#19. Dopets Dag...

"Jesu Kristi kyrka på jorden uppstår, växer och består genom den gudomliga 'ökningen' (Apg 2:47) med sådana som genom sitt dop offentligt bekänna sig som troende och Jesu Kristi frälsta och offentligen erkännas som sådana. Det finns också fördolda medlemmar i Jesu Kristi kyrka, vilka icke erkänna och bekänna sig vara medlemmar och vilka icke heller av andra erkännas som sådana. Men i dem uppbygges icke kyrkan, varken inåt eller utåt, i dem lyser hon icke, i dem kan hon icke förverkliga meningen med sin existens, Guds förhärligande. Varje dopakt är emellertid icke blott en livsgaranti utan ett livsbevis och en livsfunktion för ecclesia perpetuo mansura (den församling som ska bestå för evigt). Den är en offentlig förstärkning av församlingens bekännelse och av Guds lov, som hon kallas och samlas till från släkte till släkte, tills Herren kommer. Den praktiska liturgiska konsekvensen är klar: dopet kan av principiella skäl omöjligen firas som en privat akt eller en familjefest. Det kan principiellt endast firas inom ramen för församlingens offentliga gudstjänst."
(Barth s. 35-36)

Karls ovanstående ord räcker förstås inte till för en fullt ut formulerad dopteologi. Men Världens fest och Dag Sandahls reflektion om hur dopet tycks göras till ett av alla "event" under festen ger anledning att än en gång fundera vidare kring dopet. För det är ett problem att gudstjänsten så ofta tycks betraktas som någon form av underhållning. Det är ett ännu större problem om och när sakramentsförvaltningen görs till en del av denna underhållning. Det är sant att allt mänskligt får plats i en gudstjänst inför Gud, men det betyder inte att allt mänskligt ska göras till en gudstjänst. Allt mänskligt görande är inte gudstjänst.

Dopet och dopgudstjänsten är det som mest av allt konstituerar Kyrkan i världen. Dopet skapar de döptas gemenskap. Att bli och vara döpt är att bli och vara en del av den troende gemenskapen som tillsammans, med sin existens, sina säganden och göranden, bekräftar "ja, du är vår Gud och vi är ditt folk." Varken mer eller mindre. Att vara döpt är att ha ett ansvar för Kyrkan. Att leva i sitt dop är att ta sitt ansvar för Kyrkan. Dopet och Kyrkan konstituerar varandra och behöver varandra för att bli till. Därför är det förödande för Kyrkan när dopet och dopgudstjänsten inte hålls för heliga eller inte utförs som varande heliga.

En sådan företeelse som "drop-in dop" är därför kontraproduktiv. Någon kan tycka att man är en riktig party-pooper när det påpekas. "Nu när vi hade det så trevligt." Det är inte desto mindre angeläget att påpeka det faktum att om formen för dopet inte är helig så kommer dopets innehåll inte heller att betraktas som heligt. Och om dopet inte längre är något heligt så har kyrkan tappat bort hela sin konstituerande grund, hela sitt existensberättigande. Om dopets form, innehåll och plats i församlingens gudstjänst inte längre betyder något, då behöver vi sluta vara kyrka och börja om från början.

Och förresten – vilka är Malmös "heliga platser"?

• Barth, Karl, 1949: Det Kristna Dopet. Stockholm: Ernst Westerbergs Boktryckeri och Förlags AB.