#23. Subjektet...

"What then is this true substance which makes a church to be a true Church of God? What is the substance which neo-Protestantism threatened to relinquish entirely? According to Barth it is the understanding that the Church is the house of God. It is God´s presence which makes the Church to be the Church. God is the Subject of the Church, not its object. Where this relation is reversed, where God is made to be the object and human beings the subject of the Church, there the substance has been lost. The Church has ceased to be the Church." (McCormack s. 381)

Det är Guds närvaro som gör kyrkan till Kyrkan och inget annat. Guds substansiella och faktiska närvaro i det kyrkans säger och gör avgör om kyrkan uttrycker sig och agerar som – och därmed blir – Guds sanna Kyrka. Om Gud är närvarande eller inte, om Gud låter sig uppenbaras eller inte, avgörs bara av Gud själv. Men, om det råder några som helst tveksamheter om huruvida Gud är närvarande eller inte, då är inte Gud närvarande. Kyrkan kan bara bli Kyrkan om Gud betraktas som Kyrkans subjekt. Det vill säga att kyrkan betraktar sig själv som den gemenskap i vilken Gud agerar som ett självständigt subjekt.

Det är Gud, betraktad som kyrkans självständigt agerande subjekt, som möjliggör Kyrkans blivande i världen. När människan gör sig själv och människor gör sig själva till kyrkans subjekt och gör Gud till kyrkans objekt är Kyrkans tillblivelse omöjlig. Kyrkan upphäver då sin egen konstituerande grund, upphäver sig själv och upphör att existera som Kyrka. Den kyrkliga organisationen är då en organisation av ett annat slag än Guds Kyrka. Allt finns förstås kvar, strukturer, ordningar, fastigheter och så vidare. Allt finns kvar som förut. Allt, utom det viktigaste – det fria subjekt som är Guds uppenbarelses närvaro.

Jo, jag vet att det är jobbigt att behöva tänka på det där. Men det är helt avgörande för om kyrkan ska ha något existensberättigande över huvud taget. Därför att vår kära Svenska kyrkan tar inte sällan ytterligare ett steg. Vi nöjer oss inte med att göra människan till kyrkans subjekt och Gud till kyrkans objekt. Vi gör ofta oss själva till både kyrkans subjekt och objekt. Det vill säga, vi tycks ofta vara mest intresserade av oss själva. Organisationens fascination inför sig själv vittnar om något åt det hållet. Men, vi får inte glömma bort att det är Guds levande närvaro som ger Kyrkan liv, och inget annat.

• McCormack, Bruce L., 1995: Karl Barths Critically Realistic Dialectical Theology; Its Genesis and development 1909-1936. New York: Oxford University Press.