3 februari 2013

#66. Kyndelsmässodagen...

"När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren – det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren – och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag. I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade: 'Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.' Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: 'Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.' Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse. När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom." (Lukas 2:22-40)

Att vänta på Gud. Att vänta på att Gud ska ge sig till känna. Att vänta på att Gud på något sätt ska uppenbara sig. Att vänta på att Gud ska visa sig, eller åtminstone visa sig vara sann och verklig. Att vänta på Gud. Det är på något sätt att längta efter Gud. Längtan bli väntan. Att vänta är att längta. Symeon och Hanna väntade länge. Hanna och Symeon längtade länge. Där i Jerusalem fanns en längtans väntan förkroppsligad i Hannas och i Symeons gamla kroppar. De väntade på och längtade efter Guds uppenbarelse.

Det är denna längtans väntan som är att tro. Att en gång ha blivit berörd. Att en gång ha blivit drabbad av Guds uppenbarelse väcker en längtan som aldrig tar slut. En längtan efter att få bli berörd igen. Att på riktigt drabbas av att Gud uppenbarar sig i det levande livet förändrar allt. När Gud Fader Allsmäktig – skapare av allt som varit, är och blir – ger sig till känna alldeles på riktigt, då blir ingenting någonsin sig likt igen. Allting förändras. Och en längtan väcks till liv i det innersta, en längtan som blir väntans näring.

Hannas och Symeons väntan bars av en sådan längtan. Både Symeon och Hanna är till åren komna och båda två har väntat länge. Och nu, när Gud uppenbarar sig för dem i ett litet spädbarn, så drabbas de båda igen. Både Hanna och Symeon har väntat ett helt liv på ett tecken, ett litet livstecken från den Gud som en gång berörde dem båda. Och nu uppenbarar sig Gud på ett högst oväntat sätt. Det kom inga härskaror från himlen. Det hördes inga öronbedövade basuner bland molnen. Inget märkvärdigt alls hände. Men i det lilla barnets ögon såg de evigheten. I det späda barnets blick såg de Gud Fader Allsmäktig. I det lilla barnets joller hörde de Gud själv tala med sin egen röst – här mitt ibland oss.

Symeon drabbas, han fylls av tacksamhet och glädje och vittnar om vad han sett: "Mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel." Den Gud som en gång berörde Symeon och som en gång väckte hans längtan har gett sig till känna igen i det lilla barnet Jesus. Och han vittnar om att det faktiskt händer på riktigt. Hanna har väntat och längtat ett helt liv på den Gud som en gång berörde henne med sin uppenbarelse. I den lilla pojken Jesus visar sig Gud för henne igen. Hon tvekar inte en sekund och hon vittnar om att det händer på riktigt. Hon berättar om den befrielse hon upplevt.

När Guds uppenbarelse drabbar så råder inga tveksamheter. Om man undrar om Gud verkligen har uppenbarat sig, då har inte Gud uppenbarat sig. När Gud uppenbarar sig så väcks längtan och viljan att berätta för andra. Vittnesbördet är uppenbarelsens gensvar. Om det inte finns någon som berättar om det så har Gud inte uppenbarat sig. Uppenbarelsen väcker vittnesbördet till liv. Och vittnesbördet gör Maria förundrad. Förundran är den enda möjliga första reaktionen på ett sant vittnesbörd om Guds uppenbarelse, när Gud har gett sig till känna på riktigt. Därför att Guds uppenbarelse i grund och botten är någonting ganska udda och konstigt. Guds uppenbarelse är radikalt annorlunda från allt annat vi känner till.

När Gud uppenbarar sig så visar det sig att allt inte är som vi tror att det är. När Gud uppenbarar sig för Hanna och Symeon visar det sig att det lilla barnet inte bara är ett litet barn utan också något annat, något mycket mer. I det lilla barnet Jesus är uppenbarelsens obegripliga paradox som allra tydligast. Han är fortfarande ett skyddslöst litet barn. Men i uppenbarelsens ljus – det ljus som drabbar Symeon och Hanna – är han ingen mindre än Gud själv i Sonens gestalt. Det är uppenbarelsens paradox som gör att den lilla pojken ska bli ett tecken som ska väcka en strid som blir till både fall och upprättelse. Och det är i relation till Jesus – som är ett vanligt litet barn och samtidigt Gud själv i Sonens gestalt – som våra innersta tankar ska bli synliga och komma i dagen. När Guds uppenbarelse blänker till i tillvaron och när insikten att Jesus är Gud i Sonens gestalt drabbar, då är det som att det går ett svärd genom själen. Och allting förändras.

Det har hänt och det händer på riktigt att Gud uppenbarar sig för människor. Att det har hänt ger skäl att hoppas och tro att det kommer att hända igen. Att det har hänt ger goda skäl att fortsätta vänta. Det ger goda anledningar att fortsätta längta – att fortsätta tro.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar