#65. Makten och härligheten...

"När Jesus lämnade templet och var på väg därifrån kom hans lärjungar fram till honom och pekade på tempelbyggnaderna. Då sade han till dem: 'Se på allt detta — sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner.'" (Matteus 24:1-2)

Det borde stämma till viss eftertanke och självrannsakan. Med tanke på alla klickningar på "gilla-knappar", allt uttryckt och tyst medhåll, alla retweetar och alla påhejade personangrepp som följt i Seglora Smedjas kölvatten borde det finnas en och annan i kyrkeriet som har ett och annat att fundera på. Vad det gäller sitt agerande, sitt omdöme och sitt ansvar. Nu när den egentliga chefen för Seglora Smedja helt apropå lämnar sammanhanget och med det visar att det där med Smedjan egentligen inte var så viktigt. Alla stora ord var ganska tomma ord och med det framstår Seglora Smedja mest som ett tomt bländverk. Men det var många som hängde på och lät sig bländas.

Visst både får och kan man ändra sig om vad som är viktigt. Men ansvaret försvinner inte. I ljuset av allt som skrivits, sagts och gjorts i Seglora Smedjas namn sedan augusti 2011 räcker inte en kungamanöver, att vända blad för att sedan låtsas som om ingenting har hänt. Den polerade ytan på Dagens Seglora raderar inte historien. Angreppen på enskilda, smutskastningen, baktalandet och allt medhåll som uttryckts av de som hängt på har fortfarande hänt. Allt det där finns kvar. Vem tar ansvar för det?

Två av de negativa konsekvenser Seglora Smedjas framfart i den kyrkliga offentligheten sedan sommaren 2011 har haft är raserade förtroenden och förstörda trovärdigheter. Seglora Smedja har inte bara kostat en massa pengar. Det har kostat förtroenden och trovärdigheter också. Det tar tid att återskapa förtroenden och att återupprätta trovärdigheter som har gått sönder. Och det kräver mycket gemensam och ömsesidig välvilja. En förtroendeskapande början skulle kunna vara en omvärdering av stiftskollekten i Stockholm den 17 februari.

Och hur är det med de kyrkliga kompisgängens lojaliteter? Kan man inte förvänta sig att kyrkans ämbetsbärare ska ha förmågan att skilja mellan mitt och ditt – där ämbetet är kyrkans och inte mitt? Är det inte så att kyrkans ämbete inte kan, får eller ska användas för egen vinst eller i eget intresse? Det gäller väl i så fall även när intresset är politiskt? Jag fick lära mig att det är kyrkans ämbete, inte mitt eget, och att det är ett förtroendeuppdrag att förvalta kyrkans ämbete. Gäller inte det längre? Gäller något annat om ämbetet när det handlar om att försöka tillförskansa sig politisk makt? Vem har ändrat på det i så fall?

Och förresten, vems är makten och härligheten i kyrkan egentligen?

• Sofia Lilly Jönsson om avgående chefredaktörer
• Tant Hu om maktkoncentration
• Tant Hu om maktanalys
• Annika Borg om informella nätverk och makt
• Carolina Johansson om att det finns något större
• Krister Kappel om kyrklig debatt

#64. Andra söndagen efter Trettondedagen...

"Jesus kom till en stad som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef. Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen. En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: 'Ge mig något att dricka.' Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat. Samariskan sade: 'Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.' (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra.) Jesus svarade henne: 'Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.' Kvinnan sade: 'Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet? Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?' Jesus svarade: 'Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.' Kvinnan sade till honom: 'Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.' Jesus sade: 'Gå och hämta din man.' Kvinnan svarade: 'Jag har ingen man.' Jesus sade: 'Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning.' Kvinnan sade: 'Herre, jag ser att du är en profet. Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem.' Jesus svarade: 'Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.' Kvinnan sade: 'Jag vet att Messias kommer' (alltså den Smorde) 'och när han kommer skall han låta oss veta allt.' Jesus sade till henne: 'Det är jag, den som talar till dig.'" (Johannesevangeliet 4:5-26)

Den samariska kvinnan, det är vi. Hon stod utanför det första förbundets gemenskap med Gud, precis som vi. Hon var fullt upptagen med vardagens vedermödor och bekymmer, precis som vi. Hon skötte sina dagliga sysslor för att det var nödvändigt, för att tillvaron skulle gå ihop, precis som vi. Den samariska kvinnan är i allt väsentligt precis som vi. Och vi är i allt väsentligt precis som hon.

Hon var skeptisk när hon stötte på Jesus. Hon utgick från att hon inte dög, att hon inte var bra nog för att hon var samarier. Hon pratade med Jesus men de pratade förbi varandra, de använde samma ord men menade olika saker. När hon inser vad Jesus menar konfronteras hon av sina egna brister. När hon i ljuset av Jesu ord möter sig själv och konfronteras av sitt innersta börjar hon tala om bönens relation till Gud och Jesus säger att bönens relation till Gud är större än hon tror. Allt prat leder henne fram till hoppet och löftet om en kommande Messias – en befriare och en frälsare som ska komma med en befrielse och en frälsning som ska omfatta även henne. Om denna kommande Messias säger Jesus – "det är jag".

Den första reaktionen när Jesus kommer på tal eller när Jesus tilltalar är ofta skepsis. Vi tvekar och är skeptiska. Har han verkligen funnits? Gick han verkligen på vatten? Alla vet väl att när man är död så är man död, så om han dog på ett kors är han väl fortfarande död? Så även om han funnits så kan han väl inte finnas? Den historiska Jesus okej – men den uppståndne Jesus, nja. Förresten, vad har han med mig att göra? Hur kan han be mig om vatten? Hon är vi och vi är hon.

Inte kan väl jag vara tillräckligt troende, god eller snäll? Inte är väl jag värdig? För jag vet ju inte om jag tror. När Jesus kommer på tal eller när Jesus tilltalar väcks ofta den där känslan av otillräcklighet. Den där tanken om att inte duga. Ideerna om hur man borde vara krockar med medvetenheten om hur det verkligen är. För jag går ju inte i kyrkan så ofta. Jag tror på något men vet inte vad. Jag tror på mitt eget sätt. Jag är ju en samarier. 

När den levande Jesus tilltalar eller talas om är språket ofta ivägen. Ordens och språkets gränser flyttas och förändras. Religionens och teologins språk blir en snårskog som tilltalet och tankarna fastnar i. Det som betyder en sak här betyder en annan sak där. Nya ord dyker upp med okänt innehåll. Trons språk snärjer ibland tanken och skymmer det faktum att tro är svaret på ett tilltal. Tron är det enkla svaret på Jesus okomplicerade tilltal. Men orden och språket krånglar till det ibland. Om man inte kan nå ner till den djupa brunnens vatten varifrån ska man då hämta det levande vattnet? Hon är vi och vi är hon.

Men när Jesus tilltal tränger igenom språket och når in i vårt innersta så blottläggs allt det som är vårt verkliga jag. Våra djupaste hemligheter, vår största känsla av skuld och våra yttersta brister ligger blottade för Jesu blick. Ingenting kan dölja vårt innersta jag när det levande vattnet flödar in i vår kropp, själ och ande. Då finns inget alternativ till den absoluta och nakna ärligheten, den mest uppriktiga bekännelsen av de egna bristerna. Det finns inget som är mer befriande än när Jesus ser rakt in i våra hjärtan, när han hör vår mest uppriktiga bekännelse och kärleksfullt svarar "där talade du sanning". Att våga säga sanningen om sig själv är befriande på riktigt och sanningen är frälsningens början.

Och Jesus står kvar. Om vi vågar stå kvar behöver vi be. När vi ber står vi kvar i närheten av Jesus. Alldeles oavsett hur vi ber, på vilken plats, med vilka ord eller i vilken form. Oavsett allt det där är sanningens Ande bönens verkliga och sanna väsen. Sanningen består av uppriktighet, ärlighet och ödmjukhet. Anden består av det som finns kvar när allt som är viktigt i den här världens ögon har lagts åt sidan. När all prestige, alla sociala konventioner och alla prestationskrav lagts undan är Anden det som finns kvar. Att be i sanning och Ande är att våga ställa sig alldeles naken inför den Gud som känner var och en och till fullo vara sann om sig själv, på riktigt.

Att våga ställa sig så naken och så utsatt inför Gud är att lita på löftet och hoppet om att det finns någon som tar emot oss. Det är att lita på att det finns någon som älskar oss gränslöst och förutsättningslöst. Det är att tro att det finns någon som på riktigt befriar från den här världens prestige och krav på prestation. Det är att hoppas att det finns någon som på riktigt ska befria från oss den yttersta rädslan, någon som ska frälsa från död till liv. Det är att säga "Jag vet att Messias kommer" och lita på att det är sant. Hon är vi och vi är hon.

Och när vi står där – med vår tveksamhet, med vår otillräcklighet, med språkets tillkortakommanden, med medvetenheten om våra brister, med våra böners längtan, med hoppet och löftet om befrielse och frälsning – så finns det en någon som ser på var och en och på oss alla med ögon fyllda av all världens kärlek. Det finns en någon som varje dag talar till oss och viskar i vars och ens och allas våra öron – jag älskar er gränslöst, jag kommer alltid att förlåta er och jag kommer aldrig någonsin att lämna er ensamma. Denna någon är ingen mindre och ingen annan än samma Jesus som mötte kvinnan vid Sykars brunn, den nu uppståndne och alldeles på riktigt levande Jesus Kristus från Nasaret.

Lita på att det är sant.

#63. Tankepaus...

"Soffa-grupp"

Vi kristna älska att sitta
och kuttra i syskonring.
Var är vår heliga smitta
som sprider sig vida omkring?

En "soffa-grupp", ängsligt sluten
och döv för Herrans revelj,
kan knappast bli något bättre
än kristen skvallerkonselj.

Jo, en klubb för inbördes beundran
till de utvaldas fromma behag
men aldrig en levande, verksam cell
och ett slagkraftig arbetslag.

Och vi som ha kallats att dela
en människofiskares lott
och draga i människohavet
Guds stornot ivrigt och brått!

Vi fingo en uppbrottsorder,
en stav och ett hastande bud
att skynda oss ut bland de många
och vinna byte åt Gud.

Att vara en kristen på allvar
är inte en länstolslur.
Det är att bygga två bryggor,
där fienden bygger en mur.

Det är att tävlingslöpa
med projektil och granat…
Vem skall besitta jorden –
kärlek eller hat?

Nils Bolander (1902-1959)

• Bolander, Nils, 2002: Ändå måste jag gå. Libris: Örebro. S. 58-59

#62. När mobbare vinner...

En familj i min närhet har en pojke som mobbades i skolan. Som alltid när det gäller mobbing så var det några få som var pådrivande, ett antal som hängde på och de flesta runt omkring höll sig undan för att inte bli inblandade. Mobbarna dominerade på skolgården. Alla barnen visste ju vad som gällde. Vid ett tillfälle ställde sig mobbarna runt pojken och kastade sten på honom. Några anslöt men de flesta höll sig undan. Han blev förstås både arg, ledsen och förtvivlad. Han stannade kvar ensam på skolgården med sina tårar när det ringde in. När han så småningom samlade ihop sig någorlunda och gick in möttes han av en arg fröken. Hon gav honom en rejäl utskällning för att han kom in för sent från rasten. Mobbarna satt i sina bänkar och log, det blev en dubbel vinst för dem den dagen.

På Plusgymnasiet i Göteborg brakade kaoset loss straxt före jul. De sociala medierna blev asociala medier när de användes för att förtala, förnedra och mobba. Vem som gjort vad och varför är svårt att veta. Men klart är att genomslaget blev stort och förödande när nätets kommunikationsresurser användes av mobbarna för destruktiva syften. Mobbarna satte agendan genom och med det digitala mobbandet. Det gick till och med så långt att det blev våldsamheter. Många blev utsatta på grund av få. Situationen blev så allvarlig att polisen kallades in och brottsutredningar inleddes. Som alltid när det gäller mobbing var det några få som var pådrivande, ett antal som hängde på och de flesta runt omkring höll sig undan för att inte bli inblandade. Kaoset var mobbarnas vinst.

Pojken i min närhet hade lite tur. Hans fröken hade inte förmåga att hantera mobbarna, men det hade skolans rektor när mina vänner kontaktade skolan. Tillsammans med mobbarnas egna föräldrar och den kloka rektorn lyckades de få stopp på mobbingen. Eleverna i och runt Plusgymnasiet har i någon mening också haft tur. Det omgivande samhället reagerade på det som var fel. Skolans ansvariga agerade och försökte både kontrollera och få stopp på den mobbing som kom till uttryck på och via nätet. I båda fallen visade skolledningen prov på förmågan att se skillnaden mellan rätt och fel. Man lyckades urskilja vem som gjort sig skyldig till vad. Och framför allt – man försökte sätta stopp för mobbingen. I slutändan är de flesta överens om att man inte får bete sig hur som helst mot varandra, att det finns etiska värderingar som behöver gälla för alla och som de allra flesta accepterar.

Hur hade omgivningen reagerat om mobbarna hade haft och fått skolledningens uttalade stöd? Vad hade det lärt skolbarnen och skolungdomarna om rätt och fel om mobbarna hade uppmuntrats av rektorn? Vad hade hänt om mobbarna hade belönats för vad de gjorde? Vart skulle man vänt sig om rektorn själv visat stöd för, uppmuntrat, och belönat mobbarna? Vad ska man göra när vuxna människor agerat på ett sätt som anses vara mobbing bland unga?

Som till exempel när stiftelsen Seglora Smedjas företrädare upprepande angripit enskilda personer med obarmhärtig medial järnrörsretorik? När man ogenerat pekat ut individer och befläckat dem med misstankar om ideologiskt samröre med förövaren av en massaker i ett annat land och förövarna av folkrättsbrott i en annan tid? När man med i det närmaste pubertala twitterkampanjer smutskastat och baktalat den eller dem som för stunden uttryckt en oönskad åsikt? Om ungdomar på en gymnasieskola i Stockholm hade skrivit och gjort liknande saker som skrivits och gjorts i Seglora Smedjas namn sedan andra halvan av 2011 hade stora delar av det utan tvekan betraktats som utstuderad mobbing. Men istället har det accepterats, "gillats" och belönats. Av vuxna människor. I kyrkan. Varför?

Vad säger det om vår kyrka att vuxna människor i kyrkan (varav två präster!) i flera års tid tilldelats rätten – och uppmuntrats – att agera enligt en helt annan värdeskala än de etiska värderingar vi anser ska gälla bland våra unga? Anser man att kyrkan på så sätt är ett gott föredöme för människor runt om i landet? Är det så kyrkans företrädare visar hur man tycker att andra, unga och gamla, ska vara mot varandra? Tänker man sig att det ökar förtroendet för kyrkan? Och det där med att inte göra skillnad på människor, var det bara tomma ord?

Det är numera uppenbart att det är helt meningslöst att försöka ha några åsikter om det där. Det leder ingenstans att bli upprörd över eller arg för det där längre. För här i Stockholms stift har mobbarna redan vunnit. I ljuset av stiftets ekonomiska stöd till stiftelsen Seglora Smedja återstår bara att konstatera att här är andra lojaliteter överordnade kyrkans teologi, etiska värderingar, ämbeten och vigningslöften. Kollekten den 17 februari visar dessutom att mobbing faktiskt kan löna sig lite extra. Men det skulle onekligen vara svårt att förklara för vännernas mobbade pojke och andra ungdomar hur det hela hänger ihop, hur det kommer sig att den som mobbar vinner och belönas i kyrkan.

• DN om skolupploppet i Göteborg 2012
• Annika Borg om åttonde budet
• Sofia Lilly Jönsson på Tidskriften Evangeliums blogg, om Vred
• Ge kollekt till S:ta Katharinastiftelsen den 17 februari

PS. Katrine Kielos visar med sin briljanta ledare att det inte bara är möjligt att med stringens debattera mot främlingsfientliga uppfattningar utan järnrörsretorik och personangrepp, det blir dessutom mycket bättre och mycket mer effektivt. Läs den här.

#61. Första söndagen efter Trettondedagen...

“Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias. Men han svarade dem alla: 'Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.' När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen och den heliga anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: 'Du är min älskade son, du är min utvalde.'" (Lukas 3:15-17, 21-22)

Dopet är någonting som är viktigt och dopet är någonting som är på riktigt.

Dopet kan sägas bestå av tre pelare – det handlar då om kärlek, förlåtelse och gemenskap. När vi döper någon så tar vi tre handfulla delar vatten och döper i Faderns, Sonens och den Heliga Andens namn. Det är den kristna Gudens eget namn. På något sätt, oklart hur, så är det Gud själv som med de tre delarna vatten vidrör den som blir döpt och viskar i öronen på henne eller honom – så att bara han eller hon hör: "Jag har skapat dig och älskar dig gränslöst, i Jesu namn kommer jag alltid att förlåta dig och i min Ande kommer jag aldrig någonsin att lämna dig ensam." Det gör att dopet består av Guds kärlek, Guds förlåtelse och gemenskapen med Gud. Det är det som gör att dopet är något som är viktigt.

Men för att de där tre orden ska bli på riktigt så behöver vi hjälpas åt och visa varandra vad de betyder. Det finns bara ett sätt som barnen kan få lära sig vad kärlek är. Det är genom att vi vuxna i barnens närhet konkret visar vad kärlek är. Det kan vi göra genom att vi älskar oss själva, älskar varandra och älskar barnen – och genom att vi uttrycker den kärleken på de sätt som vi uttrycker kärlek. Då kommer kärleken att bli en upplevd erfarenhet som gör att kärleken är något konkret som är på riktigt.

Det är likadant med förlåtelsens möjlighet. Det finns bara ett sätt som barnen kan få lära sig vad förlåtelse betyder. Det är genom att vi vuxna som är nära barnen konkret visar vad förlåtelse är. Det kan vi återigen göra genom att vi kan förlåta oss själva, att vi kan förlåta varandra och att vi kan förlåta barnen de dagarna som barnen behöver få förlåtelse. Och genom att vi uttrycker förlåtelsen när den behövs. Då blir förlåtelsens möjlighet en upplevd erfarenhet som gör att förlåtelsen är något konkret som är på riktigt.

Och så handlar det om gemenskap. Det nydöpta barnets viktigaste gemenskap är föräldrar och syskon. Så småningom växer gemenskapen med familj, släkt och vänner. Den där gemenskapen runt barnet – hur den än ser ut – är den näringsrika myllan som barnets små livsrötter ska få slå rot i. Och det är ur den gemenskapens mylla som barnet kan få i sig näring i form av självkänsla, självförtroende, tillit till världen och tillit till andra människor. Gemenskap blir då en upplevd erfarenhet som gör att gemenskap är något som är på riktigt. 

Omslutna av den där gemenskapen, i ljuset av kärleken och med hjälp av förlåtelsen kommer barnen och vi alla tillsammans sedan att kunna växa upp och bli de fantastiska människor vi är ämnade att vara. Så, dopet är något vi gör tillsammans i kyrkan. Och vi gör det för att det är viktigt. Men jag önskar att man vill ta med sig dopet hem. Varje morgon ges en möjlighet att börja om igen med de där tre orden – kärlek, förlåtelse och gemenskap. När vi varje dag lever med de där tre orden blir dopet något som är på riktigt.

#60. Att förvalta kopparslantar...

"Han tittade upp och såg hur de rika lade sina gåvor i tempelkistan. Men han såg också en fattig änka lägga ner två kopparslantar, och då sade han: 'Sannerligen, den där fattiga änkan gav mer än alla de andra. De tog av sitt överflöd och lade det bland gåvorna, men hon gav i sin fattigdom allt vad hon hade att leva på.'" (Lukas 21:1-4)

Jag träffar den där fattiga änkan varje söndag. I en eller annan form. En till åren kommen syster eller bror som söndag efter söndag kommer och firar gudstjänst. År efter år. Ibland har hon börjat komma sedan hon blev änka. Ibland har han sjungit psalmer längre än vad jag har levat. De är ryggraden i kyrkans gudstjänstfirande församling. De sjunger inte alltid som Birgit Nilsson eller Jussi Björling. De har inget direkt inflytande varken i kyrkan eller i samhället. De har ofta en mager pension att leva på. Men de kommer och firar gudstjänst. De ger röst åt församlingens böner och psalmer. Och de ger en kopparslant eller två till kollekten. Söndag efter söndag, år efter år. Och de har troget betalat sin medlemsavgift i alla år. Om du firar gudstjänst på söndagar så tror jag att du har träffat dem också.

Bengt Wallman skrev en tankeväckande kommentar till "Kollektens teologi". Bengt skrev:

"I nån mening är kollekten ett kvitto på församlingens förtroende för sin kyrkas arbete. Så har iaf jag alltid tänkt. Därför är det självklart enormt viktigt vart pengarna går. Tycker ärligt talat det slarvas när ämnet bara nämns i förbifarten och får ofta känslan av att kyrkan litar på traditionen och den rituella press som själva givandet tyngs med. Vilket i sin tur minskar delaktigheten och gissningsvis på sikt även givandet. Samma argument kanske även kan gälla kyrkoavgiften?"

Det är mycket tänkvärda ord, inte minst för oss som är anställda och aktiva i kyrkan. Givande av kollekt som ett uttryck för förtroende... Det tål att tänkas på några varv. Den tanken gör det påkallat att fundera på hur vi förvaltar det där förtroendet. Om den tanken tas på allvar – vilken den borde – kan och får inte kollekten betraktas som en ekonomisk resurs vilken som helst. Då behöver kollektändamålet vara oerhört väl förankrat i det som är kyrkans verkliga och egentliga väsen. Om ändamålet inte är teologiskt, ecklesiologiskt och etiskt förankrat så missbrukas det där förtroendet som uttrycks med givandet av kollekten. Om man inte kan eller förmår att formulera trovärdiga och hållbara skäl och anledningar till ett kollektändamål – då ska kyrkan inte ta upp någon kollekt. Gör man det ändå ska kyrkan inte ha någon kollekt. Som Bengt skrev, detsamma borde kanske gälla kyrkoavgiften. Med andra ord, förtroendeperspektivet borde gälla alla kyrkans pengar.

Kyrkans pengar är medlemmarnas pengar. Att se eller betrakta kyrkans pengar som ekonomiska resurser komna ur ett ymnighetshorn, pengar som kan användas till vad som helst, är att missbruka medlemmarnas förtroende. Att använda kyrkans pengar till något annat än finansiering av kyrkans egen – eller en för kyrkan angelägen – verksamhet är en form av oansvarigt missbruk av förtroende. Det är tydligt är att det finns olika uppfattningar om hur ett ansvarfullt förvaltande av kollektpengar och medlemsavgifter ser ut. Frågan är ju hur långt från kyrkans egen verksamhet, uttryckt i församlingarnas arbete, en verksamhet kan befinna sig och ändå betraktas som inom ramen för det som kan anses angeläget för Svenska kyrkan? Inte minst väcks frågan om vems arbete som då kan anses angeläget nog för att finansieras? Ju längre från församlingen desto större krav borde ställas på hållbara skäl för finansiering.

Ytterst ansvarar vi inför våra fattigaste systrar och bröder, vars kopparslantar vi fått förtroendet att förvalta.

#59. Kollektens teologi...?

"Därefter förde han fram folkets offer. Han tog folkets syndofferbock, slaktade den och gav den som syndoffer, liksom det förra offerdjuret. Och han förde fram brännofferdjuren och offrade dem på föreskrivet sätt. Han bar fram matoffret, tog en handfull av det och brände det på alltaret, förutom morgonens brännoffer. Som folkets gemenskapsoffer slaktade han tjuren och baggen. Arons söner räckte honom blodet, och han stänkte det runt altaret."

(3 Mos 9:15-16) 

"De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna. De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem." (Apg 2:41-47)

"I samband med offentlig gudstjänst och andaktsstund får kollekt tas upp för att stödja Svenska kyrkans verksamhet eller någon annan verksamhet som kan anses angelägen för Svenska kyrkan." (Kyrkoordning för Svenska kyrkan 43 kap. 1 §)

Varför samlar kyrkan upp en kollekt i samband med gudstjänst? Varför ger vi en kollekt när vi firar gudstjänst? Varför just pengar? Givandet av egna materiella tillgångar till förmån för andra tycks finnas nedlagt i kyrkans väsen som ett normerande axiom. Men varför ska man ge? Behöver man ge? Och vilka ska få det som ges?

Offer och givande har alltid varit en del av människans religiösa liv och levande i en eller annan form. Kyrkans och gudstjänstens djupast liggande rötter drar sin ursprungliga näring ur den offerkult som praktiserades av de israelitiska stammarna för länge sedan. Det går att ha åsikter om den rituella slakten och det finns olika uppfattningar om offerkultens teologi. Men det går inte att bortse från att den Gud som kyrkan säger sig relatera till först gav sig till känna genom och med den offerkult som berättelserna beskriver. Redan där och då fanns givandet av materiella tillgångar med som ett bärande element. Den rituella slakten av och bränningen av djur var gåvor som folket gav till Gud, gåvor som var av yttersta vikt och betydelse för folkets relation till Gud. Offergåvorna var teologiskt konstituerande.

Det religiöst motiverade givandet av offer och gåvor har funnits med från första början. Men offer och givande förändras, formen och innehållet förändras över tid. Marcel Mauss beskrev förändringen av religiöst motiverat givande på ett sätt. Värdet som fanns i offergåvorna började distribueras till de behövande istället för att de gavs till gudomar. Offergåvan förändrades till att blir en rättvisans princip, som sin tur blev välgörenhetens princip. Att ge till den behövande blev att ge till Gud. Mauss beskrev det (här förenklat) som att givandet ökade när offrandet minskade och tvärtom. Ilana Silber beskriver en mer nyanserande tanke om det religiösa givandets teori. Hon kategoriserar givandet i en religiös kontext i tre typer – givande till gudomen, givande till religiösa institutioner eller auktoriteter och givande till de behövande och fattiga. Med dessa tre typer är det möjligt att identifiera och analysera det religiöst motiverade givandets förändringar både över tid och geografi. Med givande menar Silber både givande av offer och givande av gåvor. (Silber s. 291-313)

Apostlagärningarna berättar något om hur givandet i kyrkan förändrades. Det finns stöd för både Mauss och Silbers förståelser av givandets teori och förändring (skissartat återgivet ovan). Offerkulten i templet i Jerusalem förändrades under den romerska ockupationen för att till slut upphöra med templets förstörelse. Givandets riktning förändrades och riktades inåt mot den egna gemenskapen. Folkets relation till Gud gestaltades inte längre av offerkultens givande av gåvor till Gud utan av givandet av materiella tillgångar till förmån för gemenskapens behövande. Det religiöst motiverade givandet levde kvar men både formen och innehållet förändrades. Att ge av det egna till förmån för någon annan växte fram som ett konstituerade element i den kyrkliga gemenskapen. Nödvändigheten gjordes till dygd – "det är saligare att ge än att få".

Det religiöst motiverande givandet, vars rötter är mycket djupa, lever kvar med vår kyrkas vana att ta upp en kollekt i samband med gudstjänster. I kyrkoordningens enda mening som reglerar kyrkans kollektupptagande kommer ingen teologi till uttryck. Kollekt får tas upp är allt som står (har jag missat något så uppskattar jag ett påpekande). Det beslutas sedan på riks- stifts- och församlingsnivå vilka ändamål kollekten ska gå till. Vanligtvis går kollekten till allmänt erkända behjärtansvärda ändamål. Ofta kan ändmålen kategoriseras med Silbers tredje typ – de behövande och på olika sätt fattiga. Det händer att kollekt tas upp tlll förmån för en specifik del av kyrkan, en församlings diakoni till exempel. Det rör sig då om Silbers andra kategori – en religiös institution. Det går förstås att påstå att all kollekt i någon mening går till Gud i kyrkans gestalt. Men det det kan bara påstås med hjälp av ansenliga mängder ytterst tveksam teologi. Oavsett ändamål är själva givandet av kollekt en religiös handing.

Det händer inte så ofta att kollekt tas upp till ändamål som faller utanför alla teologiskt hållbara och etiskt motiverbara ramar. Men Stockholms stifts kollekt till stiftelsen Seglora Smedja förra året och den 17 februari i år är en sådan kollekt. Det finns absolut ingen teologiskt, ecklesiologiskt eller etiskt hållbar anledning till att den gudstjänstfirande församlingens givande ska komma en sådan stiftelse till del. Kollekten är en gåva och den gudstjänstfirande församlingens givande är en teologiskt och religiöst motiverad handling. Det är oförsvarligt att Stockholms stifts ledning med kollektändamålet den 17 februari inte förvaltar förtroendet som ligger i att bli anförtrodd en sådan gåva på ett teologiskt, kyrkligt och etiskt trovärdigt sätt. Att stiftelsen Seglora Smedja tilldelas en stiftskollekt (eller andra former av ekonomiskt stöd från stiftet) är inte försvarbart varken ur ett teologiskt, etiskt eller ecklesiologiskt perspektiv. Inte ur något perspektiv alls.

Stiftelsen Seglora Smedjas verksamhet har sedan hösten 2011 präglats av återkommande och djupa brister både vad det gäller etik i relation till enskilda personer och i relation till publicistisk etik. Hur det är möjligt att stiftets ledning väljer att med en kollekt och andra bidrag stödja den typ av verksamhet som Seglora Smedja bedriver är en stor gåta. Det väcker frågan om vilka lojaliteter som egentligen styrt stiftsledningens beslut? Intrycket är att det är något annat än lojaliteten mot kyrkans teologi, kyrkans etik, de avgiftsbetalande medlemmarna och de kollektgivare som levandegör kyrkan genom att fira gudstjänst.

• Silber, Ilana Friedrich, 2002: Sacrifice in Religious Experience: Baumgarten, Albert I. (red). Echoes of Sacrifice. Leiden: Brill.
• Carolina Johansson om aningslöshet eller provokation
• Tant Hu om allvaret som gör oss arga
• Sofia Lilly Jönsson om förmågan att hantera kritik
• Annika Borg om det åttonde budet
• En liten del av förra årets kritik mot kollekten till Seglora Smedja

#58. Trettondedag Jul...

"När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalemoch frågade: 'Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.' När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: 'I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.' Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. 'Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet', sade han, 'och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.' Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land." (Matteus 2:1-12)

Allting började med ett stort missförstånd. De tre vise männen, eller de tre stjärntydarna, har för alltid skrivit in sig i berättelsens historia som de tre som missförstod alltihop. De menade säkert väl. Det var inga onda avsikter som fick dem att ge sig iväg för att försöka hitta det där barnet som de hade hört talas om. Det skulle ju vara något alldeles särskilt med just det där barnet. Så de packade sina väskor fulla med gåvor värdiga ett kungabarn. De packade sina väskor fulla med världsliga rikedomar värdiga ett världsligt kungabarn. Det var med just det som hela missförståndet började. För den lilla gossen hade ingen tron och inget rike av denna världen som väntade på att han skulle bli myndig nog för den världsliga makten. Redan som nyfödd blev Jesus missförstådd och de första att missförstå honom var de tre välmenande männen från österlandet som trodde att han var en kung.

Kung Herodes blev orolig när han fick höra talas om att ett barn eventuellt skulle komma att utmana hans makt och myndighet. Det räckte med att det pratades om en judarnas kung för att Herodes skulle bli lite skakig. Han hade nog med bekymmer. Folket i Jerusalem med omnejd var svåra nog att hålla ordning på. Det sista han behövde var att de skulle få för sig att ett barn hade fötts för att bli deras kung. Han såg framför sig att det skulle göra folket ännu svårare att hålla ordning på och att hans tillvaro skulle bli ännu stökigare. Nej, så skulle han inte kunna ha det. Så Herodes började med all sin slughet och lögnaktighet smida planer för att göra sig kvitt hotet mot hans makt och hans lugn och ro. Kung Herodes är den andra som missförstår vem Jesus var, vem han skulle bli och vem han är. För Jesus föddes inte till att bli en kung av denna världen.

Herodes agerade som maktens män och maktens kvinnor alltid har gjort. Han ljög om sina avsikter och utnyttjade sedan cyniskt andra för att göra jobbet. Kung Herodes tog hjälp av rådgivare och skickade sedan iväg de tre välmenade och godhjärtade männen för att söka rätt på den lilla gossen. De fann honom så småningom och den lilla Jesus blev missförstådd för tredje gången. De tre välmenande männen lyfte fram sina dyrbara gåvor till den nyfödde. Guld, rökelse och myrra – världsliga rikedomar värdiga ett världsligt kungabarn. De tre vise männens gåvor visade, trots all sin välmening, att de helt och hållet hade missförstått vem det var som hade blivit född. För Jesus kungarike var inte av denna världen.

Jesus är missförstådd tre gånger redan som nyfödd.

Det första missförståndet är att Jesus är en kung i världslig mening. Jesus varken var eller är en kung i enlighet med våra mänskliga påfund och hitte-på ordningar om att det finns någon som är mer värd än någon annan. Jesus anspråk är betydligt större än så. Den lilla pojken Jesus är ingen mindre än Gud Fader Allsmäktig själv – skapare av himmel och jord, av allt som har varit, är och ska bli. Den världsliga och politiska makten i någon form av världsligt kungadöme är inget som är av intresse. Perspektivet är mycket större än så.

Det andra missförståndet är att Herodes tror att Jesus har kommit för att ta makten ifrån honom. När Jesus i själva verket har kommit för att rädda hans och alla andra människors liv. Jesus födelse, det faktum att Gud själv ger sig till känna för sin skapelse i ett litet skyddslöst och utsatt barn, handlar om inget mindre än livets kamp mot döden. Ett litet kungarike i en avkrok i östra medelhavet är inte ens ett kommatecken i den stora kosmiska berättelsen om livet och döden som får en dramatisk vändning i och med att Jesus föds.

Det tredje missförståndet finns i gåvorna som är dyrbara i världslig avseende. I all sin välmening är det gåvor som saknar allt värde i ljuset av vem Jesus är och i ljuset av det ärende som Jesus kommer med. För när det verkligen gäller – när ditt, mitt och våra hjärtan slutar att slå – då förlorar all världens guld, rökelse och myrra all betydelse och allt sitt värde. Det enda som då verkligen betyder någonting är att på riktigt våga se Jesus som den han verkligen har varit, den han fortfarande är och den han alltid ska bli – världens frälsare.

Om vi gör Jesus till en kung som ska råda över oss och andra i värdslig mening så fortsätter vi att missförstå vem han är. Om vi, som Herodes, vill tro att Jesus legitimerar världslig makt över andra människor så fortsätter vi att missförstå vem han är. Om vi envisas med uppfattningen att Jesus har någonting att göra med världsliga rikedomar, pengar och prestige, så fortsätter vi att missförstå vem han är. Trons relation till Jesus har varken med makt eller rikedomar att göra. Det handlar om inget annat än livet och döden.

Med miraklet som är Jesus födelse föds ett nytt hopp och ett nytt löfte in i världen – det verkliga hoppet och det verkliga löftet om att döden inte innebär livets slut. Trons relation till Jesus är att lita på att just det hoppet och just det löftet är sant. Alldeles på riktigt.
Varken mer eller mindre.

• En klok vän påpekade att den ovanstående satsen "Jesus är ingen mindre än Gud Fader Allsmäktig själv" leder tanken till en felaktig Treenighetsteologi. Det är sant, som självständig och ensam sats leder den tanken på villovägar vad det gäller en korrekt förståelse av Treenigheten. Min vän gav mig förslaget att ändra satsen till "Barnet i krubban är Gud själv, ett med Fadern, i mänsklig gestalt". Den satsen nyanserar tanken på ett bättre sätt i relation till Treeninghetens teologi. Tack för återkoppling!

#57. Karl har ordet...

"The Word of God is not the general truth of the relation between time and eternity, human and deity, nor is it the human's indelible character of being in the image of God and in fellowship with God, not the law of nature written at creation in the human heart, although these were all concepts well known and much discussed by the early Reformed. All of that must be actualized by the Word of God, must be enacted by it. The Word of God is the witness of the revelation of God, of the new relation with humans created by God, special, direct, unique, actual, conquering the chasm of the fall. It is not the revelation of the relationship to infinity of human consciousness but of God's thoughts becoming finite, of Jesus Christ.

The Word of God to us who are neither prophets nor apostles is the witness of the old and new covenant of this Jesus Christ, the Holy Scriptures. In this form, as prophetic and apostolic word, the eternal Word of God penetrates into our world. From the beginning, Reformed Christianity had a strong sense of the paradox of what it confessed. It did not make the move to this exclusive conception with theological haste and certainty. I already said that the Reformed Reformers were Renaissance people, people of the world. For them it was by no means self-evident that there was a holy book that contains the whole truth, the Word of God, and indeed alone contains it. Rather, this was for them a discovery, a step of knowing that they took hesitantly and consciously. But they took it."
(Barth s. 46)

Guds Ord är inte den generella sanningen om relationen mellan tiden och evigheten, mellan människan och gudomligheten. Det är inte heller människans outplånliga karaktärsdrag av att vara Guds avbild och i en relation till Gud. Det är heller inte en naturlag skriven i människans hjärta vid skapelsen. Även om alla dessa koncept var välkända och ofta diskuterade av de tidiga reformatorerna. Alla de där behöver bli aktualiserade av Guds Ord, måste bli utförda av Ordet. Guds Ord är vittnesbördet om Guds uppenbarelse, om den nya relationen till människorna som Gud har skapat – speciell, direkt, unik, faktisk, en brygga över syndafallets avgrund. Det är inte uppenbarelsen av relationen mellan oändligheten och människans tankar utan av Guds tankar som blir ändliga, av Jesus Kristus.

Guds Ord, för oss som varken är profeter eller apostlar, är vittnesbördet om det gamla och det nya förbundet i denna Jesus Kristus – den Heliga Skrift. I den här formen, som profetiska och apostoliska ord, tränger Guds eviga Ord in i vår värld. Från början hade den reformerade kristendomen en stark känsla för paradoxen i det man bekände. Man gjorde inte rörelsen till den här exklusiva uppfattningen hastigt eller med säkerhet. Jag har redan sagt att de reformerande reformatorerna var Renässansmänniskor, världsliga människor. För dem var det inte alls självklart att det fanns en helig bok som innehöll – som minsann ensam innehåller – hela sanningen, Guds Ord. Snarare var det en upptäckt som de gjorde, ett kunskapsmässigt steg som de tog med medveten tveksamhet. Men de tog steget.
(Barth s. 46, min översättning)

• Barth, Karl, 2005: The Theology of the Reformed Confessions. Louisville: Westminster John Knox Press.