#186. Suddenly...

As I had always known
he would come, unannounced,
remarkable merely for the absence
of clamour. So truth must appear
to the thinker ; so, at a stage
of the experiment, the answer
must quietly emerge. I looked
at him, not with the eye
only, but with the whole
of my being, overflowing with
him as a chalice would
with the sea. Yet was he
no more here than before,
his area occupied
by the unhaloed presences.
You could put your hand
in him without consciousness
of his wounds. The gamblers
at the foot of the unnoticed
cross went on with
their dicing ; yet the invisible
garment for which they played
was no longer at stake, but worn
by him in his risen existence.

R.S. Thomas

• Thomas, R.S., 1993: Collected Poems 1945-1990. London: J.M. Dent, The Orion Publishing Group. S. 283

#185. Domsöndagen…

"Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet." (Johannes 5:24)

Domen faller över oss alla. Straffet för synden är död. Döden är straffet som följer av den fällande domen, konsekvensen av och straffet för människans och mänsklighetens synd. Syndens skuld är lika verklig som den faktiska döden. Ingen är undantagen. Vi ska alla dö. 

Men sista ordet är inte sagt. Med, i och genom Jesus Kristus från Nasaret förändras allt. Att höra Jesu ord och tro på de löften som Gud har gett förändrar allt. Domen faller fortfarande, lika obarmhärtigt som förut. Men straffets död är inte längre oåterkalleligt livets slut. 

Det oerhörda, det obegripliga och mycket märkliga har åstadkommits av, med och i Jesus Kristus från Nasaret. Den död som är vars och ens och allas sanna verklighet är inte längre livets slut. Domen faller fortfarande, men påföljden är en annan. Döden övergår till liv.

Alldeles på riktigt.

• Carolina Johansson, Domsöndag & Dopdag.

#184. Dopdag…

"Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: 'Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.'"

(Matt 28:18–20)

Idag en dag för länge sedan blev jag döpt. Det dröjde innan jag började leva i mitt dop. Men jag fick bli döpt och tillsammans med alla döpta i alla tider bli omsluten av Guds kärlek, nåd och barmhärtighet. En dyrköpt gåva som är gratis. Dyrköpt genom Kristi lidande och död. Gratis, av nåd och för intet given åt var och en och åt alla utan kostnad eller krav.

Det är kostnadsfritt att leva i sitt dop men det är inte friktionsfritt. Dopets verklighet väcker glädje, hopp, förtröstan och tillit – men också frågor och en inre längtan som behöver få yttre konsekvenser. Dopet spelar roll och det behöver märkas, som ett vittnesbörd. Att leva i sitt dop är att låta den inre omvändelsen få ett yttre och synligt uttryck. Det är inte alltid enkelt.

Jag minns inte min dopdag. Jag har bara mina föräldrars berättelser. Det sägs att jag var stor nog för att ha lärt mig att gå och att jag gick in själv. Små staplande och vingliga steg fram till dopets vatten. Med samma små staplande och vingliga steg försöker jag idag – dag för dag – leva i mitt dop. Nu som då snubblar jag ibland. Idag som alltid finns det någon som hjälper mig upp när jag faller, som delar livet och älskar oss alla, till tidens slut. På riktigt.

#183. Heretics…

All congregate;
all murmur an Amen
to the prayers. The preacher
deviates within narrowing
parameters. They were born
in sight of the one church;
they have to lie in its shadow.
Man has to believe
something. May as well invest
in this creed as in that.
Parthenogenesis ! the door was flung
open to proliferation:
Nicaea, Chalcedon. The divine
blood dried in the libraries;
but the pages formicated
with the contradictory words.
The preacher scales unbelievable
heights by the bones of the martyrs.
What would his listeners
die for? Are they selective
like me, knowing that among
a myriad disciplines each one
has its orthodoxy from which
the words flow? Alas, we are heretics
all, and the one we subscribe to
is not love any more than the kingdom
for the sake of which we
are fools in the kingdom of heaven.

R.S. Thomas

• Thomas, R.S., 2004: Collected Later Poems 1988–2000. Trowbridge: Bloodaxe Books. S. 233. (Ur No Truce With the Furies, 1995)

#182. Treenighetens haveri…

"The three-article form of 'the Apostles' and similar creeds results from the triune name of the gospel´s God. The relation between this form and the doctrine of Trinity requires some attention, for it is now often drastically misunderstood. The allocation of vital items of confession — for example, God's omnipotence, Jesus resurrection, the reality of the church — among the three parts of the triune name, does not allocate the works of saving history among Father, Son and Spirit.  

As a confession directed primarily to God, the creed is formed by the inescapable situation of all Christian address to God, i.e., of Christian prayer. We dare speak to God at all — however others may dare it — only because our Lord permits us to join his prayer, only because he has said, 'Trade on my unique filial relation to God, that I may call him "Father;" begin with me, "Father..," and make it "Our Father..," not just "His Father…"'  

Thus we pray with this Son, to his Father. Just so, we enter into the living community between them, that is, into their communal 'Spirit:' we pray to the Father with the Son, in the Spirit. Indeed, the doctrine of Trinity can be derived by simply adding that only so, only as we occupy the space defined, as it were, by these coordinates — 'to,' 'with,' 'in' — is it the God of the gospel with whom we have to do." (Jenson, 1999, s 14-15)

Spelar det egentligen någon roll hur vi talar om Gud? Spelar det egentligen någon roll vad vi säger och vilka ord vi använder? Är inte det viktigaste att det känns bra och att våra ord är så friktionsfria som möjligt? Är inte det könsneutrala språket ändå viktigare än eventuella teologiska aspekter på vad vi säger i våra gudstjänster? För, är det ändå inte alltid samma gud – oavsett vad vi säger och hur? 

Jo, det spelar roll hur vi talar om Gud. Om vi har avsikten att tala om den Gud som kyrkan vittnar om, den Gud som har gett och ger sig till känna i, med och genom Jesus. Jo, det spelar roll vad vi säger och vilka ord vi använder. Kyrkans och bibelns Gud är identifierbar. För att någon som är identifierbar ska kännas igen behöver den talas om på ett sätt som hänger ihop med och relaterar till dennes identitet. Nej, det viktigaste med vårt tal om Gud är inte att det är friktionsfritt. Det viktigaste är att det vi säger är sant så långt vi kan förstå och formulera det. Nej, det könsneutrala språket är inte överordnat det teologiska innehållet i kyrkans tal om Gud. Språket som verktyg får inte överordnas språkets innehåll. Nej, vi talar inte alltid om samma gud oavsett vad vi säger och hur vi talar om denne.

"'Father,' 'Son,' and 'Spirit' here make an internal structure of the one God´s personal name, which displays the great biblical claim that God´s history with his people is not only their history but also his own, that he truly is in his one self the Father, Son, and Spirit of saving history. Precisely by and in their distinction from one another, the three identities are one God; thus their names, by evoking these distinctions, are one name. By virtue of the name´s import, just sketched, and by virtue of the name´s canonically mandated place in baptism, 'Father, Son and Holy Spirit' must even be considered the Christian name for God, in continuation of YHWH in the Old Testament."

(Jenson, 2010, s 45)

Därför är det inte möjligt eller legitimt att använda andra ord för Guds namn än "Fadern, Sonen och Anden" i samband med välsignelsens uttalande i vår kyrkas gudstjänster. Om vi gör det så välsignar vi helt enkelt i en annan guds namn och vi relaterar oss då till någon annan gud än den treenige Gud som relaterar sig själv till och uppväckte Jesus från de döda. Då är vi även någon annan form av gemenskap och kan inte längre påstå att vi är eller göra anspråk på att vara en kristen kyrka. Detta oavsett all den välvilja och faktiska nytta som finns i användningen av ett könsneutralt språk.

"Nevertheless, schismatic movements have sometimes, for one reason or another, replaced the name with other formulas. Thus in the latter decades of the past century, some feminists supposed that calling God 'Father' resulted from projecting into eternity a human role that men assert, while not similarly elevating feminine roles; this led to substitution of allegedly gender-free formulas like 'Creator, Redeemer and Sanctifier.' Some were actually baptized with this formula. 

Such proposals depend on not observing, or perhaps suppressing, two rather obvious points. First, the triadic name is indeed a proper name, that intends to identify which of the many candidates to be God is invoked at baptism; whereas 'Creator, Redeemer and Sanctifier' and all similar formulas are collections of theological predicates that can identify no one, since most alleged gods will claim these characteristics. Nor are such collections inherently trinitarian since there is no reason to stop with three predicates; more could be added and indeed indefinitely. Second and most decisive, the import of the three inner names does not reside in any descriptive meaning of each one separately, but solely in the internal logic by which they make one name." (Jenson, 2010, s 45-46)

Det spelar roll hur vi talar om Gud när vi ber och välsignar i vår kyrkas gudstjänster. På samma sätt som att det spelar roll hur vi talar i relation till en annan människa. Det går till exempel inte att förvänta sig att någon ska förstå vilken spelare i vårt herrlandslag i fotboll som avses genom att säga: "framspelaren, målgöraren, inkastaren." Vill man att någon ska förstå vem som avses behöver namnet användas. Samma sak med vårt tal om Gud. Vill vi att det ska förstås att vi talar om den Gud som Jesus relaterade till och som relaterar till Jesus så behöver vi använda det Guds namn som är förknippat med kyrkans Gud. Allt annat är att låta treenigheten haverera och att vilseleda om vem kyrkans Gud är.

Om Gud är en någon som är identifierbar, och det påstår ju kyrkan att Gud är, så är det viktigt hur vi talar och vad vi säger om denna kyrkans identifierbara Gud. Kyrkans svar på frågan "Vem är Gud?" är redan med Jesus själv "Fadern, Sonen och Anden." Därför är det inte legitimt att som ämbetsbärare i vår kyrka säga något annat om det namn som talar om för oss vem kyrkans Gud faktiskt är. Treenigheten konstituerar kyrkan och kyrkans ämbeten, inte tvärtom. Ett treenighetens haveri är kyrkans haveri.

• Formulering av välsignelsen i radiogudstjänst klandras (KT 14/11).
• Dag Sandahl, Förbannat också! (Bloggardag 15/11).
• #103. Robert har ordet...
• Jenson, Robert W., 1999: A Large Catechism. New York: American Lutheran Publicity Bureau.
• Jenson, Robert W., 2010: Canon and Creed. Louisville: Westminster John Knox Press.

#181. Söndagen före Domsöndagen...

"Jag kan inte skada sanningen, bara främja den. Jag gläder mig när jag själv är svag och ni är starka." (2 Kor 13:8–9)

Det finns en sanning. Den där sanningen som vi har så olika uppfattningar om. Som vi förstår och värderar på så olika sätt. Evangeliets sanning. Ofta har vi olika uppfattningar om vad innehållet i den där sanningen är. Inte sällan diskuterar vi om den där sanningen ens finns över huvud taget. Eller om det bara finns sanningar av olika slag. Sådana där sanningar som är kontextuellt och hermeneutiskt beroende av oss och vår förmåga att tänka, förstå och formulera oss. Sanningar som inte är sanningen.

I Paulus verklighet finns den där sanningen och den lever oberoende av honom. Han kan inte ens skada den med sina tillkortakommanden. Sanningen i sig – Evangeliets sanning om Jesus – står stadig oavsett om Paulus lyckas eller om han kommer till korta. Men han kan främja den med sina förmågor. När han lyckas nå fram med berättelsen. När han med sin förkunnelse och sina brev väcker den tro, det hopp och den kärlek som väcker livsglädje och skapar gemenskap mellan människor. Då främjas Evangeliets sanning om Jesus.

Paulus vet av erfarenhet att han ibland kommer till korta, att han själv ibland är svag. Han vet att han ibland misslyckas med sin berättelse och sin förkunnelse. Att det han säger och försöker åstadkomma ibland inte leder till varken tro, hopp, kärlek eller gemenskap. Han vet därför hur viktigt det är att vi har varandra. När någon är svag finns det andra som är starka. Gemenskapens styrka består av att vi kan hjälpas åt att bära. Det finns utrymme för svaghet i en trygg gemenskap. Vår gemensamma tro bär den enskildes tvivel.

Vi behöver verkligen varandra. Med och tack vare – inte trots – våra olikheter. Våra olika uppfattningar och olika åsikter är inte till skada för det Evangelium som bär oss alla. Vi kan bara påverka Evangeliets liv i världen genom att främja det. Vi kan på riktigt glädja oss över våra olikheter. Det är våra olikheter som gör att det alltid finns någon som är stark när en annan är svag, och tvärtom. I det här livet behöver vi varandra, så att vi kan hjälpas åt att väcka tro, hopp och kärlek i den gemenskap som är kyrkan, öppen för alla.

#180. En gudlös värld…?

"Barth never thought that theology was to be done for its own sake. Barth´s discovery that the proper subject of theology is God went hand and hand with his understanding of the cultural challenge facing Christians. That challenge, which he thought was unavoidably manifest in World War I as well as in the rise of National Socialism in Germany, was nothing less than a recognition that our world has become quite literally godless. Christendom, even a Christendom as pale as that represented by Protestant liberalism, had replaced the Christian worship of God, and the result could not help but be dire." (Stanley Hauerwas)

Gud är kyrkans subjekt, det vill säga den som i frihet är aktivt och självständigt agerande i, med och genom kyrkan. Människan är kyrkans objekt, det vill säga den som är målet för och mottagare av subjektet Guds agerande. Med, i och genom kyrkan handlar och agerar Gud med och i relation till människan. Kyrkan är beroende av Gud och Guds handlande.

Ofta gör sig människan till kyrkans subjekt. Vi tror och tycker ofta att det är vi själva som är kyrkans subjekt. Att vi, människor och människan, är kyrkans självständiga subjekt som i frihet är aktivt agerande och handlande i relation till den gud som vi gör till vårt objekt. Vi gör människan till kyrkans herre och agerar som om Gud är någon som är beroende av oss.

I vår tid gör vi ofta människan till både kyrkans subjekt och objekt. Vi betraktar kyrkan som något som är vårt och som finns till för oss själva. Kyrkan blir en plats där människor enbart talar med människor om människan och människor. Vi gör oss beroende av bara oss själva och varandra. Frågan om vem Gud är görs till en sidofråga som kyrkan är oberoende av.

Kyrkans teologi är relevant när den är en respons på det tilltal med vilket Gud ger sig till känna för världen genom och med kyrkans blivande och varande. Om eller när kyrkan inte längre betraktar sig som den gemenskap som blir tilltalad av Gud och responerar med tillbedjan, då har kyrkan gjort sig själv och sin teologi irrelevant. Det är och blir ödesdigert.

• Hauerwas, Stanley, 2001: With the Grain of the Universe; The Church´s Witness and Natural Theology. Grand Rapids: Brazos Press. S 156.

#179. Att tala och skriva om Gud...

"My comments are designed to suggest that theological writing, and in particular the writing of a significant theological sentence, depends upon and reflects how Christians find themselves in the world. In particular, I will argue that a theological sentence that does its proper work does so just to the extent it makes the familiar strange. 

Much of modern theology, however, has been the attempt to show that the familiar is just that – that is, familiar. That project has seemed necessary because of the widespread assumptions in our culture that strong theological convictions bear the burden of proof. One sign of this assumption is confirmed by observing theology is barely credible as an academic discipline in university curriculums. As a result, one way theologians have tried to secure academic credibility is by writing about what theologians past and present may or may not have said about God rather than writing about God. 

Of course, theologians throughout Christian history have rightly thought it never easy to write about God. But the reservation to write about God among current theologians seems to me to be of a different order than the past emphasis on our inability to know God unless God makes himself known to us. Today, we tend to avoid writing about God because we are unsure that the God about whom we might write makes any difference in our lives and, consequently, in the sentences we use to write about our lives. We live lives that would make sense if the God we worship did not exist, so we should not be surprised that our theological writing reflects our lives." 

(Stanley Hauerwas på ABC Religion & Ethics)

En god vän frågade en gång på vilket sätt han skulle ha nytta av att lyssna på kyrkan, tro på Gud och tro på Jesus. Jag funderade och svarade ungefär att han nog inte skulle ha någon större nytta av det just nu. Mitt i livet, småbarnsföräldrar, karriärer som tuffar på, nyinflyttade i ett fint hus, friska och i det stora hela nöjda med livet som det just nu är. Men, sade jag, det kommer en dag i allas våra liv när allt det där förändras. Den där dagen när vi kommer att känna, uppleva och erfara att vårt hjärta just slutade att slå. Den där dagen när utandningen inte följs av en inandning. När vi dör. Den dagen och den stunden – när allt som är livets nyttiga innehåll rinner undan som sand mellan våra fingrar – då är Jesus och den Gud kyrkan talar om den enda du har kvar att hoppas på. Därför är det angeläget att redan nu lära känna kyrkans Gud och den Jesus som kyrkan vittnar om, sade jag till min vän. Han såg fundersam ut. Han hade inte tänkt på det på det sättet. 

Det är där kyrkan har sitt epicentrum. När och där livet övergår till död som inte ska innebära livets slut. Så allvarligt, så märkligt och så oerhört viktigt är kyrkans ärende. Allt vi håller på med fram tills dess är i någon mening förhandlingsbart. Men där och då, när kroppens liv övergår i död, är ingenting längre öppet för förhandling. Då är det antingen eller, bära eller brista, liv eller död. Det är därför vad vi skriver och säger om kyrkans Gud är så viktigt. Det är därför det är viktigt hur vi skriver och talar om tankarna om kyrkans Gud. För att det är på allvar och på riktigt. Och för att det handlar om något mycket mer, mycket större och mycket viktigare än bara mina egna åsikter i en given fråga. Kyrkans ärende handlar om inget mindre än liv eller död för dig, mig och alla andra människor.

Därför är det inte är hållbart och legitimt att göra den hermeneutiska reflektionens kategorier till trons objekt. Hermeneutik och tolkning är verktyg för att förstå, inte saken i sig. Den uppståndne Jesus är en någon som lever, ett levande subjekt, inte ett något som kan abstraheras och reduceras till tankens konstruktioner om detta något. Återigen – antingen så är Jesus uppstånden och lever på riktigt, i den mening vi menar att allt annat lever när vi säger att det lever, eller så är Jesus fortfarande död och i den meningen icke-existerande. Det finns inget mitt i mellan. Det finns inget mellanting mellan att vara vid liv och att vara död. Det är antingen eller. Det gäller för den Jesus kyrkan vittnar om och det gäller för var och en av oss på vår egen och allas yttersta dag. Därför är det ansvarslöst att säga att man inget egentligen kan veta och inget egentligen kan säga om kyrkans, teologins och trons innersta frågor. Det finns sådant som kan, behöver och måste sägas.

Allt i livet är inte förhandlingsbart. Livet i sig och döden är inte förhandlingsbara för oss. Därför är det viktigt att vi talar sant om kyrkans treenige Gud – den enda som kommer till vår hjälp när ingen annan hjälp finns att få. När livet blir död som inte är livets slut.

• Dag Sandahl, Förbannat också! (Bloggardag 15/11).
• Annika Borg, #prataomKristus (KT 14/11).
• Tryggve Mettinger, Tror biskoparna på uppståndelsen? (KT 14/11).
• Bengt Malmgren, Inkarnationen det verkligaste av allt (13/11).
• Annika Borg, Nedrustad teologi bakom debattens haveri (DN 11/11).
• Kyrksyster, Kött eller tankegods (11/11).
• Johanna Andersson, Tokning, bildning och nördar (Kristen Opinion 10/11).
• Stanley Hauerwas, How to write a theological sentence (ABC 26/9).

PS. Tre oskick behöver vi hjälpas åt att sluta med: att påstå att andra inte är kristna för att vi har olika åsikter, att anmäla till domkapitel för att tysta ner den vars åsikter man själv inte delar och att sortera in varandra i fack med hjälp av generaliserande epitet.

#178. Att äta en jordgubbe...

Det är en sällsam upplevelse att äta en jordgubbe. Den röda färgen. Formen och de små kornen runt jordgubben. Konsistensen när fruktköttet möter tänderna, gommen och tungan. Sötmans smakrika safter som sprider sig när jordgubben mumsas på. Hela munnen fylls av en smakernas underbara symfoni när jordgubben tuggas och mosas. Att äta en jordgubbe är en säregen kognitiv upplevelse fylld av intryck. Ätandet av en jordgubbe är som sådant en händelse i tiden. En stund som blir till, händer och passerar i tiden genom att upplevelsen blir till i sinnenas möte med allt det kognitiva innehåll som finns i ätandet av en jordgubbe.

När den händelsen och upplevelsen är förbi, när jordgubben är uppäten och smakerna förbleknar, så finns bara minnena av händelsen kvar. Minnena av färgen, formen, konsistensen och smaken. De minnena kan återkallas och det är möjligt att reflektera, fundera och formulera tankar om dem – att skapa en tankekonstruktion som relaterar till minnena av jordgubben och ätandet av den. Den tankekonstruktionen kan förmedlas till och berättas för andra. I samma stund som tankarna konstrueras och förmedlas så går ätandet av jordgubben från att vara en kognitiv upplevelse till att vara en hermeneutisk kategori. Som sådan är den ett objekt för hermeneutisk förhandling genom berättande och tolkning.

Det hermeneutiska objektet är avskilt från den kognitiva upplevelsen och kan därför förmedlas vidare till andra i form av vittnesbörd. Den som ätit en jordgubbe kan berätta för andra om upplevelsen och berättelsen kan tolkas på olika sätt. Någon tolkar jordgubben som oaptitlig. En annan tolkar på annat sätt och får idén att göra en jordgubbstårta. Det spelar roll att jordgubben har funnits som ett faktiskt och historiskt existerande objekt och att ätandet av jordgubben var en faktisk händelse i den historiskt existerande tiden. Den tolkande processen påverkas huruvida jordgubben det talas om har funnits och finns eller inte. Det är dessutom inte möjligt att vittna om upplevelsen av att äta något som inte existerar.

Ett hermeneutiskt objekt kan inte ersätta det existerande objektet eller den kognitiva upplevelsen som det relaterar till. Upplevelsen av att faktiskt äta en fysiskt och i tiden existerande jordgubbe kan inte ersättas av en aldrig så målande berättelse om att äta en jordgubbe. Föreställningen om att berättelsen, det hermeneutiska objektet, den förmedlade tankekonstruktionen kan fungera som ställföreträdare för den kognitiva upplevelsen av att äta en riktig jordgubbe är möjligt bara om den egna upplevelsen saknas. Den som själv har smakat en existerande jordgubbe uppmuntrar hellre andra att också äta de jordgubbar som faktiskt finns, så att den kognitiva förstahandsupplevelsen kan få bli deras också.

Det finns en avgörande skillnad mellan en tankens konstruktion om en jordgubbe och att äta en faktisk jordgubbe. Dessutom, endast en tankekontruktion om en jordgubbe kan aldrig ligga till grund för en verklig jordgubbstårta som på riktigt kan delas med andra.

#177. Tjugofjärde söndagen efter Trefaldighet…

"Herre, lär mig inse att jag skall dö

och hur få mina tillmätta dagar är,

inse att jag är förgänglig.

En handfull dagar är allt du ger mig,

för dig är min livstid ett intet.

Bara en vindfläkt är människan,

som en skuggbild vandrar hon kring.

Bara en vindfläkt är skatterna hon hopar,

hon vet inte vems de en gång skall bli.

Herre, vad har jag då att hoppas på?

Mitt hopp står till dig."

(Psaltaren 39:5–8)

Att inse sin egen förgänglighet är smärtsamt. Att tänka på sin egen död är nästan omöjligt. Det är omöjligt att föreställa sig sin egen icke-existens. Den egna tanken kan inte tänka bort sig själv. Att inse att de dagar vi har fått oss tillmätta är få, bara en handfull, är smärtsamt. 

Våra liv tycks vara flyktiga fläktar av vind. Skuggbilder som träder fram och försvinner. Vi samlar skatter, vi sparar, bygger, ser till att det finns och att vi har. Allt vi äger har ägts förut. Av andra, lika hoppfulla, ängsliga och samlande som vi. Andra ska få det som är vårt.

Vad har vi att hoppas på? När smärtan i insikten om att vi alla ska förlora varandra drabbar? För, vi alla ska förlora varandra. Vi ska alla förlora våra kära och vår kära ska förlora oss. Tanken gör mig oerhört ledsen, förtvivlad… slagen till marken. Vad har vi att hoppas på?

En enda. Denna någon som lyssnar. Som delar livet med oss, som levt vårt liv och dött vår död. Som lever igen och tar emot oss när våra kroppars hjärtan slutar att slå. Som finns där och tar emot tårarna i våra sista andetag. Den enda. Allt vårt hopp står till Jesus.

#176. Uppståndelsen…

"As nearly instinctive as they were, the Nicene decisions are the church's most decisive dogmatic achievement to date: they clearly differentiate the God of the gospel from the God of that culture through which the gospel entered its world mission, and in some descent from which the author and most readers of this work still live. Nicea teaches dogmatically: the true God needs, and the gospel provides, no semidivine mediator of access to him, for the gospel proclaims a God who is not in fact distant, whose deity is identified with a person of our history; antiquity's struggle to overcome a supposed gulf between deity and time is discovered to be moot in light of the gospel. Vice versa, any pattern of thought that in any way abstracts God 'himself' from this person, from his death or his career or his birth or his family or his Jewishness or his maleness or his teaching or the particular intercession and rule he as risen now exercises, has, according to Nicea, no place in the church. […] 

It is not sheer concern for truth that demands correction of Western trinitarian teaching. When logically detached from the biblical triune narrative, the Nicene-Cappadocian propositions about the immanent Trinity become formulas without meaning we can know. Augustine fully realized this: he taught that when we say 'one being' or 'three persons,' we communicate nothing at all, using these words only in order 'not to remain silent' and using these particular words only because church's tradition mandates them. But meaningless forms of words, or forms of words whose meaningfulness is posited but declared unknowable by us, can be recited but cannot be put to any other use. If propositions about God's immanent triunity are denied cognitive content, they cannot function in the life of the church or elsewhere in the system of theology."  (Robert W. Jenson)

När KG Hammar skriver om Jesus som en tankekonstruktion är det begripligt ur ett hermeneutiskt perspektiv. Det är sant att alla våra tankar är konstruktioner, så även varje tanke om Jesus. Men det är inte sant att Kristus kan reduceras till att endast vara en tankens konstruktion. Det är heller inte sant att det en händelses historiska fakticitet är irrelevant för dess betydelse i relation till oss, våra tankekonstruktioner och vår samtid.

Till exempel, det spelar roll om det verkligen fanns ett fartyg som hette Titanic som faktiskt sjönk eller om det aldrig funnits. Våra tankars konstruktioner i relation till Titanic formas av huruvida fartyget faktiskt existerade eller inte och om det faktiskt sjönk på riktigt eller inte. Det finns en kognitivt innehållsmässig skillnad mellan tankekonstruktioner som relaterar till en historiskt existerande händelse som Titanics förlisning och tankar som konstrueras i relation till annat, till exempel tankar i relation till Vogonerna i Douglas Adams "Liftarens guide till galaxen". Det finns en avgörande skillnad mellan tankekonstruktioner som relaterar till den historiskt existerande tidens verklighet som vi lever i och tankekonstruktioner som relaterar till något annat.

Jesus uppståndelse från de döda är på så sätt inte förhandlingsbar. Det finns bara två alternativa svar på frågan om Jesus har uppstått från de döda. Antingen så har han uppstått eller så har han inte uppstått. Antingen så lever Jesus eller så är han fortfarande död. Alltså i historisk, konkret och faktisk mening, så som vi i vardaglig tal menar att något har hänt eller inte. Antingen så är uppståndelsen en faktiskt händelse i tiden eller så är den inte alls. Om Jesus inte har uppstått, om det inte är sant att uppståndelsen är en historisk och faktisk händelse, då har kyrkan ljugit i två tusen år. Då har varje dop, varje nattvard, varje begravning och varje gudstjänst i kyrkans regi ofrånkomligen varit lögner. Då bör varje präst och biskop genast ta av sig kragen och snarast kontakta alla de som har satt sitt hopp och sin tillit till det vi sagt genom åren och be om ursäkt för att vi har ljugit. 

Det är sant att vi alltid tolkar det vi erfar. Men det är inte sant att det är möjligt att lämna frågan om huruvida händelser vi läser om och tolkar faktiskt har hänt eller inte där hän. Om vi gör det så stänger vi in oss i våra egna tankevärldar och gör den enskilda människans tankekonstruktioner till alltings mått. Då har vi övergivit relationen till den Gud som uppenbarar sig i, genom och med den Jesus som kyrkans Bibel berättar om. Om vi menar att Jesus inte har uppstått i historiskt faktisk mening (som vi menar att andra historiska händelser faktiskt har hänt) kan vi inte längre göra anspråk på att vara en kristen kyrka. Då är vi någon annan form av gemenskap, men vi är ingen kristen kyrka.

Påståendet att Jesus är uppstånden i enlighet med vad Evangeliet berättar betyder allt eller inget – det är antingen eller. Därför att, bara den Jesus som faktiskt är uppstånden och lever på riktigt kan bringa kyrkan till verkligt och sant liv. Det är något våra tankar inte förmår.

• KG Hammar, Ja, Kristus är en tankekonstruktion (KT 7/11).
• Lars B Stenström, Kristus – en tankekonstruktion?
• Joel Halldorf, Våga se verkligheten (Sändaren 5/11).
• Josef Edebol, Diskussionen om kristen teologi undemineras (KT 1/11).
• #103. Robert har ordet...
• Jenson, Robert W., 1997: Systematic Theology Volume I; The Triune God. New York: Oxford University Press. S. 103, 113.

PS. Även trosbekännelsens övriga påståenden tål att funderas på.

#175. Helighetens gestaltning...

"I am calling it the Holy Theater for short, but it could be called The Theater of the Invisible – Made – Visible: the notion that the stage is a place where the invisible can appear has a deep hold on our thoughts. We are all aware that most of life escape our senses: a most powerful explanation of the arts is that they talk of patterns which we can only begin to recognize when they manifest themselves as rythms or shapes. We observe that the behaviour of people, of crowds, of history, obeys such recurrent patterns. We hear that trumpets destroyed the walls of Jericho, we recognize that a magical thing called music can come from men in white ties and tails, blowing, waving, thumping and scraping away. Despite the absurd means that produce it, through the concrete in music we recognize the abstract, we understand that ordinary men and their clumsy instruments are transformed by an art of possession. We may make a personality cult of the conductor, but we are aware that he is not really making the music, it is making him – if he is relaxed, open and attuned, then the invisible will take possession of him; through him, it will reach us."

(Peter Brooke)

• Brooke, Peter, 1968: The Empty Space. New York: Touchstone. (First Touchstone Edition 1996) S. 42.

#174. Karl har ordet...

"Where, O death, is your sting?" (1 Cor. 15:55)

"What is death next to God? If death is our last enemy, it is still not within his power to do to us what he wants to do and can do to us. God appointed him, but God can also depose him. God armed him, but God can also disarm him. So, in death we will not be alone with death; we will not be in the kingdom of a second god. Rather, with death the Lord of death will also be on the scene. We will fall into his hands and not into other hands. What we have to fear is not death but God. But even God we cannot fear without knowing that we—as inconsolable as we are otherwise—are comforted by God himself. Yet what does that mean, then, except that in the middle of death God is our Helper and Savior?

The unavoidable, bitter, frightening work of death will happen to us. But for us God will be the fulfillment of all good things, even as this happens to us. So, in any case, what cannot happen to us in death is that we stop being under God's lordship, stop being his property and the objects of his love. Being able to change anything about that is also beyond the power of death. Our death is our limit, but our God is also the limit of our death. Death can take everything from us, but he cannot make it so that God is not God, our Helper and Savior and as such our hope. That death cannot do. And since he cannot do that, we must seriously ask: can he do anything at all?"

(Karl Barth s. 113)

• Sofia Lilly Jönsson, Jag är den som tömmer sopnedkasten.
• Barth, Karl, 2009: Insights. Louisville: Westminster John Knox Press. Texter i urval av Eberhard Busch. Utg på tyska 2001 av Theologischer Verlag Zürich.

#173. Eyes On The Prize…

Paul and Silas, bound in jail
Had no money for to go their bail
Keep your eyes on the prize, hold on
Hold on, (hold on), hold on, (hold on)
Keep your eyes on the prize, hold on!
Hold on, (hold on), hold on, (hold on)
Keep your eyes on the prize, hold on!

Paul and Silas began to shout
Doors popped open, and they walked out
Keep your eyes on the prize, hold on
Hold on, (hold on), hold on, (hold on)
Keep your eyes on the prize, hold on!

Well, the only chains that we can stand
Are the chains of hand in hand
Keep your eyes on the prize, hold on
Got my hand on the freedom plow
Wouldn't take nothing for my journey now
Keep your eyes on the prize, hold on!
Hold on, (hold on), hold on, (hold on)
Keep your eyes on the prize, hold on!
Hold on, (hold on), hold on, (hold on)
Keep your Eyes on the Prize, hold on!

Hold on, (hold on), hold on, (hold on)
Keep your eyes on the prize, hold on!
Hold on, (hold on), hold on, (hold on)
Keep your eyes on the prize, hold on!

(Hold on, hold on, hold on, hold on)
(Hold on, hold on, hold on, hold on)
(Hold on, hold on, hold on, hold on)

Mavis Staples

• Läs om Mavis Staples och lyssna på Eyes On The Prize här.