#632. Fastlagssöndagen…

”De var nu på väg upp mot Jerusalem, och Jesus gick först. De var fyllda av bävan, och de andra som följde med var rädda. Då samlade han de tolv och talade om för dem vad som skulle hända med honom: ’Vi går nu upp till Jerusalem. Människosonen skall utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som skall göra narr av honom och spotta på honom, prygla honom och döda honom, och efter tre dagar skall han uppstå.’ Jakob och Johannes, Sebedaios söner, gick fram till honom och sade: ’Mästare, vi vill be dig om en sak.’ — ’Vad vill ni att jag skall göra för er?’ frågade han. De svarade: ’Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene till höger och den andre till vänster.’ Jesus sade: ’Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop som jag döps med?’ De svarade: ’Ja, det kan vi.’ Jesus sade: ’Den bägare som jag dricker skall ni få dricka, och det dop som jag döps med skall ni döpas med. Men platserna till höger och vänster om mig kan jag bara ge dem som har bestämts därtill.’ När de andra tio hörde detta blev de förargade på Jakob och Johannes. Jesus kallade till sig dem och sade: ’Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.’” (Markus 10:32–45)

Jesus lär oss tre viktiga saker idag. Han lär oss något viktigt om den kristna trons verklighet. Han lär oss något viktigt om människans självupptagenhet. Han lär oss något viktigt om den autentiska kristna trons vittnesbörd.

Det första Jesus lär oss är att den kristna trons verklighet är fysisk och konkret. När Jesus berättar om vad som ska hända med honom så talar han inte om någon abstrakt idé eller intellektuellt konstruerad föreställning. Jesus själv – som den fysiska och konkreta person han är – ska utlämnas, dömas, hånas, bespottas, pryglas och dödas. Det är så fysiskt, konkret och kroppsligt som det kan bli. Han är lika fysiskt och konkret närvarande där och då som du, jag och vi är konkret närvarande här och nu. Det som händer Jesus är lika konkret och lika mycket på riktigt som det som händer oss.

Jesus säger att han ska uppstå från döden. Han menar det fysiskt, konkret och kroppsligt. Jesus säger inte att uppståndelsen ska bli någon form av intellektuell föreställning eller en abstrakt idé som ska ”tolkas” och förstås som något annat än hans egen konkreta övergång från en dödens intighet tillbaka till livet. Han säger att han själv, som den fysiskt existerande person han är, ska uppstå från döden och han menar vad han säger. Han menar inget annat. Han menar ingen annan form av uppståndelse än hans egen kroppsliga uppståndelse från döden. Jesus uppståndelse är lika kroppslig och konkret som hans död på korset.

Den kristna trons substantiella innehåll är de konkreta och kroppsligt förankrade händelserna som är Jesus liv, gärning, död och uppståndelse. Så konkret, påtaglig och på riktigt är den kristna trons verklighet. Det kristna trons innehåll är inte intellektuella tankekonstruktioner eller abstrakta idéer. 

Det andra Jesus lär oss handlar om människans självupptagenhet. När Jakob och Johannes Sebedaios hör Jesus berätta om sin kommande död och uppståndelse då tänker de på sig själva och på de eventuella fördelar som de kanske kan tillförskansa sig i relation till sin egen salighet. Ingenstans är människans och människors högmod och hybris tydligare uttryckt än i Sebedaios-brödernas svar på Jesus fråga om de kan dricka den bägare som Jesus ska dricka och döpas med det dop som Jesus ska döpas med. ”Ja, det kan vi.”

De trodde verkligen att de var kapabla att bekymmersfritt lida det lidande och uthärda den plåga som Jesus korsfästelse och död skulle innebära. De var övertygade om att de av egen kraft och förmåga skulle kunna råda över livets lidande och döden som Gud själv. Jesus försäkrade dem att de skulle få lida det lidande som han skulle lida. Prygel och ond bråd död. Men hur uppståndelsens liv och verklighet ska komma att gestalta sig, det är förbehållet någon annan att besluta om.

Sanningen är ju den att sant lidande och verklig död är något obegripligt och outhärdligt. Ingen levande människa kan ens föreställa sig sin egen död. Det mänskliga förnuftet kan inte kliva utanför sig självt och föreställa sig sin egen icke-existens. Vad mera är, ingen människa förmår att uppväcka sig själv ur dödens intighet. Hur gärna vi än vill tro att vi kan kontrollera livet och döden så är alltihop långt utanför vår egen kontroll. Människans hybris och människors självupptagenhet räcker bara fram till det bråddjup som är döden. Därefter ligger allting i Jesus barmhärtiga händer.

Det tredje Jesus lär oss är att den autentiska kristna trons vittnesbörd börjar och slutar med insikten om att vi människor inte förmår att åstadkomma någonting av det som tron vittnar om. Den kristna trons löften är för oss människor omöjliga att infria eller uppfylla. Kristen tro ger inte en kristen något att komma med. Ingen förmåga eller makt som man kan göra några anspråk med. Kristen tro gör ingen människa stor, stark och mäktig. Tvärtom.

I djupet av vår kristna tro finns insikten om människans maktlöshet. Därför kan ingen som är kristen göra anspråk på att vara större än någon annan människa. En kristen människa har ingenting annat än ödmjuk och uppriktig kärlek till, omsorg och omtanke om sina lika maktlösa medmänniskor att komma med. Den kristna trons vittnesbörd finns i den uppriktiga viljan att vara till andra människors tjänst och hjälp. Inte i att göra sig själv märkvärdig.

Vår okomplicerade men viktiga uppgift är att tjäna andra, att hjälpa, stödja och uppmuntra andra människor med ett glädjebudets vittnesbörd om den kristna tro som bär oss genom livet, förbi döden och till uppståndelsen. Av den enkla anledningen att det var just det som Jesus uppmanade sina lärjungar att göra. När vi följer uppmaningen att tjäna vår nästa då vittnar vi om Jesus. Han som själv tjänade hela mänskligheten och gav sitt liv till lösen för många.

#631. Tredje söndagen efter Trettondedagen…

"Han kom alltså tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: “Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ämbetsmannen sade: “Herre, kom innan mitt barn dör.” Jesus svarade: “Gå hem, din son lever.” Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: “I går vid sjunde timmen lämnade febern honom.” Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: “Din son lever”, och han kom till tro liksom alla i hans hus. Detta var det andra tecknet, och Jesus gjorde det när han hade kommit från Judeen till Galileen.” (Johannes 4:46–54)

En man i kunglig tjänst var inte vem som helst. Han befann sig nära den världsliga makten och var med och bestämde, fattade viktiga beslut och fick saker och ting gjorda. En man i kunglig tjänst kunde lita på sin egen förmåga, sina kontakter och sitt nätverk i de flesta lägen och sammanhang. Han var en del av den världsliga och politiska makten.

Men inför sonens sjukdom stod han maktlös. Han måste ha hört talas om Jesus och hört berättelserna om vad Jesus hade gjort. Det berättades att Jesus botade sjuka, uppväckte döda och hjälpte dem som ingen annan kunde eller ville hjälpa. Ryktet gick om den där bröllopsfesten i Kana när Jesus gjorde vatten till vin. Det var förstås bara en av alla märkliga berättelser om Jesus som florerade men den låg nära till hands eftersom Jesus för stunden var tillbaka i Kana där det hade hänt.

Mannen i kunglig tjänst hade hört berättelser om mirakulös hjälp och om sjuka som blev friska mot alla odds. Så han sökte upp Jesus och bad om hjälp med sonen som var dödligt sjuk. Jesus svarar lite kärvt: “Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Det var ju nästan lite av ett ’goddag-yxskaft’ svar. Ämbetsmannen var inte ute efter något under eller tecken i form av något trick som skulle få honom att tro. Han bad ju uppriktigt om hjälp för sin sjuka son.

Han lät sig inte nedslås av Jesus ord utan svarade: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Berättelserna om Jesus hade övertygat ämbetsmannen om att Jesus faktiskt kunde hjälpa och bota och han stod på sig. ”Kom innan mitt barn dör.” Den som har haft barn i sin närhet kanske kan ana mannens förtvivlan. ”Gå hem” sade Jesus, ”din son lever.” Ämbetsmannen trodde på vad Jesus sade och gick hemåt. På vägen hem fick han bud om att sonen levde och att han hade blivit frisk vid den tidpunkt som Jesus hade sagt att det var så det skulle bli. Han och alla i hans hus kom till tro på att Jesus var och är den han utger sig för att vara.

Tre saker behövs för att man ska be om hjälp. Man behöver inse att man behöver hjälp, man behöver tro att det finns hjälp att få och det behöver finnas någon som kan hjälpa. Ämbetsmannen förstod att sonens sjukdom låg utanför hans egen förmåga och kontroll, trots att han tillhörde den världsliga maktens övre skikt. Han hade hör talas om vad Jesus hade gjort på ett sådant sätt att han faktiskt trodde att det fanns hjälp att få. Han hade hört sådant om Jesus att han trodde att Jesus faktiskt kunde och ville hjälpa honom och hans son.

Det är svårt att be om hjälp. Därför att man konfronteras av sina egna tillkortakommanden och sin egen oförmåga. Att be någon om hjälp är att vända sig till denna någon i hopp om, i förtröstan på och i tillit till att denna någon kan och vill hjälpa med något man själv inte förmår. Att be någon om hjälp är att förtrösta på ett hopp om någons välvilja och förmåga att åstadkomma en förändring till det bättre med det jag själv inte kan förändra. Att be om hjälp är att visa sig vara svag och otillräcklig. Det är därför det är så svårt att be om hjälp.

Ju mer världslig makt man har desto svårare är det att be om hjälp. Ämbetsmannen hade världslig makt, ändå underkastade han sig Jesus. Någon hade vittnat för honom om Jesus på ett sådant sätt att han var omvänd från att lita på sin egen förmåga till att istället lita på Jesus goda vilja. Han trodde att Jesus kunde hjälpa honom när hans egen förmåga kom till korta. Han hade en tro som hade lagt ifrån sig den egna förmågan för att istället lita på Jesus förmåga.

När inget annat återstår, när den egna förmågans möjligheter är uttömda, då är hoppet och löftet som finns i Jesus det enda som återstår. Jesus känner sin mänsklighet och vet att livet förr eller senare för människor dit. Från öster och väster, överallt ifrån, ska många komma med tomma händer i hopp om att Jesus löften ska vara sanna. Att det ska vara sant att Jesus kan och vill hjälpa var och en och alla som inte längre av egen förmåga kan hjälpa sig själva. När det gäller liv och död. Och Jesus ska ta emot oss alla som vore var och en hans alldeles egen.

Att be är att vända sig till vår Gud i hopp om, i förtröstan på och i tillit till att vår Gud kan och vill hjälpa. Att be till Fadern med Sonen i Anden om något är att lita på att vår Herre faktiskt kan hjälpa. Det är att lita på att vår Gud kan och vill infria den kristna trons löften. Så låt oss be.

Nu vänder vi oss till Dig, Du som är vår Gud. Du som är ljuset som övervinner allt mörker. Du som älskar med en kärlek som är mer innerlig och mer sann än allt det vi kallar kärlek. Du som skapar det liv som övervinner all världens död. Du som skänker oss det eviga livets gåva. Du som har åstadkommit allt detta och mer ändå i Jesus Kristus din Son, vår broder. Hjälp oss, Du som kan och vill. Låt oss inte förbli oberörda inför andras möda. Låt oss inte med våra ord stänga in den som du har befriat. Hjälp oss, Du som kan och vill. Vi vet att vi inte är några stora kristna. Vi känner våra tillkortakommanden och vi vet att vi är små. Men vi vet också att din nåd, din kärlek och din barmhärtighet är stor och omsluter oss alla och var och en. Så hjälp oss att med glädje göra det lilla vi kan för att hjälpa andra och varandra. Var oss nära med din Heliga Ande och led oss rätt så att det lilla vi kan och förmår är din vilja förverkligad i oss. I Jesu namn. Amen.

#630. Första söndagen efter Trettondedagen…

"Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och döptes i Jordan av Johannes. När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst hördes från himlen: ’Du är min älskade son, du är min utvalde.’” (Markus 1:9–11)

Johannes döparen var ingen välkammad vän gestalt. Johannes var väderbiten och kärv. Han levde i vildmarkens kompromisslösa hårdhet i utkanten av samhällets gemenskap. Han bar kläder av kamelhår och läder. Han levde på gräshoppor och vildhonung. Johannes var allt annat än en välanpassad figur som passade in i de tillrättalagda ”religiösa” sammanhangen.

Men många kom från vida omkring och sökte upp honom för att låta sig döpas av honom. Många litade på och trodde att det Johannes sade och gjorde var viktigt och på riktigt. Kanske för att han talade sant om vem Gud egentligen är och om vad det faktiskt innebär för människan och människor. 'Omvänd er. Himmelriket är nära' förkunnade han högt och tydligt. 

När de som förestod och representerade en välputsad och tillrättalagd ”religion” kom till honom då fylldes Johannes av helig vrede. 'Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen.' Johannes utmanade och konfronterade dem som tyckte sig ha rätt till någon världslig makt i förhållande till relationen mellan Gud och människan under förevändningen att de var företrädare för en ”religion.”

En ”religion” är något annat än kristen tro. Religion är när människan sträcker sig efter och strävar efter att nå fram till och beröra Gud. Men det är ett projekt som är dömt att misslyckas. Människan och människor kan aldrig söka sig fram och nå fram till Gud. Ingen människa har någonsin lyckas sträcka sig igenom den barriär som utgörs av döden och lyckats nå fram till Gud härifrån.

Varje religion är ett misslyckande, ett misslyckat mänskligt försök att på människans egna villkor och av människans egen kraft sträcka sig efter, nå fram till och beröra den levande Guden. Kristendomen som religion är mänsklighetens bästa försök, det försök som kommer närmast. Men även kristendomen som religion misslyckas. Som religion är kristendomen mänskligheten största och mest magnifika religiösa misslyckande.

Men kristen tro är något annat. Kristen tro är tron på att Gud själv från sitt håll har sträckt sig genom dödens barriär för nå fram till oss människor. Kristen tro är övertygelsen om att Gud i Jesus från Nasarets gestalt har manifesterat sin närvaro här mitt ibland oss. Kristen tro är löftet om att Gud i den heliga Andens gestalt fortsätter att beröra oss och alla människor på ett sådant sätt att det väcker tro, hopp och kärlek.

Vi behöver inte ge oss i kast med religioners ständigt misslyckade projekt att söka efter en Gud. Gud Fadern sträcker sig i Sonens gestalt till var och en av oss och berör oss alla med den heliga Anden. Vi behöver inte söka efter Gud, vi behöver tro och lita på att Gud i, med och genom Jesus har sökt sig till och funnit oss. Och vi behöver vittna för andra och som Johannes döparen peka på Jesus med vad vi säger och gör.

Johannes var så övertygande i sin förkunnelse att folket började fråga sig om det det kanske var han som var Messias. Johannes var kärv som få och han förkunnade ankomsten av en någon som var om möjligt ännu kärvare. Han förstod att hans förkunnelse och dop var begränsade till denna världen. Och han förstod att den någon som han vittnade om har en makt och myndighet som går utanför ramarna för verkligheten som vi känner den. Med helig ande och eld ska agnarna skiljas från vetet vid själva existensens yttersta gräns. Johannes insåg allvaret och gjorde vad han kunde för att få folket att förstå att när Jesus ger sig till känna som den han är då är det på allvar. Då är det är på liv och död.

Sedan kom Jesus för att låta sig döpas av denna väderbitna, kärva och utmanande Johannes. Jesus och Johannes mödrar var släkt och de kände förmodligen varandra sedan barnsben. Johannes tyckte att det var lite konstigt att Jesus vill låta sig döpas av honom. Men Jesus insisterade. Johannes döpte Jesus på samma sätt som han döpte alla andra. Och det var då miraklet skedde. Det Johannes hade anat bekräftades i ett uppenbarelsens ögonblick som en gång för alla förändrade allt. För alla människor i alla tider.

Himlen öppnade sig och den heliga anden kom ner över Jesus och en röst hördes från himlen: ’Du är min älskade son, du är min utvalde.’ Guds uppenbarelse slog ut i full blom när Johannes döpte Jesus och himlen öppnade sig. Gud blottade sitt innersta väsen när Faderns röst talade till Sonen med Andens manifestation. Det var inget annat än den absoluta uppenbarelsens totala epicentrum. Hela tillvarons absoluta mittpunkt. Nollpunkten.

Där och då uppenbarade Gud sitt innersta väsen och sin treeniga identitet för världen. Det var som om Gud där och då förkunnade för hela skapelsen och för hela sin mänsklighet 'det här är vem jag är.' Från den stunden kan vi med säkerhet säga vem den levande Guden är – Gud är Fadern och Sonen och den heliga Anden. Ingen annan och inget annat.

Johannes döpte Jesus, himlen öppnade sig och den heliga Andens röst hördes från himlen: ’Du är min älskade son, du är min utvalde.’ Himmelriket var nära för en kort stund när Gud uppenbarade sig för världen med sitt innersta treeniga väsen och sin djupaste identitet i Fadern och Sonen och Anden. Det hände där och då. Det händer fortfarande här och nu och varje dag.

Det blir ingen välkammad och tillrättalagd ”religion” av att den levande Guden uppenbarar sig. Allt som är välordnat och tillrättalagt kastas omkull om eller när Gud uppenbarar sig igen. Därför att Gud är en treenig någon som lever och är fri. En treenig någon som lever och förändras. En treenig någon som inte låter sig begränsas av människors ord och tankar.

Vi behöver följa Johannes Döparens uppmaning och leva i omvändelse varje dag. Vi behöver börja om varje dag och vända om från vår självupptagenhet för att istället vända oss till vår Herre och Gud som oupphörligt uppenbarar sig på nytt i, med och genom den uppståndne och alldeles på riktigt levande Jesus från Nasaret. 'Omvänd er. Himmelriket är nära.'

#629. Annandag jul…

”Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min fader i himlen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min fader i himlen. Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender. Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig. Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.” (Matteus 10:32–39)

Jesus botade en officers tjänare, Petrus svärmor och många andra från sjukdomar. Han tystade en storm på Genesarets sjö och han drev ut en legion av demoner ur en man som var besatt. Han botade en lam man i Kafarnaum och kallade en tullindrivare att följa honom. Han uppväckte en synagogföreståndares dotter från de döda och botade en kvinna som lidit av blödningar i tolv år. Han botade två blinda och drev ut en demon så att en stum man började tala igen. Jesus gjorde under och tecken till vittnesbörd om att han var och är en någon med ett ärende och budskap som går utöver det vanliga.

Han väckte uppmärksamhet och han hade sina följare och trogna lärjungar omkring sig. Han sände ut sina lärjungar och gav dem makt över demonerna och kraft att bota sjukdomar. De fick uppgiften att förkunna att himmelriket är nära, att bota sjuka och väcka upp döda. De skulle göra detsamma som Jesus gjorde, för att tillsammans med honom vittna om att Guds rike är alldeles nära. De skulle inte ta emot någon betalning för sina gärningar och han förberedde dem på att människorna skulle komma att bemöta dem med oresonlig hårdhet och på att det skulle bli bråk och konflikter när de vittnade, förkunnade och botade. Men Jesus ingjöt också hopp i lärjungarna. ”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte döda själen. Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar” sade han till dem.

Sedan blev Jesus sådär kärv som Jesus kan vara när han klargör allvaret med sitt ärende och budskap. ”Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min fader i himlen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min fader i himlen.” Vi vill ofta och gärna tänka och tro att allting som har med Jesus och kristen tro att göra är mysigt, snällt och villkorslöst. Men då har vi inte lyssnat på vad Jesus faktiskt säger. Det spelar roll att man är kristen på ett sådant sätt att det faktiskt märks, syns och hörs att man är kristen. Det spelar roll att man känns vid sin kristna tro inför andra människor och att man på så sätt vittnar om den Jesus som är vår Messias och allas Herre. Det får konsekvenser om eller när man förnekar sin kristna tro och sin relation till Jesus inför andra. Att vara kristen det är att ha och ta ett faktiskt personligt ansvar för sin kristna tro inför andra människor. Även om eller när det har ett pris. Kyrkans martyrer vittnar om att det kan vara mycket kostsamt att vara kristen och att det kan kosta livet att ta den kristna tron på allvar, även här och nu i vår tid.

”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd” fortsatte Jesus och driver in allvaret ännu djupare i hjärtat på dem som lyssnar. När vi hör ordet svärd tänker vi på vapen, krig och ond bråd död. Att Jesus inte kommer med fred utan med svärd är onekligen en provocerande tanke, inte minst så här i tider av ofred och krig i Europa. Men svärdet Jesus talar om är inte det världsliga krigets vapen. Paulus hjälper oss att förstå vad svärdet som Jesus kommer med är för något när han skriver till församlingen i Efesos om trons rustning: ”Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön, och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga. Be också för mig att orden läggs i min mun och att jag talar frimodigt när jag bär fram hemligheten i evangeliet, vars sändebud jag är i min fångenskap. Be att jag förkunnar det så frimodigt som jag bör.” (Efesierbrevet 6:14–20)

Andens svärd är Guds ord, som ”är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.” (Hebréerbrevet 4:12–13) Svärdet som Jesus talar om är Guds ord som klargör skillnaden mellan vad som är sant och vad som är falskt, vad som är rätt och vad som är fel, vem som är sann och vem som är falsk. Om och när, där och då detta Evangeliets och sanningens svärd klarlägger vad som är sant och falskt, rätt och fel, vem som är sann och vem som är falsk, då kommer det att uppstå konflikter mellan människor. Därför kommer Evangeliets förkunnelse innebära att en man ställs mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender. Falskhetens mörker gör alltid motstånd mot sanningens ljus.

Jesus förutsåg att det skulle bli konflikter och han förekom lärjungarnas tveksamhet genom att ingjuta ännu ett djupare lager av allvar. ”Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig.” Jesus visste och förstod att Evangeliets förkunnelse skulle komma att innebära konflikter till och med mellan familjemedlemmar. Han visste och förstod att den som tar sin kristna tro på allvar kommer att konfronteras av prövningar och konflikter ända in i de mest privata och nära relationerna som vi har med varandra. Han visste och förstod att när Evangeliets förkunnelse är på riktigt och den kristna tron är på allvar då kommer det att innebära att det faktiskt kostar något att vara kristen. Igen – kyrkans martyrer vittnar om att det kan vara kostsamt att vara kristen och att det kan kosta livet att ta den kristna tron på allvar, även i vår tid.

Vi vill ofta och gärna tänka och tro att allting som har med Jesus och kristen tro att göra är mysigt, snällt och villkorslöst. Men då har vi inte lyssnat på vad Jesus faktiskt säger. ”Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.” Evangeliets förkunnelse och kristen tro handlar om sant och falskt, rätt och fel och bokstavligen om liv och död. Den kristna kyrkans ärende är på djupast möjliga allvar. Där och då förberedde Jesus lärjungarna på de svårigheter och konflikter som låg framför dem när han sände ut dem för att vittna om och förkunna att Guds rike är alldeles nära. Här och nu är det vår uppgift att i lärjungarnas efterföljd fortsätta att vittna om Jesus och förkunna att Guds rike är nära. Även om eller när det kostar något. Det spelar roll att man är kristen på ett sådant sätt att det faktiskt märks, syns och hörs att man är kristen. Vi har ett gemensamt och enskilt ansvar att vara kristna som är på allvar. Kyrkans och vår kristna tro är på djupaste allvar. Annars är den ingenting.

#628. Tredje söndagen i Advent…

"Under femtonde året av kejsar Tiberius regering, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen, Herodes tetrark i Galileen, hans bror Filippos i Itureen och Trachonitis och Lysanias i Abilene, och när Hannas och Kajafas var överstepräster, kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen. Han begav sig till trakten kring Jordan och förkunnade överallt syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop, som det står skrivet i boken med profeten Jesajas ord: En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka. Varje klyfta skall fyllas, varje berg och höjd skall sänkas.Krokiga stigar skall rätas och steniga vägar jämnas. Och alla människor skall se Guds frälsning. När folk kom ut i stora skaror för att döpas av honom sade han till dem: 'Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden.' Folket frågade honom: 'Vad skall vi då göra?' Han svarade: 'Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.' Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom: 'Mästare, vad skall vi göra?' Han svarade: 'Driv inte in mer än vad som är fastställt.' Och när det kom soldater och frågade honom: 'Och vi, vad skall vi göra?' sade han till dem: 'Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold.' Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias." (Lukas 3:1–15)

Johannes döparen pekade mot den okända framtiden och förkunnade att Guds rikes tillblivelse var nära anstående. Johannes såg, visste och förstod att Jesus var en annan och något mer än vad ögat först kunde se. Johannes såg att Gud rike var nära med och genom Jesus. Johannes döparen pekade på Jesus ropade: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synder. Han är Guds utvalde.” I Jesus  från Nasaret var Gud själv fördold för många men uppenbarad för Johannes.

Johannes såg och förstod något om vad som var på väg att hända och han predikade tydligt och klart: ”Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden.” Johannes pekade på Jesus med allt han sade och med allt han gjorde. Han såg, visste och förstod att Jesus från Nasaret var på allvar och att Jesus skulle bli och vara en svår prövning för många. Så blev det och så är det.

Många uppfattade Johannes döparen som en profet. De tidigare profeterna – Jesaja, Jeremia, Hesekiel och de andra – förmanade folket och varnade makthavarna för konsekvenserna av att inte ta Guds ord på allvar. Ofta vände sig profeternas ord till de religiösa och politiska makthavarna med förutsägande ord som sade ”vänd om och be vår Herre om förlåtelse annars kommer det att gå oss illa.” Johannes döparen förmanade folket och varnade dem för konsekvenserna av att inte ta Guds ord i Jesus från Nasaret på allvar.

För saken är den att Guds ord i, med och genom Jesus var och är på allvar. Johannes döparens förkunnelse var och är på allvar. ”Omvänd er. Himmelriket är nära.” Guds rikes kommande tillblivelse är på allvar. Gud rike är bara ett andetag bort. Varje andetag är vårt sista, tills vi av Guds nåd får ett nytt andetag. Guds rike är bara ett hjärtslag bort. Varje hjärtslag är vårt sista, tills vi av Guds nåd får ett hjärtslag till.

Dagen, stunden och ögonblicket kommer, när Guds rike ska tränga fram och omsluta var och en och oss alla. Det sista andetaget kommer alltid som en överraskning. Ingen vet vilket av alla hjärtslag som är det sista. Det sista andetagets sista hjärtslag är tröskeln till Guds rike. Där och då ska det visa sig att Johannes förkunnelse inte bara var sann utan också att den var på djupaste allvar.

Vi människor har svårt med att omvärdera våra uppfattningar om verkligheten och om vår egen förgänglighet. Johannes förkunnelse om hur verkligheten är beskaffad och om livets förgänglighet var och är utmanande. Han utmanar och uppmanar oss att omvärdera och vända om från uppfattningen att Gud är avskild från världen och från uppfattningen om att döden är livets slut. Det faktum att Jesus är den han är förändrar allt om vem Gud är. Jesus förändrar allt i relation till uppfattningen om livets förgänglighet.

Den kristna kyrkans Evangelium etablerar en ny verklighet och en ny uppfattning om Gud, livet, universum och allting som är så utmanande och provocerande att vi människor hellre tystar ner rösterna som förkunnar den kristna trons radikala hopp och löfte om en kristen människas absoluta frihet än omvärderar och omvänder oss från våra invanda och rådande uppfattningar om hur världen är beskaffad. Därför var Johannes så utmanande och provocerande i sin samtid och därför blev han fängslad.

Men Jesus låter sig inte tystas, vare sig då eller nu. Jesus kom till Galileen och förkunnade Guds budskap. Jesus upprepade Johannes förkunnelse och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” Galileen, det är här det. Vi lever i det Galileen dit Jesus kommer och envist fortsätter att förkunna den kristna trons budskap. Guds rike är på riktigt nära här och nu i vår tid på den plats där vi lever. De som ska omvända sig och tro på den kristna trons budskap är inga andra än vi och alla andra.

Johannes döparen ropade i öknen och pekade på Jesus. ”Där är Guds lamm som tar bort världens synder. Han är Guds utvalde.” I, med och genom Jesus Kristus förkroppsligas Gud själv i den här världen och verkligheten som vi lever i. Här finns han kvar. Livs levande. Alldeles på riktigt. Hos oss och med oss. Jesus lever och vill oss alla väl. Han älskar varje människa och hela mänskligheten med en gränslös kärlek, till bredden fylld av nåd och barmhärtighet. Han uppmanar oss alla till omvändelse. Vänd om från det som varit, vänd om och rikta in era liv mot Gud Fadern, genom Sonen i Anden.

Vi behöver lyssna på Johannes förkunnelse och ta den på allvar. Vi behöver lyssna på Jesus uppmaning och ta Guds ord på allvar. Vi behöver ta löftet om Guds rikes kommande tillblivelse på allvar. Och vi behöver vara vittnen som berättar för världen att den kristna trons hopp och löften i, med och genom Jesus från Nasaret är sanna och på allvar. Alldeles på riktigt.

#627. Tjugonde söndagen efter Trefaldighet…

”En man som hette Lasaros låg sjuk. Han var från Betania, byn där Maria och hennes syster Marta bodde. (Det var Maria som smorde Herren med välluktande balsam och torkade hans fötter med sitt hår, och Lasaros som låg sjuk var hennes bror.) Systrarna skickade bud till Jesus och lät säga: ’Herre, din vän är sjuk.’ När Jesus hörde det sade han: ’Den sjukdomen leder inte till döden utan skall visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den.’ Jesus var mycket fäst vid Marta och hennes syster och Lasaros. När han nu hörde att Lasaros var sjuk stannade han först kvar två dagar där han befann sig, men sedan sade han till lärjungarna: ’Låt oss gå tillbaka till Judeen.’” (Johannes 11:1–7)

Det här är den första akten av tre i berättelsen om Jesus och Lasaros. Maria, Marta och Lasaros var syskon och vänner till Jesus. När Lasaros blev sjuk skickade Marta och Maria bud till Jesus för att berätta att hans vän Lasaros var illa däran. I hopp om att Jesus skulle ta sig dit och hjälpa honom, som han hade hjälpt många andra. Men när Jesus fick veta att Lasaros låg sjuk reagerade han på ett ganska märkligt sätt. ”Den sjukdomen leder inte till döden utan skall visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den” sade han och stannade kvar med lärjungarna på andra sidan Jordan i två dagar.

Vi vet inte vad för slags sjukdom Lasaros hade men Jesus avfärdade att det skulle vara någon fara. Sjukdomen skulle inte leda till döden utan skulle visa Guds härlighet. För dem av oss som har erfarenhet av sjukdom så ter det sig ganska svårbegripligt att en sjukdom på något sätt skulle kunna visa Guds härlighet. Sjukdom är ju en livets negation, en livets motståndare. Om Gud vill livets levande, hur kan då en sjukdom som förnekar livets levande kunna vara en del av något som visar på Guds härlighet?

Jesus lade dessutom till att Guds son skulle förhärligas genom Lasaros sjukdom. När man betraktar det som Jesus sade i relation till Lasaros och hans sjukdom så här i den första akten så är det Jesus säger helt obegripligt. Sjukdom då och sjukdom nu är inte så olika. Vi lever i en tid då de medicinska vetenskaperna lyckligtvis kan lindra och bota sjukdomar till viss del. Men allt kan inte botas. Att Jesus sätter sjukdom i någon form av positiv relation till Guds härlighet och ett förhärligande av Guds son är både obegripligt och provocerande.

Jesus kunde säga det han sade för att han hade och har ett annat perspektiv på tiden än vad vi har och de hade. Jesus visste och vet att tiden är något mer än det utrymme som vi har fått oss tilldelade att leva i. Jesus visste och vet att tiden är det levande livets livselement och att tiden som sådan inte börjar med vår födsel och inte slutar med vår död. Tiden fortsätter förbi sjukdom, lidande och död vidare in i Guds fullbordade framtid – och livet följer med i uppståndelsen.

Den andra akten av berättelsen om Jesus och Lasaros börjar med att Lasaros dog av sin sjukdom. Jesus och lärjungarna återvände till Betania där han mötte Maria som förebrådde honom för att han inte hade kommit till Lasaros hjälp. Marias förtvivlan skakade Jesus i hans innersta och han gick till graven där de hade lagt Lasaros kropp. ”Ta bort stenen” sade han. Marta protesterade. Det hade gått fyra dagar, kroppen hade börjat lukta.

Graven öppnades och Jesus konfronterade Lasaros död. Dödens väsen vällde ut ur graven när gravstenen togs bort. Döden är omöjlig att väja för. Döden är alltid högst konkret och påtaglig. Dödens intighet är obehagligt påträngande närvaro av intighet och icke-existens. Den bedövande närvaron av livets frånvaro.

När Marta och Maria konfronterades av denna livets och själva existensens yttersta gräns sade Jesus ”om du tror, skall du få se Guds härlighet.” Och miraklet skedde. Livet återvände till Lasaros, lika mirakulöst som när hans liv en gång vävdes samman i hans moders liv och han föddes till världen. Det levande livet som av Guds skapande Ord blir till ur ingenting. Där och då blev uppståndelsens liv synligt, konkret och påtagligt. Det levande livet som trotsar döden. Livet som besegrar döden. ”Gör honom fri och låt honom gå.” Uppståndelsens mirakel var och är fysiskt, konkret och alldeles på riktigt sant.

Lasaros sjukdom ledde till hans död. Men hans död ledde inte till döden utan vidare till uppståndelsen. Sjukdomen ledde inte till döden. Den blev ett medel och verktyg som visade Guds härlighet och Guds son förhärligades genom den. Den andra aktens crescendo är Lasaros uppståndelse genom Jesus försorg.

Den tredje akten gestaltar uppståndelsens konsekvenser. Sex dagar före påsken kom Jesus tillbaka till Betania där Lasaros, Maria och Marta bodde. Man ordnade en måltid för Jesus och Lasaros låg till bords tillsammans med honom. Marta passade upp och i den stunden tog Maria en hel flaska dyrbar nardusbalsam och smorde Jesu fötter. Huset fylldes av doften från denna tacksamhetens handling. Judas Iskariot blev sur. Han tyckte att det var ett slöseri och förebrådde Maria. Med Lasaros som ett levande vittne om uppståndelsen kom många till tro på Jesus. Översteprästerna bestämde sig därför för att försöka döda Lasaros.

I någon mening lever vi kvar i den tredje akten av berättelsen om Jesus och Lasaros. Det finns fortfarande en Judaslik småsinthet i relation till innerlig kristen tro, fromhet och tacksamhet mot Jesus som kommer till konkreta uttryck. Det finns alltid människor som värderar världsliga rikedomar högre än det som finns i den kristna trons hopp och löften. Det finns alltid småsinta typer som baktalar dem som likt Maria med stor tacksamhet och tillgivenhet faktiskt älskar Jesus för den han är och för vad han har gjort för oss människor. Judas Iskariots anda lever än och är inte okänd för någon som har befunnit sig kyrkeriets värld någon längre tid.

Översteprästernas vilja att ha ihjäl de vittnen som genom att finnas till vittnar om Jesus och Guds rike är inte heller något ovanligt. I vår egen kyrka förekommer det att den kyrkliga maktens överstepräster och överhet gör vad de kan för att ha ihjäl de flämtande lågorna av sann kristen tro och kärlek till Jesus som lyser i mörkret i vår kyrka. Den kyrkliga överhetens kvinnor och män står inte ut med att kyrkans folk följer Jesus istället för att följa dem. Den kristna tron som Jesus väcker i människors hjärtan gör kyrkans folk till ett olydigt folk. Det tycker inte makten om.

Jesus är herre över livet och döden. Jesus vill livets levande och dödens död. I, med och genom Jesus Kristus finns ett orubbligt löfte om att döden inte innebär livets slut. Jesus skakar om hela tillvarons grundvalar och förändrar allt med frälsning, befrielse och frihet för alla. Så stort är det glada och fantastiska budskap som den kristna kyrkan har fått att förvalta i samtiden för framtiden. Så stort och så radikalt är det Evangelium som vi tillsammans som kristna har fått uppgiften att vittna om för och i världen.

Jesus är uppståndelsen och livet. Den som tror på Jesus ska leva om han än dör, och den som lever och tror på Jesus skall aldrig någonsin dö. Det är vad berättelsen om Jesus och Lasaros förkunnar och handlar om. Tro detta och lita på att det är sant.

#626. Artonde söndagen efter Trefaldighet…

”När han skulle fortsätta sin vandring sprang en man fram och föll på knä för honom och frågade: ’Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?’ Jesus svarade: ’Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. Du kan budorden: Du skall inte dräpa, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Du skall inte ta ifrån någon det som är hans, Visa aktning för din far och din mor.’ — ’Mästare’, sade mannen, ’allt detta har jag hållit sedan jag var ung.’ Jesus såg på honom med kärlek och sade: ’Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.’ Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket. Jesus såg sig om och sade till sina lärjungar: ’Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!’ Lärjungarna blev bestörta över hans ord, men Jesus sade igen: ’Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.’ De blev ännu mer förskräckta och sade till varandra: ’Vem kan då bli räddad?’ Jesus såg på dem och sade: ’För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.’” (Markus 10:17–27)

En man sprang fram till Jesus och föll på knä och frågade: ”Vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Han var tydligt angelägen om att få svar på sin fråga. Det är ju onekligen en fråga som i sig själv bär en viss grad av angelägenhet. Vem av oss har inte ställt den frågan någon gång i livet? Vad ska vi göra för att vinna ett evigt livet? Kan vi göra något för att vinna ett evigt liv? Det är en hisnande och himlastormande fråga fylld av existentiell ångest och vånda. Därför att den frågan dyker upp i ljuset av det faktum att vi alla en dag ska dö. Vad frågan handlar om är ju om det finns något sätt för oss att undslippa dödens intighet. Den ivriga mannen som föll på knä framför Jesus bar med sig den brinnande frågan om livets förgänglighet som de flesta människor, om inte alla, någon gång har ställt till sig själv eller till vår Gud: Finns det något jag kan göra så att jag slipper att dö?

Jesus verkade lite förvånad och undrade vad det var som fick mannen att tro att just han Jesus är god. Det är ju Gud som är god. Det visste ju alla. Jesus var sådär jordnära och pragmatisk som han så ofta är och han påminde mannen om budorden som alla redan också kände till. Mannen blev i sin tur lite förvånad. Han kom med en stor fråga som brann i hans bröst. En fråga om livet och om döden. Frågan om hans egen kommande död och eventuella eviga salighet. Den största frågan av alla.

