”De bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, vid randen av öknen. Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten.” (Exodus 13:20–22)
”Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” (Johannes 13:33–35)
Om vi frågar våra judiska syskon om vem Gud är så är en viktig del av svaret: Gud är den som befriade oss från fångenskapen i Egypten. Om vi frågar oss själva som kristna om vem Gud är så är en viktig del av svaret: Gud är den som befriade israeliterna från fångenskapen i Egypten och som sedermera uppväckte Jesus Kristus från de döda. Det är samma Gud som agerar och befriar sitt folk från fångenskapen i Egypten som befriar sitt folk från dödens fångenskap genom att uppväcka Jesus från de döda. Det är samma Gud. Och Guds folk det är vi. Du, jag och vi tillsammans med alla människor som någonsin har levt och som kommer att leva. Hela mänskligheten är Guds folk. Det är samma Gud. Där och då. Här och nu. Det befriade Israels Gud är hela världens Gud. Gud som är Fadern, Sonen och Anden.
När Gud befriar sitt folk ur fångenskapen i Egypten då visar sig Bibelns och Kyrkans Gud vara radikalt annorlunda i jämförelse med alla tiders uppfattningar och olika föreställningar om hur och vad gud och gudar är. När Gud går framför folket med dagens molnpelare och nattens eldpelare och leder dem på vandringen genom öknen så berättar det något om Gud som är alldeles oerhört. När Gud gör så då visar Gud sig vara helt annorlunda jämfört med hur människan ofta har uppfattat att Gud är. Bibelns Gud – israeliternas, ökenvandringens och uppståndelsens Gud, visar sitt avgörande och radikalt annorlunda karaktärsdrag i relation till tiden. Det är Guds förhållande till tiden som skiljer den existerande och i allra högsta grad levande Guden från människans och mänsklighetens olika missuppfattningar om vad och vem som är gudomlig.
Det karaktärsdrag som människan oftast har tillskrivit sina konstruerade och icke-existerande gudar är tidlösheten. Människan har i alla tider projicerat sin ångest över sin egen förgänglighet på gudaväsen. Man har tillskrivit gudar och gudinnor den oförgänglighet och oföränderlighet som vi själva saknar. De antika religionernas alla olika panteon var fyllda av gudaväsen som var immuna mot tiden. Babyloniens, Assyriens, Greklands och Roms alla olika gudaväsen stod utanför den tid som är ramarna för vår existens. De tänktes existera i en verklighet som var skild från vår. En idévärld som stod utanför tiden. De var odödliga för att de var oföränderliga. De var inte underkastade tidens förfall, sjukdom, förgängelse, död och förruttnelse. Man avbildade sina gudar i sten, i marmorskulpturer som fortfarande bevarar deras form som oföränderliga och immuna mot tidens gång. Tidlöshetens odödlighet och oföränderlighet var det karaktärsdrag som gjorde de antika gudarna till gudar.
Men Israels Gud visade sig vara av ett helt annat slag. Den verkligt och sant levande Guden är inte tidlöst oföränderlig. Gud existerar inte i någon tänkt idévärld som är skild från vår verklighet. Den levande Guden – uppenbarad som Fadern, Sonen och Anden – är en levande någon som lever med sitt folk i den här faktiska verkligheten och inget annat. När Gud går före sitt folk genom ökenvandringens vedermödor, med dagens molnpelare och nattens eldpelare, så är det en konkret och påtagligt existerande någon. Gud gav sig till känna för sitt folk på ett så påtagligt sätt så att Gud var lika konkret och påtaglig som en levande vulkan. Vars utbrott ryker på dagen och är flammande eld på natten. Gud uppenbarar sig för sitt folk och visar sig vara en någon som vill leva med folket. I folkets absoluta närhet. I en nära relation till sitt folk. En relation som är ömsesidig. En levande relation mellan ett levande folk och en levande Gud. En relation som förändrar både folket och Gud. Den Gud som lever visar sig vara allt annat än tidlöst oföränderlig. Tvärtom.
Genom hela vår berättelse förändras Gud av sin relation till sitt folk. Gud blir glad, stolt, arg, ledsen, upprörd, beskyddande och hjälpande av sin nära relation till det folk som utvalts för mänsklighetens skull. Efter en tid bestämmer sig Gud för att ge sig till känna på ett så konkret sätt som möjligt för det folk som Han har vandrat tillsammans med genom århundradena. I Jesus Kristus, som var en högst påtaglig och i tiden levande människa, uppenbarade sig Gud för sitt folk som en någon man kan känna igen. Oklart varför just där och då. Men alldeles uppenbart och uppenbarat är att det var en konkret och påtaglig händelse i tiden. Den tid som i alla tider har varit platsen för Guds levande med sin folk och sin mänsklighet. Av någon anledning uppenbarade sig Gud för sitt folk igen, lika påtagligt och konkret som i ökenvandringens moln- och eldpelare. Jesus Kristus är ingen annan än den Gud som tidigare befriade folket från fångenskapen i Egypten. Och Han ger sig till känna för sitt folk för att ännu en gång befria och leda genom att gå före.
Att dö är att falla ur tiden. Döden är ett tidlöst tillstånd av icke-existens. Men Gud vill liv och livet lever i tiden. Med Jesu uppståndelse visar Gud att det finns en väg tillbaka till det levande livet i tiden trots att döden verkar vara livets och tidens upphörande. Jesu uppståndelse är varje människas löfte. Vi söker efter Jesus här men dit Han har gått kan vi inte komma. Vi kan inte följa Jesus genom uppståndelsen med mindre än att vi dör. Men vi kan och vi ska vittna och berätta om vad som har hänt och vad som en gång för alla förändrade livets villkor. Vi ska berätta om den levande Guden som en gång för länge sedan befriade oss ur fångenskapen i Egypten. Vi ska berätta om att just den levande Guden uppväckte Jesus från de döda för att befria hela sin mänsklighet och varje människa från dödens fångenskap. Vi kan och vi ska vittna om och berätta om allt detta genom att visa andra och varandra den kärlek som Gud har visat sin mänsklighet och varje människa. Vi ska älska varandra. Därför att Jesus säger och uppmanar oss: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar