"Han sade till dem: 'Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. Gå, jag skickar er som lamm in bland vargar. Ta inte med er några pengar, någon påse eller några sandaler, och stanna inte på er väg för att hälsa. När ni kommer in i ett hus, så säg först: Frid över detta hus. Och om där bor en fridens man skall den frid ni kommer med bli kvar hos honom; annars skall den vända tillbaka till er. Stanna sedan i det huset och ät och drick vad som bjuds; arbetaren är värd sin lön.'" (Lukas 10:2-7)
Jenny Nordberg skriver om kyrkan där och kyrkan här i söndagens SvD. Hennes artikel påminner om människor jag träffat och om berättelser om kyrkan där.
För något år sedan fick jag återse kära vänner i en mindre stad i västra Pennsylvania. Gamla svenskbygder. Generalen Kane grundade staden och han jobbade medvetet på att få invandrade svenskar att bosätta sig där. De hade gott rykte om sig att vara arbetsamma och pålitliga. Mina vänner är svenskättlingar. Ingen talar längre svenska men arvet finns kvar. Bland alla dem som flyttade till Kane fanns folk från Missionsförbundet. De grundade en av stadens kyrkor. Den finns kvar. En plakett på väggen berättar om historien. När vi sågs för något år sedan berättade min vän, som är ordförande i församlingen, att man inte längre kunde använda kyrkorummet i byggnadens övervåning under årets kalla månader. "We can't afford to pay the gas-bill" sade han. En fattig församling med en deltidsantälld pastor. Hon var pastor i två andra församlingar också. En fattig församling som ständigt hade projekt på gång. Medlemmar som av sin kristna övertygelse gav av sitt eget till förmån för andra – tid, pengar, kläder och mat. Församlingen var fattig men i allra högsta grad mycket levande.
De senaste två åren har jag haft möjlighet att åka på en teologisk konferens. Pastorer och präster från östra USA som samlas för teologins och den ekumeniska gemenskapens skull – Presbyterianer, Baptister, Lutheraner, Katoliker, Calvinister och Anglikaner. Har lyssnat på hur präster och pastorer arbetar där, hört om förutsättningar och utmaningar. Som min vän som är präst i Anglikanska kyrkan i Kanada – två-barnsfar, deltidsanställd i en församling, egen mindre verksamhet i bokhandelsbranschen, ett deltidsjobb på kvällar och skriver en avhandling om det eskatologiska perspektivet på kyrkan i ljuset av delar av Barths teologi. Få är anställda på heltid. Många jobbar extra med andra jobb. Församlingar som helt lever på medlemmarnas arbetete och ekonomiska bidrag. Kyrkor som lever under helt andra och fullständigt annorlunda förutsättningar än vår före detta statskyrka gör här hemma.
Så hörde jag mig själv berätta om hur vi har det. Jag hörde mig säga att i min församling är vi 35-40 heltidsanställda, 8 heltidsanställda präster. Jag berättade om våra kyrkor (vi har flera), om vaktmästare, om musiker, om administration, om stiftsorganisationer och om en kyrka som ser sig själv och den egna existensen som någonting alldeles självklart och givet. Och så kände jag hur jag började skämmas litegrann, hur mina kinder rodnade. För jag såg plötsligt att vi i vår Svenska kyrkan sitter med en monumentalt gigantisk guldsked instoppad rakt i munnen. Och vi mumsar och mumsar. Vi ser den inte ens. Det är så självklart att vi inte ens ser hur priviligierade vi är som kyrka. Jag sade till min kanadensiske vän att jag faktiskt skämdes litegrann. Jag skämdes för att inte sett den där guldskeden förrän just då. I ljuset av hur våra syskonkyrkor har det där så är vår guldsked generande stor. Och det är generande att vi är så bortskämda att vi inte ens ser den.
Min vän lyssnade tålmodigt. Och han sade: "Patrik, don't curse the golden spoon. Make sure you eat from it faithfully." Hmm. "Make sure you eat from it faithfully." Sedan den dagen ekar de där orden ofta i mitt huvud i relation till vad vi gör som kyrka. Se till att du äter från arvet med trohet, ungefär. En dag som denna, när lönen har kommit in på kontot, finns det all anledning att ställa sig den frågan: Har jag den senaste månaden varit en trogen arbetare som är värd sin lön? Har jag med uttaget av min lön tagit en munsbit från kyrkans guldsked i trohet mot kyrkans uppgift? Har jag i min tjänst varit uppriktig och trogen mot vår kyrkas Herre? Har jag bärgat den del av skörden som var på mitt ansvar?