Men Jesus svarade med budord om hur vi ska leva med varandra och tillsammans med andra. Det blev som en tvärnit för de stora tankarna och en påminnelse om vad i livet som vi faktiskt kan påverka och vad vi ska ta ansvar för – våra relationer till andra och varandra. Det är det här livet – det levande livet som vi står och går i just nu – som är det viktiga. Det är här och nu som vi kan och ska påverka vår tillvaro till det bättre genom att värna och vårda våra relationer till andra och varandra.

Mannen svarade förvånat och lite ivrigt att allt det där hade han hållit sig till. Kanske fylldes mannen med ett hopp om att han, så att säga, var hemma i frågan om hans eviga salighet. Han uppfyllde ju till synes förväntningarna och kraven. Men Jesus lade till en besvärande tanke. ”Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga. Kom sedan och följ mig.” Det vi äger är synligt, högst påtagligt och konkret. Skatten i himlen kan ingen se. Jesus verkade erbjuda ingenting i utbyte mot allting. Mannen mörknade i synen och gick besviken därifrån. Det är svårt att skiljas från de jordiska ägodelarna för att få det där som vi inte riktigt vet vad det är eller om det faktiskt finns eller inte.

Hur svårt är det inte för oss som har och som förlitar oss så mycket på pengar, saker och ägodelar att närma oss tanken på ett Guds eviga, immateriella, ägodelsbefriade och kontantlösa rike? Att följa Jesus fullt ut är att försaka den här världens illusioner om vad faktisk rikedom är. Att följa Jesus fullt ut är svårt för de flesta av oss. Vi är tillsammans så symbiotiskt invävda i de samhälleliga, materiella och ekonomiska systemen att det är näst intill omöjligt att ens kunna tänka sig, än mindre kunna leva efter, en uppfattning om att allting som vi håller så kärt är förgängligt och att det är någonting radikalt helt annorlunda som är beständigt på riktigt. "Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!"

Till och med lärjungarna hade svårt att få det där att gå ihop. De blev upprörda och förskräckta. Det verkade som att allt det där fina och bra som Jesus hade talat om var förknippat med ett pris som ingen egentligen kan betala. Men om ingen kan betala priset – vem kan då bli räddad? Jesus bekräftade den svåra och besvärande tanken – ingen människa kan eller har möjlighet att betala priset för räddningens och frälsningens eviga liv. Ingen människa kan med alla saker, ägodelar eller pengar i hela världen köpa sig fri från dödens förfärande tomhet och intighet.

Det är en plågsam och smärtsam insikt för oss som sedan länge har fått lära oss att vi kan allt bara vi vill, vi lyckas med allt bara vi försöker, vi når våra framgångar om vi bara anstränger oss lite till, lite mer. I relation till livets begränsning och alltings förgänglighet slår lagen igen våra egna möjligheters port med hela sin tyngd och obönhörliga kraft. ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. För er är det omöjligt.”

Men, vem kan då bli räddad? Där lagen sätter upp en ogenomtränglig gräns för människans förmåga att råda över livet och döden, där tar det stora och fantastiska Evangeliet vid. Evangeliets glada budskap om att det i, med och genom Jesus trots allt inte är kört. Trots allt som till synes är obevekligt i dödens tomhet, intighet och begränsning av livet så finns det ett Guds löfte som envist ekar genom tid och rum. Ett hoppets löfte som viskar i varje människas hjärta att döden inte innebär livets slut.

Jesus verkar vid första anblicken erbjuda ingenting i utbyte mot allting. Men i ljuset av Jesu uppståndelse från döden står det lysande klart att Jesus i själva verket erbjuder oss och alla människor allting i utbyte mot ingenting – befrielse från dödens intighet, evigt liv, kostnadsfritt, gratis, av nåd. Det är en ren omöjlighet för människan och för människor. Men för Gud är allting möjligt. Det enda vi kan och behöver göra för vår räddning och frälsning det är att ta emot löftet om denna Evangeliets oändligt vackra nådegåva i tro på att det Jesus säger faktiskt är sant.

#625. Den helige Mikaels dag…

"Natten innan Herodes hade tänkt ställa honom inför rätta låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor, och utanför dörren fanns vakter som bevakade fängelset. Då stod där plötsligt en ängel från Herren, och ett ljussken fyllde rummet. Ängeln väckte Petrus med en stöt i sidan. “Skynda dig upp”, sade han, och då föll kedjorna från Petrus händer. Ängeln fortsatte: “Ta på dig bältet och sandalerna.” Petrus lydde, och ängeln sade: “Svep om dig manteln och följ mig.” Petrus följde med honom ut, men han förstod inte att det var verkligt, det som skedde genom ängeln, utan trodde att det var en syn. De passerade en vaktpost och sedan en till och kom till järnporten som ledde ut till staden, och den öppnades för dem av sig själv. När de kom ut gick de gatan ner, och då försvann ängeln. Så snart Petrus hade sansat sig sade han: “Nu vet jag verkligen att Herren har skickat sin ängel och räddat mig ur Herodes händer, undan allt som det judiska folket väntat sig.” När han förstod hur det var gick han till huset där Maria bodde, mor till den Johannes som kallades Markus; där var många samlade till bön. Petrus bultade på porten, och en tjänsteflicka som hette Rhode gick för att låsa upp. Men när hon kände igen Petrus röst blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang in och berättade att Petrus stod utanför. “Du är tokig”, svarade de. Men hon stod på sig, och då sade de: “Det är hans ängel.” Petrus fortsatte att bulta, och när de öppnade såg de till sin häpnad att det var han. Han gav dem tecken att vara tysta, och så berättade han hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han bad dem tala om det för Jakob och de andra bröderna, och sedan lämnade han dem och begav sig till en annan plats.” (Apg 12:6–17)

Tiden efter Jesu korsfästelse, död och uppståndelse var turbulent. De världsliga makterna i romarrikets skepnad gjorde vad de kunde för att förtrycka den befrielserörelse som sattes igång av Jesus och hans lärjungar. Politiska makthavare har aldrig varit särskilt förtjusta i människors befrielse och frihet. Så var det då och så är det fortfarande. Herodes fängslade Petrus och skulle ställa honom inför rätta. Herodes maktfullkomliga ande lever fortfarande kvar i allt för många skepnader runt om i vår värld. Fortfarande finns det alltför många människor som likt Petrus är fjättrade av kedjor och bevakade av den politiska maktens soldater. Det kristna Evangeliets glada budskap om människans befrielse och frihet utmanade och utmanar de politiska makternas auktoritära grepp om människors liv.

Miraklet skedde och plötsligt stod där en Herrens ängel och fyllde fängelsehålan där Petrus var fången med det bländande ljuset av befrielse och frihet. Ängeln väckte Petrus från fångenskapens dvala med en stöt i sidan. “Skynda dig upp” sade ängeln och befriade Petrus från kedjorna som fjättrade hans händer. Fångenskapens omöjlighet blev mirakulöst en frihetens möjlighet. Evangeliets glada budskap om befrielse för de fångna manifesterades när kedjorna lossnade och föll från Petrus fjättrade händer. “Ta på dig bältet och sandalerna. Svep om dig manteln och följ mig" sade ängeln till den omtumlade Petrus.

Petrus följde med ängeln ut, men han förstod inte att det som skedde genom ängeln var verkligt. Han trodde att det var en syn. Befrielse och frihet är omtumlande och nästan overkligt för den som har varit fjättrad och fången. Oavsett vad bojorna har bestått av. Fångenskap och bojor kan anta olika skepnader i våra egna och i andra människors liv. Fängelsehålor och kedjor kan vara konkreta och faktiska. Alltför många människor är konkret och fysiskt fängslade av de värdsliga och illvilliga politiska makterna.

Fångenskap och bojor kan också vara av annat slag. Småsinthet, illvilja, elakhet normer och värderingar kan slå bojor på människor och förminska en människa så att det blir som om han eller hon satt i en trång fängelsehåla. Budskapet om befrielse och frihet som en Herrens ängel kommer med kan vara omtumlande även när fängelset består av annat än galler och hårda murar.

Petrus och ängeln passerade vaktposterna och kom till järnporten som ledde ut till staden. Den öppnades för dem av sig själv. När de kom ut på gatan då försvann ängeln. När vägen ut ur fångenskapen öppnar sig leder den ut i frihet och tillbaka till livets levande. Väl där är den befriande ängelns uppgift fullbordad och människan har likt Petrus att återgå till livets och frihetens möjligheter på egen hand. Den av Herrens ängel befriade och frälsta människan är fri att själv välja väg för att gå vidare i livet.

Så snart Petrus hade sansat sig sade han: “Nu vet jag verkligen att Herren har skickat sin ängel och räddat mig ur Herodes händer.” När han förstod hur det var gick han till huset där Maria bodde. Den befriade Petrus sökte sig tillbaka till de sina. Om eller när befrielsen ur fångenskapens kaos blir till söker vi oss tillbaka till den trygghet som vi känner till. Våra trygga sammanhang, vänner och relationer. Där vi kan och får vara oss själva och de vi är ämnade att vara. Den fritt valda och ömsesidiga vänskapens trygghet är den påtvingade fångenskapens antites.

Petrus bultade på porten, och en tjänsteflicka som hette Rhode gick för att låsa upp. Men när hon kände igen Petrus röst blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang in och berättade att Petrus stod utanför. “Du är tokig”, svarade de. Om eller när någon blir och är befriad från en fångenskap, hur den fångenskapen än har gestaltats, då är befrielsen och friheten svår, ibland nästan omöjlig, att förstå även för omgivningen.

Fångenskapens väsen är hopplöshet. Fångenskap berövar den fångne hoppet. Fångenskap är frånvaron av hoppet om att det finns en framtid. Om eller när befrielsen återskapar ett frihetens hopp är det ofta svårt att först förstå. Petrus vänner kunde inte riktigt tro att han faktiskt var befriad och fri. Romarna hade berövat dem hoppet om hans frihet. När Petrus trots allt var befriad och fri kunde vännerna först inte tro att det var sant. När hoppet har tagits ifrån människor är det svårt att tro att det finns något hopp att hoppas på.

Men hon stod på sig och då sade de: “Det är hans ängel.” Petrus vänner saknade hoppet om befrielse så till den milda grad att de föredrog att tro att det var hans döda jag som gav sig till känna för flickan Rhode. Det var lättare för dem att tro att han var död än att tro att han var befriad och fri. Fångenskap skapar en total hopplöshet även hos dem som inte är fångna. Döden framstår som mer sannolik än befrielsen och friheten. Men Petrus var befriad och fri och han fortsatte att bulta på dörren. När de öppnade såg de till sin häpnad att det var han.

Petrus gav dem tecken att vara tysta för att inte väcka oönskad uppmärksamhet. Så berättade han hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han bad dem tala om det för Jakob och de andra bröderna, och sedan lämnade han dem och begav sig till en annan plats. Petrus vittnade om sin befrielse och frälsning och såg till att hans närmaste fick veta att han var fri innan han gav sig iväg för att leva det liv som han var ämnad att leva.

Människans frälsning, frihet och befrielse från fångenskap är kärnan i det kristna Evangeliets glada budskap. Varje människa är skapad till att vara fri. Kroppsligt fri. Fri i tanken. Fri i språket. Fri i världen. Jesu liv, död och uppståndelse vittnar om att friheten som Gud Fadern avser går så långt att människor till och med ska befrias från dödens kedjor och att människan är befriad intighetens fängelsehåla.

Det är vår uppgift som kristna att vittna om befrielsen, frälsningen och friheten som finns i och som förkunnas av den kristna kyrkans Evangelium. Det är även vår gemensamma uppgift som kristna att ständigt be för och efter bästa förmåga verka för människors befrielse och frihet här i den faktiska världen som vi lever i tillsammans. Oavsett när, var och hur de världsliga och politiska makternas kedjor och fängelsehålor manifesteras.

#624. Fjortonde söndagen efter Trefaldighet…

”Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade han till dem: ’Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare.’” (Lukas 22:24–27)

Inget är nytt under solen. Redan när Jesus var kvar hos lärjungarna började de tvista och bråka om vem av dem som skulle anses vara den störste. Just den här gången bråkade de med varandra i den stund som skulle bli deras sista måltid med Jesus. Romarna var efter dem, översteprästerna och de skriftlärda sökte efter det bästa sättet att röja Jesus ur vägen och de hade samlats på övervåningen i ett hus i Jerusalem för att äta påskmåltiden tillsammans med Jesus. Man skulle kunna tro att de kunde fokusera på att hålla ihop, vårda gemenskapen och värna varandra när de var utsatta för de världsliga makternas förföljelse. Men självupptagenhet och småsinthet är inget nytt och lärjungarna var varken bättre eller sämre än människor är i allmänhet. Så de började tjafsa med varandra om vem av dem som var störst, bäst och vackrast trots att de tillsammans var utsatta för stress och press utifrån.

Jesus hörde dem och sade: ”Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare.” De maktmänniskor som Jesus refererade till som kungar då motsvaras av de maktmänniskor som vi kallar politiker idag. Människor som tycker, tänker och tror sig ha rätten att uppträda som herrar över andra. De utövar makt över andra människor under förevändningen att de är folkens välgörare. Men den makthavare som tycker, tänker och tror sig vara en folkets välgörare måste först ha tillförskansat sig makten att bestämma över folket genom att ta delar av eller hela folkets frihet och självständighet ifrån dem. Det må vara folkets ekonomiska, sociala, kulturella frihet eller någon annan form av individens självständighet.

För att ha något att ge tillbaka till folket som folkets välgörare så måste de politiska makthavarna först ha tagit detta något ifrån folket. Proppmätta av sin egen självrättfärdighet förväntar sig sedan de politiska herrarna att folket ska fyllas av tacksamhet för att dessa ’välgörare’ ger tillbaka delar av det som de en gång har tagit. Ingenting är nytt under solen. Maktlystna människor som tycker, tänker och tror sig ha rätt att bestämma över andra människor har alltid funnits och de finns i överflöd i vår tid. Maktfullkomliga kungar då, maktfullkomliga politiker nu. Samma skrot och korn.

Men Jesus menade att med oss som är kristna är och ska det vara annorlunda: ”Med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren.” Den yngste har ingen makt och söker inte efter makt. Den yngste har inte och söker inte något inflytande över andra människor. Den yngste har inga och gör inga anspråk på att bestämma över andra människor och deras liv. Den yngste är själv alldeles och absolut fri i det att han inte försöker eller vill inskränka andra människors frihet.

En kristen ledare är en någon som gör sig till andra människors tjänare. En kristen ledare verkar tillsammans med och i jämlikhet med andra människor. Med stöd, hjälp och uppmuntran där den enskilda individen befinner sig i tillvaron. På den enskilda människans egna villkor. En kristen ledare möter aldrig sina medmänniskor med ett passiviserande ovanifrånperspektiv utan alltid med bemyndigande tankar som upprättar och befriar den enskilde till att bli den människa som han eller hon är ämnad att vara. En kristen ledare tjänar sina medmänniskor med det glada budskapet om frälsningens befrielse.

Jesus tog sig själv som exempel: ”Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare.” De låg till bords tillsammans där på den där övervåningen. Då fanns det alltid någon som betjänade dem som låg till bords. Den som låg till bords var hierarkiskt större än den som betjänade. Jesus låg där till bords som en av de ’större’ men han hade gång på gång visat att han var en människornas tjänare.

Vi känner ju till berättelserna om vad Jesus gjorde för människor och hur han gjorde det. Han mötte den blinde mannen utanför Jeriko och frågade honom: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?” och helade honom därefter. Han kände medlidande för änkan vid Nain som förlorade sin ende son och han uppväckte honom från döden. Han botade kvinnan som hade lidit av blödningar i tolv år. Han botade spetälska. Han gav oss liknelsen om den barmhärtige samariern som en arketyp för hur en kristen ledare kan, bör och ska agera till förmån för sina medmänniskors bästa. Berättelserna om hur Jesus tjänade sina medmänniskor med befrielsens och frihetens glada budskap är många och välkända.

