"Efraimiterna bådades upp och gick över Jordan i riktning mot Safon. De sade till Jefta: 'Varför angrep du ammoniterna utan att kalla på oss så att vi fick följa dig? Nu sätter vi eld på ditt hus och bränner dig inne.' Jefta svarade dem: 'När jag och mitt folk var i bitter fejd med ammoniterna kallade jag på er, men ni hjälpte mig inte mot dem. När jag såg att ni inte ville hjälpa mig tog jag mitt öde i egna händer och drog ut mot ammoniterna, och Herren gav dem i mitt våld. Så varför kommer ni nu och vill angripa mig?' Jefta samlade alla män i Gilead och gick till anfall mot efraimiterna. Männen från Gilead besegrade efraimiterna, som brukade säga: 'Ni är bara flyktingar från Efraim, ni gileaditer, hälften Efraim, hälften Manasse.' Gileaditerna spärrade vadställena över Jordan för efraimiterna, och när någon av de flyende efraimiterna ville gå över floden frågade gileaditerna: 'Är du efraimit?' Om han svarade nej sade de: 'Säg shibbolet!' Om han då sade 'sibbolet', därför att han inte kunde uttala ordet rätt, grep de honom och högg ner honom vid vadstället. Vid detta tillfälle stupade 42 000 efraimiter." (Dom 12:1-6)
För några år sedan fick jag möjlighet att se och uppleva Doris Salcedos verk "Shibboleth" på Tate Modern i London. Kraftfulla konstverk har en förmåga att bryta upp våra invanda sätt att betrakta verkligheten och de tankemönster vi håller för självklara. "Shibboleth" var ett sådant verk. Salcedos verk var en bokstavlig och konkret spricka i golvet. Sprickan i golvet började som en liten vanlig oansenlig spricka och utvecklades genom hela den stora turbinhallen för att bli ett rejält hål som spräckte upp golvet. Det var en säregen upplevelse att följa den där sprickan som blev allt bredare och allt djupare i det till synes välordnade museets golv. Det gemensamma golvet som spräcktes och sprack.
In particular, Salcedo is addressing a long legacy of racism and colonialism that underlies the modern world. A ‘shibboleth’ is a custom, phrase or use of language that acts as a test of belonging to a particular social group or class. By definition, it is used to exclude those deemed unsuitable to join this group. ‘The history of racism’, Salcedo writes, ‘runs parallel to the history of modernity, and is its untold dark side’. For hundreds of years, Western ideas of progress and prosperity have been underpinned by colonial exploitation and the withdrawal of basic rights from others. Our own time, Salcedo is keen to remind us, remains defined by the existence of a huge socially excluded underclass, in Western as well as post-colonial societies. In breaking open the floor of the museum, Salcedo is exposing a fracture in modernity itself. Her work encourages us to confront uncomfortable truths about our history and about ourselves with absolute candidness, and without self-deception. (Tate Modern)
Shibbolet-sprickan ger sig fortfarande till känna på olika sätt. Tillhörighet, samhörighet och gemenskap sätts på undantag i många och olika sammanhang. Mycket tid läggs istället på att försöka hitta den "Shibbolet" som ska definiera ut och definiera in. Det sker i vårt samhälle och i politikens värld. Föreställningar om nationell identitet, etnisk tillhörighet och kulturella olikheter tillåts ligga till grund för politiska program och uppfattningar. Urskiljandet och särskiljandet är i vissa sammanhang drivande politiska motiv. Ur ett kristet teologiskt perspektiv är sådana drivkrafter inget annat än djupt orättfärdiga vanföreställningar. För en kristen människa finns inga "utlänningar", "invandrare" eller främlingar – det finns bara systrar och bröder. Ovillkorligt. Att påstå något annat är att kliva utanför den verklighet som definieras av Jesus liv, förkunnelse, död och uppståndelse.
Shibbolet-sprickan ger sig till känna i kyrkan också. Med allt gott ekumeniskt arbete försöker vi överbrygga de delar där sprickan utgörs av våra olika samfund. Men Shibbolet-sprickan finns även inom Svenska kyrkan själv, om än i en annan form och med annat innehåll än i samhället i stort. Den kyrkliga partipolitiken fungerar ofta som en Shibbolet. En spricka som spräcker vårt gemensamma golv och skapar skiljelinjer mellan "oss" och "dem" inom kyrkan. Det kan komma till uttryck på olika sätt.
Som när angelägna teologiska perspektiv på olika frågor ignoreras eller avfärdas av partipolitiska skäl. Eller när politiska partiprogram formulerade långt utanför kyrkan läggs till grund för vad kyrkan ska bli och vara. Då man av partipolitiska anledningar stryper tillförseln av nödvändig ekonomisk näring till levande och teologiskt livgivande delar av kyrkans kropp. I sämsta fall konstrueras rena teologiska lögner för att en tanke eller en fråga ska passa in i ett partipolitiskt definierat paradigm. Tillsammans bidrar dessa och andra negativa aspekter på den partipolitiska makten i kyrkan till att det gemensamma golvet spricker mer och mer.
Men den djupaste och bredaste delen av vår kyrkas partipolitiska Shibbolet-spricka utgörs av den öronbedövande tystnaden – det faktum att partipolitiska avsikter skyls bakom en kompakt tystnad eller utges för att vara något annat. Trots att den partipolitiska agendan är helt uppenbar för var och en som orkar följa med i turerna. För den som har ögon att se med och öron att höra med är det omöjligt att inte både se och höra den där skylande tystnaden som gör att sprickan i golvet blir bredare och djupare.
Både Domarbokens och Salcedos "Shibbolet" får förödande konsekvenser. Samtidigt får Shibbolet-sprickan i kyrkans inre sakta växa sig allt bredare och allt djupare.
PS. Det partipolitiska otyget i vår kyrka kommer uppifrån och utifrån. Den andra februari twittrade Miriam W Klefbeck om att många goda viljor i våra församlingar samlas i och under partigrupper av olika slag. Och att allt det goda engagemang som finns i våra församlingars olika partikonstallationer både behövs och är viktiga. Det är sant och viktigt att lyfta fram i samband med kritik mot partipolitik i kyrkan. Miriam sätter fingret på det: "det är systemet som behöver bytas ut, inte människorna."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar