"Vem kan göra er något ont om ni arbetar för det goda? Om ni också får lida för rättfärdighetens skull är ni saliga. Var inte rädda, låt dem inte skrämma er. Men Herren, Kristus, skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp. Men gör det ödmjukt och respektfullt i medvetande om er goda sak, så att de som talar illa om ert fromma liv i Kristus får skämmas för sitt förtal." (1 Pet 3:13-16)
Flygplatsen var som ett koncentrat av världens samlade ångest. Övervakande små kameror överallt, fler än räkningsbara. Röntgenapparater tittade igenom människor och väskor, på jakt efter hotet. Detta oidentifierade hot, som kan vara vad som helst, vem som helst, var som helst och när som helst. Det var då det slog mig. De har skapat ett "society of fear", ett rädslans samhälle. Vi har låtit dem skapa en konstant närvarande rädsla för ett något som är helt okänt. Och ingenting skrämmer mer än det okända. Denna rädsla behöver förkroppsligas för att kunna hanteras. Inte undra på vi blir rädda för varandra.
Mitt i alltihop, när vi går och är mer eller mindre rädda allihop, så bryter våldet fram på bred front på grund av en film. För de flesta av oss är våld något obehagligt, något man är rädd för. Det är då inte ett så långt steg att den där rädslan som odlats de senaste tio åren får ett tydligt objekt. När man blir rädd gör man sig redo att kämpa eller fly. Men det finns ju ingenstans att fly för rädslans orsak finns ju, som sagts, potentiellt överallt. Kampen är det enda som återstår. Så identifieras motståndarna, de våldsamma, de där andra. Grogrunden för fientlighet är ett faktum. Då är det viktigare än någonsin att hålla isär äpplen och päron.
Vi får inte låta någon göra oss rädda. Våldet får inte tillåtas skapa den rädsla som skapar tystnad. Vi måste våga prata om våra olikheter. Vi måste våga säga att våld aldrig får tillåtas att sätta agendan eller definiera gränserna för vad människor får tycka, tänka eller säga. Människor av god vilja behöver göra gemensam sak mot de krafter som missbrukar sin egen frihet i syfte att begränsa andras. Maja Hagerman och Susanne Olsson belyser vikten av medvetenhet åt alla håll. Vi behöver hjälpas åt mot rädslan och tillsammans skapa ett "society of trust", ett tillitens samhälle. Vi måste våga vägra vara rädda, på riktigt.
Johanna Andersson tar upp viktiga frågor om när åsiktsfriheten krockar med religiösa uppfattningar här och här. Läs gärna om Rushdie för ett perspektiv. Vi har ju vår egen historia också. Har vi glömt Konventikelplakatatet, som lagligen begränsade människors rätt att uttrycka sig i religionsfrågor? Har vi glömt att de lagarna avskaffades på goda grunder? Kan vi ursäkta eller ha förståelse för religiösa anspråk på begränsad åsiktsfrihet, utan att kasta bort en djupt liggande demokratisk grundbult? Oavsett hur de anspråken framförs. Oavsett korkade uttryck för enfaldiga åsikter? Det behöver i så fall en förklaring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar