#163. Sången som tystnar...

"Din skicklighet

hämmar

eller uppmuntrar.

Din hjälp

binder

eller befriar.

Din sång

får andra att sjunga

eller att tystna.

Ditt ljus

kan du sprida till andra

eller som en strålkastare

rikta mot dig själv

och så mörklägga omvärlden.

Om din makt

är liten eller stor

gäller ditt val alltid detsamma:

att öka ljuset omkring dig

eller mörkret.

***

All makt är lån

och kan förvaltas

på tre skilda sätt:

till att hjälpa upp

eller trycka ner

eller aldrig tas i bruk.

Alla har frihet att välja!"

Margareta Melin

Biskop Åke Bonniers text från igår träffade mig rakt i solar plexus. Luften gick ur mig för en stund. Kanske kände jag mig träffad? Har ju framfört kritik mot vår kyrkas ledning här. Är jag en av trospoliserna? Biskop Åke skriver ju "trospoliserna" – bestämd form pluralis. Det betyder att det finns ett antal identifierbara sådana. Vilka är det? Är jag en av dem? Rannsakar mig själv. Hur har jag uttryckt mig? Jo, härom veckan reagerade jag på att biskop Antje twittrade på ett, som jag tyckte, oansvarigt sätt avseende en analogi mellan en djup orättfärdighet och kyrkans löften. Ser och förstår att jag uttryckte mig mer än nödvändigt kantigt och irriterat just då. Är det tillåtet att misslyckas ibland? Eller är det något annat som ger mig en plats i den tvivelaktiga skaran av "trospoliser"?

Vad i mitt läsande, övande, prövande, trevande, försökande, kritiserande, ifrågasättande, bristfälliga, tillfälliga, offentliga formulerande och skrivande kan ligga till grund för en sådan etikett? Är det för att jag anser att det är viktigt med klarhet i tanken och tydlighet i orden när vi talar och skriver om teologi? Något annat? Inläggen här är numrerade av anledningen att de ska vara enkla att referera till. Hjälp mig att se och förstå.

Eller så gick luften ur mig för att biskop Åke, med hela sitt ämbetes makt och myndighet, brände av en bredsida av osynliggörande, förlöjligande, dubbelbestraffning och en formidabel mängd påförande av skuld och skam. Som en bedövande illustration av härskarteknik. Men att förstå det på det sättet skulle ju inte vara att tolka allt till det bästa. Så det kan ju inte vara möjligt. Problemet måste ju ligga hos mig. Det måste vara något jag har skrivit eller gjort som väcker den där känslan av att ha fått en råsop i mellangärdet. Det måste vara mitt samvete som gör mig medveten om min skuld. Eller så väcks den där känslan just av att ha blivit utsatt för härskarteknik? Att ta till sig biskop Åkes ord är lite som att få en inre inverterad bannbulla: skammen och skulden läggs in latent utan koppling till något konkret, redo att utlösas om tanken slinter – "trospolis!"

Ska biskop Åkes text anses vara representativ för hur våra biskopar betraktar dem av oss som på olika sätt tar till orda i det offentliga? Är det så snacket går när det är biskopsmöte? "De där förbannade trospoliserna som ingenting fattar och ändå håller på och tjatar och aldrig kan hålla truten." Är det oförskämt att undra? Att ställa frågan? Är det bara att vara polisiärt elak? Istället för att med Luther tolka allt till det bästa? Hur ska det då tolkas? Menas det som skrivs? Skrivs det som menas? Hur ska man tolka "trospolis" till det bästa? Är det en metafor för något annat? Oavsett, om man i maktposition inte kan eller vill bli ifrågasatt kan man heller inte kräva att bli tagen på allvar. 

En vän visade mig en gång ett talesätt: "Älska arbete, Avsky makt och Undvik överheten." Sällan har det känts mer angeläget att som präst i vår kyrka leva efter de orden som efter att ha läst biskop Åkes ord från igår. Skriv upp den 13 oktober, om någon framöver undrar varför vår kyrkas offentliga samtal har tystnat och bleknat ytterligare ett litet steg.

• Biskop Åke Bonnier om Trospoliserna, Svenska kyrkan och ärkebiskopsvalet.
• Johanna Andersson om Trospoliser?
• Om härskartekniker enligt Berit Ås.
• #103. Robert har ordet.
• #55. Språkets nödvändiga frihet...
• Melin, Margareta, 1992: Kärleken en bro. Örebro: Bokförlaget Libris. S. 48-49