en folkets och människans befriare som befriar människor från världsliga bojor och från existensens olika former av fångenskaper. Dessutom, i ljuset av korsfästelsen, hans död och uppståndelse så är Jesus mycket mer än så. Även om han kom till och gav sig till känna för världen på ett sätt som ingen kunde ha förutsett. Jesus var och är Gud själv förkroppsligad som människa. Jesus är Gud själv manifesterad i världen för världen.

Översteprästerna och fariseerna försökte kontrollera Jesus och de blev irriterade av att deras egna utsända inte lyckats gripa honom. Deras utsända hade hört Jesus tala och kunde inte förmå sig att gripa honom. De skriftlärda såg sig som lite förmer än den stora hopen som ”inte kunde lagen” och de betraktade dem som lyssnade på och tog till sig vad Jesus sade som förtappade. Även i vår tid och i vår egen kyrka finns det makthavare som likt översteprästerna och fariseerna tycker sig vara lite förmer och ser ner på hopen som tar till sig vad Jesus säger och lever ut sin kristna tro. När kyrkans makthavare agerar på det sättet då ska det vara en källa till glädje. Då vet vi i kyrkans gudstjänstfirande församlingar att vi befinner oss i närheten av Jesus. Det är en kristen människas frihet som stör makthavarna.

Nikodemos var en av fariseerna som konfronterade Jesus i Jerusalem. Men han var annorlunda. Nikodemos hade sökt upp Jesus en natt och bekräftade för Jesus att han trodde att Jesus var sänd av Gud. De samtalade en stund och Jesus undervisade Nikodemos om att bli född på nytt genom tron på Guds son. Vid konfrontationen i Jerusalem tog Nikodemos till orda och försvarade Jesus. ”Inte dömer väl vår lag någon utan att man först har hört honom och tagit reda på vad han gör?” sade han. De andra skriftlärda tillrättavisade Nikodemos och försökte tysta honom genom att skambelägga honom. Som även våra tiders makthavare brukar göra.

Men Nikodemos lät sig inte skrämmas till tystnad. Han dök upp igen i samband med gravläggningen av Jesus. Han kom med myrra och aloe i stora mängder till svepningen av Jesu kropp. Det spelar stor roll att Nikodemos hade med sig just myrra till svepningen och gravläggningen. Myrra var en väldoftande rökelsekrydda som var förknippad med vördnad för det kungliga och tillbedjan av det gudomliga. Med gravläggningens myrra bekräftade Nikodemos sin uppfattning att Jesus var och är den Guds son som han utgav sig för att vara.

Så, när vi har olika uppfattningar om vem Jesus är och vad han betyder för oss då står vi i gott sällskap med de första som såg och hörde honom och med alla tiders kristna som har gått före oss. Det är i sin ordning att vi har olika uppfattningar om Jesus. Olikheter är inte alltid felaktigheter. Men vi gör gott i att försöka vara och göra som den påläste Nikodemos. Vi gör gott i att söka upp Jesus med våra frågor och samtala med honom om våra tankar. Vi gör gott i att ta Jesus i försvar när någon förnekar honom. Vi gör gott i att inför för andra bekräfta vår kristna tro att Jesus från Nasaret är Guds son. Vi gör gott i att, likt Nikodemos, ta vår kristna tro på allvar och dela med oss av den till andra.

1 februari 2022

#614. Seglora smedjas uppgång och fall…

”Åren med Seglora smedja skapade en polarisering inom Svenska kyrkan. För lång tid skruvade Seglora ett lock på angelägna teologiska, kyrkliga och samhälleliga diskussioner. De locket har successivt öppnats, men helt borta är det inte. Allvarligast ur ett samhällsperspektiv var förstås Segloras och Hjärtas målmedvetna arbete för att normalisera islamofascismen. Den normaliseringen hade en direkt motsvarighet i Tro och Solidaritets agenda. I dag är Seglora smedja ingen aktiv arena längre och de som hårdast drev frågorna får nu alltså starta en egen marginaliserad Hjärta-grupp. Men, inom Svenska kyrkan glömmer vi inte vad som skedde för tio år sedan och vilka aktörerna var. Vi minns hur de omhuldades av biskopar, finansierades och fick fritt spelrum.” (Annika Borg i Världen Idag)

Med anledning av stormen i vattenglaset som orsakades av att Mattias Irving tvingades att lämna socialdemokratiska Tro och solidaritets förening Hjärta skrev Annika Borg om erfarenheterna av Seglora Smedja i Världen Idag: ’Jag glömmer inte Seglora Smedjas härjningar’. Seglora Smedja skulle inledningsvis vara en plattform för kyrklig bildning och opinionsbildning under ledning av Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz. Det stod tidigt klart att det i praktiken handlade om renodlad socialdemokratisk opinionsbildning i och omkring Svenska kyrkan. Mattias Irving dök inom kort upp som ’webmaster’ för Seglora Smedjas hemsida och det skrevs snart om både Breivik och Himmler i relation till kristen tro och Svenska kyrkan (#49).

Helle Klein, Ewa Lindqvist Hotz och Mattias Irving förstörde mycket för och i kyrkan under åren som de härjade med Seglora Smedja. Det var mycket kyrklig glädje och många kyrkliga förtroenden som slogs sönder när Klein, Lindqvist Hotz och Irving hänsynslöst vevade omkring sig med Seglora Smedjas skrupelfria ’opinionsbildning’. Man blev ofta förskräckt och förundrades över att Klein och Lindqvist Hotz, som ju ändå är prästvigda, kunde vara så oerhört skoningslösa när de gav sig på kyrkans eget folk med sina texter. De hade ingen empati, nåd eller barmhärtighet till övers för den eller de som hade och uttryckte åsikter som skiljde sig från deras. Det var tidvis ganska fasansfullt.

När Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz drog igång sina härjningar med rena personangrepp (#32) skrev jag ett öppet brev till dåvarande biskopen i Stockholm Eva Brunne om det verkligen var så här vi skulle ha det i stiftet (#33). Jag visste inte då att socialdemokraten Eva Brunne skulle bli en av Seglora Smedjas främsta välgörare. Jag var då naiv nog att tro att en biskop i Svenska kyrkan i sitt ämbete bär ett större ansvar för den kristna kyrkans väl än för sin egen politiska övertygelse. Så var det inte med Eva Brunne och hennes biskopsgärning var början på slutet av mitt förtroende för vår kyrkas biskopar.

Ibland är sagan den lögn som kommer närmast sanningen, så jag skrev en saga om skeppet Smedjan som härjade runt ett litet hav som hette Trons och Den Fria Tankens Hav (#51). Mattias Irving gick i svaromål på Twitter och visade prov på den arroganta och hånfulla översittarattityd som var Seglora Smedjas adelsmärke när det begav sig. (Se nedan, skärmdump från 2012.)


I början av 2013 försåg partiet Helle Klein med ett nytt jobb på tidningen Dagens Arbete och Seglora Smedjas verksamhet bestod därefter av ’nättidningen’ Dagens Seglora som var en hemsida där Mattias Irving klippte och klistrade in texter. Mattias Irving omvandlades till ’chefredaktör’ för hemsidan som påstod sig vara en tidning. I oktober 2013 avvecklades Smedjans kontor och Helle Klein tog med sig den röda skinnsoffan, som köpts in till stiftelsen Seglora Smedja för donerade pengar, till sitt nya kontor på Dagens Arbete. 
(Se nedan, skärmdump från 2013.) 


Seglora Smedja förde en tynande tillvaro på hemsidan Dagens Seglora och med diverse aktiviteter fram till slutet av 2017. 
Klein och Lindqvist Hotz ägnade sig åt annat och dök upp ibland i samband med något event. Där någonstans, jag minns inte exakt när, fick Mattias Irving tjänsten som ’politisk sekreterare’ i socialdemokratiska Tro och solidaritet. Detta trots att Irving ivrigt hävdade att Seglora Smedja inte hade någonting med det socialdemokratiska partiet att göra (#230). Från den positionen har han 'opinionsbildat' för Socialdemokraterna fram tills nu. Det sista som publicerats på Dagens Seglora skrevs i januari 2018.

Seglora Smedja var ett socialdemokratiskt projekt och en plattform för partipolitisk opinionsbildning i och omkring Svenska kyrkan. Stiftelsens verksamhet finansierades bl.a. av Stockholms stift under Eva Brunnes tid som biskop och av Lunds stift under Antje Jackeléns tid som biskop. I Stockholm stift tilldelades Seglora Smedja både stiftsbidrag och stiftskollekter (#59, #188, #229, #317). Eva Brunne och Antje Jackelén var och är medansvariga för den stora skadan som Helle Klein, Ewa Lindqvist Hotz och Mattias Irving med flera tillfogade Svenska kyrkan under åren när stiftelsen Seglora Smedja var som mest aktiv. Deras ansvar för illgärningarna är inskriven i historien.

I skuggan av Kleins, Lindqvist Hotz och Irvings hänsynslösa härjningar bredde den partipolitiska åsiktsdiktaturens tystnad och självcensurens rädsla ut sig i kyrkan. Stora mängder förtroende förstördes och mycket kyrklig glädje slogs sönder av Smedjans verksamhet – med aktivt stöd av Eva Brunne och av Antje Jackelén och med passivt stöd av övriga biskopar. Den destruktiva cirkusen runt Seglora Smedja blottlade den sorgliga partipolitiseringen i vår kyrka och belyste påtagliga brister i Svenska kyrkans episkopala ledarskap. (Se nedan, skärmdump från 2013.) #62. När mobbare vinner…


Man kan fundera på det faktum att partiet Socialdemokraterna nu har förklarat Mattias Irving – som högljutt har bedrivit socialdemokratisk opinionsbildning legitimerad av Helle Klein och sanktionerad av Eva Brunne och Antje Jackelén – för persona non grata i partiet. Mattias Irving har kastats ut ur partiet men de kyrkliga maktmänniskorna som uppmuntrade honom och som möjliggjorde hans opinionsbildande verksamhet sitter kvar i orubbat bo. D
et hela är en ganska smutsig historia. Att Svenska kyrkan har stöttat Seglora smedja är orättfärdigt på många olika sätt. Kvarstår gör även frågan om pengarna. Var har alla pengarna som Svenska kyrkan genom åren har försett stiftelsen Seglora Smedja med tagit vägen?

23 januari 2022

#613. Tredje söndagen efter Trettondedagen…

"I detsamma kom lärjungarna. De blev förvånade över att han talade med en kvinna, men ingen frågade vad han ville henne eller varför han talade med henne. Kvinnan lät sin vattenkruka stå och gick bort till staden och sade till folket där: ’Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?’ De gick ut ur staden för att söka upp honom. Under tiden sade lärjungarna till honom: ’Rabbi, kom och ät.’ Han svarade: ’Jag har mat att äta som ni inte känner till.’ Lärjungarna sade då till varandra: ’Kan någon ha kommit med mat till honom?’ Jesus sade: ’Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk. Ni säger: fyra månader till, så är det dags att skörda. Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd. Den som skördar får sin lön, han bärgar grödan till evigt liv, så att den som sått och den som skördar kan glädja sig tillsammans. Här gäller ju ordet att en sår och en annan skördar. Jag har sänt er att skörda där ni inte behövt arbeta. Andra har arbetat, och ni får lönen för deras möda.’ Många samarier från den staden hade kommit till tro på honom genom kvinnans ord när hon försäkrade: ’Han har sagt mig allt som jag har gjort.’ När samarierna kom till honom bad de honom stanna hos dem, och han stannade där två dagar. Många fler kom till tro genom hans egna ord, och de sade till kvinnan: ’Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.’” (Johannes 4:27–42)

Jesus var på väg från Judeen till Galileen och passerade genom Samarien. Det fanns en gammal konflikt mellan judarna och samarierna som gjorde att samarierna inte stod särskilt högt i kurs bland judarna. När Jesus och lärjungarna kom till staden Sykar stannade de vid Jakobs källa. Det var mitt på dagen och lärjungarna gick in till staden för att köpa mat. Jesus blev kvar vid källan. En samarisk kvinna kom för att hämta vatten och Jesus bad henne att ge honom något att dricka. De började att samtala med varandra. Kvinnan var väl införstådd med att judarna inte höll samarierna särskilt högt och undrade hur Jesus som jude kunde be henne som samarisk kvinna om hjälp. Samtalet mellan Jesus och den samariska kvinnan utvecklade sig till något som förändrade världen en gång för alla.

