"Bli stilla. Besinna att jag är Gud, upphöjd över folken, upphöjd över jorden."
(Psaltaren 46:11)
Att få möta människor och vänner som väcker hopp och glädje är en stor nåd och gåva. Konstigt nog är hopp och glädje inte de känslor som oftast ger sig till känna i det vardagliga arbetet i en församling. Konstigt nog verkar det heller inte vara de känslor som vi oftast väcker hos varandra, vi som är avlönade kyrkoarbetare. Vardagliga bekymmer, scheman, tidsbrist och problem skymmer inte sällan den guldpärla som skimrar i församlingens centrum. Och vi påminns kanske lite för sällan om att den finns där. Kanske påminner vi lite för sällan varandra om den? För att få syn på den där guldpärlan behöver vi kanske stanna upp, bli stilla och tillsammans besinna varför vi egentligen håller på.
När vi stannar upp och blir stilla tillsammans med varandra då händer stora ting, även om det just där och då kanske inte blir så mycket väsen av det. Det är en stor nåd, gåva och glädje att få syn på den där guldpärlan i mötet och i samtalet med varandra – att få lyssna på varandra och ta del av alla kloka, genomtänkta och välvilliga tankar om vad vår kyrka kan få bli och vara. Det är gott att få bli påmind om alla goda krafter som verkar, alla goda viljor som finns och allt gott arbete som pågår utan att söka uppmärksamhet för sin egen skull. Allt det där goda som i och med sitt sägande och görande, i stort och smått, getaltar och pekar på Kristus. Det väcker mycket tacksamhet.
Hur kan vi tillsammans fortsätta att så den goda skörden? Hur kan det bli möjligt för oss att tillsammans – med hopp och glädje – vara trogna vår kallelse att vara Kristi kyrka på den lilla eller stora plats där vi bor och verkar? Jag tror att Krister Kappel sätter fingret på den möjlighetens nyckel när han beskriver det ekumeniska arbetet i Järfälla församling:
"[D]et är möjligt genom att vi har gjort och gör saker tillsammans. Vi har lärt känna varandra som medmänniskor och blivit varandras nästa. Vi har berättat om vår tro, våra tvivel och funderingar för varandra, utan att bli värderade och ifrågasatta. Vi har ställt nyfikna frågor till varandra och lyssnat på varandras svar. Vi har förklarat, samtalat och diskuterat vår tro med varandra, allt i ömsesidig respekt. Vi vet hur de andra resonerar och hur de kommit fram till sina svar, därför kan vi också respektera varandras olikheter."
Tack ni kära vänner, systrar och bröder som väckte hopp och glädje idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar