"Barth's plea for this 'third way' really meant a third way between the courses adopted by the East and West. It meant a resolute plea for peace and against the Cold War. And at the same time it also included a decisive 'no' to anti-communism. 'Not that I have any inclination towards Eastern communism, in view of the face it has presented to the world. I decicedly prefer not live within its sphere and do not wish anyone else to do so. But I do not see that either politics or Christianity require or even permit the conclusion which the West has drawn with increasing sharpness … I believe anti-communism as a matter of principle to be an even greater evil than communism itself … Have we forgotten … that only the "Hitler in us" can be an anti-communist on principle? … I think that the Christian churches should have considered it their task to influence both public opinion and the leaders who are politically responsible by superior witness to the peace and hope of the Kingdom of God. The churches have injured the cause of the gospel by the largely thoughtless manner in which they have identified the gospel … with the badly planned and ineptly guided cause of the West … By human reckoning the cause of the gospel cannot be saved for a long time even by the best ecumenical and missionary efforts.'
Why this clear 'no' to anti-communism as well? 'Anti means against. God is not against, but for men. The communists are men, too. God is also for the communists. So a Christian cannot be against the communists but only for them. To be for the communists does not mean to be for communism. I am not for communism. But one can only say what has to be said against communism if one is for the communists.' In this sense Barth was not a communist, but he was not an anti-communist either. And in this sense he summoned Christians to swim against the stream – and summoned them from both sides of the power blocs, 'in which men's pernicious propaganda prevents people on either side from seeing anything but the splinter in the other person's eye'. (Busch s. 383)
Busch skriver om och citerar Karl Barth i och från det tidiga 1950-talet, när det kalla kriget mellan öst och väst tog och fick sin form. Det var en tid av konflikt. Stalins Sovjet tornade upp sig som ett högst reellt hot från öst. Var och en avkrävdes ett ställningstagande – för eller emot. Som så ofta nyanserade Barth frågan och sökte en egen väg för att säkra den enskilda människans värde mitt i all ideologisk propaganda och alla politiska -ismer.
Att vara mot de ideologiska och politiska strukturerna är ett sätt att vara för människan. Människan och människor – även politiskt engagerade människor – behöver befrias från ideologiskt förtryckande politiska -ismer och platsen för befrielsen är kyrkan. Vägen dit är den beslutsamma förkunnelsen av kyrkans Evangelium och kyrkans berättelse om Guds rike. Detsamma gäller motståndet mot bristfälligt formulerad teologi. Motstånd mot bristfällig teologi behöver drivas med avsikten att vara för människan. Något annat kan en kristen människa inte göra. Det resoluta motståndet mot dåligt formulerad teologi är beslutsam lojalitet med människan och människor. Därför att dålig teologi inte förmår förkunna kyrkans Evangelium och hjälper inte någon att leva i närheten av Kristus.
Att vara kristen är att simma mot strömmen, inte minst att ifrågasätta det makten påstår eller säger. Att vara kristen är att känna ansvar för Evangeliet, kyrkan och sina medmänniskor. Det är att vara intresserad av kyrkans doktrinära frågor – som frågan om Maria och Jesu födsel. Det är att våga ställa frågor. Är till exempel trosbekännelsens förståelse av berättelsen om vem Jesus helt menings- och betydelselös i vår tid?
Det är allas vårt ansvar och vår gemensamma uppgift att kritisera mindre välgrundad, mindre förankrad och mindre välformulerad teologi. Inte för att för att vara mot någon annan människa utan alltid med avsikten att vara för människan och för människor.
Busch skriver om och citerar Karl Barth i och från det tidiga 1950-talet, när det kalla kriget mellan öst och väst tog och fick sin form. Det var en tid av konflikt. Stalins Sovjet tornade upp sig som ett högst reellt hot från öst. Var och en avkrävdes ett ställningstagande – för eller emot. Som så ofta nyanserade Barth frågan och sökte en egen väg för att säkra den enskilda människans värde mitt i all ideologisk propaganda och alla politiska -ismer.
Att vara mot de ideologiska och politiska strukturerna är ett sätt att vara för människan. Människan och människor – även politiskt engagerade människor – behöver befrias från ideologiskt förtryckande politiska -ismer och platsen för befrielsen är kyrkan. Vägen dit är den beslutsamma förkunnelsen av kyrkans Evangelium och kyrkans berättelse om Guds rike. Detsamma gäller motståndet mot bristfälligt formulerad teologi. Motstånd mot bristfällig teologi behöver drivas med avsikten att vara för människan. Något annat kan en kristen människa inte göra. Det resoluta motståndet mot dåligt formulerad teologi är beslutsam lojalitet med människan och människor. Därför att dålig teologi inte förmår förkunna kyrkans Evangelium och hjälper inte någon att leva i närheten av Kristus.
Att vara kristen är att simma mot strömmen, inte minst att ifrågasätta det makten påstår eller säger. Att vara kristen är att känna ansvar för Evangeliet, kyrkan och sina medmänniskor. Det är att vara intresserad av kyrkans doktrinära frågor – som frågan om Maria och Jesu födsel. Det är att våga ställa frågor. Är till exempel trosbekännelsens förståelse av berättelsen om vem Jesus helt menings- och betydelselös i vår tid?
Det är allas vårt ansvar och vår gemensamma uppgift att kritisera mindre välgrundad, mindre förankrad och mindre välformulerad teologi. Inte för att för att vara mot någon annan människa utan alltid med avsikten att vara för människan och för människor.
- Tant Hu om Söderblom och andra biskopar.
- Maria Ludvigsson om Kristus som kyrkans centrum (SvD 12/10).
- Busch, Eberhard, 1976: Karl Barth, His life from letters and autobiographical texts. Eugene, Wipf and Stock Publishers. Utg. på tyska av Theologischer Verlag Zürich 1975.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar