Ur djupen ropar jag till dig, Herre.
Herre, hör mitt rop, lyssna när jag bönfaller dig!
Om du lade synder på minnet, Herre, vem kunde då bestå?
Men hos dig finns förlåtelse, och därför fruktar man dig.
Jag väntar på Herren, jag längtar, jag hoppas få höra hans ord.
Jag längtar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, än väktarna efter morgonen.
Hoppas på Herren, Israel, ty hos Herren finns nåd och makten att befria.
Han skall befria Israel från alla synder.
(Psaltaren 130)
Trons verkliga kamp börjar med insikten om att när det verkligen gäller det viktigaste så har vi ingen kontroll. Vi tycker oss ha kontroll över mycket. Vi tror oss ha kontroll över mer. Men sanningen är att livet i sig – att existera, att leva, att andas, att tänka och att känna – är en gåva som ingen har kunnat ge sig själv. Över livet i sig själv har vi ingen kontroll alls.
Att existera är en stor ensamhet. Var och en föds till ett eget liv, sin egen tillvaro. Var och en lever sitt eget liv, helt på egen hand. Var och en dör sin egen död, alldeles ensam. Ingen kan födas, leva eller dö åt någon annan. Existensen och livets gåva är en enskild gåva given åt var och en. Att leva är att vara ett ensamt Jag.
I det levande, ensamma jaget finns djupen som ropar. Djupen som längtar. Som hoppas. Som ropar efter, längtar efter och hoppas på ett svar. Ropar efter ett befriande ord. Längtar efter en nåd som befriar. Hoppas på förlåtelsen. Det där svaret, den där nåden och den där förlåtelsen är bortom vår kontroll. Över allt det råder ett annat Jag, en annan någon.
Trons kamp är att ropa, längta och hoppas. Allt i den djupaste önskan att den någon som hör och lyssnar ska ge sig till känna. Att denna någon ska viska om så bara ett enda ord. Ett enda ord som berättar att "du är inte ensam, du är älskad och du är förlåten". Att tro är att längta efter detta enda viskade ord mer än en väktare längtar efter morgonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar