#77. The golden spoon...

"Han sade till dem: 'Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. Gå, jag skickar er som lamm in bland vargar. Ta inte med er några pengar, någon påse eller några sandaler, och stanna inte på er väg för att hälsa. När ni kommer in i ett hus, så säg först: Frid över detta hus. Och om där bor en fridens man skall den frid ni kommer med bli kvar hos honom; annars skall den vända tillbaka till er. Stanna sedan i det huset och ät och drick vad som bjuds; arbetaren är värd sin lön.'" (Lukas 10:2-7)

Jenny Nordberg skriver om kyrkan där och kyrkan här i söndagens SvD. Hennes artikel påminner om människor jag träffat och om berättelser om kyrkan där.

För något år sedan fick jag återse kära vänner i en mindre stad i västra Pennsylvania. Gamla svenskbygder. Generalen Kane grundade staden och han jobbade medvetet på att få invandrade svenskar att bosätta sig där. De hade gott rykte om sig att vara arbetsamma och pålitliga. Mina vänner är svenskättlingar. Ingen talar längre svenska men arvet finns kvar. Bland alla dem som flyttade till Kane fanns folk från Missionsförbundet. De grundade en av stadens kyrkor. Den finns kvar. En plakett på väggen berättar om historien. När vi sågs för något år sedan berättade min vän, som är ordförande i församlingen, att man inte längre kunde använda kyrkorummet i byggnadens övervåning under årets kalla månader. "We can't afford to pay the gas-bill" sade han. En fattig församling med en deltidsantälld pastor. Hon var pastor i två andra församlingar också. En fattig församling som ständigt hade projekt på gång. Medlemmar som av sin kristna övertygelse gav av sitt eget till förmån för andra – tid, pengar, kläder och mat. Församlingen var fattig men i allra högsta grad mycket levande.

De senaste två åren har jag haft möjlighet att åka på en teologisk konferens. Pastorer och präster från östra USA som samlas för teologins och den ekumeniska gemenskapens skull – Presbyterianer, Baptister, Lutheraner, Katoliker, Calvinister och Anglikaner. Har lyssnat på hur präster och pastorer arbetar där, hört om förutsättningar och utmaningar. Som min vän som är präst i Anglikanska kyrkan i Kanada – två-barnsfar, deltidsanställd i en församling, egen mindre verksamhet i bokhandelsbranschen, ett deltidsjobb på kvällar och skriver en avhandling om det eskatologiska perspektivet på kyrkan i ljuset av delar av Barths teologi. Få är anställda på heltid. Många jobbar extra med andra jobb. Församlingar som helt lever på medlemmarnas arbetete och ekonomiska bidrag. Kyrkor som lever under helt andra och fullständigt annorlunda förutsättningar än vår före detta statskyrka gör här hemma.

Så hörde jag mig själv berätta om hur vi har det. Jag hörde mig säga att i min församling är vi 35-40 heltidsanställda, 8 heltidsanställda präster. Jag berättade om våra kyrkor (vi har flera), om vaktmästare, om musiker, om administration, om stiftsorganisationer och om en kyrka som ser sig själv och den egna existensen som någonting alldeles självklart och givet. Och så kände jag hur jag började skämmas litegrann, hur mina kinder rodnade. För jag såg plötsligt att vi i vår Svenska kyrkan sitter med en monumentalt gigantisk guldsked instoppad rakt i munnen. Och vi mumsar och mumsar. Vi ser den inte ens. Det är så självklart att vi inte ens ser hur priviligierade vi är som kyrka. Jag sade till min kanadensiske vän att jag faktiskt skämdes litegrann. Jag skämdes för att inte sett den där guldskeden förrän just då. I ljuset av hur våra syskonkyrkor har det där så är vår guldsked generande stor. Och det är generande att vi är så bortskämda att vi inte ens ser den.

Min vän lyssnade tålmodigt. Och han sade: "Patrik, don't curse the golden spoon. Make sure you eat from it faithfully." Hmm. "Make sure you eat from it faithfully." Sedan den dagen ekar de där orden ofta i mitt huvud i relation till vad vi gör som kyrka. Se till att du äter från arvet med trohet, ungefär. En dag som denna, när lönen har kommit in på kontot, finns det all anledning att ställa sig den frågan: Har jag den senaste månaden varit en trogen arbetare som är värd sin lön? Har jag med uttaget av min lön tagit en munsbit från kyrkans guldsked i trohet mot kyrkans uppgift? Har jag i min tjänst varit uppriktig och trogen mot vår kyrkas Herre? Har jag bärgat den del av skörden som var på mitt ansvar?

Kanske skulle vi behöva ställa oss de frågorna lite oftare.

• Jenny Nordberg i SvD: Gud har bara lite personalproblem

#76. Andra söndagen i fastan...

Ur djupen ropar jag till dig, Herre. 
Herre, hör mitt rop, lyssna när jag bönfaller dig! 
Om du lade synder på minnet, Herre, vem kunde då bestå? 
Men hos dig finns förlåtelse, och därför fruktar man dig. 
Jag väntar på Herren, jag längtar, jag hoppas få höra hans ord. 
Jag längtar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, än väktarna efter morgonen.
Hoppas på Herren, Israel, ty hos Herren finns nåd och makten att befria. 
Han skall befria Israel från alla synder.
(Psaltaren 130)

Trons verkliga kamp börjar med insikten om att när det verkligen gäller det viktigaste så har vi ingen kontroll. Vi tycker oss ha kontroll över mycket. Vi tror oss ha kontroll över mer. Men sanningen är att livet i sig – att existera, att leva, att andas, att tänka och att känna – är en gåva som ingen har kunnat ge sig själv. Över livet i sig själv har vi ingen kontroll alls.