Ingenstans och ingen gång tar sig Jesus rätten att utöva makt över någon människa för att begränsa hans eller hennes frihet. Han begränsade inte ens friheten för dem som ville straffa honom med döden på korset. En kristen människa och en kristen ledare är, och ser till att förbli, maktlös i relation till andra människor. En kristen människa tänker, tycker eller tror sig inte ha någon rätt att ta eller ha makt över någon annans frihet. I Jesus efterföljd och i linje med vad Jesus förkunnade så behöver vi som kristna betrakta andra människor som absolut fria varelser som ingen har rätt att utöva någon form av frihetsbegränsande makt över.

I, med och genom den befrielsens frälsargärning som Jesus åstadkom med sitt liv, sin död och uppståndelse befriades varje människa till en absolut frihet inför Gud Fadern som ingen annan människa under några som helst omständigheter har någon rätt att ta ifrån honom eller henne. Att leva i och med sin kristna tro är att betrakta alla andra människor som frälsta, befriade och absolut fria människor. Allt annat är att göra våld på den frihet som Jesus med sin frälsargärning tillförsäkrar var och en och alla. Den enda som en kristen människa har att svara inför är Gud Fadern själv, med Sonen i Anden. I alla andra avseenden är en kristen människas frihet absolut och okränkbar.

Det är vår uppgift som kristna människor att i alla sammanhang bekräfta och verka för människans och människors frihet. Oavsett vem, var eller när. Det är vår uppgift som kristna att säga ifrån högt och tydligt när politiska maktmänniskor av olika slag i olika sammanhang och på olika sätt inskränker människors frihet. Oavsett vem, var eller när. Sådan är den etiska och moraliska uppmaning som Jesus lade ner i vår kristna tro vid den sista måltiden på den där övervåningen i Jerusalem medan lärjungarna tvistade om frågan om vem av dem som skulle anses vara störst.

#623. Tolfte söndagen efter Trefaldighet…

"En gång undervisade han i en synagoga på sabbaten. Där fanns en kvinna som hade plågats av en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus fick se henne kallade han på henne och sade: ’Kvinna, du är fri från din sjukdom’, och så lade han sina händer på henne. Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud. Men synagogföreståndaren, som förargade sig över att Jesus botade på sabbaten, sade till folket: ’Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten.’ Herren svarade honom: ’Hycklare, finns det någon av er som inte löser sin oxe eller åsna från krubban också på sabbaten och leder ut och vattnar den? Men här är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år. Skulle hon inte få lösas från sin boja på sabbaten?’ Dessa ord kom alla hans motståndare att skämmas, men folket gladde sig över allt det underbara som han gjorde.” (Lukas 13:10–17)

Att Jesus hjälpte kvinnan på sabbaten skapade en världslig konflikt. Konflikten mellan religiösa regler och människors väl. Vi missförstår sabbatsbudet om vi tror att det handlar om att det är för vår egen skull som vi människor inte ska utföra arbete på sabbaten, för att vi måste få vila. Men sabbatens ärende är skapelsens vila. Sabbaten instiftades för att skapelsen behöver få vila från människans påverkan och åverkan. Sabbaten är till för skapelsens väl, för att vi inte ska slita ut den värld vi lever i. Därför var sabbatsbudet viktigt och därför bråkade synagogsföreståndaren med Jesus när han utförde ett mirakel på sabbaten. Synagogsföreståndaren menade att helandet av den sjuka kvinnan var ett arbete med otillåten åverkan på skapelsen som behövde få vila.

Men Jesus sade emot synagogsföreståndaren och de som stod på hans sida. Han tog ansvarsfull boskapsskötsel som exempel och menade att vård av och omtanken om levande varelser inte faller under kategorin ’arbete’ under sabbaten. Därför att, att vårda och visa omtanke om livet och de levande är att bidra till skapelseordningens upprätthållande, inte en åverkan på skapelsen. Människornas religiösa regler behövde omformuleras och omprioriteras så att vården och omsorgen om det levande livets väl är det viktigaste. Jesus motståndare skämdes men folket gladde sig åt allt det underbara han gjorde.

Där och då såg Jesus kvinnan som hade plågats av sjukdom i arton år. Han kallade på henne, lade sina händer på henne och helade henne från den plågsamma krokiga ryggen. Miraklet skedde och kvinnan blev frisk. Jesus helade henne förutsättningslöst och villkorslöst. Han förväntade sig ingenting i gengäld och han krävde ingenting av henne. Förändringen av kvinnans kropp från sjuk till frisk är viktig. Kroppen är gestaltningen av vår faktiska existens. Att kvinnans kropp var viktig att värna innebär och betyder att människans och människors väl här och nu är det viktiga. Den kristna trons relation till Jesus handlar om och berör vår faktiska existens. Det handlar inte om någon annan sorts verklighet som är avskild från vår. Jesus vill oss väl här och nu, där vi står och går som de vi är.

Det finns en smärtsam konflikt här. Den kristna trons vittnesbörd är tydligt och entydigt – Jesus vill oss alla väl, han vill att vi ska leva och han vill att vi ska var fria från sjukdom. Därom vittnar miraklen när Jesus botar sjuka och uppväcker döda. Men det finns en djup smärta i det faktum att vi fortsätter att bli kroppsligt sjuka utan att något helandemirakel sker. Det händer att vi blir så sjuka att vi dör av sjukdomarna som drabbar oss. När det händer så står vi där och frågar oss varför Jesus inte kom till vår räddning. Det finns legitima skäl att ibland vara arg på den Gud som säger sig vilja oss väl, men som inte kommer till vår hjälp när vi behöver den som mest. Men det finns ett viktigt perspektiv på Jesus mirakel.

Jesus mirakel pekar bort från sig själva och vittnar om Guds fullbordade framtid, som ska komma till oss från den okända framtidens håll. Jesus mirakel vittnar om den verklighet som ska bli allas vår gemensamma och som på något sätt redan har blivit till. Jesus gjorde miraklen för att visa oss en glimt av hur den framtiden ska bli och vara. Han botade sjuka för att visa oss att när allt kommer omkring är vår framtid en verklighet utan sjukdom. Han uppväckte döda för att visa oss att i Guds fullbordade framtid finns ingen död. Jesus gjorde miraklen för att hjälpa, för att väcka tro och hopp och för att ingjuta oss med tillförsikt inför den okända framtiden. Den där framtiden som finns på den andra sidan av dödens tröskel.

De som har tagits ifrån oss i sjukdom och smärta har inte gått förlorade. De har inte upphört att existera. De har tagit vägen någonstans. Detta någonstans är uppståndelsens liv där de nu lever någon annanstans på något annat sätt, omslutna av Guds kärlek, nåd och barmhärtighet. Jesus mirakel vittnar om frälsningens verklighet och om Guds fullbordade framtid, där sjukdom och död inte finns mer. Där allt som nu är trasigt ska få bli helt. Det som är allas vår gemensamma kommande och blivande framtid.

Det är legitimt att bli och vara arg på Gud när sjukdom och död drabbar oss och våra nära. Vi behöver tillsammans försöka att hjälpas åt med att hålla liv i vår kristna tro och i hoppets flämtande låga. Vi får aldrig sluta att tro och hoppas på den kristna trons löften som vittnar att sjukdom och död inte är livets slut, trots allt.

Jesus var inte och är inte en mytisk gestalt som befinner sig i en tänkt eller påhittad mytologisk verklighet som är avskild från vår egen värld och verklighet. Jesus är lika närvarande här och nu och som han var där och då. Frälsningen i, med och genom Jesus är lika sann och verklig nu som miraklet med den krokryggiga och plågade kvinnan var då. Jesus älskar oss alla och vill oss alla väl. Han vill att vi ska leva, trots allt. Här och nu och förbi dödens tröskel in i evigheten. Lita på att det är sant, för så är det.