"Man skulle kunna tänka sig att det teologiska mässandet om komplexitet, förundran och mångtydighet är så pass trivialt att många inte nöjer sig med konstaterandet att allt är svårt, utan faktiskt tar sig an att på olika sätt undersöka frågorna i stället för att bara upprepa dem." (Lena Andersson)
Vi har ett ansvar. Vi som på olika sätt företräder kyrkan. De av oss som har blivit anförtrodda ett kyrkans ämbete har ett särskilt stort ansvar. Ett ansvar för att faktiskt formulera vad allt det här med kyrkan handlar om och betyder – ett ansvar för att undersöka frågorna. Vi behöver göra det med intellektuell hållbarhet, språklig stringens och förnuftiga argument och förklaringar. Om vi inte kan, vill eller förmår göra det så bör vi kliva åt sidan och överlämna uppgiften till någon annan. Allt annat är att svika det Evangelium som har burit och som bär kyrkan genom tiden.
Kyrkan behöver inte be om ursäkt för teologins påståenden och anspråk. Varken kyrkan eller kyrkans teologer behöver ägna sig åt apologetiska övningar. Kyrkan och kyrkans teologi bär och legitimerar sig själv. Men det förutsätter att vi som vill vara kyrka tillsammans kavlar upp ärmarna, ger oss i kast med frågorna och vågar bli lite skitiga under de intellektuella naglarna. Det räcker inte med att bara konstatera att det är svårt. Att göra det är som att komma till starten på Lidingöloppet och nöja sig med att ha kommit dit, utan att ge sig iväg över stock och sten. Den som inte löper loppet får ingen segerkrans.
Dessutom, "jag vet inte" är – om än aldrig så ärligt och uppriktigt menat – inte ett adekvat svar på frågor om kyrkans ärende, uppgift och budskap till världen. De av oss som blivit anförtrodda ett kyrkans ämbete har en särskild skyldighet att kunna ge bättre svar än så på uppriktiga frågor. Om vi, tillsammans med andra teologer, inte har ett svar så behöver vi bemöda oss med att lära oss på nytt. För att försöka förstå på ett sätt så att det går att formulera ett svar till den som frågar. Att sedan varje svar i någon mening är provisoriskt och i sin tur leder vidare till nya frågor är en annan sak. Som kyrka och som teologer måste vi öva upp förmågan att kunna ge förnuftiga, adekvata och konkreta svar på konkreta frågor.
"Jag vet inte" eller "jag kan inte" finns inte som alternativa svar på svåra frågor till kyrkan och teologin. Det enda alternativ som finns, om frågan är för svår, är "vi har ännu inte lärt oss" – följt av en gemensam strävan att försöka förstå. Vi har fått förnuftet för att det ska användas, även i relation till kyrkan och kyrkans teologi. Om vi inte gör det finns alltid risken att ödmjukheten inför den Gud som skapat, skapar och upprätthåller tillvaron får ett förvrängt uttryck just i en kunskapsfientlighet som inte tar viktiga frågor på allvar.
