Det faktum att Eva Hamberg lämnat sitt uppdrag i Läronämnden, sitt ämbete och sin kyrka under de former som nu har skett är en händelse som kanske kommer att eka länge. Dessvärre kommer hennes beslut och handling förmodligen inte att göra någon skillnad eller påverka något. Vår kyrkas ledning och organisation verkar vara notoriskt oförmögen att lyssna på och ta till sig kritik. Inte ens en så öronbedövande tydligt framförd kritik som Eva Hambergs beslut och handling tycks förmögen att rubba den kyrkliga organisationens koloss på larvfötter från den inlagda kursen mot den avsakraliserade kyrkans avgrund. Det kommer förmodligen att fortsätta att tuffa på som om ingenting har hänt. Trots att en av kyrkans centrala navigatörer har hoppat ur av övertygelse om att den där avgrunden faktiskt är sann och att vår kyrka är på väg att köra sig själv över kanten.
Ett symptom på vår kyrkliga lednings oförmåga till självkritisk reflektion ger sig till känna i slutet av Dagens artikel om Eva Hambergs avhopp: "Ärkebiskopen och ordföranden i Svenska kyrkans läronämnd, Anders Wejryd, avböjer att kommentera Eva Hambergs avhopp." Är det inte nästan ett tjänstefel att vår kyrkas egen ärkebiskop, tillika ordförande i den Läronämnd som Eva Hamberg lämnat, i det här sammanhanget "avböjer att kommentera"? Att stänga dörren och låtsas som ingenting?
Tänk dig att en av Riksbankens centrala och ledande ekonomer hoppar av sitt uppdrag med hänvisning till att Riksbanken inte längre förvaltar sitt uppdrag med ett seriöst ansvar. Istället visar det sig att Riksbanken sedan en tid tillbaka försnillar pengar och underminerar vår gemensamma nationella ekonomi. Skulle det då ens komma i närheten av att vara accepterat att Riksbankens chef "avböjer att kommentera"? Att dess ledning och styrelse låter bli att agera? Sannolikt inte. Eller, om en centralt placerad och djupt kompetent tjänsteman på Socialdepartementet avsäger sig sitt upppdrag med anledning av att landets Landsting systematiskt har slutat att ge patienter adekvat medicinsk behandling och istället förser patienter med behandlingar som i bästa fall har någon form av placebo-effekt. Skulle det då accepteras att Socialministern då "avböjer att kommentera"? Att regering och riksdag låter bli att agera? Förmodligen inte.
Vad är det som gör att det är ok att vår kyrkas ledning och styrelse agerar så i vår kyrka? Att vår kyrkas centrala, viktiga och helt avgörande frågor inte tas på allvar av vår ledning och styrelse? Man avböjer att kommentera, låtsas som ingenting och låter alltihop tuffa på?
Det handlar väl återigen om ansvar och ansvarstagande. Eller kanske snarare avsaknaden av och bristen på. Ibland får man intrycket av att graden av befrielse från ansvar ökar ju längre bort från församlingens vardagliga verklighet en kyrkans ämbetsbärare befinner sig. Men det borde väl vara tvärtom? Av dem av oss som har fått mycket ansvar bör vi väl kunna förvänta oss desto mer? Att vår ärkebiskop "avböjer att kommentera" Eva Hambergs avhopp – som dessutom är i direkt anslutning till ärkebiskopens ansvar som ordförande i Läronämnden – är ett sympton på ett för vår kyrka förödande ledarskap.
Det talas ofta om att vi ska vara en levande kyrka. Men när den levande kyrkan ställer jobbiga frågor då stängs inte sällan dörren till kyrkokansliet i Uppsala och man verkar låtsas som ingenting. Eller så mästras det med en tjänstemans hela grötmyndighet. (Fråga SvDs Jenny Nordberg om hur det känns att bli bemött på det sättet när man ställer frågor om kyrkan och kyrkans pengar.) Carolina Johansson har tidigare, i ett helt annat ärende, satt ett tydligt finger på det här kyrkliga problemet (läs om det här).
Många frågor återstår. Till exempel: Vilka bär ansvaret för den kyrkans avsakraliserande kurs och diskurs som Eva Hamberg med sitt avhopp så tydligt pekar på och kritiserar? Vad ska vi göra med den insikt Eva Hamberg försöker ge oss och vår kyrka? Hur ska vi göra? Ska vi gemensamt ta tag i frågorna med alla deras problem och konsekvenser? Eller ska vi följa vår ärkebiskops exempel, stänga dörren och låtsas som ingenting?
- Barbro Matzols om Kristus på väg ut i marginalen. (KT 9/10)
- Kyrkans Tidning om Eva Hambergs beslut och avhopp. (KT 10/10)
- Tidningen Dagen om Eva Hambergs beslut och avhopp. (Dagen 10/10)
- Elisabeth Sandlund om ett nytt kapitel i kyrkohistorien. (Dagen 11/11)
- Carolina Johansson om kyrklig aningslöshet eller maktfullkomlighet.
- #123. Robert har ordet...
PS. Jag är också stolt och glad över vår kyrka. Just därför är det viktigt att ställa frågorna.
Anonyma kommentarer publiceras inte.
SvaraRadera