#64. Andra söndagen efter Trettondedagen...

"Jesus kom till en stad som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef. Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen. En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: 'Ge mig något att dricka.' Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat. Samariskan sade: 'Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.' (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra.) Jesus svarade henne: 'Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.' Kvinnan sade: 'Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet? Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?' Jesus svarade: 'Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.' Kvinnan sade till honom: 'Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.' Jesus sade: 'Gå och hämta din man.' Kvinnan svarade: 'Jag har ingen man.' Jesus sade: 'Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning.' Kvinnan sade: 'Herre, jag ser att du är en profet. Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem.' Jesus svarade: 'Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.' Kvinnan sade: 'Jag vet att Messias kommer' (alltså den Smorde) 'och när han kommer skall han låta oss veta allt.' Jesus sade till henne: 'Det är jag, den som talar till dig.'" (Johannesevangeliet 4:5-26)

Den samariska kvinnan, det är vi. Hon stod utanför det första förbundets gemenskap med Gud, precis som vi. Hon var fullt upptagen med vardagens vedermödor och bekymmer, precis som vi. Hon skötte sina dagliga sysslor för att det var nödvändigt, för att tillvaron skulle gå ihop, precis som vi. Den samariska kvinnan är i allt väsentligt precis som vi. Och vi är i allt väsentligt precis som hon.

Hon var skeptisk när hon stötte på Jesus. Hon utgick från att hon inte dög, att hon inte var bra nog för att hon var samarier. Hon pratade med Jesus men de pratade förbi varandra, de använde samma ord men menade olika saker. När hon inser vad Jesus menar konfronteras hon av sina egna brister. När hon i ljuset av Jesu ord möter sig själv och konfronteras av sitt innersta börjar hon tala om bönens relation till Gud och Jesus säger att bönens relation till Gud är större än hon tror. Allt prat leder henne fram till hoppet och löftet om en kommande Messias – en befriare och en frälsare som ska komma med en befrielse och en frälsning som ska omfatta även henne. Om denna kommande Messias säger Jesus – "det är jag".

Den första reaktionen när Jesus kommer på tal eller när Jesus tilltalar är ofta skepsis. Vi tvekar och är skeptiska. Har han verkligen funnits? Gick han verkligen på vatten? Alla vet väl att när man är död så är man död, så om han dog på ett kors är han väl fortfarande död? Så även om han funnits så kan han väl inte finnas? Den historiska Jesus okej – men den uppståndne Jesus, nja. Förresten, vad har han med mig att göra? Hur kan han be mig om vatten? Hon är vi och vi är hon.

Inte kan väl jag vara tillräckligt troende, god eller snäll? Inte är väl jag värdig? För jag vet ju inte om jag tror. När Jesus kommer på tal eller när Jesus tilltalar väcks ofta den där känslan av otillräcklighet. Den där tanken om att inte duga. Ideerna om hur man borde vara krockar med medvetenheten om hur det verkligen är. För jag går ju inte i kyrkan så ofta. Jag tror på något men vet inte vad. Jag tror på mitt eget sätt. Jag är ju en samarier. 

När den levande Jesus tilltalar eller talas om är språket ofta ivägen. Ordens och språkets gränser flyttas och förändras. Religionens och teologins språk blir en snårskog som tilltalet och tankarna fastnar i. Det som betyder en sak här betyder en annan sak där. Nya ord dyker upp med okänt innehåll. Trons språk snärjer ibland tanken och skymmer det faktum att tro är svaret på ett tilltal. Tron är det enkla svaret på Jesus okomplicerade tilltal. Men orden och språket krånglar till det ibland. Om man inte kan nå ner till den djupa brunnens vatten varifrån ska man då hämta det levande vattnet? Hon är vi och vi är hon.

Men när Jesus tilltal tränger igenom språket och når in i vårt innersta så blottläggs allt det som är vårt verkliga jag. Våra djupaste hemligheter, vår största känsla av skuld och våra yttersta brister ligger blottade för Jesu blick. Ingenting kan dölja vårt innersta jag när det levande vattnet flödar in i vår kropp, själ och ande. Då finns inget alternativ till den absoluta och nakna ärligheten, den mest uppriktiga bekännelsen av de egna bristerna. Det finns inget som är mer befriande än när Jesus ser rakt in i våra hjärtan, när han hör vår mest uppriktiga bekännelse och kärleksfullt svarar "där talade du sanning". Att våga säga sanningen om sig själv är befriande på riktigt och sanningen är frälsningens början.

Och Jesus står kvar. Om vi vågar stå kvar behöver vi be. När vi ber står vi kvar i närheten av Jesus. Alldeles oavsett hur vi ber, på vilken plats, med vilka ord eller i vilken form. Oavsett allt det där är sanningens Ande bönens verkliga och sanna väsen. Sanningen består av uppriktighet, ärlighet och ödmjukhet. Anden består av det som finns kvar när allt som är viktigt i den här världens ögon har lagts åt sidan. När all prestige, alla sociala konventioner och alla prestationskrav lagts undan är Anden det som finns kvar. Att be i sanning och Ande är att våga ställa sig alldeles naken inför den Gud som känner var och en och till fullo vara sann om sig själv, på riktigt.

Att våga ställa sig så naken och så utsatt inför Gud är att lita på löftet och hoppet om att det finns någon som tar emot oss. Det är att lita på att det finns någon som älskar oss gränslöst och förutsättningslöst. Det är att tro att det finns någon som på riktigt befriar från den här världens prestige och krav på prestation. Det är att hoppas att det finns någon som på riktigt ska befria från oss den yttersta rädslan, någon som ska frälsa från död till liv. Det är att säga "Jag vet att Messias kommer" och lita på att det är sant. Hon är vi och vi är hon.

Och när vi står där – med vår tveksamhet, med vår otillräcklighet, med språkets tillkortakommanden, med medvetenheten om våra brister, med våra böners längtan, med hoppet och löftet om befrielse och frälsning – så finns det en någon som ser på var och en och på oss alla med ögon fyllda av all världens kärlek. Det finns en någon som varje dag talar till oss och viskar i vars och ens och allas våra öron – jag älskar er gränslöst, jag kommer alltid att förlåta er och jag kommer aldrig någonsin att lämna er ensamma. Denna någon är ingen mindre och ingen annan än samma Jesus som mötte kvinnan vid Sykars brunn, den nu uppståndne och alldeles på riktigt levande Jesus Kristus från Nasaret.

Lita på att det är sant.