#57. Karl har ordet...

"The Word of God is not the general truth of the relation between time and eternity, human and deity, nor is it the human's indelible character of being in the image of God and in fellowship with God, not the law of nature written at creation in the human heart, although these were all concepts well known and much discussed by the early Reformed. All of that must be actualized by the Word of God, must be enacted by it. The Word of God is the witness of the revelation of God, of the new relation with humans created by God, special, direct, unique, actual, conquering the chasm of the fall. It is not the revelation of the relationship to infinity of human consciousness but of God's thoughts becoming finite, of Jesus Christ.

The Word of God to us who are neither prophets nor apostles is the witness of the old and new covenant of this Jesus Christ, the Holy Scriptures. In this form, as prophetic and apostolic word, the eternal Word of God penetrates into our world. From the beginning, Reformed Christianity had a strong sense of the paradox of what it confessed. It did not make the move to this exclusive conception with theological haste and certainty. I already said that the Reformed Reformers were Renaissance people, people of the world. For them it was by no means self-evident that there was a holy book that contains the whole truth, the Word of God, and indeed alone contains it. Rather, this was for them a discovery, a step of knowing that they took hesitantly and consciously. But they took it."
(Barth s. 46)

Guds Ord är inte den generella sanningen om relationen mellan tiden och evigheten, mellan människan och gudomligheten. Det är inte heller människans outplånliga karaktärsdrag av att vara Guds avbild och i en relation till Gud. Det är heller inte en naturlag skriven i människans hjärta vid skapelsen. Även om alla dessa koncept var välkända och ofta diskuterade av de tidiga reformatorerna. Alla de där behöver bli aktualiserade av Guds Ord, måste bli utförda av Ordet. Guds Ord är vittnesbördet om Guds uppenbarelse, om den nya relationen till människorna som Gud har skapat – speciell, direkt, unik, faktisk, en brygga över syndafallets avgrund. Det är inte uppenbarelsen av relationen mellan oändligheten och människans tankar utan av Guds tankar som blir ändliga, av Jesus Kristus.

Guds Ord, för oss som varken är profeter eller apostlar, är vittnesbördet om det gamla och det nya förbundet i denna Jesus Kristus – den Heliga Skrift. I den här formen, som profetiska och apostoliska ord, tränger Guds eviga Ord in i vår värld. Från början hade den reformerade kristendomen en stark känsla för paradoxen i det man bekände. Man gjorde inte rörelsen till den här exklusiva uppfattningen hastigt eller med säkerhet. Jag har redan sagt att de reformerande reformatorerna var Renässansmänniskor, världsliga människor. För dem var det inte alls självklart att det fanns en helig bok som innehöll – som minsann ensam innehåller – hela sanningen, Guds Ord. Snarare var det en upptäckt som de gjorde, ett kunskapsmässigt steg som de tog med medveten tveksamhet. Men de tog steget.
(Barth s. 46, min översättning)

• Barth, Karl, 2005: The Theology of the Reformed Confessions. Louisville: Westminster John Knox Press.