#112. En kyrka på vandring...

"Hela den lag som jag i dag ger dig skall ni troget följa för att få leva och bli talrika och komma till det land som Herren med ed har lovat era fäder och ta det i besittning. Tänk på hela den väg som Herren, din Gud, har låtit dig vandra under dessa fyrtio år i öknen, för att tukta dig och sätta dig på prov, för att utröna om du är beredd att hålla hans bud eller inte. Han tuktade dig med hunger och lät dig äta manna, något som varken du själv eller dina fäder kände till. Han ville lära dig att människan inte lever bara av bröd utan av alla ord som utgår från Herren. På dessa fyrtio år blev dina kläder aldrig utslitna, och dina fötter svullnade inte. Besinna att Herren, din Gud, fostrar dig som en man fostrar sin son. Du skall hålla Herrens, din Guds, bud, så att du vandrar hans vägar och fruktar honom." (5 Mos 8:1-6)

Vår kyrka är en kyrka på vandring. Från statskyrkans fångenskap till något nytt som ska byggas i ett nytt land. Vår kyrka är på väg för att bli något än så länge okänt i ett än så länge okänt land. De gamla strukturerna från fångenskapen finns kvar. De sociala och politiska nätverken, de styrande organen och ledande gestalterna finns kvar. Det är bara tretton år sedan vår kyrka lämnade fångenskapens välfyllda köttgrytor. Många längtar tillbaka. Många vill fortfarande upprätthålla de strukturer och ordningar som inrättades av och genom fångenskapens villkor. Varianter på "det var kanske lite bättre förr". Men många andra längtar vidare, till en ny kyrka i ett nytt land. Till en en befriad kyrka.

Israeliternas vandring var nödvändigt lång. Det behövdes fyrtio år. Inte för att lämna fångenskapens land. Men det behövdes fyrtio år för att fångenskapen skulle släppa sitt grepp om folkets inre. För att de föreställningar om folkets identitet som skapades av fångenskapen skulle släppa taget om folkets föreställning om sig själva. Fyrtio år är en generation. Efter fyrtio år fanns inga kvar av dem som gjort fångenskapens identitet till sin. Efter fyrtio år fanns inget kvar i folkets inre som närde föreställningen att det var bättre förr. Efter fyrtio år längtade folket efter ett nytt land med nya möjligheter. Efter fyrtio var folkets inre och folkets självuppfattning riktade mot det som skulle bli. Istället för tillbaka till det som varit. Det behövdes fyrtio år för fångenskapens strukturer att släppa taget om folket. Det behövdes en generationsväxling innan folket var redo att bygga nytt i ett nytt land.

Vår kyrka är på vandring. Genom tiden. Det kommer att ta fyrtio år innan vår kyrka är redo att bygga nytt i ett nytt land. Många kommer att längta tillbaka till det som varit. Många kommer att längta till det som ska bli. Vi kommer att knorra och klaga. Vi kommer att tjafsa och bråka. Var ska vi någonstans? Vilken väg är vår väg? Är det där rätt väg? Hur ska vi ha det? Hur ska vem styra vad på vilket sätt? Lite, om ens något, skiljer oss från dem. Vi är samma folk i en annan tid. Och fortfarande ett folk på vandring.

Kyrkan har alltid varit på vandring. I vår tid och i vår kyrka är det kanske tydligare än på länge. Statskyrkans fångenskap ligger bakom oss och vi är på väg mot en okänd framtid. Mot en ny tid då något nytt ska byggas. Kan vara bra att minnas att det var Gud som befriade ur fångenskapen då. Att Gud försökte leda sitt bångstyriga folk till ett land fyllt av möjligheter då. Att det fortfarande är Gud som befriar och försöker leda oss fram i vårt nu. 

Det var inte bättre förr. Kanske är det lite sämre nu. Förmodligen kommer det att bli ännu lite sämre innan det blir bättre. Men det kommer att bli bra.

#111. Femte söndagen i Påsktiden...

"Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek. Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra." (Johannes 15:10-17)

Ni ska älska varandra... Vilka vi är det där "ni"? Vilka är det som ska älska varandra? Det är förstås vi. Vi som är här. Vi som lever här tillsammans. Vi – allihop. Det är vi som ska älska varandra. Det finns ingen som står utanför det där "vi" som är det där "ni" som Jesus talar om. Det finns ingen som inte omfattas av det där tilltalet. "Ni" är vi utan undantag. Och vi ska älska varandra. Det är en befallning som är ett bud som är ett påbud som är en befallning. Jesus säger inte "älska varandra om ni vill, om ni känner för det". Ni ska älska varandra. Det finns inget alternativ. Det är inte förhandlingsbart. Vi ska älska varandra. Det kanske är det mest provocerande påbudet av dem alla. I jämförelse med det är ju tio Guds bud en barnlek att leva efter. Det är ju till exempel en enkel sak att låta bli att stjäla och ljuga – enkelt i jämförelse med att älska alla andra och varandra.

Men Jesus menar nu inte att vi ska gå runt och gränslöst känna varma känslor för alla andra och varandra. För kärlek är i första hand inte en känsla. Kärlek är i första hand en vilja. Att älska en annan är i första hand inte att känna förälskelsens känsla för någon. Att älska en annan är att i hjärtat och med hjärtat vilja den andre gott och det goda. Så när Jesus säger att vi ska älska varandra menar han inte att vi ska vara förälskade i varandra. Jesus menar att vi med och i våra hjärtan uppriktigt och ärligt ska vilja varandra och andra gott och det goda. Kärlek är ett konkret uttryck för en vilja, inte en känsla. Att älska en annan är att konkret uttrycka viljan till den andres goda. Den goda viljans kärleksuttryck är oberoende av känslornas förändringar. Och den goda viljans kärlek kan uttryckas även mot den som jag kanske inte tycker så mycket om. Till och med mot den som jag kanske inte tycker om alls.

Men är det ens möjligt? Att vi ska kunna älska varandra? Att vi på riktigt och ärligt alltid ska kunna vilja varandra gott och det goda? Ingen har sagt att det är enkelt eller lätt. Men det är klart att det är möjligt. Det är möjligt om vi i våra hjärtan och sinnen uppriktigt försöker och vill bära de goda frukter som Jesus har utvalt oss alla till att bära ut i världen. Och vilka är de frukterna? Med Paulus ord till galaterna: "andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning." Det är de goda frukter som Jesus ger oss att bära vidare till andra och varandra. När vi gör det, när vi låter kärleken, glädjen, friden, tålamodet, vänligheten, godheten, trofastheten, självbehärskningen och ödmjukheten prägla vårt sätt att vara mot andra och vägleda oss i relation till varandra – då lyder vi Jesu befallning och vi älskar varandra. Vi är alla kallade och utvalda att vittna för världen om vem Jesus är genom att älska varandra på så sätt.

Det skulle vara en obegriplig befallning och en omöjlighet om det kom från någon vi inte kunde relatera till och känna igen. Någon som inte känner oss. En vän är en någon som vi kan och vill relatera till. En vän är en någon som vi känner och känner igen. Någon som jag känner och som känner mig. En vänskap är en ömsesidig relation. En vän är en vän för att vännen vill ha vännen som vän. Och tvärtom. Vänner vill ha med varandra att göra. Vänner söker varandras goda och vill varandra gott. Vänner älskar i den meningen varandra. Jesus kallar oss vänner. När Jesus kallar oss vänner så finns just vänskapens ömsesidighet som den vänskapens grund. Jesus säger att han har älskat oss och därför befaller oss att älska varandra på samma sätt. Det måste börja med att vi ser på andra och varandra som vänner. Att vi betraktar varandra som andras och varandras vänner. Vänner som relaterar till varandra med kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

En sådan vänskap skapar glädje. Och glädjen frodas i vänskap. Det finns ingenting som gör Jesus så glad som mellanmänsklig vänskap. När vi på riktigt är vänner med varandra och andra så uttrycker vi konkret det Jesus försökte få oss och världen att förstå. Uppriktig och i hjärtat förankrad vänskap är ett konkret uttryck för den relation mellan Gud och människan som Jesus vill få oss att se och lita på som sann. Jesus kallar oss vänner för att berätta för oss att Gud är vår vän. För att berätta att Gud är vars och ens och alla människors vän. Gud är människans vän. En vän som ser på var och en och på oss alla med ögon fyllda av kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. När vi tillsammans vågar lita på att det är så – när vi vågar tro – då är vi kvar i den kärlek som Jesus har bringat in i världen. Då kan vår och världens glädje bli fullkomlig.

Vi ska älska varandra. Uppriktigt och ärligt ska vi vilja varandra och andra gott. Vi ska vilja andras och varandras goda. Den goda viljans kärlek ska uttryckas i vår uppriktiga vänskap med varandra och alla andra människor. Jesus har befallt oss att så älska varandra och vara varandras vänner. Det är därför inte förhandlingsbart. Vi ska älska varandra.

#110. Helgmålsbön...

Kära Gud

Tack för veckan som har varit

Tack för samtal och vänskap

Tack för fantastiska barn och ungdomar

Tack för kloka och kämpande föräldrar

Hjälp oss

När vi inte orkar

Stöd oss

När vi inte förmår

Förbarma dig över oss alla

Förlåt

I Jesu namn

#109. Den vackraste tiden...

Vi står på tröskeln till våren. Det är fortfarande lite svalt i luften. Så att man fortfarande gärna tar på sig kappan eller rocken när man ska gå ut. Solen skiner och idag är himlen klarblå. Luften är sval av vinden. Men våren knackar på dörren. Trädens grenar börjar fyllas av knoppar. Snödroppar, krokus och blåsippor har redan gått i förväg. Som om blommorna sade ”Nej, nu väntar vi inte längre” samtidigt som de vecklade ut sina vackra vita, gula och blå blommor. Som vore de vårens förtrupper och spanare. 

Just idag är en dag av påtaglig brytningstid. En dag som känns som om den var ett gångjärn. På ena sidan vinter, på andra sidan vår. Och den stora porten har just passerat brytpunkten och börjar luta åt våren. Det finns ingen tid som är vackrare än de här första dagarna av vårens början. Dagarna precis innan allting tar fart. Om några veckor är det varmt och allting är grönt. Om någon vecka har våren tagit fart och fått luft under vingarna. Men ännu väntar livet på livets återkomst.

Det är som om vi befinner oss i ögonblicket före uppståndelsen. Stunden innan livet börjar leva på nytt. Ögonblicket precis innan ögonblicket då livet kommer tillbaka till sig självt. En tid av väntan på hoppets infriande. Längtan efter löftets uppfyllande. Hoppet och löftet om livets återkomst. Snart bryter våren ut. Snart är livet tillbaka. Med värme, ljus och glädje. Den vackraste tiden är just nu. Precis innan vårens grönska bryter ut. Vackrast därför att löftets infriande är så nära. Livet är så nära. Alldeles snart börjar det.

#108. En dag i Svenska kyrkan...

Idag, i morgon, i övermorgon och alla andra dagar kommer bland annat följande att hända i Svenska kyrkan…

Ett nyblivet föräldrapar kontaktar någonstans sin församling. De blir vänligt och hjälpsamt bemötta av församlingens expeditionspersonal. De bokar tid och plats för dop av sin lilla. En klok präst hör av sig och man träffas inför dopet. Dopsamtalet blir en fin, viktig och givande stund av samtal om tro, kyrkan, Gud, familj. Om vad som är viktigt i livet. Föräldrarna blir stärkta, uppmuntrade och hoppfulla inför den livslånga uppgiften att vara föräldrar.

Någonstans ringer klockor till begravning. Musiken ljuder bedövande vacker. Sorgen väller fram. Han dog alldeles för tidigt och det är för orättvist. Hon avled efter ett innehållsrikt och långt och liv. Människor minns, saknar och sörjer. Kyrkans vaktmästare skapar rummets trygghet. Musikern vid orgeln ger ljud åt ordlösa känslor. En eftertänksam och klok präst sätter ord på det som varit. Ord som återskapar hoppet. Ord som ger möjlighet att leva vidare.

Någonstans tar pengarna slut för en ensamstående mamma. För en bror som livet farit hårt fram med. Ekonomisk och social utsatthet och nöd. Någonstans tas någon emot med största diskretion. Ord av tröst och stöd. Konkret hjälp och bistånd. Små slantar som gör skillnaden den här månaden också. Kloka diakoner som har sett bakom samhällets kulisser stöder och hjälper utan att det syns eller hörs. För att det inte ska synas eller höras.

I ett avskilt rum någonstans råder tystnadens plikt. En klok präst som sedan länge har rustats med studier och självrannsakan möter trasighet. Ett liv som har gått sönder. En medmänniska som famlar efter hopp och mening. Lyssnadets konst skapar rum för ord att bli till. Ord som gör det osynliga synligt. Ord som skapar en ny verklighet. En verklighet som är möjlig att leva i. När det trasiga mödosamt sätts samman till ett liv som kan bli helt. Ett liv som kan levas, trots allt.

Någonstans samlas människor. Unga samlas för att dela ungdomens glädje. Konfirmander och ungdomsledare lär sig själva och varandra om livet – om tron, hoppet och kärleken. Vuxna samlas för att lära sig något nytt av varandra. Samtalsgrupper om allt som har med livet, tron, kyrkan och Gud att göra. Sorgegrupper samlas i stillhet. Erfarenheter av livets skörhet och sorgens möda delas med ömhet och varsamhet. Överallt samlas människor för att se och lyssna på varandra.

Någonstans fördjupar sig en präst i urgamla texter och deras världar. Någonstans läser en präst svåra böcker om psykologi och sociologi. Någonstans läser en präst om den teologiska systematikens alla möjligheter och intellektuella fällor. Någonstans läser en präst på om vad som händer i världen och om hur allting hänger ihop. Någonstans väcker teologen Karl Barths tankar tro, hopp och glädje i en präst som mödosamt läser vad han skrev för länge sedan. Allt för att bli och vara så kloka präster som möjligt.

I en lokal någonstans öppnar en församlingsassistent dörrarna till öppna förskolan. Föräldrar och barn samlas för att leka, sjunga och prata om viktiga saker tillsammans. En fristad undan hemmavarandets ensamhet. Gemenskap och nya vänskaper växer fram. En församlings informatör kommer på nya och bra sätt att kommunicera med kyrkans medlemmar och andra. En ekonomichef ser till att räkenskaperna är i ordning. En husmor förser minnesstunden med god mat.

Någonstans träffas präster som kollegor och vänner. Man delar tankar och åsikter om vem Gud är, om teologins olika facetter, om kyrkans olika uppgifter. Allt med viljan att förstå varandra. Välvilliga och goda samtal som enar och skapar gemenskap trots olika uppfattningar. Någonstans möter en präst skolungdomar tillsammans med en judisk och en muslimsk vän. De talar om sig själva med varandra och ungdomarna. För att skapa förståelse för olikheterna. För att i det lilla sammanhanget skapa tillit och förtroende.

Någonstans träffas förtroendevalda för kvällens möte. För att fatta nya beslut om förvaltningen av församlingens och kyrkans tillgångar, mål och medel. Kloka människor som efter bästa förmåga och med uppriktig välvilja bidrar till att kyrkan kan fortsätta att vara kyrka. Någonstans planerar vaktmästare för hur de ska kunna göra ett så bra jobb som möjligt. Pedagoger planerar sommarens konfirmandläger. Någonstans finns det tid för en kort stunds möte, de ensamma ögonen får möta en någon som ser.

Någonstans ringer klockorna samman församlingen till gudstjänst. En enkel Veckomässa här, en fyllig Högmässa där. Musikern spelar. Psalmerna sjungs. Förlåtelsens möjlighet blir verklighet. Texter blir lästa. Predikan predikas. Nattvarden bröd och vin delas i gemenskap. Människans gemenskap med Gud blir synlig. Människors gemenskap med varandra blir tydlig. Kyrkans gemenskap med gångna och kommande generationer står i evighetens mylla. Alla är välkomna. Ingen är exkluderad. Alla är innanför, ingen utanför.

Allt detta goda och mycket mer händer varje dag i vår kyrka. Och i allting finns Guds goda Ande med. På något sätt. För det är Gud som är kyrkans subjekt. Där Gud verkar skapas gemenskap, förtroende och tillit mellan människor. Där Gud verkar blir det som händer till uppbyggelse. Där finns förlåtelsens och försoningens möjlighet. Där finns glädje, hopp och tro. Där Gud verkar sker ingen splittring mellan människor. Där finns ingen småsinthet och elakhet. Där finns syskonskap och enhet trots olikheter.

Det som inte kommer att hända är att en journalist på en stor tidning kommer att sätta sig in vad kyrkan egentligen är och skriva om det. Det som inte kommer att hända är att allt det viktiga, goda och för människor uppbyggliga arbete som pågår i vår kyrka får några rubriker eller någon uppmärksamhet. Förmodligen kommer heller inte den som har uppfattningen att kyrkan är en arena för egen vinning eller politiskt inflytande att omvärdera sin ståndpunkt. 

Men det kanske är som det ska.

För det som sker stort sker tyst och det goda söker inte sitt eget.

#107. Fjärde söndagen i Påsktiden...

"Halleluja! Det är gott att sjunga vår Guds lov, lovsång är skön och ljuvlig. Herren bygger upp Jerusalem och samlar det skingrade Israel. Han ger läkedom åt de förtvivlade, han helar deras sår. Han bestämmer stjärnornas antal och ger dem deras namn. Vår Herre är stor, hans kraft är väldig, hans vishet är utan gräns. Herren stöder de svaga, de gudlösa slår han till marken. Tacka Herren med sång, lovsjung vår Gud till lyra." (Psaltaren 147:1-7)

Halleluja! Lovprisa vår Herre och Gud. Att sjunga i glädje och tacksamhet. En sång som väller fram ur glädjen. En sång som inte går att hejda. En glädje som inte går att hålla kvar inom sig. En skrattande glädje som får röst och blir sång som inte låter sig hindras. När Gud har uppenbarat sig. När den omöjliga möjligheten har blivit en möjlig omöjlighet. När Gud mot alla odds ger sig till känna. Då brister hjärtat av glädjens sång.

För vår Gud samlar de skingrade. Skapar gemenskap av ensamhet. Vår Gud ger läkedom åt förtvivlan. Skapar hopp i djupaste misströstan. Vår Gud helar det som gått sönder. Skapar helhet i trasigheten. Vår Gud råder över verkligheten. Till universums yttersta gräns. I mörkret mellan stjärnorna rör sig Guds heliga Ande. Över tomhetens oändliga hav svävar vår Guds Ande med sin längtan efter skapelse, liv och gemenskap.

Vår Gud är stor. Större än allt. Större än verkligheten. Och vår Guds kraft är väldig. Vår Gud skapar något av inget. Kosmos ur kaos. Liv ur död. Och vår Gud är vis. Klok och erfaren. Ärrad av glädje och sorg. Gemenskap och ensamhet. Och vår Gud ömmar för de svaga. Tar sig an den som är utan egen kraft. Värnar om den levandes helighet och oändliga värde. Den gudlöse som är sin egen gud slås till marken av livets ändlighet.

Halleluja! Tacka vår Gud med sång och musik. För livet. För glädjen. För hoppet. För tilliten. För Kyrkan. För Jesus. För den Helige Ande. För förlåtelsens möjlighet. För att vi får ha varandra. För allt det vackra i våra liv. För att döden inte är livets slut. Sjung ut hjärtats tacksamhet för det levande livets fantastiska mirakel! Det är gott att sjunga till Guds lov, ära och pris. Sjung till Gud vår Fader och vän, som alltid oss älskat och älskar oss än. Sjung!

#106. Helgmålsbön...

Kära Gud

Tack för veckan som har varit

Tack för att Du uppenbarar dig och ger dig till känna

Tack för att Du påminner om vad som är viktigt

Tack för glädje och gemenskap

Förlåt oss

Hjälp oss att be om förlåtelse

Hjälp oss att förlåta

Hjälp oss att försonas med varandra

Hjälp oss att vara din Kyrka och dina trovärdiga vittnen

I Jesu namn

#105. Goda nyheter...

Goda nyheter under det senaste dygnet:

Vår planet fortsatte att vrida sig runt sin egen axel som vanligt, med resultatet att solen gick upp överallt på jorden och gav människorna en ny dag av hopp och möjligheter.

Överallt sjöng miljarder vackra fåglar bedövande vackra sånger. Ett oändligt antal blommor blommade och världen fylldes med strålande och färgsprakande skönhet.

Jorden välsignades med hundratusentals helt nya, fantastiska och underbara barn. Nyblivna föräldrar såg på varandra och sina nya, vackra barn med ögon fyllda av gränslös kärlek.

Intelligenta, kärleksfulla, osjälviska och riktigt modiga handlingar utfördes i varje sekund över hela vår jord. Miljoner människor såg, stöttade och hjälpte osjälviskt varandra.

Miljoner människor avstod från att säga eller göra något elakt, dumt eller destruktivt. Överallt i världen valde människor att säga och göra det goda istället för det onda.

Hundratusentals nya, konstruktiva och verkligt bra idéer kläcktes. Förbättrande förändringar av livsvillkoren genomfördes överallt där människor lever tillsammans.

Överallt i världen och på olika sätt uppenbarade sig Gud för människor och fyllde deras liv med tro, deras sinnen med hopp och deras hjärtan med kärlek.

Miljarder människor skrattade, lärde sig något nytt, rörde vid varandra med kärlek och ömhet, skapade nya möjligheter, älskade livet och vägrade att ge upp.

#104. The Untouchables...

Om jag som präst fick för mig att tillsammans med en kollega, iklädda våra prästskjortor och ämbeten, gå ut på stan och börja peka finger åt någon vi mötte och ropa högt "Hon där är en extremist!" – då hoppas jag att någon skulle reagera. Om jag och kollegan fortsatte, om vi följde efter denna någon på stadens gator och fortsatte att peka och ropa att hon var en extremist, fascist och farlig för alla så hoppas jag att hon skulle få hjälp av andra. Om vi envisades med att trots hennes egna och andras protester dag efter dag gå omkring där på stadens gator och pekande ropa att hon var en potentiell fascist och en människofientlig typ så hoppas jag att någon skulle kontakta min chef och ställa frågor om min lämplighet som präst. Om vi skulle – under förevändningen att vi agerade för en god sak – fortsätta i alla fall. Om vi kanske pekade ut en annan, tog reda på var han bodde och ställde oss utanför hans hem och veckan igenom ropade till grannarna "Han där sprider fascistisk antisemitisk propaganda!". Då hoppas jag att någon skulle ha det goda omdömet att ifrågasätta min lämplighet att utöva prästens ämbete. Då hoppas jag att vår biskop och vårt domkapitel skulle ha reagerat. För så bör väl inte en kyrkans präst agera mot sina medmänniskor?

Alla tider och samhällssystem har sina priviligierade klasser. Människor som lyder under andra regler än de som gäller för majoriteten. I vår tid och i vårt samhälle är det den partipolitiska överklassen. Vår tids priviligierade partipolitiska överklass fungerar lite som adeln förr om åren. Osynliga men obrytbara lojalitetsband som bara gäller de invigda. Med privilegier och fribrev att agera på sätt som aldrig skulle accepteras av andra medborgare. 

Det har blivit tydligt i relation till Seglora Smedjas framfart i kyrkans värld de senaste två åren. Med ett partipolitiskt fribrev har de två prästerna i ledningen för Smedjan agerat på sätt som förmodligen inte hade accepterats om jag eller någon annan präst hade gjort likadant. Jag hoppas i alla fall att jag hade behövt stå till svars inför domkapitlet om jag offentligen pekat ut och anklagat andra för det som Smedjan pekat ut och anklagat människor för. Om jag pekat finger åt enskilda människor och via nätets alla kanaler hade ropat ut saker som Smedjan har ropat de senaste två åren. Jag hoppas verkligen att någon med mandat och ansvar hade sagt ifrån. Om inte annat så för att jag med mitt dåliga omdöme att peka ut enskilda och ropa allvarliga anklagelser mot och lögner om dem skulle ha skadat både kyrkans anseende och det förtroende som behöver finnas för en präst. För så bör väl inte en kyrkans präst agera mot sina medmänniskor?

Det hela väcker en hel del frågor: Kan man som präst i vår kyrka godtyckligt helt bortse från de där prästlöftena och ämbetets ansvar utan konsekvenser? Är ämbetet helt underordnat partipolitisk maktutövning, partipolitiska agendor och intressen? Kan ämbetet underordnas vilket annat intresse som helst? Kan ämbetet användas som plattform för vilka egna självförverkligande projekt som helst? Kan man som präst offentligen ljuga om och smutskasta andra människor utan att det får konsekvenser? Om det är så, finns det inte överhängande risker att förtroendet för integriteten i kyrkans prästerliga ämbete skadas?

För den partipolitiska överklassen spelar sådana frågor ingen roll. Kyrkan och kyrkans ämbeten är bara medel och verktyg i den politiska maktutövningen. I det sammanhanget är alla medel tillåtna. Det spelar ingen roll om kyrkans ämbeten förvanskas eller skadas. För den partipolitiska överklassen är politikens genomförande är det enda viktiga och överordnat allt annat. Kyrkans egentliga ärende och uppgifter – att vittna om Jesus Kristus, att förkunna evangelium åt de betryckta, att förkunna frihet åt de fånga och frälsning åt alla – är för den partipolitiska överklassen fullständigt irrelevanta. Lika irrelevanta som alla anspråk på ansvarstagande för det kyrkliga ämbetets etiska integritet och teologiska trovärdighet.

Den priviligierade partipolitiska överklassen ser om de sina. Eftersom Smedjans nuvarande ledning ingår i den partipolitiska överklassen kommer ingen att behöva ta ansvar för vad Smedjans verksamhet har orsakat enskilda människor. Den egna sakens självrättfärdighet och den partipolitiska överklassens fribrev, privilegier och ansvarsfrihet ser till att ingen behöver stå till svars för de senaste två årens lögner om och smutskastningar av enskilda personer. Inte heller för alla de negativa konsekvenserna det har fått i enskilda människors liv. Man gör helt enkelt som den priviligierade makten alltid har gjort – man vänder blad, låtsas som ingenting och går vidare. Ämbetets ansvar och ansvaret för prästämbetets utövande har i Smedjan tagits av och lagts undan lika lätt som vilken annan skjorta som helst, till förmån för den partipolitiska maktutövningen. (Ingen betvivlar väl längre att Seglora Smedja från början till slut har varit och är ett partipolitiskt projekt.)

Det finns väl snart inte så mycket kvar att säga om Smedjan och allt som sagts och gjorts. Avgående chefens varumärke genomgår sedan en tid tillbaka en skickligt genomförd medial makeover som kommer att sopa igen alla spår av de senaste årens "modiga" skriverier. Smedjans präster har dessutom hela tiden haft ett partipolitiskt fribrev – utfärdat bland annat i form av biskopens stöd – och tycks vara Untouchables i alla kyrkligt relevanta avseenden. Återstår kanske bara att tacka Smedjans ledning för att de har gjort det tydligt och klart bortom alla tvivel att partipolitiken inte har i kyrkan att göra över huvud taget.

• Biskopar: Hur vill ni ha det? (KT) 
• Om åttonde budet på Kristen Opinion
• Dag Sandahl om att bli smutskastad av Seglora Smedja
• Översikten av Seglora Smedja från maj 2012
• DNs Johan Croneman bevittnar en skicklig och lyckad medial makeover

PS. Att ha en åsikt är inte att lida av en fobi. Att uttrycka en uppfattning är inte att hata.

Så, med det här är förmodligen det sista skrivet om Seglora Smedja på den här bloggen.

#103. Robert har ordet...

"The character of a religion is chiefly determined by its identification of deity. We may suppose, for a central matter, that all religions 'save'. But this word is a mere place-maker until the saving reality is identified; 'x saves' asserts only that something rescues us from something. Only when 'x' is replaced by a personal proper name or identifying description does the predicate 'saves' become religiously meaningful. Thus, for example, 'Baal saves' means 'Baal sends rain and restores the city'; 'Buddhahood saves' means 'Buddhahood is our refuge from personality'; and 'The Trinity saves' means 'The Trinity takes us into its ineluctable communal personality.'

That some 'salvations' are incompatible appears from the second and third of these examples. The attempt to avoid this by abstracting a deity and salvation in which all religions can be at one only ends with 'x saves' again, that is, with religious and intellectual vacancy. The real question is, which claimant do we worship and which salvation do we therefore await?

The doctrine of Trinity is Chistianity's answer to this question, its identification of its God. We turn our worship, says the church, to the one whom Jesus the Israelite called 'my Father'; we worship him with Jesus, as the Son he thus made himself out to be; and we are animated therein by that same Spirit who evokes their mutual love. Just and only so we have to do with the one God. To proceed at once to the highest pitch of developed doctrine: the God of the church is the one life that occurs between Jesus and his Father by their Spirit, a life that we can sense only as we are admitted into it." (Robert W. Jenson)

• Jenson, Robert W., 2000: The Oxford Companion to Christian Thought: Hastings, Adrian m.fl. (red). Trinity. New York: Oxford University Press. S. 715-716

#102. Tredje söndagen i Påsktiden...

"Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig,
din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever."
(Psaltaren 23)

En herde är ingen vän och rosenkindad gestalt.

Herden är väderbiten och solbränd. Ansiktet har bitits av nattens kyla. Svettats i dagens hetta. Händerna är kraftiga och ärriga. Fulla av valkar. Fötterna skyddas av slitna skor. Benens muskler är stora och starka. Dagslånga vandringar i bergig terräng har gjort herdens hela kropp muskulös och stadig. Han bär med sig allt han behöver för att leva och överleva.

Herden har ögon som har sett mycket. Allt mellan födsel och död. Han vet hur man förlöser en födande tacka. Hur livets föds till världen. Han vet hur man avlivar ett får som inte längre orkar. Herden vet hur man tar till vara allt som går att ta vara på. Hans ögon har sett livet i döden. Han har sett döden i livet. Herden är stark, klok och vis. Ärrad av livets utsatthet.

Herden bär sin käpp och sin stav för att de behövs. Med käppen, som är en rejäl påk, värnar han sin hjord. Mot björnar, mot lejon, mot vilda hundar. När rovdjuren visar sig tvekar han inte. Han konfronterar dem och drar sig inte för att ta strid och slå hårt. För att värna de sina. Den långa staven med en krok i änden behövs när fåren gått bort sig. Med staven räddar han dem när de fastnat och är i fara. Varje får skyddas och räddas. Herden räds inget för att värna sina får och sin hjord.

Sådan är vår Herre. Sådan är vår Gud. Stark och pålitlig. Erfaren, klok och vis. Vår Gud skyddar, räddar och värnar. Var och en, och oss alla. Till varje pris.

• Judith Fagrells tankar inför helgen

#101. Helgmålsbön...

Kära Gud

Tack för veckan som har varit

Tack för gemenskap och uppmuntran

Tack vänskap och stöd

Förlåt oss

Hjälp oss

I Jesu namn

#100. Tid för ansvar...

"Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen: 
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred."
(Predikaren 3:1–8)

Kyrkan är inte det vi gör den till. Kyrkan med stort K är Guds eget uttryck och avtryck i världen. Den Kyrkan blir vad den är av Guds uppenbarelse, inget annat. Men kyrkan med litet k är vår. Den kyrkan blir sådan vi gör den tillsammans. Och du, jag och vi behöver ta ansvar för våra bidrag till hur den kyrkan blir.

Det som händer i vår kyrka är på ditt, mitt och vårt ansvar. Den politiska annekteringen av kyrkans organisation och ekonomiska resurser. Våra biskopars ledarskap. Våra biskopars bristande ledarskap. Kyrkans offentliga samtal. Kyrkans dialog med sig själv. Kyrkans teologiska trovärdighet. Alltihop, och mer därtill.

Är vår kyrka med litet k en plats i tiden som ska bereda utrymme för Gud att med sin uppenbarelse skapa Kyrkan med stort K? Eller är vår kyrka en organisation som är till för sin egen skull? En politisk organisation? Inkrökt i sina egna intriger om makt, pengar och inflytande? Vad är det som är det viktiga – Kyrkan eller kyrkan?

Ha en åsikt. Vi har ett stort ansvar. Tiden är alltid nu.

#99. Ord som gör ont...

"Vad har hänt?" frågade min vän. Jag blev inte igenkänd i orden om den brända jordens taktik. För arga och för hårda ord. Bannbullan var lite för mycket. Tyckte min vän. Och jag kunde hålla med litegrann.

Men vilka ord ska man använda när man är arg? När det brinner i bröstet om man försöker vara tyst? När orättfärdigheten gör ont i en själv? När få slår många till tystnad? När mångas tystnad viskar "allt är väl, allt är väl" – fast allt inte alls är väl? När många säger ingenting? Vilka ord ska man använda då? Vilka ord får man använda? När så mycket har sagts utan att något förändrats? När orden börjar ta slut? När ingen verkar bry sig? Vilka ord får man använda då?

Är det inte en skyldighet att bli arg på orättfärdighet? Är det inte påkallat att reagera när någon gör någon annan illa? När medmänniskor blir förtalade, baktalade och utpekade med historiens värsta och hemskaste epitet? Är det inte en skyldighet att reagera och agera då? Även om man riskerar att bli arg?

Att inte bli det man kritiserar… Som om det gick att hoppa i en sjö för att försöka hjälpa en annan utan att bli blöt. Som om det gick att bli och vara något annat än en bräcklig människa bland bräckliga människor.

Kanske var jag för arg. Orden för hårda. Men vilka ord ska man använda då? När inget som sagts förändrat något? När orättfärdigheten fortgår? När "sluta nu" inte hjälper?

#98. Den brända jordens taktik...

What’s the difference between the kingdom of God and the church?
The kingdom of God is an asshole-free zone. 
Jesus said, “Don’t be an asshole: this is the law and the prophets.”
(Kim Fabricious på Faith and Theology)

Den brända jordens taktik är en välkänd metod för att minimera de kvarvarandes möjligheter att överleva. Man bränner allt brännbart för att inget av värde ska finnas kvar till dem som är kvar. Det är förstås bara möjligt med hänsynslös maktutövning och i avsaknad av samvete. Den brända jordens taktik är ungefär vad Smedjans ledning ägnat sig åt på sistone.

Med höga röster försöker man bränna allt av värde i kyrkans offentliga samtal. Förtroenden, anständigheten, samtalet, teologin, ecklesiologin, respekten för andra, ärligheten, tilliten, tryggheten, den intellektuella rörligheten, uppriktigheten, tron, hoppet och kärleken. Allt ska brännas med den hänsynslösa och hjärtlösa politiska övertygelsens flammande låga.

Även människor ska brännmärkas. De försökte bränna in "antisemit" på Dag Sandahl. Annat på andra. Jag förundras över den brinnande frånvaron av medkänsla. Och jag undrar igen  – hur är det möjligt för en prästvigd att visa sådan hänsynslöshet mot andra? Nej, det var länge sedan det slutade att handla om någon verklig kamp mot antisemitism, rasism och extremism. För den som har ögon att se med är det alldeles uppenbart att det handlar om personlig antipati och politisk taktik. Inget annat.

Ingen behöver längre fråga efter var gränserna för Smedjans ledning går. Alla rimliga gränser för anständighet, trovärdighet och intellektuell hederlighet har för länge sedan passerats. Anständigheten är sedan länge bortslängd. Trovärdigheten ljuder med sin öronbedövande frånvaro. Argumenten är urholkade och innehållslösa. Det är tomt och substanslöst.

Men det är fortfarande högljutt och gapigt. Man kräver ansvarstagande av andra utan att ta något själva. Man pekar på flisorna i andras ögon utan att se de gigantiska bjälkarna i de egna. En högljudd svanesång och den brända jordens taktik. Bränn allt brännbart. Lämna inget av värde till de som är kvar.

"Den preventiva effekt Seglora haft på debattlusten och frimodigheten i kyrkan kan knappast överskattas" (Johanna Andersson).

Seglora Smedja har blivit det minst konstruktiva för kyrkans offentliga samtal sedan bannbullan mot Martin Luther. Och stiftet är med och betalar för det hela.

• Johanna Andersson om pastoralt ansvar
• Dag Sandahl om lögner och ansvar

#97. Att kacka i eget bo...

Så, logiken i Seglora Smedjas uppskruvade retorik mot nomineringsgruppen Frimodig Kyrka är ungefär: Människor som Seglora Smedja relaterar till SD har sökt sig till Frimodig Kyrka. Två pekas ut. Smedjans logik ger då att Frimodig Kyrka därför är en gruppering som i sin helhet domineras av de rasistiska och extremistiska åsikter som frodas inom SD. Svenska kyrkan riskerar därmed att tas över av rasistiska extremister. Därför måste Frimodig Kyrka stoppas. Därför går man till ohejdat angrepp på Frimodig Kyrka och dess företrädare. Ungefär så har jag förstått logiken i Smedjans resonemang. Har jag missuppfattat något tar jag gärna emot upplysande kommentarer.

Men vänta nu.

Dagens Nyheter undersökte hur väljarnas partipolitiska sympatier har förändrats över tid: "Om man tittar i väljargruppen med bara grundskola ser man att S har ökat från 40,3 till 50,0 procent. Väljarna kommer uppenbarligen inte från ­Moderaterna som i denna grupp gått från 21,0 till 21,8 procent. Tappet hittas i stället bland Sverigedemokraterna som fallit från 18,6 till 9,7 procent, alltså nästan lika mycket som Social­demokraterna gått upp. I gruppen ensam utan barn ses närmast ett identiskt mönster. Små förändringar för M, en ökning på nästan 10 procentenheter för S och ett tapp på nästan lika mycket för SD. Samma sak om man tittar på kön. Lika många procent nya manliga väljare som S kan stoltsera med har SD förlorat." (DN 2013-04-02)

Hmm… Ganska många väljare – fler än två – med bakgrund i SD har alltså lockats till S. Med Smedjans logik ger det förödande konsekvenser för S. Ett så stort inflöde av före detta SD-väljare borde rimligen sätta ett större avtryck i S än de två man menar kan kopplas till Frimodig Kyrka. Betyder det då att S i sin helhet domineras av den rasistiska extremism som frodas inom SD? Om Smedjans logik håller gör det S till ett av de största rasistiska och extremistiska partierna i Europa. Eller? Hur ska man annars tolka DNs siffror i ljuset av den logik Smedjan angriper Frimodig Kyrka med? DNs statistik talar ju sitt tydliga språk – stora mängder SD-väljare har lockats över till S.

Var och en hör väl själv hur dumt och enfaldigt resonemanget låter. För S är förstås inget rasistiskt extremistparti. Lika lite som Frimodig Kyrka är en nomineringsgrupp av det slaget. Det som fallerar är logiken i Seglora Smedjas angrepp och retorik. Det sägs ibland att den lögn som upprepas tillräckligt många gånger blir en sanning. Det är inte sant. Om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger är det fortfarande en lögn.

Edit 9/4: Min vän tyckte att det var onödigt att den lite elaka kommentaren som hon/han fällde om Smedjans skriverier stod med här. Därför är den borttagen.

#96. Medial misshandel...

"På den frågan svarade Jesus: 'En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: "Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen." Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?' Han svarade: 'Den som visade honom barmhärtighet.' Då sade Jesus: 'Gå du och gör som han!'" (Lukas 10:30-37)

Ur ett pastoralteologiskt perspektiv är det som Seglora Smedja har utsatt och fortsätter att utsätta Helena Edlund för inget annat än hjärtlös och samvetslös medial misshandel. Nej, det här inlägget handlar inte om politiska åsikter eller politiska partier. Det här inlägget handlar om att en medmänniska – en någon som är din och min nästa – sedan augusti 2011 i offentligheten har behandlats och fortsätter att behandlas fruktansvärt illa av kyrkans medarbetare, varav två är präster. I veckan hände det igen. Smedjans mediala behandling av Helena Edlund kan inte betraktas som något annat än ett pastoralteologiskt totalhaveri.

Nej, det här inlägget handlar inte om politik eller politiska åsikter på något sätt.

Allt som skrivits och skrivs ger intrycket att personerna bakom Seglora Smedja betraktar Helena som något annat än en medmänniska som också omfattas av förlåtelsens och försoningens möjlighet. Det har också blivit tydligt att vi är många präster och leviter som helst viker åt sidan och går förbi. Anledningen är väl att den avhumaniserade etiketten som Seglora Smedja med sina nät- och mediakampanjer klistrat på Helena Edlund har fastnat och att ingen vill bli förknippad med den. Kom ihåg vad avhumaniserade etiketter gör med våra uppfattningar om andra människor. Det har gått så långt att man i olika sammanhang undviker att nämna Helena Edlunds namn av rädsla för att den där etiketten ska kleta av sig. Det har till och med gått så långt att ärkebiskopen tyckt sig ha anledning att "tala lite grand om" henne med en välkänd journalist. Vi borde skämmas allihop för att vi har låtit det gå så långt. Och Smedjans två präster borde skämmas mest av alla.

Nej igen, det här inlägget handlar inte om politik eller politiska partier på något sätt.

Det här handlar om människosyn, om pastoralteologi, om etik och om vanlig hederlig anständighet. Det här handlar om att vi som vill vara kyrka tillsammans måste och ska visa varandra nåd och barmhärtighet. Det handlar om att vi aldrig någonsin får exkludera någon medmänniska ur gemenskapen. Det finns absolut ingenting – ingenting alls – som kan orsaka att någon enda människa faller utom räckhåll för Guds barmhärtighet, nåd och kärlek. Vi har ett ansvar och en skyldighet som kyrka att gestalta en gemenskap som präglas av en villkorlös acceptans av varandra som människor. Det betyder inte att vi inte får eller inte ska brottas med varandras åsikter och uppfattningar. Det betyder heller inte att alla åsikter ska accepteras. Men det betyder att varje människas integritet ska respekteras oavsett åsikter. I det avseendet är Seglora Smedjas långdragna mediala misshandel av Helena Edlund ett gigantiskt pastoralteologiskt misslyckande och en djup orättfärdighet. Och vi är många som har låtit det ske genom att i tystnad vika åt sidan.

Nej, nej och åter nej.
Det här inlägget handlar inte om politiska åsikter eller politiska partier på något sätt.

En av frågorna vi fick i prästvigningen den där söndagen i Storkyrkan var: "Vill ni leva så bland människor, att ni blir vittnen om Guds kärlek och om försoningens hemlighet?" Vi sade "ja" högt och tydligt. Men var finns vittnesbördet om Guds kärlek och försoningens hemlighet i den mediala behandling som Smedjans två präster utsatt och utsätter Helena Edlund för? Var finns den barmhärtighet som Jesus uppmanar oss att – som samariern – visa andra och varandra? Var finns empatin och sympatin? Var finns den där anständigheten som vi behöver hjälpas åt med att hålla vid liv varje dag? Och var tog ärkebiskop Anders Wejryds pastorala omdöme vägen?

Man skulle ju önska att någon med faktiskt ansvar hade sagt något för länge sedan. Att det funnits någon med ansvar och ryggrad som hade sagt de två orden som behöver sägas. Från mig betyder de ju ingenting. Jag är inte någon som Smedjans folk varken lyssnar på eller bryr sig om, jag har ju ingen makt, är varken biskop eller något annat märkvärdigt. Men orden behöver ändå sägas till folket bakom Seglora Smedja – sluta nu.

• Helena Edlund: Öppet brev till Helle Klein
• Helena Edlund om samordnade mediala kampanjer
• #88. No compassion...
• #47. Till försvar för rätten att ha en åsikt...

PS. Jag blev avrådd från att skriva det här och från att länka till Helenas blogg för att "det är lite varning på det där". I vår kyrka är det alltså "lite varning" på att vädja om barmhärtighet och nåd för en medmänniska som under lång tid av Seglora Smedja utsatts för det som inte varit något annat än en utdragen medial misshandel? Om det är så – hur är det möjligt? Förkunnar vi inte en Guds barmhärtighet, nåd och kärlek som gäller alla människor och varje människa varje söndag? Betyder de orden ingenting?

#95. Andra söndagen i Påsktiden...

"Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn. Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga, eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?" 

(1 Johannesbrevet 5:1-5)

Det enda sättet att vara "Luthersk" är att försöka rikta sitt liv till den som Luther riktade hela sitt liv till – Jesus Kristus. Att vara riktigt "Luthersk" betyder att med sitt levande vara helt och hållet kristocentrisk – att i allt som görs och sägs ha Jesus Kristus som centrum, utgångspunkt och mål. Det är det enda sättet att vara "Luthersk" på. Att använda ordet "Luthersk" som ursäkt för att ägna sig åt en massa annat än att i och med sitt liv försöka följa och berätta om Jesus Kristus är att inte ha förstått vad Martin Luther försökte få sagt.

Det börjar med tron på att Jesus är Kristus, den smorde som är född av Gud. Att tro att Gud lever är att tro att Jesus är Guds levande son. Om vi ser och tror att det är så väcks en längtan efter att leva i relation till denna levande Gud. Det kommer till uttryck i en längtan efter att vilja försöka leva efter Guds bud. För den som tror och älskar Gud är buden ingen tung börda. Buden är inte tunga därför att Jesus redan burit den tyngsta bördan Tron berättar att Jesus som Guds son har burit den tyngsta bördan och flyttat världens yttersta gräns in i Guds fullbordade framtid. Att tro är att lita på att livets seger över döden redan är vunnen.

Att leva i tro är att låta trons konsekvenser visa sig i det levande livet. Det betyder en levande längtan efter att försöka leva i enlighet med Guds bud. Att med sitt liv visa, gestalta och berätta att relationen till Gud spelar roll och gör skillnad. Att vara kristen på ett sådant sätt andra människor också vill vara det. Att på riktigt och i det levande livet försöka leva i tro på Jesus Kristus så att det märks och syns. Nej, det handlar inte om någon gärningslära. Det handlar om att leva med en tro, en glädje och ett hopp som syns, märks och smittar av sig på andra. Att med hopp och glädje vittna om ett skonsamt ok och en börda som är lätt.

Det är inte svårt och det är ingen egentlig börda för den som tror och älskar Gud. Men det behöver synas och märkas. Att trons glädje och trons hopp syns och märks i det levande livet – det är det som kallas att vittna. Det är att låta det egna livet bli ett vittnesbörd om den Jesus Kristus som har besegrat världen en gång för alla.

"Christ's commands may not be defined as unfulfillable, and their fulfillability may not be restricted to wish and intention." (Barth s. 124)

• Barth, Karl, 2005: The Theology of the Reformed Confessions. Louisville: Westminster Knox Press.

#94. Helgmålsbön...

Kära Gud

Tack för veckan som har varit

Tack för konfirmandlägrets alla glädjeämnen

Tack för våra nyfikna och underbara konfirmander

Tack för våra fenomenala och omtänksamma ungdomsledare

Tack för stiftsgårdens omsorgsfulla personal

Tack för kloka och och fantastiska kollegor

Tack för alla fina och soliga dagar

Tack för allt hopp och all glädje

Tack för all Din kärlek, nåd och barmhärtighet

Tack för att Du har gått vid vår sida

Tack för att vi får vara Din kyrka

I Jesu namn