9 januari 2013

#60. Att förvalta kopparslantar...

"Han tittade upp och såg hur de rika lade sina gåvor i tempelkistan. Men han såg också en fattig änka lägga ner två kopparslantar, och då sade han: 'Sannerligen, den där fattiga änkan gav mer än alla de andra. De tog av sitt överflöd och lade det bland gåvorna, men hon gav i sin fattigdom allt vad hon hade att leva på.'" (Lukas 21:1-4)
Jag träffar den där fattiga änkan varje söndag. I en eller annan form. En till åren kommen syster eller bror som söndag efter söndag kommer och firar gudstjänst. År efter år. Ibland har hon börjat komma sedan hon blev änka. Ibland har han sjungit psalmer längre än vad jag har levat. De är ryggraden i kyrkans gudstjänstfirande församling. De sjunger inte alltid som Birgit Nilsson eller Jussi Björling. De har inget direkt inflytande varken i kyrkan eller i samhället. De har ofta en mager pension att leva på. Men de kommer och firar gudstjänst. De ger röst åt församlingens böner och psalmer. Och de ger en kopparslant eller två till kollekten. Söndag efter söndag, år efter år. Och de har troget betalat sin medlemsavgift i alla år. Om du firar gudstjänst på söndagar så tror jag att du har träffat dem också.

Bengt Wallman skrev en tankeväckande kommentar till "Kollektens teologi". Bengt skrev:
"I nån mening är kollekten ett kvitto på församlingens förtroende för sin kyrkas arbete. Så har iaf jag alltid tänkt. Därför är det självklart enormt viktigt vart pengarna går. Tycker ärligt talat det slarvas när ämnet bara nämns i förbifarten och får ofta känslan av att kyrkan litar på traditionen och den rituella press som själva givandet tyngs med. Vilket i sin tur minskar delaktigheten och gissningsvis på sikt även givandet. Samma argument kanske även kan gälla kyrkoavgiften?"

Det är mycket tänkvärda ord, inte minst för oss som är anställda och aktiva i kyrkan. Givande av kollekt som ett uttryck för förtroende... Det tål att tänkas på några varv. Den tanken gör det påkallat att fundera på hur vi förvaltar det där förtroendet. Om den tanken tas på allvar – vilken den borde – kan och får inte kollekten betraktas som en ekonomisk resurs vilken som helst. Då behöver kollektändamålet vara oerhört väl förankrat i det som är kyrkans verkliga och egentliga väsen. Om ändamålet inte är teologiskt, ecklesiologiskt och etiskt förankrat så missbrukas det där förtroendet som uttrycks med givandet av kollekten. Om man inte kan eller förmår att formulera trovärdiga och hållbara skäl och anledningar till ett kollektändamål – då ska kyrkan inte ta upp någon kollekt. Gör man det ändå ska kyrkan inte ha någon kollekt. Som Bengt skrev, detsamma borde kanske gälla kyrkoavgiften. Med andra ord, förtroendeperspektivet borde gälla alla kyrkans pengar.

Kyrkans pengar är medlemmarnas pengar. Att se eller betrakta kyrkans pengar som ekonomiska resurser komna ur ett ymnighetshorn, pengar som kan användas till vad som helst, är att missbruka medlemmarnas förtroende. Att använda kyrkans pengar till något annat än finansiering av kyrkans egen – eller en för kyrkan angelägen – verksamhet är en form av oansvarigt missbruk av förtroende. Det är tydligt är att det finns olika uppfattningar om hur ett ansvarfullt förvaltande av kollektpengar och medlemsavgifter ser ut. Frågan är ju hur långt från kyrkans egen verksamhet, uttryckt i församlingarnas arbete, en verksamhet kan befinna sig och ändå betraktas som inom ramen för det som kan anses angeläget för Svenska kyrkan? Inte minst väcks frågan om vems arbete som då kan anses angeläget nog för att finansieras? Ju längre från församlingen desto större krav borde ställas på hållbara skäl för finansiering.

Ytterst ansvarar vi inför våra fattigaste systrar och bröder, vars kopparslantar vi fått förtroendet att förvalta.

6 kommentarer:

  1. God morgon Patrik.

    Jag delar dina tankar och åsikter till 100 %.

    Förtroendevalda och anställda ska förvalta församlingsbornas resurser, som inte bara handlar om ekonomi, utan det är också fastigheter, arbetstiden för de anställda och verksamheterna.

    Jag ser församlingsborna som "delägare", i alla församlingens resurser.

    SvaraRadera
  2. Krister, tack för återkoppling. Ja, resurserna är mer än pengarna. Ett viktigt perspektiv som inte får tappas bort.

    SvaraRadera
  3. Patrik,

    Du sätter ord på precis det som jag funderar kring. Framför allt upprörs jag över att domkapitlet och Stockholms stift inte ens bemödigar sig med att möta och besvara de som ställer sig frågande kring kollektändamål, som om funderingarna inte fanns. Tack för det du förmedlar och skriver!

    SvaraRadera
  4. Carolina, det finns onekligen behov av och utrymme för förbättringar av både öppenhet och kommunikation inom stiftets organisation. Tack för din uppmuntran.

    SvaraRadera
  5. Egentligen finns väl bara två acceptabla kollektändamål:nationell och internationell diakoni.

    SvaraRadera
  6. Marie, det är en högst legitim ståndpunkt.

    SvaraRadera