Kanske skulle vi behöva ställa oss de frågorna lite oftare.
För något år sedan fick jag återse kära vänner i en mindre stad i västra Pennsylvania. Gamla svenskbygder. Generalen Kane grundade staden och han jobbade medvetet på att få invandrade svenskar att bosätta sig där. De hade gott rykte om sig att vara arbetsamma och pålitliga. Mina vänner är svenskättlingar. Ingen talar längre svenska men arvet finns kvar. Bland alla dem som flyttade till Kane fanns folk från Missionsförbundet. De grundade en av stadens kyrkor. Den finns kvar. En plakett på väggen berättar om historien. När vi sågs för något år sedan berättade min vän, som är ordförande i församlingen, att man inte längre kunde använda kyrkorummet i byggnadens övervåning under årets kalla månader. "We can't afford to pay the gas-bill" sade han. En fattig församling med en deltidsantälld pastor. Hon var pastor i två andra församlingar också. En fattig församling som ständigt hade projekt på gång. Medlemmar som av sin kristna övertygelse gav av sitt eget till förmån för andra – tid, pengar, kläder och mat. Församlingen var fattig men i allra högsta grad mycket levande.
De senaste två åren har jag haft möjlighet att åka på en teologisk konferens. Pastorer och präster från östra USA som samlas för teologins och den ekumeniska gemenskapens skull – Presbyterianer, Baptister, Lutheraner, Katoliker, Calvinister och Anglikaner. Har lyssnat på hur präster och pastorer arbetar där, hört om förutsättningar och utmaningar. Som min vän som är präst i Anglikanska kyrkan i Kanada – två-barnsfar, deltidsanställd i en församling, egen mindre verksamhet i bokhandelsbranschen, ett deltidsjobb på kvällar och skriver en avhandling om det eskatologiska perspektivet på kyrkan i ljuset av delar av Barths teologi. Få är anställda på heltid. Många jobbar extra med andra jobb. Församlingar som helt lever på medlemmarnas arbetete och ekonomiska bidrag. Kyrkor som lever under helt andra och fullständigt annorlunda förutsättningar än vår före detta statskyrka gör här hemma.
Så hörde jag mig själv berätta om hur vi har det. Jag hörde mig säga att i min församling är vi 35-40 heltidsanställda, 8 heltidsanställda präster. Jag berättade om våra kyrkor (vi har flera), om vaktmästare, om musiker, om administration, om stiftsorganisationer och om en kyrka som ser sig själv och den egna existensen som någonting alldeles självklart och givet. Och så kände jag hur jag började skämmas litegrann, hur mina kinder rodnade. För jag såg plötsligt att vi i vår Svenska kyrkan sitter med en monumentalt gigantisk guldsked instoppad rakt i munnen. Och vi mumsar och mumsar. Vi ser den inte ens. Det är så självklart att vi inte ens ser hur priviligierade vi är som kyrka. Jag sade till min kanadensiske vän att jag faktiskt skämdes litegrann. Jag skämdes för att inte sett den där guldskeden förrän just då. I ljuset av hur våra syskonkyrkor har det där så är vår guldsked generande stor. Och det är generande att vi är så bortskämda att vi inte ens ser den.
Min vän lyssnade tålmodigt. Och han sade: "Patrik, don't curse the golden spoon. Make sure you eat from it faithfully." Hmm. "Make sure you eat from it faithfully." Sedan den dagen ekar de där orden ofta i mitt huvud i relation till vad vi gör som kyrka. Se till att du äter från arvet med trohet, ungefär. En dag som denna, när lönen har kommit in på kontot, finns det all anledning att ställa sig den frågan: Har jag den senaste månaden varit en trogen arbetare som är värd sin lön? Har jag med uttaget av min lön tagit en munsbit från kyrkans guldsked i trohet mot kyrkans uppgift? Har jag i min tjänst varit uppriktig och trogen mot vår kyrkas Herre? Har jag bärgat den del av skörden som var på mitt ansvar?
Kanske skulle vi behöva ställa oss de frågorna lite oftare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar