#108. En dag i Svenska kyrkan...

Idag, i morgon, i övermorgon och alla andra dagar kommer bland annat följande att hända i Svenska kyrkan…

Ett nyblivet föräldrapar kontaktar någonstans sin församling. De blir vänligt och hjälpsamt bemötta av församlingens expeditionspersonal. De bokar tid och plats för dop av sin lilla. En klok präst hör av sig och man träffas inför dopet. Dopsamtalet blir en fin, viktig och givande stund av samtal om tro, kyrkan, Gud, familj. Om vad som är viktigt i livet. Föräldrarna blir stärkta, uppmuntrade och hoppfulla inför den livslånga uppgiften att vara föräldrar.

Någonstans ringer klockor till begravning. Musiken ljuder bedövande vacker. Sorgen väller fram. Han dog alldeles för tidigt och det är för orättvist. Hon avled efter ett innehållsrikt och långt och liv. Människor minns, saknar och sörjer. Kyrkans vaktmästare skapar rummets trygghet. Musikern vid orgeln ger ljud åt ordlösa känslor. En eftertänksam och klok präst sätter ord på det som varit. Ord som återskapar hoppet. Ord som ger möjlighet att leva vidare.

Någonstans tar pengarna slut för en ensamstående mamma. För en bror som livet farit hårt fram med. Ekonomisk och social utsatthet och nöd. Någonstans tas någon emot med största diskretion. Ord av tröst och stöd. Konkret hjälp och bistånd. Små slantar som gör skillnaden den här månaden också. Kloka diakoner som har sett bakom samhällets kulisser stöder och hjälper utan att det syns eller hörs. För att det inte ska synas eller höras.

I ett avskilt rum någonstans råder tystnadens plikt. En klok präst som sedan länge har rustats med studier och självrannsakan möter trasighet. Ett liv som har gått sönder. En medmänniska som famlar efter hopp och mening. Lyssnadets konst skapar rum för ord att bli till. Ord som gör det osynliga synligt. Ord som skapar en ny verklighet. En verklighet som är möjlig att leva i. När det trasiga mödosamt sätts samman till ett liv som kan bli helt. Ett liv som kan levas, trots allt.

Någonstans samlas människor. Unga samlas för att dela ungdomens glädje. Konfirmander och ungdomsledare lär sig själva och varandra om livet – om tron, hoppet och kärleken. Vuxna samlas för att lära sig något nytt av varandra. Samtalsgrupper om allt som har med livet, tron, kyrkan och Gud att göra. Sorgegrupper samlas i stillhet. Erfarenheter av livets skörhet och sorgens möda delas med ömhet och varsamhet. Överallt samlas människor för att se och lyssna på varandra.

Någonstans fördjupar sig en präst i urgamla texter och deras världar. Någonstans läser en präst svåra böcker om psykologi och sociologi. Någonstans läser en präst om den teologiska systematikens alla möjligheter och intellektuella fällor. Någonstans läser en präst på om vad som händer i världen och om hur allting hänger ihop. Någonstans väcker teologen Karl Barths tankar tro, hopp och glädje i en präst som mödosamt läser vad han skrev för länge sedan. Allt för att bli och vara så kloka präster som möjligt.

I en lokal någonstans öppnar en församlingsassistent dörrarna till öppna förskolan. Föräldrar och barn samlas för att leka, sjunga och prata om viktiga saker tillsammans. En fristad undan hemmavarandets ensamhet. Gemenskap och nya vänskaper växer fram. En församlings informatör kommer på nya och bra sätt att kommunicera med kyrkans medlemmar och andra. En ekonomichef ser till att räkenskaperna är i ordning. En husmor förser minnesstunden med god mat.

Någonstans träffas präster som kollegor och vänner. Man delar tankar och åsikter om vem Gud är, om teologins olika facetter, om kyrkans olika uppgifter. Allt med viljan att förstå varandra. Välvilliga och goda samtal som enar och skapar gemenskap trots olika uppfattningar. Någonstans möter en präst skolungdomar tillsammans med en judisk och en muslimsk vän. De talar om sig själva med varandra och ungdomarna. För att skapa förståelse för olikheterna. För att i det lilla sammanhanget skapa tillit och förtroende.

Någonstans träffas förtroendevalda för kvällens möte. För att fatta nya beslut om förvaltningen av församlingens och kyrkans tillgångar, mål och medel. Kloka människor som efter bästa förmåga och med uppriktig välvilja bidrar till att kyrkan kan fortsätta att vara kyrka. Någonstans planerar vaktmästare för hur de ska kunna göra ett så bra jobb som möjligt. Pedagoger planerar sommarens konfirmandläger. Någonstans finns det tid för en kort stunds möte, de ensamma ögonen får möta en någon som ser.

Någonstans ringer klockorna samman församlingen till gudstjänst. En enkel Veckomässa här, en fyllig Högmässa där. Musikern spelar. Psalmerna sjungs. Förlåtelsens möjlighet blir verklighet. Texter blir lästa. Predikan predikas. Nattvarden bröd och vin delas i gemenskap. Människans gemenskap med Gud blir synlig. Människors gemenskap med varandra blir tydlig. Kyrkans gemenskap med gångna och kommande generationer står i evighetens mylla. Alla är välkomna. Ingen är exkluderad. Alla är innanför, ingen utanför.

Allt detta goda och mycket mer händer varje dag i vår kyrka. Och i allting finns Guds goda Ande med. På något sätt. För det är Gud som är kyrkans subjekt. Där Gud verkar skapas gemenskap, förtroende och tillit mellan människor. Där Gud verkar blir det som händer till uppbyggelse. Där finns förlåtelsens och försoningens möjlighet. Där finns glädje, hopp och tro. Där Gud verkar sker ingen splittring mellan människor. Där finns ingen småsinthet och elakhet. Där finns syskonskap och enhet trots olikheter.

Det som inte kommer att hända är att en journalist på en stor tidning kommer att sätta sig in vad kyrkan egentligen är och skriva om det. Det som inte kommer att hända är att allt det viktiga, goda och för människor uppbyggliga arbete som pågår i vår kyrka får några rubriker eller någon uppmärksamhet. Förmodligen kommer heller inte den som har uppfattningen att kyrkan är en arena för egen vinning eller politiskt inflytande att omvärdera sin ståndpunkt. 

Men det kanske är som det ska.

För det som sker stort sker tyst och det goda söker inte sitt eget.