Det judiska folket utvaldes av Gud Fadern till att vara det folk på jorden som genom sin blotta existens ska vittna för alla folk om Guds existens och Guds förbund med människan. Förbundet var exklusivt och det judiska folket var ett vittnesbörd för världen genom att Gud uppenbarade sig i deras närhet. Det judiska folket pekade bort från sig själva och vittnade om Gud Faderns relation till människan när de levde i enlighet med förbundets lagar och traditioner. Med samtalet vid Jakobs brunn förändrades förbundets förutsättningar. När Jesus gav sig till känna som Messias för kvinnan vid källan då uppenbarade sig Gud för en någon som inte var en del av förbundets folk. ”Jag vet att Messias kommer” sade hon. Jesus sade till henne: ”Det är jag, den som talar till dig.”

Det gick som en stötvåg genom kvinnan och ut över hela världen. När Jesus talade med den samariska kvinnan och uppenbarade för henne att han är den Guds Messias som människan har väntat på då inträffade ett paradigmskifte. Av någon anledning beslutade sig Gud för att utvidga utrymmet för uppenbarelsen av sig själv. När Gud Fadern uppenbarade sig i Sonens gestalt för en kvinna som befann sig utanför förbundsfolkets gemenskap – hon var dessutom en någon som var av ett folk som låg i fejd med Guds eget folk – då utvidgades uppenbarelsens utrymme till att omfatta hela världen och till att omfamna alla folk.

Just då kom lärjungarna tillbaka. De förstod förstås inte vad som hade hänt. De såg Jesus och kvinnan och fastnade i de gamla vanliga frågorna. De blev förvånade över att han talade med en kvinna. Ingen frågade vad han ville henne eller varför han talade med henne. Men kvinnan hade förändrats i sitt inre och gav sig iväg för att berätta för andra om vad hon sett, hört och upplevt. Hon gick bort till staden och började vittna om att Jesus hade känt till hennes innersta och talat med henne som ingen annan. Folket i Sykar blev nyfikna och följde med henne ut ur staden för se Jesus med egna ögon och höra honom med egna öron.

Samtidigt som kvinnan vittnade och folket i staden gav sig iväg för att höra och se Jesus pågick ett samtal mellan Jesus och lärjungarna. Lärjungarna erbjöd Jesus den mat de hade köpt. Jesus började då att tala om mat, föda och näring på ett annat och ett nytt sätt. Han talade om att hans mat, föda och näring är att göra Guds vilja och fullborda Guds verk. Han liknade arbetet för Guds rike vid sådd och skörd och försökte få lärjungarna att förstå att de också var en del av det arbetet. Jesus uppmuntrade lärjungarna att lyfta blicken och se att Guds uppenbarelses skörd är stor och att de hade en uppgift att fylla i det pågående arbetet att fullborda Guds verk och avsikt med mänskligheten. Arbetet som lärjungarna skulle bidra med var vittnesbörd och förkunnelse. Att skörda är att med vittnesbörd och förkunnelse om vem Jesus är bringa in människor till trons gemenskap runt och med Jesus.

Medan Jesus lärjungarna stod där vid källan och talade om sådd och skörd kom folket från Sykar. De hade genom kvinnans vittnesbörd kommit till tro på att Jesus faktiskt är den han utger sig sig för att vara och de bad Jesus att stanna hos dem. Jesus stannade i staden i två dagar och många fler kom till tro genom hans egna ord. Många av de boende i Sykar var samarier. Att Jesus stannade hos dem var ett brott både mot konventioner och mot de gamla konflikternas ordning. Att Jesus uppenbarade sig för samarierna och att de kom till tro på Gud Fadern var ett brott mot den dittills rådande uppfattningen om förbundets utformning och omfattning. Att Gud Fadern lät sig uppenbaras i Sonen utanför den ordinarie ordningen och ramen för förbundet öppnade upp förbundet med Gud för alla som inte är värdiga. Det vill säga, även för var och en av oss och alla andra människor.

Jesus samtal med den samariska kvinnan vid Jakobs källa utanför Sykar var ett paradigmskifte i den långa berättelsen om Guds relation till sitt folk och om Guds relation till mänskligheten. Från den dagen råder det inga tveksamheter om att Gud Faderns omsorg och kärlek omfattar och omfamnar varje människa och alla människor. Guds förbund med mänskligheten är öppet och tillgängligt för var och en och alla som vill ta Evangeliets vittnesbörd och förkunnelsen om Jesus till sig och göra den kristna tron till sin i kyrkans gemenskap. Om eller när vi tillsammans gör det och menar det då kan vi med samarierna från Sykar vända oss till alla som vill lyssna och tillsammans säga om Jesus: ”Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.

Jesus uppmuntrade lärjungarna att bidra till fullbordandet av den mänsklighetens frälsning som Gud Fadern påbörjade med Jesus – genom att vittna om och förkunna det glada budskapet som Jesus liv, död och uppståndelse skulle visa sig vara. Att vittna om Evangeliet och berätta om Jesus för andra är att följa den uppmaningen och göra sig till en vingårdsarbetare som bidrar till den rikliga skörden. Jesus uppmaning till lärjungarna kvarstår och den är nu riktad till oss och till alla kristna. Vittna och förkunna.

9 januari 2022

#612. Första söndagen efter Trettondedagen…

"Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias. Men han svarade dem alla: ’Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.’ På detta och många andra sätt förmanade han folket när han förkunnade budskapet för dem. […] När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen och den heliga anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: ’Du är min älskade son, du är min utvalde.’” (Lukas 3:15–22)

Johannes var ingen välkammad och fager gestalt. Tvärtom. Johannes var väderbiten och kärv. Han levde i en vildmarkens kompromisslösa hårdhet i utkanten av samhällets gemenskap. Han bar kläder av kamelhår och läder. Han levde på gräshoppor och vildhonung. Johannes var allt annat än en välkammad figur som passade in i de tillrättalagda ”religiösa” sammanhangen. Men många kom från vida omkring och sökte upp honom för att låta sig döpas av honom. Många litade på och trodde att det Johannes sade och gjorde var viktigt och på riktigt. Kanske för att han talade sant om vem Gud egentligen är och om vad det faktiskt innebär för människan och människor. 'Omvänd er. Himmelriket är nära' förkunnade han högt och tydligt.

När de som hade konstruerat en välputsad och tillrättalagd ”religion” av Guds uppenbarelse dök upp då fylldes Johannes av helig vrede. Johannes dundrade när de religiösa makthavarna fariseerna och saddukeerna kom för bli döpta av honom. 'Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen.' Johannes utmanade och ifrågasatte dem som trodde sig ha rätt till någon världslig makt i förhållande till relationen mellan Gud och människan.

Johannes var så övertygande i sin förkunnelse att folket började fråga sig om det det kanske var han som var Messias. Men Johannes visste att han stod i annans tjänst och svarade dem: ’Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.’

Johannes var kärv som få och han förkunnade ankomsten av en någon som var om möjligt ännu kärvare. Han förstod att hans förkunnelse och dop var begränsade till denna världen. Och han förstod att den någon som han vittnade om har en makt och myndighet som går utanför ramarna för verkligheten som vi känner den. Med helig ande och eld ska han skilja agnarna från vetet vid själva existensens yttersta gräns. Johannes insåg allvaret och gjorde vad han kunde för att få folket att förstå att när Jesus ger sig till känna som den han är då är det på allvar. Då är det är på liv och död.

Sedan kom Jesus för att låta sig döpas av denna väderbitna, kärva och utmanande Johannes. Jesus och Johannes mödrar var släkt och de kände förmodligen varandra sedan barnsben. Johannes tyckte att det var lite konstigt att Jesus vill låta sig döpas av honom. Men Jesus insisterade. Johannes döpte Jesus på samma sätt som han döpte alla andra. Och det var då miraklet skedde. Det Johannes hade anat bekräftades i ett uppenbarelsens ögonblick som en gång för alla förändrade allt. För alla människor i alla tider. Himlen öppnade sig och den heliga anden kom ner över Jesus i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: ’Du är min älskade son, du är min utvalde.’

Guds uppenbarelse slog ut i full blom när Johannes döpte Jesus och himlen öppnade sig. Gud blottlade sitt innersta väsen när Faderns röst talade om Sonen i Andens manifestation. Det var inget annat än den absoluta uppenbarelsens totala epicentrum. Hela tillvarons absoluta mittpunkt. Nollpunkten. Där och då uppenbarade Gud sitt innersta väsen och sin treeniga identitet för världen. Det var som om Gud där och då förkunnade för hela sin mänsklighet 'det här är vem jag är.' Från den stunden kan vi med säkerhet säga vem den levande Guden är – Gud är Fadern och Sonen och Anden. Ingen annan och inget annat.

Johannes döpte Jesus, himlen öppnade sig och den heliga Anden kom ner över Jesus i en duvas skepnad. En röst hördes från himlen: ’Du är min älskade son, du är min utvalde.’ Himmelriket var nära för en kort stund när Gud uppenbarade sig för världen med sitt innersta treeniga väsen och sin djupaste identitet i Fadern och Sonen och Anden. Det hände där och då. Det händer fortfarande här och varje dag.

Det blir ingen välkammad och tillrättalagd ”religion” av att den levande Guden uppenbarar sig. Allt som är välordnat och tillrättalagt kastas omkull om eller när Gud uppenbarar sig igen. Därför att Gud är en treenig någon som lever och är fri. En treenig någon som lever och förändras. En treenig någon som inte låter sig begränsas av människors ord och tankar. Vi behöver följa Johannes Döparens uppmaning och leva i omvändelse varje dag. Vi behöver börja om varje dag och vända om från vår självupptagenhet för att istället vända oss till vår Herre och Gud som oupphörligt uppenbarar sig på nytt. 'Omvänd er. Himmelriket är nära.'

26 december 2021

#611. Annandag jul…

”Fylld av helig ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, och han sade: ’Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.’ Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul. Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: ’Herre Jesus, ta emot min ande.’ Han föll på knä och ropade högt: ’Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.’ Med de orden dog han. Också Saul tyckte det var riktigt att han dödades. Den dagen började en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över hela Judeen och Samarien. Några fromma män begravde Stefanos och höll stor dödsklagan över honom. Men Saul for hårt fram mot församlingen. Han trängde in i hus efter hus, släpade bort män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse. De som hade skingrats vandrade omkring och predikade budskapet. Filippos kom till huvudstaden i Samarien och förkunnade Kristus för folket där. Alla lyssnade uppmärksamt på hans ord när de hörde honom tala och såg de tecken han gjorde. Ty från många som var besatta for de orena andarna ut under höga rop, och många lytta och lama botades. Det blev stor glädje i den staden.” (Apg 7:55-8:8)

"Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann! Men jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över. Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring! Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor." (Lukas 12:49-53)

En martyr är ett blodsvittne – en någon som pliktar med sitt liv för att ha vittnat om något och talat sant. Martyrer blir till när tankens och människans frihet förtrycks av maktens bristande tolerans för olikheter. Martyrskap är påtvingat och ska inte hyllas som någon form av ideal. Ingen har av fri vilja valt att bli martyr. Att Stefanos stenades till döds är inte något föredömligt. Martyrskapet tvingades på honom. Vi ska minnas Stefanos och vi ska hedra minnet av historiens alla martyrer. Men vi ska inte hylla martyrskapet som någon form av föredöme. Världen har redan sett alldeles för många martyrer. Vi behöver inte fler.

Det är ett stort misslyckande när den eller dem som har makten inte kan stå ut med en annan beskrivning av världen än sin egen och förtrycker den som berättar om en annan verklighet. Det har alltid varit och är ett enormt misslyckande när människor förtrycks och mördas på grund av sina tankar och åsikter. Martyrerna lyser som fyrbåkar i historien och påminner oss om mänsklighetens oförmåga att acceptera och tolerera tankens olikheter.

Den kristna kyrkans martyrer påminner oss om att autentisk kristen tro alltid har mött motstånd där den kristna trons vittnesbörd om Jesus tas på allvar. Den kristna kyrkans tro är ett glädjens budskap om frälsning och befrielse för alla människor. En kristen människas frihet utmanar och provocerar alltid den eller dem som tycker sig ha rätt att utöva makt över andra människor.

Vi ska inte fira historiens martyrer. Men vi behöver minnas dem. Vi behöver påminna oss om det stora mellanmänskliga misslyckandet som gjorde att martyrerna förtrycktes och mördades för sina tankar och åsikter. Så att det inte händer igen.

Vi ska minnas historiens martyrer med varsamhet och eftertanke. Martyrerna vittnar för oss om vår gemensamma oförmåga att tolerera och acceptera andra och varandra när våra tankar och åsikter är olika. Tankens absoluta frihet måste alltid råda. Olika åsikter måste alltid få finnas sida vid sida. Verkligheten måste få beskrivas på olika sätt. Världen har redan sett alldeles för många martyrer och vi behöver verkligen inte orsaka fler.

Jesus talade om en eld som skulle tändas och leda till splittring. Han såg det redan i sin egen tid. Jesus visste alltför väl att människan och människor alltid har haft svårt att hålla sams. Han visste att olika tankar och olika åsikter splittrar människor mer än riken och murar. Han visste redan då att att människorna skulle splittras av de olika uppfattningarna om honom.

Historien har gett Jesus rätt. Den kristna kyrkan har sedan sin tillblivelse kämpat med inre konflikter och yttre splittring. Vi har alltid haft olika tankar och olika åsikter om Jesus och om hur vi förstår konsekvenserna av hans liv, död och uppståndelse. Jesus visste att vi inte kan hålla sams. Inte ens i relation till honom som är allas vår Herre.

Därför uppmanade Jesus oss: "När du är på väg till domstolen med din motpart, så gör vad du kan för att bli förlikt med honom innan ni är framme." Alla våra olika tankar, våra olika åsikter och splittringarna oss emellan är ofrånkomliga. Därför behöver vi öva oss på att vara försonliga och förlika oss med varandras olikheter.

Vi behöver ha tålamod med varandra. Vi behöver ha sympati för och empati med andra och varandra. Vi behöver ha förståelse för våra olikheter. Annars finns alltid risken för att fler martyrer blir till. Vi behöver på riktigt se på andra och varandra med ögon fyllda av nåd och barmhärtighet. Alldeles särskilt när vi har olika åsikter.

Vittnesbördet om Jesus i sig kan och får aldrig begränsa tankens frihet för någon. Att vittna om Jesus kan och får inte begränsa eller tysta andras tankar om eller beskrivningar av verkligheten. Den kristna kyrkans Evangelium förkunnar frihet åt de fångna och befrielse för de betryckta. Vittnesbördet om Jesus är till människans och mänsklighetens frälsning – till den av Guds nåd givna befrielsen och friheten som tillkommer alla människor. Allt och alla som tycker sig ha rätt att begränsa andra människors frihet är den kristna trons motståndare. Därom vittnar Stefanos tillsammans med historiens och kyrkans alla martyrer.

Vi kan hedra martyrernas minne genom att fortsätta att vittna om Jesus för världen. Genom att följa den kristna trons och kyrkans kallelse att vara vittnen som envist fortsätter att berätta för världen om Jesus. Tillsammans med Filippos ska vi förkunna Kristus för folket här, där vi bor. Det väcker alltid stor glädje i den stad där Kristus sant förkunnas. Ty, den kristna kyrkans vittnesbörd är aldrig mot någon eller mot något. Den kristna kyrkans och den kristna trons vittnesbörd är alltid för Jesus och alltid för en kristen människas absoluta frihet.

24 december 2021

#610. Julens afton…

"Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn." (Lukas 2:1–5)

Maria är havande och bär på en stor och fantastisk hemlighet. En hemlighet vars betydelse och mening så småningom ska uppenbaras för hela mänskligheten och för alla människor. När hemligheten som Maria bär på uppenbaras då förändras allt. Hela tillvarons dåtid, nutid och framtid, människans och mänsklighetens hela livsbetingelser – allt ska förändras. Därefter kommer ingenting att vara som förut.

Den lilla pojken som Maria snart ska föda ska bli en alldeles vanlig liten pojke – och ändå inte. Han ska få namnet Jesus. Hans liv, hans död och hans mirakulösa uppståndelse från döden skakar om tillvarons grundvalarna. De grundläggande villkoren för skapelsens, för mänsklighetens och för människans existens ska förändras en gång för alla. En helt ny verklighet ska öppna sig och bli till när det ska visa sig att det är den levande Guden själv som uppenbarar sig och ger sig till känna med och i den lilla pojken som snart ska födas.

Det är ju förstås alldeles för fantastiskt, för otroligt och för banbrytande radikalt för att egentligen kunna vara sant. Ändå är det just alldeles sant. Det är sant att Gud själv lät sig födas av en vanlig kvinna till att bli en vanlig människa här i vår alldeles vanliga verklighet.

Det är sant att Gud själv där och då visade oss och hela mänskligheten att den levande Guden kompromisslöst delar livets villkor med hela sin mänsklighet. Så till den milda grad att Gud lät sig födas till världen i ett värnlöst litet barn. Gud lät sig själv bli till som en någon vi kan känna igen. Här i den ständigt blivande tiden, livets utrymme i universum.

Det är sant att den levande Guden, som har skapat tillvarons livsvillkor, har gett sig till känna för oss och alla människor här i den skapelse och tid som är vårt livsutrymme. Det är inget mindre än ett fantastiskt, otroligt och oerhört mirakel som är alldeles sant.

Men, allt det där ligger ännu i framtiden för Maria. Ännu är ingenting avslöjat. Ännu har ingenting hänt av allt det som ska hända. Maria är än så länge en av historiens alla anonyma kvinnor som gör sig redo att gå genom fara och smärta för att föda nytt liv till världen.

Den här världen som är så upptagen av sig själv. Där kejsare och kungar organiserar för att ta upp skatt och tillförskansa sig världslig makt. Här, mitt i den värld som är så upptagen av sig själv, bär Maria på den fantastiska hemligheten. Ännu vet ingen. Men snart är det dags. I kväll och i natt inleds det uppenbarelsens mirakel som ska förändra allt för alla människor.

Maria är havande. Kvällen och natten är fyllda av en stor förväntan.

12 december 2021

#609. Tredje söndagen i Advent…

Jesus sade: ”Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld. Ty ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser. Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma. Hör, du som har öron. Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ‘Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.’ Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ‘Han är besatt.’ Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ‘Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.’ Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt.” (Matt 11:12–19)

Med Johannes Döparen började himmelriket tränga fram och Gud själv gav sig till känna för världen. Allt som fram tills dess hade varit i form av löften och lagar ledde Guds folk fram till den stund då Gud skulle ge sig till känna för hela världen en gång för alla. Stunden då Gud själv skulle låta sig födas in i världen som en människa bland människor. I en till synes vanlig människa gjorde Gud Fadern sig till ett med sin skapelse och skapelsen till ett med sig själv.

Johannes Döparen såg, visste och förstod att Jesus var en annan och något mer än vad ögat först kunde se. Johannes såg att himmelriket var nära med och i Jesus. Han såg och förstod något om vad som var på väg att hända och han predikade tydligt och klart: ”Omvänd er. Himmelriket är nära. Han som kommer efter mig ska döpa er med med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.” Johannes pekade på Jesus med allt han sade och med allt han gjorde. Han såg, visste och förstod att Jesus Kristus från Nasaret skulle bli till prövning för många. Så blev det och så är det.

Jesus förkunnade frihet för de fångna, salighet för de som är fattiga i anden, tröst för de sörjande och hopp för de förföljda. Det var en förkunnelse om liv, hopp och frihet för mänskligheten och för människorna. Det Jesus förkunnade gjorde något med dem som han berörde. De blev tröstade och de fick ett nyväckt hopp. De frälstes och blev befriade. Det fanns och det finns en oerhörd kraft i det Evangelium som är Jesus Kristus från Nasaret. Några försökte och försöker ryckta till sig befrielsens glada budskap för att göra det till sitt eget. Det finns de som vill och försöker att ta sig rätten att ha makt över andra människors befrielse.

Men Evangeliets ande och kraft låter sig inte fångas. När de som försöker utöva makt under förevändningen att deras makt är detsamma som befrielsens Evangelium då blir det bara tomma charader. ”De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ‘Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.’” Den arroganta maktfullkomlighetens tomhet. Kommer någon som likt Johannes talar sant och predikar ett salt Evangelium då avfärdar de maktlystna alltihop, gärna med personangrepp. ”Han är besatt” sade de om både Johannes Döparen och Jesus. Han är galen, tokig och knäpp. ”Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.” Jesus avfärdades av de maktfullkomliga då och Jesus avfärdas av de maktfullkomliga idag. Inget är nytt under solen.

Men vishetens gärningar har gett visheten rätt. Visheten, Sofia och Logos är tillvarons ursprung, riktning, avsikt och mål. Med Jesu uppståndelse från de döda manifesteras Evangeliets absoluta och totala frihet. Det finns ingenting och det finns ingen som kan kontrollera eller begränsa den befrielse som finns tillgänglig för alla människor och för varje människa i den kristna trons relation till Jesus. Inte ens döden själv rår på det glada budskapet om frälsning, befrielse och frihet som Fadern förkunnar för världen genom Sonen i Anden. Evangeliets glada budskap verkar alltid i absolut frihet från alla former av mänsklig självupptagenhet och maktfullkomlighet.

Vi får inte rycka till oss Evangeliet och göra det till vårt eget. Vi behöver försöka att vara och göra som Johannes Döparen. Vi ska tillsammans förkunna för världen att Jesus är den som frälser, befriar och räddar sin mänsklighet. Vi ska berätta för alla som vill lyssna att Jesus skänker frihet åt de fångna, hopp åt de misströstande och liv åt de livlösa. Vi behöver försöka att rikta uppmärksamheten bort från oss själva och peka på Jesus. Så kan vi tillsammans bana väg för Herren här och nu alldeles på riktigt. Låt oss uppmuntra och stödja varandra i vår gemensamma kristna tro och tillsammans med Johannes Döparen göra vad vi kan för att med det vi säger och gör peka på Jesus.

28 november 2021

#608. Första söndagen i Advent…

”När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ’Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.’ Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ’Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!’” (Matteus 21:1–9)

Jesus kom till Jerusalem för att vittna om något som var av ett helt annat slag än vad någon kunde tro, tänka eller förstå. Jesus kom till Jerusalem för att vittna om det Guds rike och om det befrielsens förbund som omfattar och omfamnar alla människor och varje människa.

Folket ropade ”Hjälp oss! Rädda oss! Davids son!” De hoppades att Jesus var en kung av Davids ätt. De önskade sig en kraftfull kung som kunde ta strid mot romarna, att Jesus var en kung med politisk makt och militär kraft. Det var en förhoppning som blev en besvikelse. Någon politisk makt gjorde han inte anspråk på och någon militär kraft förfogande han inte över. Det skulle visa sig att det rike som Jesus kom med inte var ett världsligt kungarike utan ett rike av ett helt annat slag.

Folket ropade ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn!” Folket såg och förstod att Jesus var en någon som hade med Gud Fadern att göra. De förstod att Jesus var förknippad med den levande Gud som en gång ingick ett evigt förbund med sitt folk och sade ”Jag ska vara er Gud och ni ska vara mitt folk." Folket såg Jesus och förstod att med honom och i honom så var det Gud Fadern själv som gav sig till känna.

Jesus kom till Jerusalem, som inte är vilken plats som helst. Jerusalem är det judiska folkets hem på jorden, i kraft av att Herren själv har utvalt både folket och platsen till vittnesbörd för världens alla folk om att Gud Fadern är förbunden med mänskligheten och alla människor. I Jerusalem fanns templet och Guds boning. Där upprätthöll våra judiska syskon förbundet mellan den levande Gud Fadern och människan i århundraden före Jesus ankomst.

Det finns tre Jerusalem.

Det första Jerusalem är den faktiska och konkreta staden. En geografiskt existerande plats i dagens Israel som man kan åka till och gå omkring i alldeles på riktigt. Jerusalem har varit det judiska folkets hem sedan de första stenarna i stadens hus fogades samman. Där har Gud haft sin boning och där har Gud Fadern uppenbarat sig hos och med sitt folk sedan urminnes tider. Den tyske kejsaren Fredrik den Store ska en gång ha begärt av sina visa män att de skulle ge honom ett bevis för Guds existens. De funderade länge och svarade: ”Ers höghet, det judiska folket.” Våra judiska systrar och bröder finns här hos oss och med oss och vittnar med sin blotta existens om förbundet mellan Gud och människan.

Staden Jerusalem, nationen Israel och i det judiska folket närhet är den konkreta platsen i tid och rum där Gud Fadern genom århundraden har uppenbarat sig till vittnesbörd för världens alla folk. När Jesus kom till staden Jerusalem då manifesterades Guds uppenbarelse igen, med och genom Jesus på den där lilla åsnan.

Det andra Jerusalem är det bibliska Jerusalem. Evangeliets Jerusalem, platsen för berättelsen om Guds uppenbarelse i Jesus. Det bibliska Jerusalem och allt som händer där är stengrunden som den kristna kyrkan och den kristna tron vilar på. Hela den kristna kyrkan, allt som vi tror och som kyrkan håller för sant står med rötterna djupt förankrade i Bibelns Jerusalem som oupplösligt hör ihop med det faktiska Jerusalem. Det Guds rike som Jesus förkunnar och som den kristna kyrkan vittnar om står och faller med Bibelns Jerusalem som i sin tur står och faller med nationen Israels Jerusalem och med våra judiska syskon.

Den kristna kyrkan är en manifestation av Andens pågående uppenbarelse som emanerar från det bibliska Jerusalem dit Jesus ständigt är på väg som red han på en liten åsna. Nu som då tar det tid för Jesus att komma fram. Nu som då kommer han till människorna där vi befinner oss. Nu som då kommer Jesus till oss i ögonhöjd och han möter var och en och oss alla som en någon som vi kan känna igen.

Det tredje Jerusalem är det eskatologiska Jerusalem. Det himmelska Jerusalem, den verklighet som ska bli när världen som vi känner den upphör och Guds fullbordade rike manifesteras med hela sin kraft. Där och då har vår Herre skapat ett nytt Jerusalem där Guds rikes löften ska infrias. En ny tid och en ny verklighet där var och en och alla ska leva det liv som har befriats från all förgänglighet. Där ska vi, tillsammans med alla människor som har funnits och alla som ska finnas, upptas i det levande liv som är Faderns och Sonens och Andens evigt pulserande och livgivande liv. Ett liv som sträcker sig mot oändligheten i en frid som övergår allt förstånd.

Där, i det himmelska Jerusalem, ska vi möta vår Herre och Gud ansikte mot ansikte, och tillsammans med hela den himmelska härskaran sjunga: Hosianna, Davids son! Välsignad vare han, välsignad Davids son, som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden, hosianna, hosianna! Välsignad Davids son, som kommer i Herrens namn.

14 november 2021

#607. Söndagen före Domssöndagen…

"Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga hade tagit med sig facklorna men inte någon olja till dem. De kloka hade med sig både oljekrukor och facklor. När brudgummen dröjde blev alla dåsiga och föll i sömn. Vid midnatt hördes ett rop: ‘Brudgummen är här, kom ut och möt honom!’ Då vaknade alla flickorna och gjorde i ordning sina facklor. De oförståndiga sade till de kloka: ‘Ge oss av er olja, våra facklor slocknar.’ De kloka svarade: ‘Den kan aldrig räcka både till oss och till er. Gå i stället och köp hos dem som säljer olja.’ Men medan de var borta och köpte kom brudgummen. De som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes. Efter en stund kom de andra flickorna och ropade: ‘Herre, herre, öppna för oss!’ Men han svarade: ‘Sannerligen, jag känner er inte.’ Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne." (Matteus 25:1–13)

Det börjar att dra ihop sig. Jesus vet att hans tid med lärjungarna och folket börjar lida mot sitt slut. Så han talar med dem om det som är mest angeläget att få sagt medan tid är. Som det ofta kan bli så har han sparat de där frågorna som är svårast att tala om till sist. Vad händer när vi dör? Hur ska det bli när livet som vi känner det ska övergå till att vara någonting annat? Hur ska det bli sedan? Säg den av oss som inte tycker att de frågorna är svåra att prata om och helst lämnar dem orörda tills det inte går att bortse från dem längre.

Jesus ger lärjungarna och oss liknelsen om de tio flickorna med facklorna. Med liknelsen om de tio flickorna, fem förståndiga och fem oförståndiga, inskärper Jesus allvaret i relation till livets gränser och begränsningar. Liknelsen är en förmaning som uppmanar oss att ta livet och döden på allvar. Livet här och nu kommer inte att vara för evigt. Så ta vara på den tid ni har. Ta ansvar för er själva och för era liv.

Det ska komma en tid när vi inte längre kan ändra på något. Det kommer en dag när vi inte längre kan lägga till eller dra ifrån något från det liv som är vårt eget. Det kommer en stund när allt som kan bli sagt har blivit sagt, när allt som kunde göras har blivit gjort. Då vi har det vi har, inget annat och inget mer. Den dagen kommer som en överraskande stund, som när brudgummen oväntat dyker upp vid midnatt.

På vårt livs sista dag och i vårt livs sista stund kan vi inte låna olja av någon annan. Det finns ingenting som vi kan ge eller få av varandra som kan förändra någonting. Då har vi de facklor och den olja som vi har sett till att förse oss med. Som liknelsens tio unga flickor. De hade alla varsin fackla. De oförståndiga hade ingen olja. Det var inte så att det inte fanns olja till alla. De oförståndiga hade bara inte sett till att förse sig med den olja som fanns. De förståndiga hade försett sig. När stunden var inne kunde de förståndiga tända sina facklor med oljan som spred ett ljus av tillförsikt inför vad som skulle hända. För de oförståndiga kom stunden som en överraskning och de stod där utan ljus, utan tillförsikt och utan synbart hopp. Facklan är livet och oljan är den kristna tron.

Det är oförståndigt att leva i förnekelse av att livet är begränsat. Om man lever med en oförståndig illusion om att allting alltid ska vara som det är, om man tror att allt ska förbli som det är då saknas uppfattningen om en livets bortre gräns. Då tror man sig inte behöva någon förberedelse för det oväntade och det okända som obevekligt är i antågande. Då tycker man sig inte behöva någon trons olja till facklan som kan kasta ljus in i den okända framtidens mörker, det där okända mörkret som man inte tror ska komma.

När tiden är inne och lågan på livets flämtande och falnande fackla saknar den kristna trons olja då ser den oförståndige ingen väg genom och förbi mörkret. Då ska det bli som om den tomma intighetens mörker är det ingenting som blir kvar när porten stängs. Då blir det som poeten Kate Tempest uttrycker det: ”I see how blind I have been, said all prophets, too late. All humans, too late.” Jag ser hur blind jag har varit, sade alla profeter, för sent. Alla människor, för sent.

Att vara förståndig det är att leva med insikten om att livet som vi känner det har en gräns, att vara medveten om att det kommer en dag då ingenting av allt vi äger, har strävat efter eller har jobbat för kommer att vara till vår hjälp. Det kommer en dag i allas våra liv när vi märker, känner och upplever att det här var mitt sista andetag, där slutade mitt hjärta att slå. Där och då har vi ingenting annat att hoppas på än Guds löften. Den kristna trons förtröstan på Guds löften i Jesus Kristus är det enda som då håller livets fackla brinnande.

Att vara förståndig det är att förse sig med denna kristna trons olja redan innan det är dags. Så att den okända dödens mörker inte förblir mörkt. Så att det levande livets stig genom och förbi dödens mörker blir synlig. Då ska det sista andetagets stund bli som om porten öppnas och platsen för Faderns och Sonens och Andens ständigt pulserande livgivande liv blir synlig och tillgänglig. I ljuset av den kristna trons brinnande olja framträder det evighetens liv som sträcker sig mot oändligheten i en frid som övergår allt förstånd.

Ljuset i lågan som brinner av den kristna trons olja – om än med en aldrig så liten flämtande låga – ska väcka ett hopp och en förtröstan som ska visa oss vägen och leda oss alla in till himmelrikets stora glädje när dagen kommer och stunden är inne. Låt oss vara förståndiga och hjälpas åt med att gemensamt förse oss med den kristna trons olja till våra livs ännu brinnande facklor. Låt oss hjälpas åt med att berätta för våra systrar och bröder som ännu lever i oförstånd och saknar den kristna trons livgivande olja till sina livs flämtande lågor. Och låt oss tillsammans lita på och vittna om att den kristna trons löften är sanna.

31 oktober 2021

#606. Tjugoandra söndagen efter Trefaldighet…

”’Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.’ När Jesus lämnade templet och var på väg därifrån kom hans lärjungar fram till honom och pekade på tempelbyggnaderna. Då sade han till dem: ’Se på allt detta — sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner.’” (Matt 23:37–24:2)

Världen har aldrig uppskattat Guds profeter, de sändebud som Gud har sänt in i världen för att förkunna dom och omvändelse. Guds sanna profeter har alltid förkunnat sådant som världen inte vill höra. Världen har i alla år varit alltför självupptagen för vilja lyssna på någon som påstår att den inslagna vägen leder till fördömelse och att det krävs av världen att den vänder om från sin egocentrism och istället vänder sig till den Gud som har skapat och upprätthåller allt. Så världen har helt enkelt slagit ihjäl dem för att få tyst på dem. Så att världen skulle kunna fortsätta att vara destruktivt självupptagen.

Vår Herre har alltid försökt att samla sitt folk, mänskligheten och världen omkring sig, som hönan samlar sina kycklingar. Men människan, mänskligheten och världen har alltid varit envist bångstyrig och genom århundradena vägrat att vända om från sin självupptagenhet för att istället vända sig till Gud Fadern med tillit, förtroende och förtröstan. Så huset har lämnats tomt. Templet, Guds boning och platsen för manifestationen av Guds uppenbarelse i folket närhet är övergiven. Guds påtagliga närvaro har lämnat folket och Guds hus är tomt. Det finns ju ingen anledning att stanna kvar i en relation som inte är ömsesidig. En plågsamt sann bild av vår tids avkristning av samhället i stort och i vissa fall av avsakraliseringen av kyrkan själv.

Jesus sade att Gud inte skulle ge sig till känna i folkets närhet igen förrän folket enas i att gemensamt vända om från självupptagenheten till att förenas i tro och tillit till Gud med orden ’Välsignad är han som kommer i Herrens namn.’ Det vill säga, vi behöver vända om från vår självupptagenhet och bekänna oss till den kristna tro som menar och påstår att Jesus är den som kommer i Herrens namn. För att på så sätt ta ansvar för vår del av förbundets villkor. Förbundet mellan Gud och Guds folk är ett ömsesidigt åtagande. Och det finns, som sagt, ingen anledning för någon part att stanna kvar i en relation som inte är ömsesidig. Vi har ett ansvar för vår del av människans, mänsklighetens och världens relation till Gud Fadern.

Här, i den här lilla kyrkan, har människor tagit sitt ansvar och samlats för att bekänna ’Välsignad är han som kommer i Herrens namn’ i nästan två hundra år. Den här kyrkan har varit Guds hus i nästan tio procent av den kristna kyrkans livstid. Här har Jesus uppenbarat sig och väckt tro i människors hjärtan år efter år. Här har den kristna kyrkans tro och traditioner förts vidare från människa till människa, från människor till människor, från generation till generation. Kyrkan lever när vi traderar vidare det vi har fått av dem som har gått före oss. Att tradera är att ha något att berätta för någon som lyssnar. Att föra vidare berättelser som vi har fått till andra. När vi på så sätt är en levande kristen gemenskap då är huset inte tomt. Då finns Jesus här mitt ibland oss alldeles på riktigt.

I närmare tvåhundra år har vi samlats här, en liten församling i tacksam gemenskap med alla dem som har gått före oss, här i församlingen och i den världsvida kyrkan. En dag ska våra framtida kristna syskon samlas här. De ska sjunga psalmer och be tillsammans som vi. De ska lyssna till Guds ord, dela livet och dela tron som vi. De ska glädjas över gemenskapen som de har med varandra. Och de ska minnas oss med tacksamhet. Då är vi dem som har gått före. En dag, efter ytterligare en tid, ska allt brytas ner. Sten ska inte lämnas på sten. En dag kommer människor att gå förbi ruinerna av Oscarskyrkan på andra sidan bron. De ska se ruinerna och säga ’här fanns en gång en kristen församling.’ Ty allt är förgängligt. Allt ska brytas ner. Det enda som verkligen består genom tid och rum är Guds ord och Guds löften.

Men det här är vår tid. Just det här är vår plats i den kristna kyrkans stora och levande tradition. Tillsammans är vi en liten pusselbit i den kristna kyrkans långa och fantastiska berättelse. Många har gått före oss och många ska komma efter oss. Men just här och just nu är vår tid och vår plats i den stora berättelsen om Gud Faderns relation med sitt folk, med mänskligheten och med sin skapelse. Vi har vår stund på jorden här och och nu och med varandra. Och vi har den kristna trons hopp och löfte om att var och en och vi alla har en plats i Guds fullbordade framtid. En dag ska vi alla upptas i Faderns och Sonens och Andens evigt pulserande och livgivande liv som sträcker sig mot oändligheten i en frid som övergår allt förstånd. Livet här och livet i ljuset av Guds löften är stort och det är mycket vackert.