Att existera är en stor ensamhet. Var och en föds till ett eget liv, sin egen tillvaro. Var och en lever sitt eget liv, helt på egen hand. Var och en dör sin egen död, alldeles ensam. Ingen kan födas, leva eller dö åt någon annan. Existensen och livets gåva är en enskild gåva given åt var och en. Att leva är att vara ett ensamt Jag.

I det levande, ensamma jaget finns djupen som ropar. Djupen som längtar. Som hoppas. Som ropar efter, längtar efter och hoppas på ett svar. Ropar efter ett befriande ord. Längtar efter en nåd som befriar. Hoppas på förlåtelsen. Det där svaret, den där nåden och den där förlåtelsen är bortom vår kontroll. Över allt det råder ett annat Jag, en annan någon.

Trons kamp är att ropa, längta och hoppas. Allt i den djupaste önskan att den någon som hör och lyssnar ska ge sig till känna. Att denna någon ska viska om så bara ett enda ord. Ett enda ord som berättar att "du är inte ensam, du är älskad och du är förlåten". Att tro är att längta efter detta enda viskade ord mer än en väktare längtar efter morgonen.

#75. Helgmålsbön...

Kära Gud

Du som har skapat allt som varit, är och blir.
Du som upprättar, befriar och frälser var och en.
Du som ser oss, hör oss och älskar oss alla.

Tack för veckan som har varit.
Tack för alla systrar och bröder.
Tack för alla goda krafter och all god vilja.
Tack för att vi får vara din kyrka trots våra brister.

Var oss nära när vi saknar och längtar.
Var oss nära när vi är utsatta för livets svårigheter.
Var oss nära när vi bär ansvar och behöver fatta svåra beslut.
Var oss nära när vi är fyllda av hopp, livsmod och glädje.

Förlåt oss för vårt högmod.
Förlåt oss för att vi inte alltid har sett på varandra med kärleksfyllda blickar.
Förlåt oss för att vi ibland gjort vårt eget viktigare än det som är ditt.
Förlåt oss för att vi ibland inte kan eller förmår att förlåta varandra.

Hjälp våra syskon med politiskt ansvar att fatta kloka beslut.
Fyll våra systrar och och bröder i polistjänst med barmhärtighet.
Stöd oss i vår gemensamma uppgift att skapa ett gott samhälle.
Uppmuntra vår kyrkas biskopar, präster och diakoner i tjänsten för ditt rike.

Kom och var oss nära, var och en på de sätt som Du vet att vi behöver.
Skänk oss din Andes frid, tillit och frimodighet.
Förbarma dig över oss alla.

I Jesu namn.

#74. Sista versen...

"Låt inte bedra er, Gud lurar man inte: vad man sår får man också skörda. Den som sår i sitt kött skall skörda förgängelse ur köttet, men den som sår i anden skall skörda evigt liv ur anden. Låt oss inte tröttna på att göra det som är rätt. När tiden är inne får vi skörda, bara vi inte ger upp. Så länge det finns tid skall vi därför göra gott mot alla människor, framför allt mot våra trosfränder." (Gal 6:7-10)

Tack för din fråga. Här kommer ett försök till svar. Min kritik mot att Seglora Smedja fick en kollekt i söndags och min kritik mot stiftets finansiering av verksamheten kretsar kring tre punkter. Det handlar om pastoralteologisk, evangelisk och ecklesiologisk kritik.

Den pastoralteologiska kritiken relaterar till det sätt de i offentligheten har angripit, svartmålat och målmedvetet drivit kampanjer mot utpekade enskilda individer sedan augusti 2011. Med omfattande mediala och nätbaserade kampanjer har de utsatt enskilda personer för ett ohyggligt tryck. Både vad det gäller privatliv och yrkesliv. Det finns ingen anledning att här dra alla exempel ett varv till. Men det är djupt oetiskt och oanständigt att ha utsatt människor (någon enda människa) för det som tidvis liknat försök till exkommunicering. Det omöjligt för mig att förstå hur det kan ligga inom ramen för vad som kan anses vara en god pastoralteologisk hållning – att två präster (!) under så lång tid ägnat så mycket tid åt att via nätet och media misskreditera andra människor. Än mer omöjligt är det att förstå i ljuset av att de framför allt (men inte bara) angripit andra präster, sina egna kristna systrar och bröder.

Den evangeliska kritiken relaterar till den teologi som ligger till grund för det man sagt sig vilja stå för och göra – eller snarare avsaknaden av teologi. Det är en sak att en teologisk övertygelse ligger till grund för en politisk uppfattning som gör anspråk på politiska konsekvenser. Men det är något helt annat med en politisk övertygelse som gör teologiska anspråk. Som kyrka och i kyrkan – särskilt i en kyrka som säger sig vara evangelisk – behöver utgångspunkten alltid vara just det bibliska evangeliet. Om kyrkan dessutom säger sig vara Luthersk så betyder det att det Bibliska Evangeliet är och behöver vara kärnan och stjärnan i allt som sägs och görs. Men Smedjan har från början utgått från partipolitiskt definierade ståndpunkter. Utifrån dem har man konstruerat obefintlig teologi som man gjort anspråk på kyrkan med. Man har konsekvent försökt att sätta politiken framför Evangeliet.

Den ecklesiologiska kritiken relaterar till den kyrkosyn som kommit till uttryck i relation till Smedjan, det man har skrivit och gjort. Partipolitiken har gjorts till ett verktyg som använts för att sortera människor i "de som får vara med" och "de som inte får vara med". Som om det är möjligt att i ljuset av reformationen ens tänka tanken att det finns någon som av någon anledning alls kan stå eller bli ställd utanför kyrkan. Det finns också anledning att i relation till Smedjans verksamhet ställa frågor kring utövandet av prästämbetet. Vem äger ämbetet – kyrkan eller den enskilde som blivit vigd? Och om församlingssyn – vems och vad är en kyrkans församling? Är en församling bara en arena och utgångspunkt för enskilda prästers självförverkligande? Inte minst har Smedjans verksamhet och stiftets stöd därtill väckt frågor om det episkopala perspektivet? För vem eller vilka är en biskop en biskop?

Sist men inte minst behöver någonting sägas om språket, retoriken och sättet man talat om andra människor med allusioner och referenser till de hemskaste tiderna i mänsklighetens historia. Jag undrar, i vilken annan seriös och demokratiskt legitim organisation, institution eller verksamhet hade det varit accepterat att återkommande referera till högerextremism, fascism och nazism i bemötandet av och i talet om andra? Till exempel, om infrastruktur: "Med sin vilja att få pendeltågen att gå i tid liknar han Albert Speer i all sin nitiskhet." Om ekonomisk politik: "Ditt budgetförslag får mig att tänka på Herman Görings fyraårsplan." Om en arbetsgivare som måste säga upp två hundra personer: "Företagsledningen står inte Behring Breivik efter vad det gäller beslutsamhet och handlingskraft". Eller, om att välja en biskop: "Vi får inte glömma bort den nazistiske Führern som orsakade miljoner människors lidande och död när vi pratar om vem vi vill ha som biskop."

Du hör ju själv hur konstigt och förfärligt det låter. Ett sådant sätt att uttrycka sig skulle förmodligen inte ha accepterats i något annat sammanhang alls. Men i kyrkans offentliga samtal har det accepterats. I Smedjans bidrag till kyrkans offentliga samtal har liknande referenser och liknande retorik (exemplen är illustrerande, inte faktiska citat) accepterats, uppmuntrats och belönats med tryck på "gilla-knappar". Om inte det är ett uttryck för ett dysfunktionellt samtalsklimat, vad krävs då? Nu har ju Smedjan sedan nyår tonat ner just den typen av retoriska modeller. Men allt som har skrivits sedan sensommaren 2011 finns kvar både i text och minne. Och viljan till försoning med dem man gjort illa är obefintlig.

Därför har jag varit och är kritisk till stiftets ekonomiska stöd till Seglora Smedja. Du behöver ju inte hålla med mig men jag hoppas att det här blev ett någorlunda svar på din fråga. Kanske har jag uttryckt mig luddigt eller otydligt. Och jag kanske har helt fel.

• Ett annat exempel på att det inte är ok att uttrycka sig hur som helst om andra.
• Johan Croneman i DN om att problemet finns i oss.

#73. Första söndagen i fastan...

"Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: 'Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.' Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: 'Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.'" (Matt 16:21-23)

De lever under press, Petrus och de andra som har samlats runt och med Jesus. Man är dem på spåren och myndigheterna har inte för avsikt att låta de där bråkmakarna och uppviglarna komma undan. Så det är en både pressad och stressad Petrus som med de andra lärjungarna pratar med Jesus någonstans i närheten av Caesarea.

Jesus har just frågat dem om vem de tror att han är och Petrus har svarat att han är Messias, den levande Gudens Son. Och Jesus svarade Petrus: "Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen." (Matt 16:17-19) Och av någon märklig anledning förbjöd han sedan lärjungarna att tala om för någon att han var Messias. 

Det är dramatiskt så det förslår och man kan ana att Petrus blir både omtumlad och kanske en aning överaskad när Jesus säger det han säger. Kanske blir han lite glad och lite stolt också. Det är ju onekligen ett erkännade av Petrus och om det är någon som verkligen försöker så är det ju Petrus. Sedan börjar Jesus prata om det där med att han ska plågas och dödas i Jerusalem. Och han återkommer till det där besynnerliga om att han ska bli uppväckt på den tredje dagen efter sin död. Det sprider sig en viss förstämning i gruppen. De var ju redan under både stress och press. Och så går Jesus omkring och pratar om att han ska dödas. Det är ju inte till uppbyggelse direkt.

Petrus märker att det skapar oro och han känner förstås ett visst ansvar. Så han drar Jesus åt sidan och förebrår honom för allt prat om att han ska dödas: "Något sådant ska aldrig hända dig." Jesus reagerar med besked: "Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors." Håll dig på din plats Satan? Det är starka ord. Jesus säger de orden till samma Petrus som han alldeles nyss gav himmelrikets nycklar till. Den ena stunden är Petrus förvaltaren av allt Guds goda, förvaltaren av Guds löfte om att döden inte ska övervinna livet, förvaltaren av förlåtelsens nycklamakt. Den andra stunden är han tillrättavisad med hårda ord om Satan och om tankar som inte har med Gud att göra. Hur går det ihop? Det är ju samma Petrus, samma människa, som får detta sagt om sig. Det må vara Petrus förlåtet om han blir lite konfunderad.

Det går inte riktigt ihop. Och det är det som är poängen. För Petrus är kyrkan och kyrkan det är vi – vi tillsammans och var och en för sig. Båda de där sidorna finns i oss, både som enskilda människor och som kyrkans gemenskap. Var och en och vi tillsammans är bärare av löftet, förvaltare av allt Guds goda, förkunnare av hopp och vittnen om förlåtelsens möjlighet. Samtidigt bär vi det där lilla sveket inom oss, både var och en enskilt och vi som gemenskap. Sveket i form av den där viljan att försöka undvika prövningen, det där som gör att vi håller oss fast vid det som är. Av rädsla för vad förändringen kan innebära. Båda de två möjligheterna finns i Petrus och båda finns i oss.

Men Petrus är inte en hel människa förrän han fått klart för sig att han bär både hoppet och löftet inom sig tillsammans med sveket. Som möjligheter. Det är först när vi själva, både enskilt och tillsammans, inser att vi bär båda möjligheterna inom oss som vi blir och är hela människor. Det är först med den insikten som vi kan bli och vara en hel och sann kyrka.

Det inte förrän båda dessa sidor av vårt inre har blivit belysta och exponerade som Jesus börjar prata om lärjungaskap och efterföljelse. Det är inte förrän med och i ljuset av den insikten som pratet om att ta sitt kors och följa Jesus, och pratet om att förlora sitt liv för hans skull blir begripligt. Det är den insikten som är det första steget på lärjungaskapets och efterföljelsens väg. Insikten om att jag, du och vi tillsammans bär allt Guds goda som en möjlighet inom oss. Samtidigt som vi bär det där lilla svekets möjlighet. Vi kan antingen säga som Petrus, "Ja, Jesus är Messias", och öppna oss för den okända framtidens förändrande och befriande möjligheter. Eller så kan vi som Petrus säga "Nej, inget får förändras" och med det stänga livet för den befriande förändringens möjligheter.

Vad som krävs av oss, både enskilt och som gemenskap, är att vi behöver välja. Vi måste välja vilken möjlighet som vi vill göra till vår, vilket alternativ som vi vill ska vara vägledande och rådande för våra liv. Antingen den svåra prövningens väg med hoppets, förändringens och förlåtelsens möjlighet. Eller den enkla vägen, då vi vill få allt att förbli vad det har varit, utan risk för förändring. Vi behöver välja, var och en för sig och vi alla tillsammans. Och det är ett val vi behöver göra på nytt varje dag. Vi bär båda möjligheterna inom oss.

#72. Om morgondagens kollekt...

"Det hotar demokratins funktionssätt när människor inte vågar uttrycka en åsikt eller ständigt måste kalkylera med vilka hot som kan komma när de säger eller gör något." (Ewa Stenberg, DN) 

"När Aftonbladets ledarsida ägnade två artiklar åt att finna likheter mellan mig och Anders Behring Breivik – barnamördaren – hade jag samma farhåga som Johanne Hildebrandt: Att sådant ger fler och mer aggressiva påhopp från hatare." (Paulina Neuding, SvD) 

"Starkare lagar mot hot och förtal och mer resurser till rättsväsendet är goda förslag. Men en pk-elit som själv är anständig är betydligt effektivare." (Fredrik Virtanen, Aftonbladet)

Det är bra att frågan om hur vi skriver om och till varandra på nätet har blivit ett samtalsämne de senaste veckorna. Ingen tvivlar väl på att diskussionen behövs och att den är nödvändig. Vidrigheterna som en del utsätts och har utsatts för är fullständigt hårresande och blottar mindre smickrade sidor både av mänskligheten och av människor. Det enda diskussionen kan kritiseras för är att den kommer alldeles för sent. "Anden" har redan sluppit ut ur flaskan och den är som bekant omöjlig att stoppa tillbaka.

I grund och botten handlar det om anständighet. Det låter som ett gammalt ord som gamla människor använder. Men det är mer aktuellt nu än på länge. Just för att det sätter ord på det som saknas. Anständighet handlar inte om moralism. Anständighet handlar om moralisk resning – att kunna agera med bibehållen etisk integritet även när omgivningen påbjuder något annat. Anständighet handlar heller inte om självrättfärdighet. Att vara anständig innebär att vara väl medveten om sina sämre sidor och att samtidigt inte låta sig styras av dem, trots att omgivningen kanske uppmuntrar just de där sämre sidorna. 

Det är påkallat att sätta in även "kyrkdebatten" i diskussionen om agerande på nätet. För att den där oanständighetens "Ande" har letat sig in även i kyrkans offentliga sammanhang. Det har påpekats tidigare, det som Ewa Stenberg tar upp som ett demokratiskt problem – det där med den utbredda rädslan för att ha och uttrycka en åsikt. För att det har funnits och finns någon form av outtalat och förtäckt hot om att det kan få konsekvenser att uttrycka åsikter i vår kyrka. Den farhågan har periodvis bekräftats i den offentliga "kyrkdebatten".

Till exempel, sedan sensommaren 2011 har sakfrågor förvrängts till personfrågor som tidvis havererat till renodlade kampanjer med angrepp på enskilda personer, med rikligt understöd via både Facebook och Twitter. Under perioder har det varit i det närmaste vulgärt och saknat all anständighet. Och det har drivits på av vuxna människor med kyrkliga ämbeten, delvis bekostat av Stockholms stift. Det finns därför ett antal goda skäl att ifrågasätta om det är anständigt att hälften av kollekten i Stockholms stift imorgon tillfaller Seglora Smedja.

• Ewa Stenberg om hot och näthat som politisk fråga (DN)
• Paulina Neuding om att inte glömma det goda fina hatet (SvD)
• Fredrik Virtanen om vikten av självinsikt (Aftonbladet)
• Johanne Hildebrandt om att säga ifrån (SvD)
• Annika Borg intervjuas om hårda ord på kyrkliga hemsidor (Dagen)
• Tant Hu om att twittra
• #59. Kollektens teologi
• #60. Att förvalta kopparslantar
• #62. När mobbare vinner

PS. Rättelse! En kollega uppmärksammade mig på att det är domkapitlet i Stockholms stift som fattat och fattar besluten om ändamålen för stiftskollekterna, inte stiftsstyrelsen som jag påstod här. Fel av mig, jag hoppas att det inte orsakat bekymmer för någon. Information om och kontaktuppgifter till Stockholms stifts domkapitel hittar du här. Tack för påpekandet.

#71. Namnet och jag...

Jag fick inte mitt namn när jag döptes, dopet är ju inte en namngivningscermoni. Mina föräldrar svarade på frågan om vilket namn jag redan fått och mitt namn nämndes. ”Vilket namn har ni gett ert barn?” frågar jag föräldrarna vid varje dop och det namn barnet har fått nämns högt inför Gud och församlingen. Det är som om jag frågar ”vem vill ni att ert barn ska bli?” För namnet och identiteten hänger intimt samman. Det späda barnet har fått det namn som genom hela hennes liv ska förknippas med vem hon är. Identiteten och namnet är inte åtskiljbara, varken för en själv eller för andra. Jag är den jag heter och mitt namn är den jag är. Med namnet får jag mitt Jag och min blivande identitet.

Det finns sammanhang som strävar efter kontroll över människors beteenden. Ofta börjar det med att kontrollera namnet. Så var jag, till exempel, under min värnplikt fråntagen mitt namn, som ersattes av ett ”befattningsnummer”. I tio månader var jag inte Patrik Pettersson utan 215 Pettersson. Likadant när jag gjorde militär utlandstjänst. Mitt namn och min identitet ersattes av ett nummer och en befattning. Det var förstås ett medvetet förfarande från det militära systemets sida. Att kontrollera namnet är att kontrollera identiteten och, i förlängningen, ett sätt att kontrollera beteendet.

Det är också den vägen som ondskan ofta nästlar sig in i världen. För att ondskan ska få fritt spelrum behöver människor övertygas om att andra människor är något annat än just människor. Det första steget är att ta ifrån människan hennes namn och kalla henne något annat – något som leder bort tanken från det faktum att människan har en identitet som gör henne mänsklig. Inom vissa System ersätts människans namn helt sonika med ett nummer, som helt tar ifrån människan hennes identitet och ersätter den med en avhumaniserad etikett. Att ta bort namnet är då att radera den mänskliga identiteten, vilket i sin tur raderar gränserna för hur den människan kan, ska och får behandlas.

Minns till exempel att nazisterna tatuerade ett nummer på varje koncentrationslägerfånges arm, ett nummer som ersatte den enskildes namn och mänskliga identitet. Betänk också hur den avhumaniserade etiketten ”terrorist” idag används i olika sammanhang och legitimerar allsköns vidrigheter mot både enskilda människor och folkgrupper. Fundera även på vad ordet och begreppet ”invandrare” gör med din egen föreställning av den där andra människan – som faktiskt har ett eget namn, en egen identitet och ett eget Jag.

Avhumaniserade etiketter och begrepp är enkla att ha olika åsikter om. De skymmer det faktum att det handlar om människor av kött och blod, med känslor, tankar och relationer till andra. Det är det lömska, och enda, syftet med att använda avhumaniserade ord om andra.

Jag är den jag heter och mitt namn är den jag är. I historiens ljus och i skenet av samtidens händelser är det angeläget att vi ofta påminns – och påminner varandra – om att var och en av oss har ett eget namn och en egen identitet som ingen har rätt att ta ifrån någon annan. Vi har rätt att bli kallade vid namn och vi är skyldiga att kalla varandra vid namn. Vi får aldrig acceptera – inte i något sammanhang alls – att människor benämns med eller pratas om med avhumaniserade etiketter och begrepp. Vi får aldrig glömma att varje enskild människa har ett eget namn och en egen mänsklig identitet som är av oskattbart värde.

Varje människa är en gränslöst älskad någon med ett eget Jag. Precis som du.

#70. Askonsdagen...

"Johannes lärjungar och fariseerna fastade. Då kom några och frågade honom: 'Varför fastar Johannes lärjungar och fariseernas, men inte dina lärjungar?' Jesus svarade: 'Inte kan väl bröllopsgästerna fasta medan brudgummen är hos dem. Så länge de har brudgummen hos sig kan de inte fasta. Men det skall komma en tid då brudgummen tas ifrån dem, och när den dagen är inne kommer de att fasta.'” (Mark 2:18-20)

Att fasta är inte i första hand att avstå från det ena eller andra. Ofta ges fastan ett perspektiv som får det att låta som att det handlar om att vända sig från något. Men fastan handlar om att vända sig till något.

Att fasta är att vända sin uppmärksamhet mot det som är viktigast och bortse från annat. Inte att vända sig från – att vända sig till. Fastan är en tid för att vända sig till en någon. Med hela sitt jag. Att vända sig till Jesus med allt som livet innehåller.

Att fasta är att vara uppmärksam på Jesus. När uppmärksamheten är fäst vid Jesus är det där med att avstå från saker mindre viktigt. Det blir mindre viktigt därför mycket av det vi fyller våra liv med är mindre viktigt än vår relation till Jesus.

#69. Fastlagssöndagen...

"Ingen har stigit upp till himlen utom den som stigit ner från himlen: Människosonen. Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv." (Joh 3:13-15)

"'Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit. Fader, förhärliga ditt namn.' Då hördes en röst från himlen: 'Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt.' Folket som stod där och hörde detta sade att det var åskan, men några sade att det var en ängel som hade talat till honom. Jesus sade: 'Det var inte för min skull som rösten hördes, utan för er skull. Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas. Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.' Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö." (Joh 12:27-33)

Among these self-characterisations, the most startling comes in a soliloquy derived from the Book of Numbers [4 Moseboken]. Thinking back to his origin in heaven and forward to his human death, Yahweh Incarnate recalls, of all unexpected moments, the time when he sent a plague of poisonous snakes – "fiery serpents" – upon the Israelites. Wandering in the desert, they complained of hunger and thirst. The snakes were his reaction to their complaint. After many had died of snakebite, the survivors turned to Moses desperate for relief, more than ready to repent of their crime of complaint. Moses then then prayed to the Lord, who instructed him to to break one of the Sinai commandments and make a graven image of a serpent. "Set it on a pole ," he told Moses, "and everyone who is bitten, when he sees it, shall live" ([4 Mos] 21:4-9). Moses obeyed, the plague was lifted, and the people moved on.

Now, alone in the night, more than a millennium later, having committed a captital offense against the religiopolitical establishment i Jerusalem, Jesus imagines himself "lifted up" on the gallows of his day and compares himself, in the condition, to the serpent that Moses "lifted up" on that pole in the desert. The serpent was lifted up so that the dying Israelites could be cured of fatal snakebite. Yahweh incarnate will be lifted up "so that everyone who believe in him shall have eternal life." This is the equation, but it is a deeply shocking equation, for what did the Israelites see when they looked upon the bronze serpent? Antiquarians may say what they will about sympathetic magic or apotropiac medicine. In the story as we now have it, what the Israeiltes saw was a reminder that the Lord had been prepared to kill them in large numbers for no greater offense than complaining of hunger and thirst. When they looked at the bronze serpent, even though it cured them, they saw a reminder of why they had so greatly to fear him. The snakes, after all, were not the cause of their dying. The Lord himself was the cause.

What, then, does Jesus suggest that all mankind will see when they look upon him lifted up on the cross or, later, look upon an image of him in that condition? How can we avoid saying that they will look upon the cause as well as the cure for their distress? To the objection that this comparison is far-fetched, I would reply that it is Jesus himself who has fetched the comparison from afar. The bronze serpent is a detail from an obscure episode in Israelite history. The comparison is so arcane, so recherché, that it can only be fully, provocatively intended. (Miles s. 49-50)

• Miles, Jack, 2001: Christ; A crisis in the life of God. New York: Vintage Books

#68. Shibbolet eller Sibbolet...?

"Efraimiterna bådades upp och gick över Jordan i riktning mot Safon. De sade till Jefta: 'Varför angrep du ammoniterna utan att kalla på oss så att vi fick följa dig? Nu sätter vi eld på ditt hus och bränner dig inne.' Jefta svarade dem: 'När jag och mitt folk var i bitter fejd med ammoniterna kallade jag på er, men ni hjälpte mig inte mot dem. När jag såg att ni inte ville hjälpa mig tog jag mitt öde i egna händer och drog ut mot ammoniterna, och Herren gav dem i mitt våld. Så varför kommer ni nu och vill angripa mig?' Jefta samlade alla män i Gilead och gick till anfall mot efraimiterna. Männen från Gilead besegrade efraimiterna, som brukade säga: 'Ni är bara flyktingar från Efraim, ni gileaditer, hälften Efraim, hälften Manasse.' Gileaditerna spärrade vadställena över Jordan för efraimiterna, och när någon av de flyende efraimiterna ville gå över floden frågade gileaditerna: 'Är du efraimit?' Om han svarade nej sade de: 'Säg shibbolet!' Om han då sade 'sibbolet', därför att han inte kunde uttala ordet rätt, grep de honom och högg ner honom vid vadstället. Vid detta tillfälle stupade 42 000 efraimiter." (Dom 12:1-6)

För några år sedan fick jag möjlighet att se och uppleva Doris Salcedos verk "Shibboleth" på Tate Modern i London. Kraftfulla konstverk har en förmåga att bryta upp våra invanda sätt att betrakta verkligheten och de tankemönster vi håller för självklara. "Shibboleth" var ett sådant verk. Salcedos verk var en bokstavlig och konkret spricka i golvet. Sprickan i golvet började som en liten vanlig oansenlig spricka och utvecklades genom hela den stora turbinhallen för att bli ett rejält hål som spräckte upp golvet. Det var en säregen upplevelse att följa den där sprickan som blev allt bredare och allt djupare i det till synes välordnade museets golv. Det gemensamma golvet som spräcktes och sprack.

In particular, Salcedo is addressing a long legacy of racism and colonialism that underlies the modern world. A ‘shibboleth’ is a custom, phrase or use of language that acts as a test of belonging to a particular social group or class. By definition, it is used to exclude those deemed unsuitable to join this group. ‘The history of racism’, Salcedo writes, ‘runs parallel to the history of modernity, and is its untold dark side’. For hundreds of years, Western ideas of progress and prosperity have been underpinned by colonial exploitation and the withdrawal of basic rights from others. Our own time, Salcedo is keen to remind us, remains defined by the existence of a huge socially excluded underclass, in Western as well as post-colonial societies. In breaking open the floor of the museum, Salcedo is exposing a fracture in modernity itself. Her work encourages us to confront uncomfortable truths about our history and about ourselves with absolute candidness, and without self-deception. (Tate Modern)

Shibbolet-sprickan ger sig fortfarande till känna på olika sätt. Tillhörighet, samhörighet och gemenskap sätts på undantag i många och olika sammanhang. Mycket tid läggs istället på att försöka hitta den "Shibbolet" som ska definiera ut och definiera in. Det sker i vårt samhälle och i politikens värld. Föreställningar om nationell identitet, etnisk tillhörighet och kulturella olikheter tillåts ligga till grund för politiska program och uppfattningar. Urskiljandet och särskiljandet är i vissa sammanhang drivande politiska motiv. Ur ett kristet teologiskt perspektiv är sådana drivkrafter inget annat än djupt orättfärdiga vanföreställningar. För en kristen människa finns inga "utlänningar", "invandrare" eller främlingar – det finns bara systrar och bröder. Ovillkorligt. Att påstå något annat är att kliva utanför den verklighet som definieras av Jesus liv, förkunnelse, död och uppståndelse.

Shibbolet-sprickan ger sig till känna i kyrkan också. Med allt gott ekumeniskt arbete försöker vi överbrygga de delar där sprickan utgörs av våra olika samfund. Men Shibbolet-sprickan finns även inom Svenska kyrkan själv, om än i en annan form och med annat innehåll än i samhället i stort. Den kyrkliga partipolitiken fungerar ofta som en Shibbolet. En spricka som spräcker vårt gemensamma golv och skapar skiljelinjer mellan "oss" och "dem" inom kyrkan. Det kan komma till uttryck på olika sätt.

Som när angelägna teologiska perspektiv på olika frågor ignoreras eller avfärdas av partipolitiska skäl. Eller när politiska partiprogram formulerade långt utanför kyrkan läggs till grund för vad kyrkan ska bli och vara. Då man av partipolitiska anledningar stryper tillförseln av nödvändig ekonomisk näring till levande och teologiskt livgivande delar av kyrkans kropp. I sämsta fall konstrueras rena teologiska lögner för att en tanke eller en fråga ska passa in i ett partipolitiskt definierat paradigm. Tillsammans bidrar dessa och andra negativa aspekter på den partipolitiska makten i kyrkan till att det gemensamma golvet spricker mer och mer.

Men den djupaste och bredaste delen av vår kyrkas partipolitiska Shibbolet-spricka utgörs av den öronbedövande tystnaden – det faktum att partipolitiska avsikter skyls bakom en kompakt tystnad eller utges för att vara något annat. Trots att den partipolitiska agendan är helt uppenbar för var och en som orkar följa med i turerna. För den som har ögon att se med och öron att höra med är det omöjligt att inte både se och höra den där skylande tystnaden som gör att sprickan i golvet blir bredare och djupare.

Både Domarbokens och Salcedos "Shibbolet" får förödande konsekvenser. Samtidigt får Shibbolet-sprickan i kyrkans inre sakta växa sig allt bredare och allt djupare.

• "Shibboleth" på Tate Modern
• Bilder på verket "Shibboleth"
• Tant Hu om en oberoende röst

PS. Det partipolitiska otyget i vår kyrka kommer uppifrån och utifrån. Den andra februari twittrade Miriam W Klefbeck om att många goda viljor i våra församlingar samlas i och under partigrupper av olika slag. Och att allt det goda engagemang som finns i våra församlingars olika partikonstallationer både behövs och är viktiga. Det är sant och viktigt att lyfta fram i samband med kritik mot partipolitik i kyrkan. Miriam sätter fingret på det: "det är systemet som behöver bytas ut, inte människorna."

#67. Tacksamhet...

"Bli stilla. Besinna att jag är Gud, upphöjd över folken, upphöjd över jorden."
(Psaltaren 46:11)

Att få möta människor och vänner som väcker hopp och glädje är en stor nåd och gåva. Konstigt nog är hopp och glädje inte de känslor som oftast ger sig till känna i det vardagliga arbetet i en församling. Konstigt nog verkar det heller inte vara de känslor som vi oftast väcker hos varandra, vi som är avlönade kyrkoarbetare. Vardagliga bekymmer, scheman, tidsbrist och problem skymmer inte sällan den guldpärla som skimrar i församlingens centrum. Och vi påminns kanske lite för sällan om att den finns där. Kanske påminner vi lite för sällan varandra om den? För att få syn på den där guldpärlan behöver vi kanske stanna upp, bli stilla och tillsammans besinna varför vi egentligen håller på.

När vi stannar upp och blir stilla tillsammans med varandra då händer stora ting, även om det just där och då kanske inte blir så mycket väsen av det. Det är en stor nåd, gåva och glädje att få syn på den där guldpärlan i mötet och i samtalet med varandra – att få lyssna på varandra och ta del av alla kloka, genomtänkta och välvilliga tankar om vad vår kyrka kan få bli och vara. Det är gott att få bli påmind om alla goda krafter som verkar, alla goda viljor som finns och allt gott arbete som pågår utan att söka uppmärksamhet för sin egen skull. Allt det där goda som i och med sitt sägande och görande, i stort och smått, getaltar och pekar på Kristus. Det väcker mycket tacksamhet.

Hur kan vi tillsammans fortsätta att så den goda skörden? Hur kan det bli möjligt för oss att tillsammans – med hopp och glädje – vara trogna vår kallelse att vara Kristi kyrka på den lilla eller stora plats där vi bor och verkar? Jag tror att Krister Kappel sätter fingret på den möjlighetens nyckel när han beskriver det ekumeniska arbetet i Järfälla församling:

"[D]et är möjligt genom att vi har gjort och gör saker tillsammans. Vi har lärt känna varandra som medmänniskor och blivit varandras nästa. Vi har berättat om vår tro, våra tvivel och funderingar för varandra, utan att bli värderade och ifrågasatta. Vi har ställt nyfikna frågor till varandra och lyssnat på varandras svar. Vi har förklarat, samtalat och diskuterat vår tro med varandra, allt i ömsesidig respekt. Vi vet hur de andra resonerar och hur de kommit fram till sina svar, därför kan vi också respektera varandras olikheter."

Tack ni kära vänner, systrar och bröder som väckte hopp och glädje idag.

• Krister Kappel om gemenskap i tro eller åsikter?

#66. Kyndelsmässodagen...

"När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren – det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren – och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag. I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade: 'Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.' Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: 'Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.' Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse. När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom." (Lukas 2:22-40)

Att vänta på Gud. Att vänta på att Gud ska ge sig till känna. Att vänta på att Gud på något sätt ska uppenbara sig. Att vänta på att Gud ska visa sig, eller åtminstone visa sig vara sann och verklig. Att vänta på Gud. Det är på något sätt att längta efter Gud. Längtan bli väntan. Att vänta är att längta. Symeon och Hanna väntade länge. Hanna och Symeon längtade länge. Där i Jerusalem fanns en längtans väntan förkroppsligad i Hannas och i Symeons gamla kroppar. De väntade på och längtade efter Guds uppenbarelse.

Det är denna längtans väntan som är att tro. Att en gång ha blivit berörd. Att en gång ha blivit drabbad av Guds uppenbarelse väcker en längtan som aldrig tar slut. En längtan efter att få bli berörd igen. Att på riktigt drabbas av att Gud uppenbarar sig i det levande livet förändrar allt. När Gud Fader Allsmäktig – skapare av allt som varit, är och blir – ger sig till känna alldeles på riktigt, då blir ingenting någonsin sig likt igen. Allting förändras. Och en längtan väcks till liv i det innersta, en längtan som blir väntans näring.

Hannas och Symeons väntan bars av en sådan längtan. Både Symeon och Hanna är till åren komna och båda två har väntat länge. Och nu, när Gud uppenbarar sig för dem i ett litet spädbarn, så drabbas de båda igen. Både Hanna och Symeon har väntat ett helt liv på ett tecken, ett litet livstecken från den Gud som en gång berörde dem båda. Och nu uppenbarar sig Gud på ett högst oväntat sätt. Det kom inga härskaror från himlen. Det hördes inga öronbedövade basuner bland molnen. Inget märkvärdigt alls hände. Men i det lilla barnets ögon såg de evigheten. I det späda barnets blick såg de Gud Fader Allsmäktig. I det lilla barnets joller hörde de Gud själv tala med sin egen röst – här mitt ibland oss.

Symeon drabbas, han fylls av tacksamhet och glädje och vittnar om vad han sett: "Mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel." Den Gud som en gång berörde Symeon och som en gång väckte hans längtan har gett sig till känna igen i det lilla barnet Jesus. Och han vittnar om att det faktiskt händer på riktigt. Hanna har väntat och längtat ett helt liv på den Gud som en gång berörde henne med sin uppenbarelse. I den lilla pojken Jesus visar sig Gud för henne igen. Hon tvekar inte en sekund och hon vittnar om att det händer på riktigt. Hon berättar om den befrielse hon upplevt.

När Guds uppenbarelse drabbar så råder inga tveksamheter. Om man undrar om Gud verkligen har uppenbarat sig, då har inte Gud uppenbarat sig. När Gud uppenbarar sig så väcks längtan och viljan att berätta för andra. Vittnesbördet är uppenbarelsens gensvar. Om det inte finns någon som berättar om det så har Gud inte uppenbarat sig. Uppenbarelsen väcker vittnesbördet till liv. Och vittnesbördet gör Maria förundrad. Förundran är den enda möjliga första reaktionen på ett sant vittnesbörd om Guds uppenbarelse, när Gud har gett sig till känna på riktigt. Därför att Guds uppenbarelse i grund och botten är någonting ganska udda och konstigt. Guds uppenbarelse är radikalt annorlunda från allt annat vi känner till.

När Gud uppenbarar sig så visar det sig att allt inte är som vi tror att det är. När Gud uppenbarar sig för Hanna och Symeon visar det sig att det lilla barnet inte bara är ett litet barn utan också något annat, något mycket mer. I det lilla barnet Jesus är uppenbarelsens obegripliga paradox som allra tydligast. Han är fortfarande ett skyddslöst litet barn. Men i uppenbarelsens ljus – det ljus som drabbar Symeon och Hanna – är han ingen mindre än Gud själv i Sonens gestalt. Det är uppenbarelsens paradox som gör att den lilla pojken ska bli ett tecken som ska väcka en strid som blir till både fall och upprättelse. Och det är i relation till Jesus – som är ett vanligt litet barn och samtidigt Gud själv i Sonens gestalt – som våra innersta tankar ska bli synliga och komma i dagen. När Guds uppenbarelse blänker till i tillvaron och när insikten att Jesus är Gud i Sonens gestalt drabbar, då är det som att det går ett svärd genom själen. Och allting förändras.

Det har hänt och det händer på riktigt att Gud uppenbarar sig för människor. Att det har hänt ger skäl att hoppas och tro att det kommer att hända igen. Att det har hänt ger goda skäl att fortsätta vänta. Det ger goda anledningar att fortsätta längta – att fortsätta tro.