”Mycket folk följde efter och trängde sig inpå honom. Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år. Hon hade varit hos många läkare och fått utstå mycket. Det hade kostat henne allt hon ägde, men ingenting hade hjälpt, snarare hade hon blivit sämre. Hon hade hört vad som berättades om Jesus, och nu kom hon bakifrån i hopen och rörde vid hans mantel, för hon tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder skulle hon bli hjälpt. Och genast stannade blodflödet, och hon kände i kroppen att hon var botad från sitt onda. När Jesus märkte att det hade gått ut kraft från honom vände han sig om i hopen och frågade: ’Vem rörde vid mina kläder?’ Lärjungarna sade: ’Du ser väl hur folk tränger på, och ändå frågar du vem som har rört vid dig!’ Han såg sig omkring efter henne som hade gjort det. Kvinnan, som visste vad som hade hänt med henne, kom rädd och darrande fram och föll ner för honom och talade om hur det var. Han sade till henne: ’Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.’” (Markus 5:24–34)
I berättelserna om Jesus vittnar mirakel om Guds fullbordade framtid. Mirakel är små, korta glimtar av en framtid som ska bli och som samtidigt, på något märkligt sätt, redan är. En framtid där befrielse, frälsning och livets seger över döden är fullbordade faktum. Den framtiden ligger framför oss och är samtidigt redan här. Med, i och genom Jesu löften. Miraklen vittnar om att Jesu löften om befrielse, frälsning och livets seger över döden har infriats. Redan nu och ännu inte.
Man trängde sig på runt Jesus. De var många och det var trångt. De hade hört talas om de mirakel han gjort och gjorde. Berättelserna spreds från by till by, från stad till stad. Berättelserna om honom och om vad han gjort och gjorde gick före honom. Så folk samlades när de fick höra att han var på väg. Det var som om de samlades för att få en glimt av det de hört talas om. Mirakel och fantastiska ting. Människor hade blivit botade. Sjuka blivit friska. Omöjliga möjligheter hade blivit verklighet.
Bland de alla fanns hon. I tolv hade livet sakta sipprat ut ur henne. Blodet är livet – livet finns i blodet. Vi vet inte vad som orsakade hennes lidande. Vi vet bara att hon led och att livet sakta lämnade henne. Hon hade försökt med allt, gett allt hon ägde. För att livet inte skulle tas ifrån henne. Ingenting hade hjälpt. Blodet och livet, livet i blodet, fortsatte att dräneras ur henne. Hon gav sig dit, till honom som hon hade hört berättas om. Det hon hade hört väckte ett hopp så hon sträckte ut handen och rörde vid hans mantel. Och miraklet hände.
Hon kände i kroppen att hon blev botad från sitt onda och genast stannade blodflödet. Det som dränerade henne på liv upphörde. Livet slutade att försvinna ifrån henne. Det som var trasigt blev helt. Hon blev hel igen. Ett mirakel som vittnar för världen om den framtid som finns i Jesu löften. Där livet inte längre rinner ifrån oss som sand mellan våra fingrar. När allt som nu är trasigt ska få bli helt. Där och när du, jag och vi tillsammans ska få bli och vara de vi är ämnade att vara. Hela människor. Helade människor. Helt och hållet.
Vem rörde vid mina kläder, frågade Jesus. Det var trångt omkring dem så lärjungarna missuppfattade frågan. De trodde att Jesus menade vem som helst. Hon visste att han menade henne. Jesus frågade inte för att han inte visste. Jesus frågade för att kvinnan skulle säga som det var. Han ville att hon skulle ge sig till känna så att alla andra skulle få se vad som hade hänt. Han frågade så att miraklet skulle bli synligt. Hon blev botad från sitt onda. Hon blev så ett vittne om att den verklighet som Jesu liv, död och uppståndelse vittnar om är sann. Redan nu och ännu inte.
”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda” sade Jesus till henne där och då. De orden är även löftesord riktade till dig, mig och oss alla. Här och nu. Mina barn, er tro kommer att hjälpa er. Gå i frid. Ni ska bli botade från ert onda. Lita på att det är sant.